av Bästpågömställen

Bästpågömställen
tis, 2018-12-25 - 23:17

Det vi håller på med är helt sjukt. Jag gömmer flaskor för att han inte ska dricka och han gömmer flaskor för att jag inte ska veta att han dricker. Min älskade är en periodare och det kan gå månader mellan återfallen. Men dom kommer likförbannat. Han vet att han har problem, vi pratar öppet om det med varann. Kommer på små regler som att ”bara dricka 1 dag i veckan, bara på speciella tillfällen, inte starksprit” men det bryts ju alltid tillslut, förr eller senare.
För någon vecka sen hade vi en middag med några vänner. Jag hade sett till att köpa endast precis så mycket som skulle drickas. Så märkte jag när kvällen var slut, att det fattades en flaska. Nån dag senare hittade jag den i gästrummet, gömd. Jag tog den och hällde ut den men valde att inte säga nåt.. jag vet inte om han vet att jag hittat den än, antar att han tänkt spara den till ett tillfälle då han skulle supa ner sig i sin ensamhet.. vilket tyder på att ett återfall är på väg. det känns som att vi inte kommer någon vart. Jag skulle önska att han inte drack alls men han anser att han kan kontrollera det. Sen kommer en ”supar period” med efterföljande ”ångestperiod” då ”kommer han på” att han inte kan kontrollera sig. Och så börjar det om. Det har innan känts bra att vi pratar så öppet med varann, om han säger att han vill dricka vin så kan jag säga ”nej men vi ska ju på fest imorgon” så blir han lite sur men låter bli. Innan har det känts bra att vi kunnat prata med varann om hans problem, jag har till och med fått med honom till AA en gång(förmodligen första och sista) men nu börjar jag undra om vi inte bara normaliserat att han super ner sig totalt med jämna mellanrum. I sin ensamhet, bland nån gömma. Hur ska vi kunna gå vidare!?

Skrållan
fre, 2018-12-28 - 22:59

Fy vad det är svårt att ha en man som dricker. Jag tror att jag, och även du ska sluta att försöka bestämma, hur mycket och vad din man ska dricka. För det är medberoende. Har kommit på att vad jag än gör, hur jag bönar och ber, hur jag bestämmer och blir arg, så ser den som dricker alltid till att dricka oavsett. Den som dricker måste själv vilja sluta. Du, och jag, för en kamp vi inte kan vinna, om inte alkoholisten själv vill sluta dricka. En insikt jag kommit till, men ändå vet jag inte heller hur detta ska sluta. Vet inte heller vad jag ska göra.

Ullabulla
lör, 2018-12-29 - 08:31

Jag har också lång erfarenhet av detta i min 20 åriga relation.
Den började med en man som drack alldeles för mycket och för ofta.
Så kom jag in i bilden och inbillade mig att jag var den räddande ängel som skulle få honom att dricka mindre eller avstå helt.
Och mindre vart det visserligen,men mellan varven så blev det för mycket.
Man såg när återfallen/drickperioderna var på väg då humöret dalade.

Men under hela den här perioden så inbillade jag mig att jag på något vis kunde minska eller kontrollera drickandet.
Genom att vara arg,ledsen eller hota med ultimatum som jag aldrig verkställde.

De sista åren gav jag upp.
Han fick ultimatum att om han drack så skulle vi avsluta relationen.
Jodå.han skulle sluta men började smygsupa istället.

I vilket fall så avslutades vår relation till slut och jag började förstå vilken makt den här situationen hade över mig då vi inte längre levde under samma tak.
Tog till mig råd från böcker och forum och började faktiskt verkställa dom.
Iakttog men anklagade inte när han drack/vi var ju inte längre i relation.
gav inga råd,förmanade inte.
Pratade med honom,men ledde inte samtalen åt att han borde göra något åt sin situation.
Lät honom sakta men säkert sjunka ned i kvicksanden eftersom det var dit han var på väg.
Det var fruktansvärt tungt att se på och framför allt att avstå alla de trix jag haft tidigare för att förmå honom att dricka mindre eller avstå helt.

Det gjorde fysiskt ont och min ångest var ibland monumental att inte få styra och ställa.
Alternativt ömka och förlåta under tillnyktringen.

Men ni har säkert läst runt en del.
Sett råden,lämna eller stanna kvar.
Skapa så mycket eget liv ni kan om ni ska vara kvar.
Försök att se det som den sjukdom det är,även om det är svårt att ta in.

Se ert eget beteende,om inte som en sjukdom åtminstone som en överlevnadsmekanism som sätter igång då ni vill skydda både er själv (kanske barn) och den som dricker från spriten.
Låt den som dricker ta sina egna beslut.
Ju mindre ni är där och försöker hjälpa den som dricker ju mer faller drickandet tillbaka på den som äger problemet.
Och den personen kan isåfall stanna upp sig själv och ta det beslut som funkar om hen väljer att göra det.

Orolig hustru
lör, 2018-12-29 - 21:53

Känner mig så maktlös. Han lovar att inte dricka, men så gör han det igen i smyg. Ok om han höll sig till ett el två glas vin. Dricker han mer blir han sluddrig och tråkig, mycket pikar. Detta har eskalerat. Innan kunde han dricka utan att det märktes på honom, men nu har det kommit smygande. Vill inte ha det så här......