av Denhärgången

33 helnyktra dagar.
Bråkade med min pojkvän, skulle trösta mig med en folköl.... Krasch.
Jag tvivlar på mig själv och min förmåga att ha ett riktigt liv.
Känner mig mindre ensam när jag läser om alla er.
Dag 2 idag. Nu kämpar vi.

Denhärgången
sön, 2018-12-09 - 13:31

Jag antar att jag tagit slut.
Jag föll ihop på golvet och skakade, kippade efter luft. Det var väl panikångest.
Det känns inte riktigt rättvist. Jag inbillar mig att jag är på väg uppåt, att jag blir bättre, ibland är jag ju till och med glad. Jag förstår inte hur jag ska orka det här också. Vad är poängen om det inte finns någonting i hela världen jag kan göra för att ha ett fungerande liv. Det här är nog min gräns, men vad fan spelar det för roll. Det finns ju ingen att säga stopp till.
Ska träffa läkare imorgon. Hoppas på avlivning.

Vinägermamman
sön, 2018-12-09 - 14:49

Du kommer att fixa att komma igenom den här skitperioden. Beundrar dig oerhört för att du gör detta utan att döva med A. Lider så med dig när du har det så svårt.
Hoppas innerligt att du får hjälp av läkaren imorgon. Skriv om du vill ha pepp inför mötet. Bamsekramarna❤️

Denhärgången
ons, 2018-12-12 - 05:07

Tuffa jävla dygn.
När det där skakar i mig är det precis som förut. Det spelar ju ingen roll att jag inte dricker, det blir likadant. Jag skriker, hotar, blir våldsam mot mig själv. Och efteråt kommer skammen. Allt är mitt fel, vad har jag gjort. Jag tycker att julpyntet hånar mig. Jag blir arg på mig själv för att jag förväntade mig att jag skulle klara det. Vara glad, ha ett liv, ha en jul, helt i mig själv.
Jag tror att jag förstår att det jag känner inte är verkligt. Det är något som har slitits sönder i psyket och det är inte konstigt. Jag har inte märkt att jag pressat mig själv så hårt eftersom alla val varit för att jag ska må bättre. Helt enkelt är det såhär: det tar rätt mycket energi att bryta med hela livet och börja om. Jag borde tvingat mig själv att ta en paus.
Det är som att hjärnan inte orkar mer. Jag kan inte skilja på vad som händer och vad jag känner. Jag har tillfälligt tappat förmågan att reagera i proportion till situationen.

Det kändes avdramatiserat efter läkarbesöket. Hon reagerade inte som att det var akut eller katastrof, jag ska bara få träffa en kurator. Det är ju pyttelitet. Då borde det finnas hopp. Jag tappade bort det ganska snabbt, men jag tror att jag förstår. Det här som jag känner är inte det som verkligen är. Jag vill inte egentligen dö, det är en tankemiss som jag kan lära om.
Jag erkände också öppet min alkoholism och var beredd på det värsta, som jag hade lovat mig själv. Och det som hände var det andra, äntligen. Det som räknas är inte vem jag varit utan att jag vill bättre nu. Inte att jag druckit utan att jag slutat, inte att jag skiljt mig utan att jag tar ansvar för vårdnaden.

När jag kom hem igår kväll trillade jag ihop på köksgolvet innan jag fått av mig kängorna. Jag skrek och grät och sen tror jag att jag bad. Plötsligt blev det alldeles tyst och lugnt, och jag visste det här:
Jag måste bli starkare.
För att det är det man gör när man har barn. För att det är det man gör när man är själv.
Det här är ett löfte, igen. Jag tror att det kan fungera på samma sätt. När jag gav upp att diskutera med mig själv om alkoholen lyckades jag hitta vändpunkten och jag borde kunna göra samma sak med det här.
Jag ska sluta gå in i dom här känslorna. Jag ska vara starkare än tankarna. Det här kan jag lära mig, därför att jag inte har något val.

FinaLisa
ons, 2018-12-12 - 06:25

Godmorgon Denhärgången?
Har läst hela din tråd nu och blev väldigt berörd.
Du kämpar så otroligt med ditt inre kaos vissa stunder och du är enastående som inte faller och tar till flykten med alkoholen! Du borde ha medalj!?

Jag funderar på om du gått i terapi och analyserat vad du har i din ryggsäck som sätter igång dina destruktiva tankar om dig själv?
Jag känner nämligen igen mig, har haft en väldigt dålig självkänsla men ett bra självförtroende genom livet.
Självkänslan är ju a och o för att man ska må hyfsat och den grundas ju till stor del i barndomen.
Kan man få hjälp att förstå varför vissa känslor uppstår är det också lättare att hantera dem.
För tyvärr försvinner de inte men man kan lära sig parera och styra om dem så de inte tar över hjärnan.
Du nämnde i något inlägg att du var övertygad om att "man skulle lämna dig när man upptäckte vem du var"
Dessa ord gör ont att läsa och ont att känna men jag förstår dig!
Precis så var jag som yngre, gjorde sjukt elaka saker mot min partner för att testa om hans kärlek höll. Givetvis på fyllan..
Och när han gick så fick jag ju vatten på min kvarn... Jag är värdelös! Ingen kan älska en sådan som mig...

Men så småningom började jag i terapi och fick verktygen till att förstå och förändra mina tankar.
En period höll jag mycket på med mina drömmar och lärde mig komma ihåg och tolka dem. En dröm minns jag mycket väl fortfarande:
Jag åkte runt till olika personer som jag kände och ringde på deras dörrar. När de öppnade så sa jag att jag ville ge bort mig själv och frågade om de ville ha mig?
En efter en tackade nej, precis alla tackade nej! Så kom jag till den sista dörren och då öppnade jag själv!
Och till och med jag tackade nej till mig själv!!??
Jag vaknade och var så himla ledsen men samtidigt var det ju en ögonöppnare också. Man kan inte gå och tänka så om sig själv, det är ju sjukt!

Så med mycket möda och tidens gång så har jag åtminstone tyckt om mig bättre de senaste 20 åren.
Men alkoholen är ju så förrädisk och jag har alltid druckit mycket genom livet men kontrollerat fram till för 4 år sedan.

Hittade detta forum för drygt ett år sedan och det har hjälp mig otroligt mycket.
Har nu bestämt mig för att sluta helt med alkoholen och är på dag 42 idag.

Förlåt om jag blev så långrandig i din tråd men blev så engagerad i din historia.
Önskar dig lycka och styrka på vägen???

Kramar
???

Denhärgången
mån, 2018-12-17 - 08:55

Vad fint att läsa ditt svar.
Din dröm blev en stark bild som har dykt upp lite då och då under veckan. Jag förstår hur du menar.
Jag skulle så hemskt gärna gå i terapi och få reda på i grunden vad som händer, men jag tror inte jag kommer få det, och jag har inte ekonomi att gå privat. Jag tror jag kommer bli erbjuden ett par kbt-samtal för att hantera det akuta, och jag väljer att hoppas på att det kan hjälpa.
Det känns som att min vändpunkt var på riktigt. Det är någonting i mig som alltid har fått ta så mycket plats, som att jag alltid rättat universum efter mitt mörker, och jag känner mig redo att bryta igenom nu. Rösten i mig säger liksom "ja, det gör skitont, men jag måste".
Och det kanske är en slags självkänsla. Min omgivning har alltid behandlat mig som att jag när som helst kan gå sönder, och att det är livsfarligt om jag gör det, så jag har såklart aldrig trott att jag kan. Nu känns det som att jag kan tro på mig själv.

Och hurra för dina nyktra dagar! Vad du är stark!!

Denhärgången
fre, 2018-12-21 - 20:23

Jag tappade en av mina finaste vantar i affären. Vi kröp omkring två varv men den var spårlöst borta och jag blev lite ledsen för jag hade fått den i present. Min fyraåring tröstade:
-mamma, du behöver inga speciella kläder. Du är fin som du är.
<3
En del saker i mitt liv har jag trots allt helt obestridligt lyckats jävligt bra med.

Denhärgången
mån, 2018-12-24 - 07:46

Nåja.
Den där bubbliga julkänslan hade visst svårt att stanna kvar. Det är ju skitstressigt med jul. Jag är nästan helt sönder och måste hålla uppe fasad. Vilken tur att vi är experter på fasad.
Jag håller i oss. Det finns något annat, det finns de som ser min styrka istället för allt det jag misslyckas med, och vet vad som verkligen är viktigt. Jag är nykter och det är viktigt.
Världens största julkram, eller vanlig måndagskram, till alla er fantastiska.

Denhärgången
tis, 2018-12-25 - 22:46

Efter de här dygnen av konstant umgänge med skavande relationer känns mitt liv i alkoholismen som en rätt logisk konsekvens. Fuck. Nykterheten kräver så mycket smartare val för att bli uthärdlig.
Jag känner för att klippa med allt, jag vill ta med mig barnen till en grotta långt bort och be alla andra dra åt helvete. Men istället ska jag fantisera om framtiden där jag bestämmer. Det finns en jul i mitt hus, där jag bjuder in vilka jag vill, och dit får ingen komma som bara ska döma mig, och alla ska fatta att jag också kan finnas på riktigt.
Sådeså.

Denhärgången
sön, 2018-12-30 - 08:16

Jag la hela dagen igår på att bygga upp mig själv, kände mig stark, tyckte att jag lyckats med förändring.
Kvällen slutade ändå med total panik-kollaps, självmordshjärna, en triljon tårar.
Det är precis samma mönster som när jag drack. Jag ska inte, jag ska inte - oj, vad hände. Samma dagen efter, samma overklighet, någonting helt annat bortom kontroll som tar över. Och jag lovar att det ska bli bättre, jag ska inte låta det hända, jag är ju starkare. Pang.
Jaha, så här kan det visst också vara, det visar sig att nykterheten är helt meningslöst. Ingenting blir ändå annorlunda.
Jag känner inget sug att dricka igen, det känns om möjligt ännu mer meningslöst än att låta bli.
Jag blir så förtvivlat ledsen för att jag gör såhär mot mig själv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Picard
sön, 2018-12-30 - 10:07

Jag känner och lider med dig, samtidigt som jag är full av respekt för dina ansträngningar att få ordning på saker och ting. Nykterhet är en avgörande del för att ärligt kunna möta sina demoner, men problemet för mig har varit att kampen mot dem då förefallit så hopplöst ojämn till min nackdel att jag gett upp på förhand.

Utan att på något sätt jämföra min historia med din så vill jag ändå lyfta fram vad som för några år sedan innebar en vändning för min del. Efter några mindre lyckade försök att få hjälp i primärvården hamnade jag hos en läkare som äntligen hade koll på läget. Hon remitterade mig till en beroendemottagning där jag svart på vitt fick alkoholberoende som beskrivning av min problematik och en behandling med Antabus inleddes. Jag hade redan själv mäktat med att hålla mig nykter 20 dagar innan, så det var ingen stor grej. Vad som däremot blev avgörande var remissen till en terapimottagning. Där fick jag prata med en helt ok terapeut som till viss del hjälpte mig bearbeta bakomliggande faktorer till mitt beroende. Viktigare var att han var en stark förespråkare av mindfulness och efter en tids samtal erbjöd mig en plats i en mindfulnessgrupp. Jag var klart tveksam, trodde inte så mycket på "new age", meditationer och flum, men mina negativa förväntningar kom på skam direkt gruppen började. Att få träffa andra som hade sin beroendeproblematik och bara fokusera på verktyg att läka, det var energigivande. Instruktören var också verkligen duktig och lade upp övningarna på ett avslappnat och enkelt sätt. Jag har läst forskning som visar att regelbunden meditation förändrar hjärnan och jag kan skriva under på det. Efter en tid kunde jag sluta med antidepressiva och upplevde för första gången på väldigt länge verklig glädje i vardagen.

Med allt detta sagt vill jag inte inpränta mindfulness och meditation som någon mirakelmedicin, men jag tycker det är värt att prova. Det finns en hel del resurser i välfärdssystemet som man kan komma åt utan att betala dyrt, men det krävs att man hittar någon som kan lotsa en rätt. För mig var det det läkaren på vårdcentralen i kombination med beroendemottagningen.

Under de senaste två åren har jag tyvärr varit i en nedåtgående spiral, där jag inte jobbat tillräckligt med mig själv utan åter gått in i alkoholmissbruk. Nu är jag nykter sedan 12 december och får väldigt mycket stöd och inspiration av detta forum, med berättelser som din. Jag önskar dig framgång i ansträngningen att hitta vapen som rustar dig för kampen mot demonerna. För mig var det avgörande att sluta tro jag kunde arbeta upp en sköld som skulle hålla mot även de tuffaste anfallen. Istället hittade jag i mindfulness ett sätt att leva i nuet, ta emot, acceptera och övervinna negativa tankar och känslor och till slut hitta något av kärlek till mig själv. Därmed försvann en stor del av källan till missbruk, men jag bommade som sagt att arbeta bort en del bakomliggande faktorer som ledde till problemen ursprungligen. Det blir min nästa utmaning!

Fleur
sön, 2018-12-30 - 12:15

Å vad jag känner igen mej i det du skriver "Den här gången".
Stor kram till dej.
Jag har börjat om igen.....dag två efter senaste dippen.
Önskar så att det skall gå bättre den här gången. För dej och mej.
Väck med dig satans ångest!!!!

Vinäger
sön, 2018-12-30 - 12:26

Du skriver så naket och känslosamt, en gåva att kunna uttrycka sig på det sätt du gör.

Din smärta går rätt in.

Hoppas att du kan hitta strategier för att orka och kunna stanna kvar i ditt starkare jag. "Någonting helt annat bortom kontroll som tar över", skriver du. Går det verkligen inte att ringa in något som utlöser detta som du upplever vara utom kontroll? Vad/när/hur startar det? Risksituationer?

Önskar så att du får må lite bättre snart. ?

Kram

Denhärgången
mån, 2018-12-31 - 11:57

Åh vad det känns fantastiskt ibland att bara veta att man inte är ensam i rymden.
Jag har funderat mycket på mindfulness, har försökt prova lite men inte riktigt fått kläm på det. Har du tips på litteratur eller bra sidor?
Det där med sköld stämmer ju precis, att det är det jag försöker, och så blir jag så otroligt besviken att det inte fungerar, tror att allt är förstört, vilket blir triggern i sig. Jag tror det som händer är att jag blir rädd, och går in i ett totalmörkt worst-case för att skydda mig, det blir på nåt sätt en trygghet att förbereda mig för självmord. Jag tror det skulle hjälpa mig jättemycket om jag kunde komma till lite acceptans, för det värsta blir när liksom allt ska stå på spel, att allt jag byggt upp är värdelöst. Det är precis samma känsla som när jag drack, och det enda som hjälper är ju liksom att förlåta.
Stor kram till er. Vi ska släppa taget om allt det svåra nu, det här är kvällen vi lämnar skulden bakom oss och släpper in det nya ljuset.
Tänker på dig, Fler. Var snäll mot dig själv, snart går det lättare.
<3

Denhärgången
tors, 2019-01-10 - 08:52

Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Jag vet inte hur jag ska orka.
Säg något snällt till mig, vem som helst.

Fresia
tors, 2019-01-10 - 09:35

Läser de sista raderna du skrev 31/12. Där låter du förlåtande för det som varit och hoppfull inför framtiden. Jag vill så gärna att du ff ska känna så men anar att du har det jobbigt nu.
Orkar du berätta mer om hur du tänker och känner?
Stor varm kram

Denhärgången
tors, 2019-01-10 - 17:13

Tack för era pepp <3
Jag tror att jag kanske håller på att förlora förståndet. Jag vet att det sägs att så länge man ifrågasätter om man är sjuk eller frisk så är man frisk, är det sant på riktigt? Jag är nog bara så väldigt, väldigt rädd att tappa greppet. Jag har tagit så många starka steg för att vara en bra mamma, men jag får inte till det. Jag har så ont idag, inuti och utanpå. Har slagit stora blåmärken på mina ben och bitit hål på armarna. Ibland vågar jag tro på att det ska bli lättare. Jag har inte lärt mig hantera det här eftersom jag alltid druckit bort det, eller hur. Det är som att man blir lite handikappad, men det ska ju gå. Jag måste bli starkare, jag har ju förstått det, jag vet bara inte riktigt hur man gör. Om jag lyckas se det som jag ser drickandet så kanske det går. Jag föll så många gånger innan jag förstod hur jag skulle göra. Som min rubrik. Som mitt nick.
Jag tror jag måste ringa vårdcentralen och tjata lite, jag skulle ju få tid hos kurator.
Det som är bra är att det här i alla fall gör mig ännu mer övertygad om att jag verkligen, verkligen inte ska dricka. Det är så mycket trasigt här.

Carina
fre, 2019-01-11 - 08:58

Jag ser att du kämpar för att få livets bitar att fungera och ibland blir du rädd att du inte får till det. Ingen får till allt till 100% och inte när man dessutom håller på att förändra/utveckla ett område. Det är fantastiskt den förändring du gör nu gällande alkoholen - hoppas du ger dig själv cred för det! När jag läser ditt inlägg blir jag också orolig då du skriver att du har blåmärken och bitit hål på armarna. Du är värd att få må bra! Klokt av dig att tänka att du ska ringa vårdcentralen och ligga på lite. Du kan också kontakta öppenvårdspsykiatrin inom landstinget där du bor. Även Nationella Hjälplinjen kan man ringa till om man behöver prata med någon, så även om det tar tid för kuratorn så finns det annat stöd. Om det är just alkoholproblematiken du vill ha stöd i så kan du även ringa Alkohollinjen på 020-84 44 48. De har öppet alla vardagar, se alkohollinjen.se.

Hoppas du hittar stöd i din process!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet