av Linda_73

Linda_73
sön, 2018-12-30 - 16:13

Jag lever med en man som numera sökt hjälp för sitt alkohol missbruk, han är nykter sen 1 år tillbaka. Jag känner att jag under alla år fått stå åt sidan för hans utsvävningar med allt vad det innebär.
Nu när han är nykter (äntligen) och verkar må väldigt bra börjar Jag självklart längta efter att bilda familj och ”ta mig vidare” i livet med denna man. Denna man är en person som jag älskar av hela mitt liv, kan inte tänka mig att leva utan honom.
Alla hans bra sidor tycker jag så mkt om!
Det känns som att denna tid är något jag saknat under alla år.
Hör sitter då jag nu och känner mig åtsidosatt då han lägger mkt av sin lediga tid till att vara aktiv i AA och vara med vänner därifrån.

Jag är otroligt glad att han kommit såhär långt, och tacksam för att han har folk han kan prata med om allt detta.

Känner mig så ledsen över hur allt blivit och att JAG alltid ska vara den som är åtsidosatt.
Känner mig så ensam och utanför i allt det här.
När ska jag få leva vårt liv som jag vill?

Känner mig så liten i allt ☹️
Är det någon där ute som varit i samma situation?
Isåfall, hur länge kommer vårat liv vara såhär? Är det ens lönt att hoppas på ngt mer?
Jag har självklart förståelse varför han är aktiv i möten m.m, och förstår att allt tar sin tid. Men om man får vara egoistisk.
Hur länge kommer jag vara den som kommer i 2:a hand?

Nordäng67
sön, 2018-12-30 - 16:37

accepterar det! Börja sätt dig själv i första rummet! Vänta inte på att han eller någon annan ska göra det! Fråga dig själv vad du behöver för att må bra! Och fokusera på sånt som du kan ge och göra åt och för dig själv! Har märkt att man också vinner mark och respekt om man visar att man älskar sig sjölv och bryr sig om sig själv! Har inte samma historia som du riktigt men känner igen mig i det där att det blir väldigt mycket eller snarare 100% fokus på alkoholisten. Oavsett om han är aktiv eller nykter. När mitt ex hade nyktra perioder ville jag bearbeta och prata ut om allt dåligt som hänt under hans fyllor men då tyckte han att jag var negativ och ältade. När han drack var det ju omöjligt att reda ut något. Kände precis som du att man hela tiden fick stå tillbaka. Man blev en skugga av sig själv som smög runt i kulisserna till sitt eget liv. Nytt år snart! Sätt upp lite mål för dig själv för 2019. Kan vara små saker och större saker. Skriv ner dessa någonstans. Ha lite utvärdering med dig sjölv runt midsommar och se hur det har gått hittills. Så har du resten av året på dig att styra upp. Nästa nyår kan du nöjt se tillbaka på DITT 2019! Stor kram till dig från en som förstår hur du känner❤️

Linda_73
sön, 2018-12-30 - 16:57

Tack för svar ❤️

Ja, att börja sätta mig själv i första hand är något jag måste börja med.
Leva mitt liv för mig och inte tänka i ”vi” hela tiden. Har svårt att acceptera just nu hur livet ser ut känner jag. När man älskar en person ger man inte upp i första taget och hoppas innerligt att allt en vacker dag kommer ordna sig och bli ”normalt”.
Jag måste prioritera mig själv och inse att det som jag upplevt är normalt i en relation för längesen passerat bäst före datum ?
Att leva med en alkolist är att passera alla gränser för ens egen tolerans samt vad som anses är ”normalt”.

Livet...

Linda_73
sön, 2018-12-30 - 17:01

Blir så bitter och trött emellanåt över att man hela tiden ska vara så otroligt jävla förstående till dessa Alkolister.
Väldigt jobbig känsla när man står vid sidan om... ilska och sorg.

AlkoDHyperD
sön, 2018-12-30 - 18:37

Jag är alkoholist. Nykter sådan. Vad jag förstår av dina inlägg är det inte din partners drickande som är problemet just nu.
Er historia framgår inte, men jag kan ana att det kanske varit tufft när han var aktiv alkoholist. Beroende fungerar ju så, att drogen tar över annat viktigt i livet. Nu verkar det som din partner valt dig och livet. Och för att kunna fortsätta välja dig och livet kanske han har förstått att han behöver arbeta aktivt med sig själv och nykterheten. Kanske är det så att du upplever att han nu väljer AA framför tid med dig.
Har du berättat för honom hur du känner dig? Utifrån att du längtar efter honom, inte som en anklagelse.
Dina behov är viktiga. Hans också. Ibland krockar behoven. Kanske är det gemensamma målet ökad närhet fast ni har olika sätt att nå det?
Kram

Linda_73
sön, 2018-12-30 - 21:08

Tusen tack för ditt svar. Hade hoppats få svar av ngn som sjölv var beroende då jag får höra allt från ett annat perspektiv. Så tack❤️

Dina ord stämmer, för att kunna ha en bra relation måste han må bra själv och det tar mest tid just nu. Har berättat mina känslor och han förstår, han säger dock att om han har en ”strulig” kärleksrelation kanske han måste vara ensam istället så att han kan komma i mål med sig själv.
Han har sagt att jag kommer i 2:a hand och så är det nu.
Det var väl här ngnstans min sorg började träda fram på riktigt. Har i alla år stått vis hans sida och hoppats att allt ska ordna sig. Så att vi tillsammans kan ha ett bra liv tillsammans. Nu känner jag mig ensam utanför och som om det var ett lätt ultimatum att ”skaka av sig mig” ifall det blir för höga krav på honom.
Detta vet jag självklart inte stämmer utan det är mina tankar. Men det är bara känslan av att han säger att jag kommer i 2:a hand och att han samtidigt säger att han inte vet hur framtiden är då han tar dag för dag. Tidigare har jag fått höra att jag är
Den han vill leva med. Allt sånt är borta nu.
Det är väl det som gör mig ledsen.
Att bara acceptera hans ego just nu och att acceptera att jag är i 2:a hand.

Crna macka
sön, 2018-12-30 - 23:53

Hej Linda

Jag är också en person som är allergisk mot alkohol eller alkoholist om du så vill.
Känner igen mig i din mans agerande, och har sagt samma sak till mina närstående. Genom att jag satte mig själv först och tog hand om min sjukdom satte jag på samma gång mina närstående i första hand, med alkohol i kroppen kom alla i andra hand, utom alkoholen som kom i första hand....

Hoppas att du inte tar mitt inlägg på fel sätt, du ska naturligtvis välja hur du vill ha det i ditt liv.

Mvh

Nordäng67
mån, 2018-12-31 - 08:40

tror att det är svårt för alkoholisten när saker och ting klarnar, för det gör det ju när de inte har alkohol i kroppen. De inser hur illa de gjort både sig själva och anhöriga. Så förutom att de skall kämpa mot alkoholsuget så skall de också hantera allt som kommer till ytan, både inom sig och från anhöriga. Kanske därför många tar återfall?! På med locket igen typ! Och vi anhöriga har ju gått där och trott att bara hen slutar dricka så blir allt bra. Riktigt så lätt är det ju inte. Han kanske måste fokusera på sig själv nu, inte så konstigt egentligen om man tänker långsiktigt. Han har ju större förutsättningar att stanna nykter då. Helt naturligt att du känner som du gör å andra sidan. Svårt men tycker som sagt att du skall fokusera på dig och ditt eget mående. För detta har ju varit och är fortfarande jobbigt för dig. Har du testat terapi? Det har jag och det har varit riktigt bra!

Zindi
tis, 2019-01-01 - 14:50

Det är en tomhetskänsla som jag bär på. Min särbo jobbar med sig själv, vill inte träffas, låser in sig själv, svarar inte i telefon. Åker och jobbar, ett krav från arbetsgivaren. Har inte hört något ifrån honom på 8 veckor.
Han förklarade för mig att det skulle bli så här ett bra tag fram över, men det känns ändå svårt. Han svarar inte på mina sms inte på mina telefonsamtal. Jag känner mig bortvald. Att jag inte duger utan alkohol. Jag vet att det inte har med mig att göra, men jag är ändå osäker på honom. Det känns som att han har dumpat mig tillsammans med alkohoholen och narkotikan. Men det är inte så... Det vet jag innerst inne. Att jag känner mig bortglömnd det ska jag bearbeta själv. Det ligger i botten av min barndom, att jag är rädd för att inte duga. En del av mig får sådana hjärnspöken , så att jag vill göra slut med honom, innan han hinner göra det. Skyddsmekanism.
Jag vet att han inte pratar med någon, han behandlar oss alla runt sig som luft.
Visst jag är lessen, men det har jag rätt att vara. Han har betett sig som ett svin mot mig , men det måste jag bearbeta på egenhand. Det är inget som jag kan ta upp med honom , för det är ett stegbakåt. Vissa saker pratade vi om i höstas när han tog eget inservativ till det. Jag ska börja gå på medberoendemöten nu mitten av januari, 4 timmar i veckan i 10 veckor. Så jag får kasta ur mig min fustration. Det kanske är något för dig? Min har bara varit nykter i 2.5-3 månader ännu.
Men om du vill byta tankar så finns jag för dig .

Linda_73
mån, 2019-01-07 - 20:37

Jag tar ditt inlägg på rätt sätt. Vi bor dock inte ihop då vi separerade då alkoholen var en för stor del+alla bråk. Så det är lite tid tillsammans nu, säkert därför allting känns jobbigare nu med att komma i 2:a hand.
Jag vet att man ej ska jämföra då alla har olika förutsättningar osv, men jag är nyfiken hur länge du kände att du prioriterade dig själv i första hand och sedan kunde börja prioritera nära i första hand?
Jag tycker det känns tungt att inte veta ngt om vår framtid och om
Vi ens har någon framtid ihop då han lever nu och här och inte vill ta ut ngt i förskott.

Linda_73
mån, 2019-01-07 - 20:39

Nä han måste göra det för att det eventuellt ska funka i relation, och att han mår bra. Allt får ta sin tid.

Jag har inte testat terapi men tror det Skulöe vara bra för mig. Har börjat rodda runt i Det litegrann men inte tagit mig för det än.

Linda_73
mån, 2019-01-07 - 20:42

Åh vad jag känner med dig❤️ Så tufft det måste vara att inte höra ngt ifrån honom allt. Känner igen det där med skyddsmekanism. Känner lite samma, jag är Så rädd för att bli lämnad och vara ensam. Vet att jag klarar mig själv och inte ”behöver” ngn. Men känslan av att bli lämnad av den
Man älskar skrämmer mig. Har varit låg flera veckor nu pga den känslan kommer och går då jag känner mig utanför och det känns som jag inte duger.
Har också en del jag måste bearbeta med mig sjölv. Känns som
Vi har mycket Att prata om ❤️

Crna macka
mån, 2019-01-07 - 21:43

Hej Linda

Vet egentligen inte om jag betedde mig speciellt annorlunda mer än att jag var vaksam på att inte sätta mig i situationer som kunde trigga mitt beroende, gick på AA under en period, passar för många dock var det inget för mig.
Kände ganska snabbt att det var rätt beslut att sluta dricka, sen har det inte varit direkt spikrakt för att komma dit, klockar väl lite över 100 dagar nu. Klarade 3 år under en period och frågar du min fru så var den tiden bra.
Bara för man sätter sig själv först behöver man inte prioritera bort den man lever med. Jag är glad att umgås med min fru och ser att hon känner sig trygg när jag inte dricker, sånt blir jag glad av. Det är en egoistisk vinst för mig med.

En win win helt enkelt

Mvh

Nordäng67
mån, 2019-01-07 - 22:05

för på ett sätt fick man mer bekräftelse när han drack: jag äääälskar dig, du är det bästa som hänt mig, kan inte leva utan dig mm mm! Allt sånt försvann när han hade nyktra perioder och ersattes av ”ska du eller jag handla på vägen hem” typ. Då försvann ju även dåliga höndelser så klart. Livet blev normalt och lugnt. Men då blev man själv också osäker på något konstigt sätt, vart tog alla översvallande kärleksbombningar vägen liksom! Man hade vant sig vid berg- och dalbana och blev helt ställd när det var lugnt! Fast man hade längtat efter och kämpat för lugnet!

Linda_73
mån, 2019-01-07 - 22:23

Exakt så! Så igenkännande. Det blev som så tomt på ngt sätt? Så svårt att identifiera sig i?! Hatar min osäkerhet som kommit. Önskar den är spårlöst försvunnen i morgon när jag vaknar. *önskedröm* ;)