Jaha, då sitter man här då. Nu är det slut. Han fick välja mellan alkoholen och mig. Naturligtvis valde han alkoholen. I november flyttade han ut och sen har hela vintern gått åt till att packa ihop hans saker och få iväg. Och hans barns saker. Och fira jul och nyår ensam. Och lära sig hur allting i huset fungerar, vedpannan inte minst. Och snöslungan. Och bilen. Jag har lyckats bemästra det hela hjälpligt, men efter två veckors influensa har jag börjat inse att det inte håller i längden. Jag måste byta liv. Från stort hus på landet till lägenhet i stan. Från renovering, trädgård, grönsaksodling, djur, vedhantering, norrlandssemester, fiske och friluftsliv till.....ja vad? Vad ska resten av mitt liv innehålla nu när jag inte längre kan ägna min tid åt drömmen om att det ska bli bättre? Att han ska bli frisk? Att vi som par ska hitta tillbaka till varandra? Och leva det där drömlivet vi pratade om i början? Hur ska jag få mitt hjärta att glömma honom, nu när hjärnan har insett att jag inte kan eller ska ha en relation med honom? Hur ska jag orka leva ensam resten av livet? Det är lika troligt att jag hittar nån ny som att han slutar dricka...... Hur ska jag hitta en lägenhet att trivas i efetr alla år i eget hus? Vad ska jag göra av all tid? Vad sjutton ska jag göra nu??????

och mannen har flyttat från sitt senaste boende utan att lämna nya adressen. Jag tänker inte efterforska var han bor. Jag ska få in i mitt huvud att han har det alldeles utmärkt var han än är, utan mig. Antingen tog han tag i saken efter senaste vändan och tog emot all hjälp som erbjöds. Eller så struntade han i det ännu en gång och sitter i ett hörn alldeles ensam, sjuk, utan jobb i ett sunkigt hyresrum och dricker. Ifred. Precis som han ville.
Jag har slagit på mig själv alldeles för länge, att jag valde fel, valde honom och sen valde fel när jag valde att gå. Det var ju faktiskt han som valde. Alkoholen före mig. Varför ska jag vara arg på mig själv för det?
Nu ska jag tänka att han har det jättebra där han är, var det nu är, och att han har valt för sig själv.
Och jag har valt för mig själv.

när jag står där och diskar slår det mig:
- Jag saknar inte honom, jag saknar att må bra.
Det är ju DET jag vill, må bra, känna mig pigg, vacker, lycklig och älskad.
Som jag gjorde i början med honom. Men inte sen. Så det är ju inte honom jag saknar.
Jag saknar att må bra.

Ansan64

Jag håller fullständigt med - jag saknar att må bra, vara älskad, saknad när jag inte är hemma och välkomnande när jag kommer hem. ❤️

Caroline87

Här ligger jag vaken. Under en längre period har jag varit på väg att erkänna inför mig själv att jag har problem. Att jag är alkoholist... har druckit igår, mindre än vanligt. På något sätt smakade inte vinet längre, men jag drack för att känna inre ro .... inre ro i min hemlighet. Känner mig så maktlös inför erkännandet, inför steget ur missbruket. Men jag måste göra detta - för mina barn, min man, för mig själv! Jag skulle vilja berätta för någon, för min man - men skammen är större än någonting annat i hela världen. Måste jag erkänna detta inför alla, eller räcker det steget jag tog nu i natt?

Sofia

Vad modigt av dig att ta steget att skriva här om din hemlighet. Du har kommit till insikt att du har alkoholproblem och du har tagit flera väldigt stora och kloka steg i rätt riktning nu, genom att du har erkänt det för dig själv och genom att du har hittat hit och skriver här. Ett tips om du vill få respons på det som du skriver är att starta en egen tråd (klicka på Starta en ny forumtråd högst upp på forum-startsidan), då blir det också lättare för dig själv att hitta tillbaka och skriva mer. Många använder forumet som en slags dagbok för sig själva, där man kan dokumentera både upp- och nergångar, vilket kan vara väldigt bra för att se mönster t.ex. Du har också chans att få stöd och pepp från andra som håller på att förändra sina alkoholvanor. Hoppas att forumet och sidorna här kan vara till nytta för dig.
Återigen, varmt välkommen!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet