av Ohana84

Ohana84
fre, 2019-01-04 - 08:47

Överreagerar jag?

Jag o min man har varit tillsammans i 10år, vi var 24 och 25 när vi träffades. I den åldern handlar ju det mesta om att ha kul och vi var ute med kompisar och festade oftast både fredagar och lördagar, ibland även onsdagar på våren/sommaren. Min man var en av dem i gänget som nästan alltid blev fullast, inte visste var gränsen gick och ofta gjorde bort sej på fyllan. Men då sågs inte detta som något större problem, det var något man skrattade åt dagen efter.
Alla våra vänner var ute lika mkt som vi och för mej var det helt normalt i den åldern, och att det är något som avtar med åldern och när man bildar familj mm.

Nu har vi tre barn och är ute väldigt sällan, från att vi fick vårt första barn blev det naturligt att vi inte längre gick ut på samma sätt (iaf inte jag). Min man var även han hemma mer, men de gånger han gick ut så blev han som förut oftast alldeles för full, han kunde fortfarande inte kontrollera sitt drickande när han väl drack.

Nu har vi flyttat till hus nästan 3mil från stan och vi är ips alltid hemma kvällar och helger, han kanske går ut 2 gånger i halvåret och fortfarande händer det då oftast att han blir väldigt berusad.

Så det som har hänt sen vi flyttade är att han i större utsträckning dricker hemma på helgen. Jag dricker väldigt väldigt sällan så han dricker själv och är ofta vaken o fortsätter dricka efter jag gått o lagt mej.

Men sen förra våren förändrades hans beteende igen, nu dricker han även i veckodagarna, han vet att jag inte gillar det och har tillomed börjat smyga, men även om jag inte sett honom dricka eller har några bevis så märker jag på en gång att han druckit på sättet han pratar och jargongen han har. Jag kan åka o träna eller åka på föräldramöte och han är kvar hemma med barnen o då har han passat på att dricka. Och jag märker det nästan direkt när jag stiger innanför dörren.
Han blir inte längre jätteberusad och håller sej mest till öl och verkar försöka att inte köpa hem starksprit, skulle vi ha det hemma av någon anledning då går han och smådricker av den i smyg medan jag tex går på toaletten, tar en dusch eller nattar.

Han funkar alltså helt perfekt socialt, är omtyckt på jobbet som han sköter exemplariskt mm.

Jag vågar inte kalla honom alkoholist eller missbrukare men de gånger jag försökt ha lite koll på mängden så ligger han helt klart över de 14enheter som klassas som ett riskbruk.

Tar jag upp det blir han irriterad, säger ibland att jag inte ska bry mej. Att det är jag som har fel syn på alkohol och bara är nöjd om han skulle bli nykterist.
Samtidigt har han vid ett par tillfällen hållit med, att han dricker för mkt och att det ju måste vara något fel när han smyger med det. Men vid nästa tillfälle blir han irriterad igen.

Jag vet inte vad jag ska göra? Jag märker att mina känslor för honom förändras, jag tycker inte om den han blir när han dricker även om andra säkert inte ens märker någon skillnad på när han druckit ett par öl.
Det är som att bägaren runnit över lite, det har varit så många tillfällen då det blivit för mkt, alkoholen har blivit något jag föraktar och blir irriterad även om han bara dricker två öl en vardag. Vilket kanske inte är hela världen?!

Är det jag som överreagerar och blivit för fientlig till alkoholen, är det ok att dricka på vardagarna om man inte dricker sej berusad? Men om man räknar ihop blir det över gränsen för ett riskbruk? Är det jag som behöver hjälp med min syn på alkohol?

Anthraxia
fre, 2019-01-04 - 09:37

"bara är nöjd om han skulle bli nykterist"

BOOM - där satt den; det enda "bevis" du egentligen behöver - att du hotar hans alkohol och HAN drar upp det i extremer.

Du inbillar dig inget. Han har solklara problem.

Ohana84
fre, 2019-01-04 - 11:42

Ja du har ju rätt! Och jag vet om det innerst inne såklart, men hans inställning får mej ofta att tvivla.
Som det sett ut nu så dricker han sej sällan ”full”, han små/smygdricker på vardagarna. Och på fredagen är det första han gör när han kommer innanför dörren att öppna en öl och ev häller upp en whiskey. För då är det lov, det är ju helg! Och är det sommar så öppnas första ölen vid lunch, för på sommaren är det ju lov att dricka på vardagarna det är ju semester.
Och vadå ska han inte få kunna ta en öl om han blir sugen på det?

Och han är så jävla bra på att snacka och argumentera så han snackar ner mej varje gång. Han är ju inte den där uppenbara missbrukaren som blir plakat flera gånger i veckan.

Och han kan ibland ha som argument att han dricker ju aldrig så han blir bakis o måste ligga till sängs dagen efter så vi inte kan hitta på något.

Jag har aldrig påstått att han måste sluta dricka helt, men jag har bett honom att inte dricka när barnen är med/vakna tex. Jag vill inte de ska tycka det är normalt att det dricks alkohol mitt i veckan. Är han småsugen på en öl varför kan inte den vänta tills efter de lagt sej (inte för att det är någon lösning).

Så hur gör man?!!! Hur får man någon att sluta/dra ner på drickat?
Han har tidigare jobbat inom restaurangbranschen så mat och dryck är en av hans ”passioner”.

Vad ska jag göra? Finns det några svar?!

Nordäng67
fre, 2019-01-04 - 14:59

inom dig! Du kan inte förändra honom utan att han vill utan bara välja hur du sjölv vill ha det! Om han INTE hade varit alkoholist så hade han helt enkelt lyssnat på dina önskemål! Problemet hade hanterats som om du hade sagt ”kan du börja ta med dig soporna ut när du går”. Ja visst älskling hade han troligtvis sagt och så hade han blivit ganska bra på att tänka på soporna. När alkoholen är en ”grej” som försvaras med näbbar och klor då har man problem tycker jag. Så nej du överreagerar inte! Tycker som du: man slentrian dricker inte inför barn. Hade ett förhållande med en man som var samma typ av alkoholist som din man: sköter sitt jobb, trevlig och skötsam utåt. MEN drack jämt på helgerna vilket gick ut över mig och hans barn. Otrevlig ofta men också det där att det begränsar livet! Hur kul är det att grilla korv i naturen med någon som är allt från smålullig till jättefull. Sätt gränser runt dig och barnen och låt honom ta konsekvenserna. Konkret exempel: fredagsmys med barnen. Vill han vara med måste han vara nykter! Vill han dricka får han gå på krogen. Livet blir tydligare för dig då! Väljer han krogen så blir du ensam mycket med barnen. Vill du ha det så? Jag tjatade, grät, bönade och bad men inget hjälpte. Till slut började jag bestämma regler för mig själv istället: drack han på fredagen valde jag bort honom hela helgen. Jag visste ändå hur helgen skulle bli liksom. Detta gjorde att vi träffades väldigt lite till slut. Men han anpassade sig inte så som jag hade hoppats, tvärtom eskalerade hans drickande. På så sätt blev det ändå tydligt för mig vem av oss som valde bort vårt förhållande. Han valde alkoholen före mig och oss. Hoppas det går bättre för er! Kram och styrka till dig❤️

Anthraxia
fre, 2019-01-04 - 18:10

Något även jag tvingats acceptera; det är Totalt omöjligt att förändra någon annan - jag har lite haft "tur" själv, för min pojkvän är 50/50 - halva han VILL "bli frisk" - andra halvan vill det inte...Och man KAN ju notera att inte ens den halva av honom som är trött på att vara alkoholist vill SLUTA DRICKA...nej, nej - han vill "kunna dricka normalt"

Där hittade jag vägen fram - och TROTS det så har det krävts paranoia, bevakning, ultimatum, leta i skåp och lådor, lukta på andedräkt, och...det är helt sjukt...

En alkoholist som inte VILL bli frisk - eller sluta - där ÄR man chanslös.

Det enda som - ibland - verkar fungera då, förefaller vara att lämna dem och vägra komma tillbaka om de inte söker, och engagerar sig i, vård...

Jag är verkligen ledsen att säga det :(

OM han skulle vara villig att sluta så finns det helt vansinnigt många och olika metoder.

Jag tänker nämna några nu, så att du har något att komma med OM han ändå vill försöka.

AA: klassiker - samtal, "steg" och självkontroll samt självinsikt och tvingas möta sitt beroende.

Antabus: gör att man blir vansinnigt sjuk av alkohol - om det så rör sig om alkohol i maten (Vilket KAN kokas bort - 0.5 till 1% per kok-minut har jag FÖR mig att det är som försvinner)

Campral: sug-dämpande, dvs det tar udden av suget - men man måste fortfarande fylla "tomrummet" efter alkoholen själv, och vara envis - det är ju inte "bara" ett beroende, det är ju en DJUPT rotad vana också...

Naltrexon: ganska omdebatterat - i Sverige skrivs det ut som sug-dämpande, men det finns Inget som stödjer det. Vanligen använt - mer effektivt- enligt "Sinclair-metoden" - där man tar ett piller en timme innan man dricker - och sedan fortsätter man dricka som vanligt. Även här måste man "fylla tomrummet" (Den här använder min pojkvän just nu, sedan Maj - dock fuskar han ibland, vilket är Riktigt dåligt)

Baclofen: anti-spastisk medicin som - i skyhöga doser - triggar Gaba-B tillräckligt för att hjärnan ska "glömma" att den vill ha alkohol. Tas 3 ggr/dag, och är dessutom ångestdämpande - men även muskelavslappnande, vilket kan vara både dåligt och farligt)
(Den här funderar jag på om den kanske hade varit bättre för pojkvännen egentligen, eftersom han har mycket ångestproblematik)

Det här säger jag alltså INTE för att DU ska ta på dig att "fixa" honom - utan för att du, om du bestämmer dig för ett ultimatum, ska kunna lugna honom med att det finns hjälp, och vad HAN kan läsa på om, och välja bland.

Nordäng67
fre, 2019-01-04 - 18:08

riktigt tuffa konsekvenser kan hjälpa. Kortsiktigt om dom bara vill ha tillbaka det dom förlorat, när dom får det börjas det gärna igen. Långsiktigt om dom kanske äntligen inser hur mycket dom förlorar på sitt drickande! Mitt ex kämpade verkligen på många sätt, aldrig för att sluta utan alltid för att bli normaldrickare! Vilket inte verkar gå om man en gång blivit beroende. Tragiskt hur mycket skit promillen orsakar!

Ansan64
fre, 2019-01-04 - 19:57

Hur många gånger har jag inte velat kasta iväg alla flaskor och burkar all världens väg, eller ta reda på hur mycket som är drucket. Nästa tanke har blivit då - kommer jag att må bättre och kommer min man att upphöra med drickandet? Otaliga gånger har jag skällt, bönat och bett. Inte särskilt framgångsrikt, det vet jag. Det blir i ren frustration. Men, som Kai Pollak säger, den enda personen du kan förändra är dig själv. Den stora frågan för mig är var går min gräns för vad jag ska utstå? Jag hoppas att du, liksom jag hittar var vår gräns går. Sköt om dig.

Skrållan
fre, 2019-01-04 - 21:34

Förstår precis hur du känner. Har en man som är alkoholist. Dricker alldeles för mycket. Jag hade en oroskänsla länge, tyckte han drack på tok för mycket.
Men det du känner och tycker, är verkligt för dig. Du har rätt till din känsla att han dricker för mycket. Det är när man börjar känna så här som man vänder och vrider och inte riktigt tror på sin känsla, för man vill ju inte att det ska vara så.
Jag har också gråtit, varit arg, kollat hur mycket han druckit, hällt ut öl, ja allt som alla här inne provat. Men det går ju inte. Man kan inte kontrollera en annan människa. Bara sig själv. Förstår nu innebörden av detta, efter många år.
Har bestämt att detta är mitt år. Ska bara kontrollera mig själv. Göra sådant jag vill och känner att jag mår bra av. Mannen får sköta sitt drickande själv. Så får framtiden bestämma hur allt kommer att bli. Kände mig stressad för ett tag sedan, att jag måste ta ett beslut. Men nu tänker jag att det får ta sin tid. Jag får känna mig mogen för vad jag vill och vad jag ska göra. Det ta tid att bestämma sig för något när man fortfarande älskar sin man.

Ansan64
fre, 2019-01-04 - 21:43

Skrållan, jag delar dina synpunkter till fullo! Detta år ska också bli mitt!

Ohana84
fre, 2019-01-04 - 21:57

Jag har ju länge tyckt han druckit för mkt eller inte haft kontroll på drickandet.
Men det är först nu för kanske ett år sen som han börjat dricka på vardagar, smyga och passa på när jag inte är hemma.

Vi skulle kunna ha det så bra men nu tycker jag bara han förstör allt. Jag älskar honom, vi har tre små barn och ett bra liv i övrigt.
Men det känns knappt som jag älskar honom när han dricker, jag får nästan äkelkänslor av honom när jag hör att han har den dör lite släpiga rösten som tyder på att han druckit. Andra skulle nog inte ens märka det men jag hör det direkt.

Kommer han fortsätta såhär är jag helt säker på att mina känslor tillslut helt kommer försvinna. Men jag vet inte om jag någonsin skulle klara av att lämna sålänge barnen är små.

Det måste ju finnas ett sätt att rädda detta :(

Skrållan
fre, 2019-01-04 - 23:46

Det är väldigt svårt att rädda någon som inte vill. Men man blir ju så frustrerad. Kan dom inte tänka vad dom missar? Vad dom förstör? Men det är ju en sjukdom. Något dom inte kan rå för, men om dom är medvetna om det så kan dom ju göra något åt det. Ta hjälp.
Presis som du så känner jag och ser när min man druckit sin första öl. Han får också ett annat beteende, en annan blick. Jag har inga småbarn, så jag är inte riktigt i samma situation som du, men det är ju så mycket som känns igen. Mina känslor stängs av, när min man är full. Jag vill inte att han tar i mig ens. Han är ju inte sig själv. Inte den mannen jag är kär i. Sedan blir det svårt på andra dagar också, när han inte dricker. Då får han förmodligen abstinens, är sur och tvär. Jag försöker hitta dagar där han är min igen, den han var tidigare. Men det är svårt.