Jag har fått höra av bl.a psykologer i många år att min alkohol-konsumtion inte är bra. Jag har ignorerat det. Blivit irriterad, känt att de inte har sett mina verkliga problem. Jag har ignorerat det faktum att jag, varje gång jag dricker, dricker tills det inte får plats mer i min lilla kropp. Ignorerat hur otroligt svinig jag blir, att jag bråkar, gråter, är otrogen och allt som oftast inte har en aning om vad jag gör. Jag är glad om jag vaknar nästa morgon i min egen säng.
Grejen nu är den, att efter gårdagen när jag återigen lyckades sabba ett förhållande på grund av alkoholen, att jag har vaknat upp och börjat inse vad det är jag håller på med. Men frågan är, har jag riktiga alkoholproblem? Vad definieras som alkoholism?
Jag är ensamstående med två barn. Jag dricker ALDRIG alkohol när jag är med dem. Men när de är hos sina pappor varannan helg så kan jag knappt bärga mig tills jag får gå ut och festa, supa bort min ångest och min tomhet. Och det gör jag då alltså, varje gång. Så totalt blir det ungefär fem dagar i månaden där jag dricker på ett sådant sätt som skapar problem för mig själv. Där jag gör dumma saker, inte tänker mig för, vaknar upp dagen efter med en sådan ångest så jag bara vill dö över skammen över allt jag minns att jag gjorde kvällen innan. Varje utekväll blir det mellan 5-8 starköl, vilket är mycket för en liten kropp som inte ens är 160 cm lång. Jag känner inte heller att jag riktigt kan gå ut och socialisera mig utan att blanda in alkohol i sammanhanget. Föreslår gärna och ofta för mina vänner att, vad vi än har planerat, borde ta en öl också. Och det är alltid med viss ångest jag föreslår det, för egentligen så vill jag inte. Egentligen vill jag ha mysiga hemmakvällar med mina vänner, men det slutar alltid med fylla.
Har jag problem? Eller är det jag som är nojjig?