av dom

dom
lör, 2019-01-12 - 00:45

Min pappa vet att han är alkolist, eller missbrukare. Det fastnade tillslut någonstans mellan andra och tredje vändan i fängelset. Han kan öppet prata om det nu. Han är lite stolt över det livet, inte missbruksdelen eller de brott han begått - men själva friheten, det vilda. Han är väl en outlaw, typ. Jag har accepterat att detta aldrig kommer ändras.

Han missbrukar receptbelaggda tabletter, alkohol, pengaspel, relationer och adrenalin. Han kan vara våldsam men han har aldrig skadat mig fysiskt och jag är inte heller rädd för det. Däremot är jag rädd för att fastna mellan i ett bråk. Hans fiender har hotat att de ska ge sig på familjen (mig). Och dom menar allvar, de har utsatt honom för grov misshandel flera gånger och detta är polisanmält. Jag har bett honom lämna de kretsar han befinner sig i men han vill inte det. Jag kommer flytta till en annan stad.

Han är förmodligen bipolär (har utretts men han vill inte prata om det) och han har alkoholdemens, och är oförmögen att ta ansvar för sig själv. Men han vill inte ha hjälp med detta. I sina uppåt stunder så vill han leva vilt och dö därefter, i sina nedåt stunder så gråter han och ångrar och anser att han förtjänar att ha ångest. I samtal med läkare och poliser så tror jag att han är bra på att låta som att han kan ta ansvar för då han är nykter i längre perioder så är han i grunden en rättså klok man som har lätt för att uttrycka sig. I dessa stunder har han förbjudit mig från att vara ledsen och oroa mig för han har valt sitt liv. Jag gråter när jag skriver det.

Mitt problem är att jag blir väldigt känslomässigt berörd i perioder, har svårt att sova, svårt att slappna av, hjärtat dundrar och jag känner mig illamående - jag bokar upp min tid med jobb upp till 70 timmarsveckor så att jag ska kunna somna av utmattning.

Jag har sökt hjälp, men min terapeut säger att de inte kan hjälpa mig för de kan för lite om missbruk. De försöker hjälpa mig att sluta boka upp mig, sluta med de beteenden jag har som kommer leda till utbrändhet och depression, men de kan inte ge stöd i min oro. De har rekommenderat anhörigstöd, men de jag har varit i kontakt med erbjuder inte det. Jag är den enda familj han har kvar. Och jag spekulerar konstant och oroar mig för framtiden. Jag har skjutit ifrån mig tanken på att skaffa barn för jag inte vill behöva oroa mig för att han kommer att finnas i dess liv, jag kan inte se en möjlighet att säga upp kontakten.

Det pendlar mellan att han inte hör av sig på två månader för han har tappat bort telefonen igen, eller han ringer varje dag eller natt. I ena minuten ber han gråtande om en ambulans och i nästa minut skrattar han hysteriskt och nekar att han bett om det. Jag har kontakt med polis ibland, jag vet att de håller koll på honom i mån av tid för under de senaste åren har våldet trappats upp i hans krets. Numer går det kalla kårar nerfrån ryggen varje gång telefonen ringer och värst är allt svammel som jag tillåter mig själv att lyssna på.

Jag har tränat honom i några år att träffas på mina villkor, och han respekterar det ofta, men eftersom att han är lite stolt över det här livet så finns det mycket som han inte har kapacitet att förstå att jag inte vill höra om eller vara med på.

Tyvärr kan jag inte prata med mina vänner om det här, dels för skammen som jag känner över att jag faktiskt inte vill försöka hjälpa min pappa utan jag är bara en person som lyssnar och visar att det finns en människa som tycker om honom ändå. Dels för deras skull - vid ett flertal försök så har mina vänner blivit ledsna och chockerade och uttryckt att de känner sig förminskade i jämförelse, att jag ska tycka deras egna problem är löjliga och jag vill inte att dom ska känna så. Och jag vill inte ha medömkande. Det har jag nog inom mig. Jag vill ha ett skärp dig för fan släpp det nu av nån som vet vad dom pratar om.

Men ärligt också dels för att jag är rädd för att bli sedd som en lögnare. När historier om pistolhot, stora pengabelopp, hämd, misshandel, hot, kriminalitet, hemlöshet och alkoholism kommer upp så hör jag själv att det låter som ett tv drama.

Mitt liv har varit kantat av det här, men även andra tragiska saker har hänt som gör att jag inte har kraft att hjälpa honom. Alla tankar kring detta inom mig blir för mycket ibland, jag blir väldigt lätt manisk eller apatisk. Samtidigt som jag är väldigt lycklig över allt bra jag har i mitt liv. Jag önskar bara att ha någonstans att uttrycka min ångest och oro, och inte bara låta den växa inuti. Men jag vet inte vart jag ska vända mig.

Jag ska försöka bokföra saker som händer här, för jag har börjat förtränga sånt som är obehagligt och jag är rädd att glömma sånt jag bör minnas för att inte bli manipulerad.

dom
lör, 2019-01-12 - 00:30

och gift sedan några år tillbaka, min man känner till allt det här och är ett jättebra stöd, men jag kan inte berätta för honom exakt hur jag känner för det skulle göra honom så ledsen, och jag vill ju att vår relation ska fortsätta handla om oss och inte om min pappa.

Anxiete
lör, 2019-01-12 - 19:46

Inte konstigt din ork är på väg att ta slut. Att bära på allt du gör är inte hälsosamt för dej. Jag tänker på vårdcentralen, kan de hjälpa dej att hitta någon som du kan prata med? Du har även al-anon ( AA för anhöriga) och här kan du skriva hur mycket som helst ! Kram på dej ?

gros19
sön, 2019-01-13 - 14:34

Skulle verkligen rekommendera dig ett anhörigprogram på t.ex. Nämndemansgården i Skåne om det inte är för långt. I så fall kan dom säkert tipsa dig om andra ställen, men vill verkligen rekommendera Nämndemansgården. Du bor där måndag till fredag och sedan kan du fortsätta i Alanon. Googla på det och skräms inte av att texten är gammalmodig, tycker jag. En del prat om Gud som du uppfattar honom. Dock inte religiöst utan andligt kan man säga. Sök inte efter hinder utan genomgå programmet du behöver det verkligen.
Kram

dom
tis, 2019-01-15 - 22:41

Jag vill finna ork och mod att fortsätta leta rätt stöd, efter en del googlande har jag inte funnit rätt ännu. De förslag jag fått av hr och terapeut har heller inte heller kunnat erbjuda hjälp. Ska vila några dagar och fortsätta leta igen.

För första gången har han frågat om att få låna pengar. Jag tvekade inte. Swishade över ett par tusen för att han ska kunna leva. Jag bryr mig inte om vad de används till eller om jag kommer få tillbaks dom nån gång. Bara han inte kommer hit oinbjuden. Får se med tiden om han kommer ihåg det, eller om det upprepar sig.

IronWill
tors, 2019-01-17 - 08:13

Förstår att du har svårt när det gäller din egen pappa, men det finns ingen ”glory” i det han håller på med. Jag tycker att du ska börja tänka på honom som han egentligen är, kriminell eller en brottsling. Statistiken över brottslighet gäller alltså honom. Det finns ingen statistik för ”outlawness”. Om du kan börja se honom på det sättet så kanske du lättare kan stå emot hans inflytande på dig. Dvs som en kriminell missbrukare som försöker utnyttja dig. Jag försöker inte såra eller håna dig på något sätt, du har ju inte gjort något som helst fel och det måste vara jättetufft. Jag förutsätter dessutom att eftersom han är stolt över sin kriminalitet och du inte har dessa känslor så delar ni ingen form av värdegrund. Det är väldigt svårt att ha en fungerande långsiktig relation med människor med fundamentalt olika värderingar. Man kan inte välja sina föräldrar och min pappa var en våldsam alkoholist i mina tidiga år. Men vi kan välja vilken typ av relation vi har till dem. Jag har en lövtunn ytlig och väldigt sällsynt relation till honom nu för tiden. Man kan bara acceptera att man inte måste träffa dem eller ha kontakt annat än när man själv vill.
Hoppas du kan hitta ett sätt att bygga ditt eget liv ytan hans inflytande.
Ta hand om dig!

dom
sön, 2019-01-20 - 22:24

Tacksam för att du säger som det är. Jag vet ju att det är sant, men det är ändå tungt att höra. Jag tänker att jag inte hade känt respekt eller värme för den här personen om det var någon annans pappa. Du måste verkligen ha en stark vilja och jag hoppas med tiden att jag också utvecklar en sådan. Jag är nyfiken vad lövtunn ytlig betyder. Jag kan kanske gissa..

Han har ringt några gånger idag, och skickat sms. Jag väntade flera timmar innan jag försökte ringa upp, men då var hans telefon avstängd. Jag kommer inte ringa upp förrän i mitten av veckan, när jag är på jobbet, då vet han att jag jobbar och brukar fatta sig kort. Jag har ingenting att säga alls, har redan sagt allt. Kan lika gärna sitta tyst i andra ändan av luren i tio år till om det skulle behövas. Jag hoppas att vi inte har så mycket kontakt om tio år...