Hej! Har läst allt här och känner mig stum.. så mycket stämmer med mitt liv. Hjärta och hjärna går inte ihop. Jag vet vad jag bör göra men vill inte utan väntar på att han ska sluta dricka, ljuga, frysa ut, anklaga mig för tjat, att jag är tråkig osv osv. Han har bra sidor med som han visar då o då. Detta "mindfuckar" (ursäkta språket) så jag väntar på dessa dagar o stunder. 25 år.. 2 tonåringar... Hur ska jag släppa allt?

Ja vad det är svårt. Börja med att inte säga ett ord om hans drickande, vet att det är svårt. Gör sådant du gillar. Åk iväg om du kan när han börjar sitt fylleslag. Gör sådant du tycker om. Man glömmer lätt vad man gillar för allt tankar är på hur man ska få sin partner att sluta dricka. Har själv börjat göra så här. Å vilken lättnad. Bara ta ansvar för sig själv. Försök om du kan, så ska du se att det lättar lite. Sedan får du ta beslut om vad du ska göra.

Anxiete

Skrållan har så rätt, börja tänk på dej själv och vad du mår bra av. Det behöver inte betyda skilsmässa och separation , det kan innebära att du åker och hälsar på vänner, gör något med barnen, läser en bok osv små steg för dej själv utan att tänka på om han dricker eller ej. Det är svårt, riktigt svårt men senaste året har jag lärt mej att jag kan inte påverka någon annan vad jag än gör eller säger , jag kan bara påverka mitt mående.
Tänk på vad som gör dej glad?kram

Anxiete och Skrållan! Att börja behandla sig själv med kärlek och omtanke är en bra grund att stå på. Umgås med energigivare! Träna på att släppa kontrollen både praktiskt och känslomässigt över andra människor som man ändå inte kan kontrollera och förändra. Så himla svårt men det går. Jag upptäckte att jag har fler relationer som är på samma vis som med mitt ex (alkoholist). Nu försöker jag låta problemet vara kvar hos den som bär ansvaret. Eller tränar på att göra det i alla fall. Varmt välkommen hit! Kram

Jag försöker fylla min tid med vänner o träning. Jag har många fina människor omkring mig men sörjer mitt privat liv. Allt handlar om honom.

Anonym 21523

Sätt dig och skriv en minus och plus sida om vad han ger dig, sen tittar du på det du skrivit ner, det har hjälpt mig många gånger

Vill egentligen bara önska dig välkommen hit till forumet! Här finns många kloka anhöriga som du redan märkt som har tampats med de svåra frågorna det innebär att leva nära och påverkas av någon annans beroendeproblem.
Det är en sorg naturligtvis, när det visar sig att verkligheten och en annan persons beteenden inte rimmar med eller lever upp till de förväntningar och drömmar man hade. Det blir ett ställningstagande när man inser det: "Hur ska jag förhålla mig till hur relationen och mannens beteende faktiskt är?"
Inte lätta frågor, men övningen Troja tipsar om tror jag är superbra. Det blir lättare att se vad man har att förhålla sig till då när man skriver ned det svart på vitt.

Vi finns här! Välkommen!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej, är ny här men jag kände att jag måste skriva av mig lite, min man sen över 20 år tillbaka är alkoholist! Det senaste året har han verkligen försökt att ta tag i detta efter en rejäl krasch där han erkände för sig själv att han är sjuk i sjukdomen alkoholism. Han började då att gå på AA möten och var nykter nästan ett år, sen hönde nått på julafton 2017 och han tömde en flaska vin i sin ensamhet, sen har det varit perioder med nykterhet men även perioder då han dricker. Jag försöker verkligen att låta bli att bli arg när detta händer men när man kommer hem en fredag och han har jobbat hemifrån och direkt ser att han ör onykter blir jag så jäkla arg så jag har svårt att låta bli att fräsa och skrika åt honom. Jag vill att han ska söka hjälp på beroendemottagning men han vill inte in i ”rullarna” som han säger! Men vad har det för betydelse kan jag tycka, det är ju där han kommer att hamna tillslut i allafall. Att lömna honom ör inte heller det lättaste, vi har ju vårt hela liv tillsammans, inga barn längre hemmavid men allt annat har vi ju, hundar, fritid, vänner ja allt! Från början drack vi tillsammans mycket men nu dricker jag aldrig själv, knappt att jag törs dricka när jag är ute med vänner för jag vet att då tar han det som en ursäkt att dricka själv. Vad gör man?? Jag älskar honom och han har aldrig varit fysiskt elak mot mig men blir verbalt väldigt dum när han dricker, jag älskar inte mannen som dricker!!!

Förstår presis hur du känner. Min man har också druckit mer och mer. Han var också relativt nyktert i ett år. Och sedan tillät han sig själv att ta några öl vid ett tillfälle. Och så var allt igång igen. Jag har också blivit så fruktansvärt arg många gånger. Skällt på min man, men har kommit till insikt att det är ingen idé att argumentera med någon som är full. Helt lönlöst.
Men nu kämpar jag hela tiden med att bara tänka på mig själv. Lägga ansvaret för drickandet på honom själv. Får många gånger samvetskval för att jag själv tar en öl, eller två. Men min man dricker ju oavsett om jag är nykter eller ej.
Vi har också ett långt liv ihop, så det är svårt. Svårt när man fortfarande älskar.

Jag kämpar för full med att tänka på mig själv, hade vi inte haft hundar så hade jag åkt hemifrån direkt men jag kan inte lita på att dom blir omhändertagen av en som är stupfull så då blir det soffan framför tv:n med en som ligger och snarkar i ena änden. En lustig sak hände när jag kom hem idag, det stod en öppnad flaska congac i köket och jag sa: ”här står en flaska congac” han svarade ”vart?” Det borde han ju veta det är ju han som ställt den där!!;-)

Ja du, du kanske inte skulle sett den där flaskan. Här vill det till att spela förvånad tänkte nog din man. Konstigt vad tokigt det blir många gånger. Det är så underligt att dom tror att man går på vad som helst.