av Alvis

Alvis
fre, 2019-01-18 - 07:23

För ca en månad sedan så gick jag på mitt första möte för vuxna barn till alkoholister. Jag upptäckte en stark gemenskap som jag aldrig känt förut eftersom när ordet gick runt å deltagarna öppnade sina hjärtan så pratade dom om mig (kändes det som) Jag har IOM detta förstått att jag har en massa karaktärsrsproblem som kommer från att ha vuxit upp under dysfunktionella förhållanden. Det är en otrolig lättnad att få svar på varför jag är som jag är och ibland gör som jag gör. MEN jag blir också så otroligt arg! Det som min alkoholist till mamma utsatte mig för som barn lever kvar i mig och skapar problem för mig även i vuxen ålder. Och då hon ännu är aktiv i sitt drickande idag så har jag otroligt svårt att känna att jag någonsin kommer att kunna förlåta. Jag vill så gärna förlåta, men nu under min process, att upptäcka så mycket skit hos mig själv (kontrollbehov, isolering, svårt att veta vad jag känner, att jag känner mig som en bluff, social fobi och att jag försöker styra andra och tom livet osv) gör att jag knappt vill prata med henne för att jag är så arg.
Så till frågan jag så gärna vill ha svar på; kommer jag någonsin kunna förlåta och få en lugn och kärleksfull relation till min mamma. Och kommer jag kunna få lugn i själen igen? Mvh Alvis

Nordäng67
fre, 2019-01-18 - 09:02

Blev så tagen av ditt inlägg! Har också påverkats väldigt negativt av min barndom och har beteenden och känslor mm som jag får jobba mycket med! Dina tre frågor har också varit/är mina frågor och jag har kommit fram till detta hittills:
Att förlåta:
det är något som man själv gör (inom ens egen kontroll) så det kan man göra. Även om gudarna skall veta att det är svårt! Läste dessa ord i en bok i somras: ”jag förlåter dig, förlåt betyder inte att det du gjorde var rätt, förlåt betyder att jag inte tänker låta det du gjorde förstöra resten av mitt liv”! Finner tröst i dom orden! Man får ju inget normalt förlåt följt av handling så man får förlåta för sin egen skull på något sätt!

Att få en lugn och kärleksfull relation med personen ifråga:
Där är man två som skall agera och då ligger det delvis utanför ens kontroll! Att helt enkelt ge upp hoppet och acceptera faktum är det bästa jag gjort! Fortfarande jobbigt ibland men jag går inte och längtar efter något som troligtvis aldrig kommer att hända! Skönt och tryggt att inte hela tiden känna besvikelse och otrillfrefsställd längtan!

Att få ro i själen: det kan du absolut skapa själv men var inte rädd för att ta hjälp av proffs! Jag går i KBT och det har hjälpt mig oerhört mycket! Även hypnosterapi har jag testat.
Massor med kramar till dig❤️

Livet83
mån, 2019-02-11 - 16:37

Min mamma är också alkoholist och hon kommer aldrig bli frisk. Jag vet det för hon är svårt sjuk i aggressiv cancer och trots det har hon inte kommit till insikt. Hon är så besviken på oss barn för att vi inte finns där för henne nu. Men hon har varit alkoholist i över 25 år. Cancern gör ingen skillnad. Men givetvis kommer allt upp till ytan igen och alla känslor rör runt. Jag har insett att jag måste ta hjälp och att jag måste förlåta henne för att själv få ro och kunna gå vidare med mitt liv. Har tre barn och jag vill inte att deras uppväxt ska präglas av en mamma som mår dåligt. Men med största sannolikhet är det något som jag inte kommer prata med henne om eller säga till henne att jag förlåtit henne utan jag måste göra det enbart för min egen skull. Hon är så pass sjuk i sin alkoholism att hon inte längre kan inse vilken skada hon gjort och min övertygelse är att ett samtal oss emellan inte slutar bra. Hon är så djupt i skiten att hon inte kommer förstå varför jag skulle förlåta henne utan hon tänker nog tvärtom. Att det är jag som behöver hennes förlåtelse för att jag inte finns där för henne när hon nu, ovanpå alkoholismen, också är döende i cancer.
Men jag tror absolut att du och jag kan läka och förlåta men det kommer kräva mycket jobb och jobbiga känslor som kommer till ytan. Kram!!