av 5barnsmamman

5barnsmamman
fre, 2019-01-18 - 16:02

Har levt ihop med min man i
Skrivet av 5barnsmamman den 17 januari, 2019 - 09:19.
Har levt ihop med min man i 25 år vi har 5 underbara barn ihop, vi har haft ett rätt tufft liv tillsammans då ett våra barn varit sjuk sedan 4 års ålder och 3 av barnen har adhd diagnoser vi har trotts allt kämpat på tillsammans. Jag är väl den som är motorn och spindeln i nättet här hemma och tar alla bup möten skolmöten läkarbesök mm, jobbar treskift och när jag jobbat natt är jag oftast vaken på dagen för att fixa med allt för att vår vardag skall funka.
För 6 år sedan gick min svärmor bort, vilket tog min man väldigt hårt, i stället för att söka hjälp så började han använda alkohol för att kunna sova och slappna av, främst på helgerna fick ofta samtal från barnen då jag jobbade natt att de inte fick liv i pappa pga att han druckit, fick då be min mamma och pappa åka hem till oss för att kolla.
Han har alltid skött sitt jobb men hemma har jag tagit på mig mer och mer för att försöka avlasta honom med förhoppning om att han snart skulle vara på banan igen.
Vi några tillfällen har han druckit sig full och skrämt både mig och barnen då han kommit hem blodig. När jag tagit upp hans drickande så har jag fått höra att jag inte har tid med honom eller visar honom kärlek, jag har bara 24 timmar på mitt dygn och jobbar tar hand om våra fembarn och vårat hem sköter allt, är som en mamma åt honom, när vi väl får till tid åt varandra och hittar på saker bara han och jag väljer han att dricka vilket gör att jag inte vill umgås med honom. Hatar honom när han druckit. Har sagt flera gånger att jag inte vill att han dricker och att jag inte kommer orka hur länge som helst, han ångrar sig och lovar men faller snabbt tillbaka igen.
Han ser inget problem då han sköter jobb och allt.
Droppen för mig kom då vi var i utlandet i våras han drack varje dag trotts att barnen bad honom att inte dricka. På vår dotters 9 årsdag var han så full att han knappt kunde gå, på kvällen så kröp hon upp i min famn och sa mamma jag fick en rätt bra födelsedag ändå. Just där och då fick jag nog ställde ultimatum om han inte slutade dricka skulle jag gå, han grät och bad på sina bara knän att jag skulle stanna, vilket jag gjorde för jag trodde att nu har han äntligen förstått. Tog dock inte många veckor innan det var igång igen, var på utbildning med jobbet, när jag ringde hem hörde jag att han druckit.
Vi grälade åter om hans drickande, denna gång sa jag att han var tvungen att söka hjälp. Vilket han gjorde med hjälp av en kompis fick han kontakt med en alkoholrådgivare gick där några gånger för att inte gå dit igen.
Bokade en tid till vårdcentralen för honom för att han skulle kunna få hjälp med sin sömn så han slipper dricka för att kunna sova, han gick ditt han fick medicin och de tog prover, proverna visade hög levervärden och de rekommenderade honom en längre vit period.
Drickandet fortsatte dock men inte lika ofta som innan i stället för varje helg och någon gång i veckan så vart det endast några gånger i månaden.
Tänkte nu kanske, vi hade sedan ett år tillbaka bokat en resa över jul med barnen vilket jag under hösten varit skeptisk till då jag inte ville uppleva samma resa som förra gången och speciellt inte att barnen skulle behöva vara med om det.
Vi åkte och fick en fin resa men tyvärr med alkohol.
Han drack konstant under 6 dagar jag slutade att räkna när han druckit 3,5 liter wiskey och 25 starköl, innan kl 8 på morgonen hade han druckit 2 stark öl.
Blev åter igen jätte besviken och sa det till honom men han sa att han missuppfattat mig att de var ok att han drack bara han inte blev så full som förra gången, han var inte jätte full men dock onykter hela veckan, en av våra döttrar Kramade om mig en kväll och sa mamma om du stannar vid pappa för att du tror att han skall ändra sig för det kommer han aldrig göra.
Gör så fruktansvärt ont i mig att mina egna barn skall behöva vara med om det här.
Har så svårt att förstå att han vill sätta hela vår fina familj på spel för lite alkohol. Han är ju världens finaste pappa på alla sätt när han är nykter.
Nu har vi kommit hem och han har inte druckit på 3 veckor han bönar och ber att vi skall fortsätta men jag vet inte länge, vet inte om jag orkar känner mig trött och ledsen, känner mig tom, och det värsta av allt jag tror inte jag älskar honom längre. Får så otroligt dåligt samvete när jag känner så här. Snälla hjälp mig är jag knäpp som vill släppa allt?

Anxiete
fre, 2019-01-18 - 19:56

Du håller på att bli frisk! Frisk från medberoendets tunga dimma... När du läser det du själv skriver, om det var en vän som skrivet det, vad hade du tänkt? Att hon var knäpp , tror inte det ? Kram på dej ?

5barnsmamman
fre, 2019-01-18 - 20:07

Tack för din reflektion, har inte sett på det så. Tänker mest på att jag har så fruktansvärt dåligt samvete för att jag vill lämna, har en känsla att jag sviker när han behöver mig. När han är full eller onykter känns allt mycket lättare, men när han är nyckter är det jag som får dåligt samvete. De är ju jag som tar beslutet men det är ju faktiskt han som är orsaken, men ändå lätt att hamna i tänket att det kanske inte är så farligt ändå, kanske de är jag som förstorar upp det. Blir arg på honom att han satt mig i den här situationen.

Anxiete
fre, 2019-01-18 - 20:35

som ger dej dåligt samvete .. Det handlar om HANS val , det är HAN som inte söker hjälp , det är HAN som måste vilja sluta. Oavsett vad du gör eller säger kan du aldrig påverka honom till att sluta . Visst får man dåligt samvete när han är nykter , det är synd om den som har alkoholproblem , men har de inte viljan att sluta så går det inte ! Läs runt i de olika trådarna och märk hur lika våra historier är! Både alkoholistens och den medberoendes historier är sjukt lika, oavsett om vi bor i koja eller slott.
Jag tror du kommer att hitta mycket stöd här, om inte så brukar det kännas bättre bara att få skriva av sej.
En sak till, ta ett steg i taget. Du måste inte fatta alla beslut på en gång ?kram