av Peter1970

Skrållan
fre, 2019-01-18 - 01:10

Jag har levt med en alkoholist i många år. I början tänkte nog jag att han bara festade. Och det gjorde jag också. Vi hade kul. Sedan blev det mer och mer. Han fick mer och mer ångest och då drack han ännu mer. Jag älskar den här mannen. Men när han börjar dricka så är han inte min längre. Jag stänger av mina känslor. Trodde länge att jag kunde ”rädda” honom. Bönade och bad, var arg, grät, försökte prata med honom, hällde ut öl, letade efter alkoholen. Ja allt. Sedan tappar man hoppet. Många gånger jag lagt mig på kvällarna och hjärtat har gått på högvarv. Varit tvungen att gå upp. Sätta mig och lugna ner mig.
Nu har jag börjat tänka mer på mig. Göra saker jag tycker om. Hoppet om att han slutar finns där, men nu har jag insett att det inte är mitt ansvar. Utan hans.

InteMera
fre, 2019-01-18 - 05:53

Vad bra att du vågat skriva här, det tyder på att du kommit en bra bit på väg eftersom du vågar vara öppen och ta emot de känslor vi anhöriga har för att försöka förstå hur ditt agerande påverkat din omgivning. Jag önskar min man kunnat göra detsamma.

Jag lever också ännu med en man som med jämna mellanrum dricker alldeles för mycket sen många år tillbaka och det har kommit till den punkt att jag skaffat eget boende men ännu inte flyttat.

Det hans drickande gjort är att all oro, ilska, sorg och all annan berg och dalbana som hans drickande ställt till med, har lett till att jag är känslomässigt helt stum. Har blivit tvungen att stänga av mina känslor för att orka, orka med det eviga plan B tänkandet för mig och barnen, hur jag behövt ordna så barnen så lite som möjligt kommer i kläm och behöver se fyllan, ordna med mitt jobb och allt hemma inför helger mm. Att aldrig kunna lita på att den andra finns där när man behöver. Om jag till exempel behövt resa i jobbet har det alltid måstat finnas en annan barnvakt på stand by, ifall han inte kan ha barnen hos sig när jag redan åkt. Att alla storhelger redan från morgon irritera sig på allt snedare blick, högre röst och till sist snark på soffan. Försöka ge barnen en normal jul, födelsedag, dop, klassträff eller vad det nu må vara. Min man har dessutom blivit både elak och våldsam när han druckit, såpass så så soc, polis och jobb blivit indraget. Han har tappat körkortet så jag fick agera chaufför för allt och alla i ett år för han kunde inte ens ta sig till jobbet annars. Där sprang jag som en jagad skugga och försökte få ihop vardagen mellan två vuxnas och två barns program. Vilket slutade med att jag hamnade akut på sjukhus till sist, kroppen sa ifrån och jag låg på intensiven i två dygn. Men han skyller givetvis det på allt och alla andra för hans drickande rör ingen annan än honom i hans tycke och att jag är sönderstressad vid dethär laget är för att jag är en svag person enligt honom.

Så ja om du ville höra den brutala sanningen om hur vi anhöriga mår, där var delar av min historia de senaste åren där hans drickande i åratal varit en påbyggande stress och oro som gett hela familjens liv ett skruvat inlägg.

Jag hoppas du håller hårt i din nykterhet, både din familj och du är värda det!

Ansan64
fre, 2019-01-18 - 06:29

Jag är gift med en man som är alkoholist. När vi träffades berättade han att han har problem med alkoholen. Jag förstod inte vad det egentligen innebar. Han är underbar när han är nykter och jag älskar den sidan av honom. Men när han dricker ”försvinner” han. Han somnar och är inte närvarande. Inget våld förekommer vilket jag tycker är skönt. Jag har aldrig känt mig hotad. Det jag saknar mest är att han inte finns med i vardagen. Vi kan inte planera något, vilket jag tycker är frustrerande. Jag vill ju göra, uppleva saker ytillsammans. Nu har jag börjat inse att han kommer inte finnas med i dessa planer. Detta gör mig väldigt ledsen.
När vi jobbade drack han inte lika mycket som nu när vi slutat arbeta. Nu är det dagligen. Jag har försökt prata med honom, försökt att inte fördöma. Men när han lovat att inte dricka och kommer hem med kassarna, blir jag frustrerad och det är lätt att tjata och hota. Jag har nu slutat med det. Det är inte lätt och ibland ”trillar” jag dit.
Jag önskar av hela mitt hjärta att han ska hitta en väg ut ur detta, så som jag uppfattar att du gjort. Jag förstår att det är inte lätt, men jag anser att livet består av val och min man har tyvärr inte hittat dit. Det värsta är att jag har börjat inse att han nog inte kommer att välja oss framför alkoholen.
Sköt om dig och ta vara på dina nära och kära. Ansan64

Overtherainbow
fre, 2019-01-18 - 08:49

Har du pratat med dina anhöriga? Har du satt ord på det du skriver här? Att du förstår att du gjort dem illa? Även om det inte skulle kunna göra det onda ogjort, så tror jag i alla fall att det skulle hjälpa dem att komma vidare.

Nordäng67
fre, 2019-01-18 - 13:20

och din familj att du har kommit dit du är nu! Jag har haft ett förhållande med en alkoholist! Han hade nyktra perioder ibland som skapade hopp om framtiden! Det jag saknade under dessa nyktra perioder var ärliga och uppriktiga diskussioner typ det du skriver i ditt inlägg! Visa din sambo det du skrivet här om du inte redan sagt det till henne! Upplevde alltid att allt som varit jobbigt för mig under hans perioder av drickande skulle sopas under mattan. Han fick ångest av att prata om det jobbiga vilket inte var min mening att han skulle få! Jag hade bara massor som jag var ledsen för och ville prata om med den nyktre mannen jag älskade så mycket. Jag ville helt enkelt bli sedd och hörd! Om du ger din familj möjlighet att bearbeta det som varit så har även du bättre chanser att stanna nykter tror jag. Kommer säkert vara jobbigt för dig att höra vissa saker men det är lättare att ta sig vidare om man bearbetar och lägger det bakom sig istället för att fortsätta trampa runt på allt som trots allt ligger där under mattan! Så skönt för er att det iallafall inte förekommit våld för det är nog svårt att komma över både för den som utövat och dom som blivit utsatta! Mina varmaste lycka till med nykterhet och familjeliv!

Skrållan
fre, 2019-01-18 - 16:06

Presis så som du skriver Nordäng67, är exakt så jag känner. Just att man blir hörd och förstådd hur man upplever allt runt alkoholisten. Man vill ju inte trampa på den som ligger, utan man vill prata ut för som anhörig är man ju faktiskt med på resan.
Så jag tycker också Peter1970, att du har kommit väldigt långt på din resa mot ett nyktert liv. Att just fråga hur den anhörig upplever allt. Fint gjort. Lycka till nu.

Anxiete
fre, 2019-01-18 - 19:35

Jag stämmer in i kören , det du gör är ett rejält kliv framåt, att vilja försöka förstå hur andra känner/ har känt är inte enkelt men kanske nödvändigt.
Min man är alkoholist. Just nu är han i en period när han verkligen försöker att inte dricka, har varit nykter i ca 2 veckor. Det är lång tid eftersom han i vanliga fall dricker varje dag. Han kör också med ” men jag är inte elak” och det är han inte merän verbalt när det blivit alldeles för mycket och ångesten jagar honom.
Men.... det kvittar att man är ”snäll” för det som gör mest ont som medberoende hustru och barn är att man aldrig vågar känna tillit, man lägger all tyngd på sej själv , man måste ha full kontroll på allt själv, man blir sjuk i medberoende. Jag fick kramp och ont i hjärtat. Jag gick till doktorn som konstaterade att alla prover var bra.” Är du stressad eller känner ångest?” frågade han. Jag fräste att jag är inte stressad , jag har ingen ångest, tackade för mej och gick. När jag lugnat mej och tänkt efter så förstod jag : Klart det var ångest!! Min man är alkoholist och håller på att knäcka mej.
Min man har två barn sen tidigare,vuxna nu. Han började supa ordentligt när de var i 16-17 års åldern. Det de skulle behöva höra är att han är medveten om att han har gjort dem illa trots att de var halvvuxna. Han skulle behöva ”ta sin skuld” han är inte där än och jag tror inte han kommer dit.
Det jag vill säga är : Ta din skuld ! Glöm inte skratta åt eländet också, det är nog därför jag och min man fortfarande är gifta, vi kan skratta åt skiten mitt i allt ! Stort lycka till, vi älskar lyckliga slut här ?kram

Anxiete
fre, 2019-01-18 - 23:09

för dej och din familjs skull! Jag ville bara förklara hur det kan kännas .... Det jag ville säga är att bjud in din fru och dina barn i dina känslor , vad du upplever just nu och framför alt : Glöm inte skratta ?

Anxiete
fre, 2019-01-18 - 23:24

är fulla av kärlek till dej, ta emot den med öppna armar och omfamna den ❣️ Det känns som om du förtjänar det , tilliten kommer timme för timme, dag för dag, vecka för vecka osv... Gör saker med dem som får er att skratta, något ni alla tycker om , finns där för din kärlek och dina kottar så blir det bra ! Du låter som en eftertänksam man, som de flesta med a- problem är. Jag brukar säga att de är ömhudade ? Nära till alla känslor, bevara det men utan alkohol
Ta hand om dej o de dina ?

Anxiete
fre, 2019-01-18 - 23:27

har haft delirium ett flertal gånger , inget man vill uppleva som anhörig, tro mej !