Detta är för mig dag 3 utan alkohol. Första gången på några år som jag hållit upp så länge... har läst flera gånger om dagen här i forumet sedan i måndags och det är en fantastisk känsla att inse att jag inte är ensam. Att min relation till alkohol inte är unik, att hur den får mig att känna och bli inte är min personlighet utan snarare alkoholens personlighet. A får mig att tro att livet är tråkigt utan den, att jag är tråkig utan den...
Jag har länge haft flyktiga tankar om att allt dåligt i mitt liv är förknippat med att jag druckit men jag har låtit de tankarna fladdra iväg för fort för att faktiskt förstå vad det betyder. Under dessa tre dagar, efter att jag börjat läsa här, har jag tvingat mig själv att gå igenom all skit jag gjort mot mig själv och andra och kommit fram till följande:
Inte ett enda katastrofalt beslut, fruktansvärd händelse eller dagar och nätter fyllda med ångest har förekommit utan att alkohol på något sätt varit inblandat. Jag har ibland bara haft en ren jävla tur att det inte slutat värre än det gjort....
Det har bara gått tre dagar, vilket inte är så mkt men det är tre dagar utan ångest och det betyder mkt för mig!
Men jag vet att det kommer bli en svår kamp och jag är inte säker på hur det kommer gå om inte min man vill sluta tillsammans med mig... Jag vet att det här kommer vara det svåraste jag någonsin gjort...
Men jag SKA lyckas, för mig och mina fantastiska barn och TACK till alla er som kämpar samma kamp som jag och som vågar berätta om det här så jag får ta del av det ni tänker och känner!!!! Jag är inte ensam och ingen av er heller!❤️

Jag berörs djupt av dina starka inlägg och önskar dig all framgång! Bra att du ska ha ett samtal med kurator. Jag har ingen mirakelmedicin, men för mig har jag aldrig lyckats få till någon varaktig förbättring utan att en period av nykterhet. Jag har behövt möta både demoner och glädjeämnen utan en förgiftad kropp och själ för att kunna ta till mig andra metoder som samtal, terapi, meditation etc. Då har jag hunnit uppleva förändring både fysiskt och psykiskt som dag för dag gjort det lättare att strida mot begäret. Kan du få till det i samband med att du samtalar med kurator tro? Med eller utan hjälp av läkemedel. Du behöver bygga upp en stark motivation, och din insikt om hur ditt beroende påverkar dig och din familj tänker jag borde kunna vara en grogrund för det. Jag hejar på dig!

Du kan skriva om det du känner och här är du ärlig! Och jag vet att det är så mycket lättare när man är anonym. Förhoppningsvis får du en toppenkurator som du får förtroende för och som du successivt kan få ur dig din story för. Hen har ju tystnadsplikt och om du bara får pysa lite då och då som kommer trycket att lätta fina du ?

Kram PimPim ?

måste ta hand om dig!
Prova nu att släppa taget och låt kuratorn vägleda dig.
Du kan, du klarar det! du har visat ett jävla-anamma tidigare och du kan igen! Vi tror på dig! <3
Ge det en chans som du skriver och testa hur det är att vara ärlig, du behöver tänka att du är det mot Hen utan MOT DIG SJÄLV.
Jag tror att Du kan våga!
Stor Kram och en liten knuff i ryggen!
// Gröna Blad

Jag förstår fortfarande inte hur det kunde bli så här. Din nykterhet var så självklar! Jag tror du kan hitta tillbaka. Och jag önskar att den där kuratorn kan finnas för dig och kanske få ur dig några sanningar ;) Jag säger som PimPim, vi vill bara hålla om dig nu... så att du känner att någon tar hand om dig för en gångs skull!

Kramkramkram <3

Ja Jasmine, hur kunde det bli såhär? Det är det jag grubblar mycket på nu och kanske är jag något på spåren. Eller inte...
När jag blev nykter 2017 blev jag totalt uppfylld av att var just det, nykter, allt genomsyrades av känslan av att ha uppnått något fantastiskt (vilket det också är) och som namnet på min andra tråd "Hög på min egen förmåga" heter, ja, så kände jag mig. Och var.
Jag rörde mig liksom ovanför allt, ordet uppblåst kommer för mig... När jag läser vissa av mina tidigare inlägg fnyser jag och vill skrika till mig själv att jag är en blind idiot. Vad jag inte förstod när jag var hög på mig själv var att det, exakt det, bara var ett substitut för att vara full... Och en dag hjälpte det inte längre för hopplösheten kom och sedan ångesten. Hela mitt liv har jag varit sådan ju, är jag inte fixerad vid något som uppfyller hela min hjärna och all min tid så är jag trött, ledsen, ångestfylld och ALLT känns meningslöst. Det är här alkoholen kommer i i bilden. Den ger mig ro i själen, hopp om framtiden och får mig att känna något. Känna något annat än hopplöshet.
Men jag är så van vid detta att jag alltid trott att det är den jag är. Att det är vad jag blivit.
Min yngsta son är nu 7 år och just avslutat sin utredning hos Bup, vi har ännu inte fått diagnos, jag väntar den vilken dag som helst nu. Men vad vi förstår rör det sig om autism framför allt, möjligtvis i kombination med en hel del annat. Det jag känner för detta lilla pyre går knappt att beskriva, vårt släktskap sträcker sig längre än blodsband. Jag förstår allt hos honom medan hans pappa och äldre bror inte förstår något alls. Det är som om vi rör oss i olika verkligheter, det som ter sig som ren galenskap för dem är för mig allt ifrån oerhört roligt till vackert...
Jag gick inte till kuratorn den andra gången heller.... Jag KAN helt enkelt inte vara ärlig, det vet jag, och vad är det då för vits? Konstant omformaterar jag mig själv för att undgå upptäckt, undgå att blottas. Det är ju så mycket enklare att välja hur man ska uppfattas, vad omgivningen ska förvänta sig av mig. Jag vet att det är ett skydd jag utvecklat under hela mitt liv så jag förväntar mig inte att jag själv eller någon annan ska kunna ändra på det.

Jag önskar så att jag kunde få tillbaka min fixering vid att vara nykter, önskar att jag kunde få känna fascinationen inför min egen styrka igen. Men någonstans vet jag att det bara skulle vara tillfälligt för lika kraftfull min tro på nykterheten var, lika kraftfull är ångesten och hopplösheten när den kommer...
Jag förstår hur idiotiskt det låter att jag inte söker hjälp, jag tycker faktiskt det själv, herregud! Jag har ju pluggat psykologi, jag VET ju att det finns hjälp att få.. Men jag förmår inte... Jag vågar inte.
Idag ska jag inte dricka. Imorgon vet jag inte.
Det kryper i kroppen och ångesten ligger och lurar under ytan, jag måste ta mig för något. Strukturera upp dagen på något sätt.
Kram på er alla och en stor kram till dig Jasmine! Jag önskar jag kunde säga något som hjälper dig...<3

Känns igen. Allt för att undfly den man egentligen är.
Jag tror utan att själv vara beroende av alkohol,att det är första steget.
Det första viktiga och enda steget du ska fokusera på nu.

Sen det andra,det högmod,eller uppblåsthet som du vill kalla det är ju också en nyfrälst känsla som man gärna vill dela med sig av.
Och sen faller man och undrar vad som hände.

I mitt fall (medberoendet) så är det ofta precis högmodet eller inbillningen att det jag säger tycker och tänker är lite förmer än andras uppfattning.
Jag har minsann sett och förstått och har också receptet på hur de borde göra och leva.

Och delar med mig frikostigt av mina råd också.

Och i det så känner jag att jag blir sjuk.
Om jag kan avstå och ta den efterföljande ångest av att jag avstår.
Så landar jag också mer i mig själv och står ut med mitt eget sällskap.

Så smånngom lärde jag mig att tycka om det,men det tog tid.
Många reagerade och tyckte att jag var annorlunda,mer ledsen,mindre nergi osv.
Och det var sant.
Jag sörjde samtidigt min drog,eftersom jag förstod att jag var tvungen att ta nya vägar,vilket beredde mig stor sorg.

Jag har levt mycket genom min autistiska dotter och genom att ta avsteg från en del av vården kring henne blev jag ännu naknare.

Men,jag har förstås fortfarande ofta kontakt,men mindre i tid och ansvar.
Det har gjort att när jag går in i symbios med henne så har jag förstått hur stor del av mig hon är och hur saknad hon är när hon inte är med mig (i mig)

Så kanske du skulle ta hjälp av ditt förmodade autistiska barn och se hur han gör.
Det har hjälpt mig genom många svårigheter.
För de kan inte vara annat än äkta.
Och ju mer äkta jag förmått vara ju bättre har jag mått.

Men framför allt,stay sober..

Ullabulla! Vi har följts åt ett tag nu och jag hör och förstår, på mitt sätt, vad du säger och vill ha sagt. Som vi sagt tidigare, önskar vi kunde ses, sitta öga mot öga men vi finns här för varandra... Det är verkligen som du säger, våra barn kan inte vara annat än äkta och det avundas jag dem, avundas alla människor som bara "är som de är"... Det jag inte förstår hos mig själv är varför jag inte är sådan? Jag bryr mig ju faktiskt inte om vad andra människor anser om mig, så mycket jag gjort och alltid gör tyder på det men på något sätt ser jag det som en tävling. En tävling där jag kan manipulera människor i min omgivning att tro att jag är den jag vill att de ska tro att jag är. Det är invecklat.
Som allting annat, invecklat.
Jag pluggar just nu missbrukspsykologi och hade höga förhoppningar på att det skulle ge mig verktyg för att hantera mitt eget missbruk. I was sadly mistaken... Andra föreläsningen fick jag höra, från den mest fantastiska och karismatiska föreläsare jag någonsin haft, att det går visst att gå tillbaka till normal konsumtion efter ett alkoholberoende.
Som jag ser det var han, trots all sin kunskap och erfarenhet, oaktsam med sina ord. Han visste ju såklart att jag inte satt där, mitt ibland alla 20-någonting-studenter, jag som mer än gärna suger i mig allt som tyder på att jag kommer kunna dricka.... Jag snappade ju upp det halmstrå han slängde ut: alkoholism är inte kroniskt, det är inte en progressiv sjukdom och vi människor är alltid föränderliga.
Om han ändå vetat att han talade direkt till en patient och inte en student.... Hade han då uttryckt sig på samma sätt? Det tror jag inte...
Älskar er alla, många kramar till er som kämpar, inbillar mig inte att mina ord hjälper men tror inte att de stjälper<3

Där satte du huvudet på spiken.
Du kanske har en massa lager utanpå dig själv. Roller att spela eller tävlingar att jämföra dig med andra i?

Fick i samtal med sponsor igår en bra insikt om mig själv.
Jag har en tendens (årets underdrift..) att kategorisera och bedöma människor i min omgivning.
Det är inte sunt och inte bra då jag liksom sätter en stämpel i pannan,eller kategoriserar dom.
Jag har varit så arg på mig själv över den defekten och inte vetat hur jag ska hantera den.
Men igår i samtalet med sponsorn så kom det.

Det är egentligen inte att jag vill döma eller bedöma.
Det är en sorts avscanning av den andra för att veta vilken roll jag ska spela.

Så att jag inte tappar kontrollen,masken eller tävlingen.
Det duger eller räcker inte att vara jag.

Så mitt nya mantra är: bedöm om du vill,men döm inte.
Och helst låta bli att bedöma för vad gör det?
Jo skapar hinder i mötet mellan den människa jag just satt i en låda,ett avstånd som blir svårt att överbrygga när jag samtidigt själv kliver in i den roll jag förväntar mig är den rätta.

Misch masch,men kanske något som klingar bekant för dig.

Där satte du huvudet på spiken.
Du kanske har en massa lager utanpå dig själv. Roller att spela eller tävlingar att jämföra dig med andra i?

Fick i samtal med sponsor igår en bra insikt om mig själv.
Jag har en tendens (årets underdrift..) att kategorisera och bedöma människor i min omgivning.
Det är inte sunt och inte bra då jag liksom sätter en stämpel i pannan,eller kategoriserar dom.
Jag har varit så arg på mig själv över den defekten och inte vetat hur jag ska hantera den.
Men igår i samtalet med sponsorn så kom det.

Det är egentligen inte att jag vill döma eller bedöma.
Det är en sorts avscanning av den andra för att veta vilken roll jag ska spela.

Så att jag inte tappar kontrollen,masken eller tävlingen.
Det duger eller räcker inte att vara jag.

Så mitt nya mantra är: bedöm om du vill,men döm inte.
Och helst låta bli att bedöma för vad gör det?
Jo skapar hinder i mötet mellan den människa jag just satt i en låda,ett avstånd som blir svårt att överbrygga när jag samtidigt själv kliver in i den roll jag förväntar mig är den rätta.

Misch masch,men kanske något som klingar bekant för dig.

Det känns lite sorgligt att läsa ditt inlägg. Men det ger också en hel del igenkänning.

Tänker dock att vi kanske trots allt är det vi försöker få andra att tro att vi är, åtminstone till en viss del. Om du förstår hur jag menar. Ibland lurar vi oss själva att tro att vi är någon annan än den vi faktiskt är - och egentligen vill vara. Handlar det om att acceptera sig själv och förlika sig med den man är? Jag vet inte. Förmodligen håller du inte med mig alls, men chansar ändå på att det kan ge lite lugnare tankar. Ett förlåtande sinne. Åtminstone en liten stund.

Hur som haver, önskar att du får känna lite medgång. Det är du så värd nu, fina du. ?

Edit: Såg nu att Ullabulla hunnit svara medan jag skrev. Tänkvärt, som vanligt.

AlkoDHyperD

Du behöver inte förbereda dig, säga rätt saker, öppna dig, eller bete dig på något särskilt sätt för att gå till en kurator.
Det är dennes jobb att hjälpa dig där du är, på dina villkor, i din egen takt och med de problem du själv formulerar.
Om du upplever att du blir pressad eller missförstådd har hen inte mött dig på dina villkor.
Jag tycker absoulut att du ska ge samtalsterapi en chans. Och det finns många olika samtalsterapeuter. Personer bakom titlarna.
Den högskolekursen du nämnde låter bekant. Jag anmälde mig sent till samma kurs och kom inte med. Vi kanske bor i närheten av varandra - om de nu inte har samma kurser på flera universitet.
Kram AlkoDHyperD

Det känns som jag inte kommer vidare, varje dag börjar det om... Jag vaknar med någon nivå av ångest, beroende på hur mycket jag druckit kvällen innan, tänker att jag inte orkar mer, vill inte och ska inte dricka mer..Sedan kommer eftermiddagen och kvällen och jag ger upp. Orkar inte fortsätta men orkar inte heller stå emot.
Jag förstår ju att jag behöver hjälp, även om jag var nykter i ett helt år på egen hand så behöver jag hjälp den här gången.
Egentligen är jag inte rädd för att berätta, att prata om det med någon, faktum är att jag längtar efter det. Det finns bara en sak som hindrar mig och det är en skräck som gör mig lamslagen. Att personen jag ber om hjälp gör en orosanmälan, jag skulle inte klara av det. Jag har noll förtroende för myndigheter som socialen, att lägga min familjs öde i händerna på någon jag inte känner? Hur vet jag att den personen inte är en fullständig idiot?
Jag ska förklara vad jag menar med idiot:
Efter att ha jobbat som servitris ett tag har jag insett något om människor som gör mig ledsen och väldigt besviken. De allra flesta människor är skrämmande okunniga, oförstående och saknar helt förmågan att läsa av sin omgivning och människorna i den. De TROR sig veta en väldig massa men har egentligen ingen aning. Så vad gör jag om den som ska bedöma hur min familj mår är både blind och döv? Vad gör jag om min önskan att ta mig ur ett missbruk bara resulterar i att min familj hamnar i händerna på en myndighetsperson som TROR sig veta hur jag är som mamma? Som kanske inte ens vill veta utan bara agerar utefter någon slags förutfattad mening och läser in sådant som inte finns... Det hjälper såklart inte att jag hört en del skräckhistorier om socialtjänsten i den här kommunen... Visst, jag har också förutfattade meningar om människor i största allmänhet men i värsta fall resulterar det i att jag serverar en Shiraz istället för den rekommenderade Zinfandeln till huvudrätten för jag inte hinner hämta den och gästen i fråga ändå (enligt min bedömning) inte känner någon skillnad... Det blir däremot farligt när människor i sitt yrke har makt att stjälpa eller hjälpa andra människor, för hur vet jag att de människor som ska bedöma om mina barn far illa eller inte verkligen ser sanningen? Hur vet jag att de kan agera helt och hållet professionellt? Finns det ens sådana människor? Det tror inte jag därför är jag rädd. Det blir ju godtyckligt, vår familjs framtid kanske hänger på huruvida socialtjänstemannen/kvinnan vaknat på rätt eller fel sida, hen kanske helt enkelt ogillar mig och kommer besluta utifrån sina personliga åsikter utan att ens begripa det?
Kanske är jag paranoid men jag har en känsla av att om jag någonsin hamnar i någon myndighets klor kommer jag aldrig därifrån. Jag kommer resten av mitt liv behöva se mig över axeln och vad gäller mina barn kommer deras minsta felsteg att granskas.
Så detta gör att jag inte kommer ta hjälp även om jag behöver det. Desperat behöver det.
Jag önskar jag kunde hitta tillbaka till den förälskelse jag kände för nykterheten för ett år sedan. Men det är väl som det är med förälskelser, de går över.

AlkoDHyperD: Hur vet jag att personerna bakom titlarna går att lita på? Hur ska jag kunna lita på att de vill mig väl?
Jag har frågat det förut inser jag och svaret är väl detsamma även denna gången: Att jag aldrig kommer veta på förhand...
Men för att byta spår: Det kanske är samma kurs som du sökte? Tänk vad märkligt om vi suttit i samma rum utan att vetat om det! Tror inte just denna kurs finns någon annanstans än där jag går:) Så kanske bor vi faktiskt nära varandra?
När det gäller kursen trodde jag att den skulle fungera som behandling i sig, men det var rätt korkat av mig.. Det enda jag hittills kommit fram till är att jag möjligtvis, kanske, alltid haft ett lågt antal dopaminreceptorer vilket skulle kunna förklara att jag inte kan njuta fullt ut av någonting utan alkohol. Men givetvis är det ju inte så enkelt och forskningsresultaten är inte helt och hållet entydiga.. Jag känner bara att jag famlar i mörkret, tror att, bara jag förstår varför så kommer jag också hitta lösningen.
Att få svar på hur jag tar mig ur skiten. Men så enkelt är det väl inte....
Det kanske är löjligt men detta skrämmer skiten ur mig.

Jag kommer aldrig heller att söka hjälp, tror inte någon kommer att kunna förstå och känner, precis som du, att jag inte kan lita på att de jag söker hjälp hos vill mig väl. Det jag önskar och det jag tror skulle hjälpa mig är om någon i min närhet hade samma problem och vi kunde stötta varandra... att jag liksom hade en forumvän irl.

Jag känner så väl igen mig i att vakna med ångest, tänka att man inte ska dricka mer och sedan ge upp på kvällen efter en dag som känts outhärdlig. Jag kan dock inte sätta mig in i den kampen du för när det gäller ditt barn, med diagnos, skola etc. Just det är jag förskonad ifrån och förstår inte hur du orkar... Hoppas du har någon i din närhet som stöttar dig och hjälper dig!

Amanda, du är en fin och omtänksam mamma och en stark person! Du är klok och insiktsfull... hur ska du ta dig ur det här?

Kärlek ❤️

Förstår att du har det riktigt jobbigt nu. Tufft att inte våga lita på den hjälp som finns närmast till hands. Hoppas att du hittar ett annat sätt att vända den negativa spiralen. ?

Föreläsning igår som var fantastisk, ingav lite hopp men samtidigt känns det som om jag har en enorm mur framför mig som stoppar mig från att få den hjälp jag vill ha. Föreläsaren ingår i det svenska team som forskar på hur man kan använda rökavvänjningsläkemedlet Champix i behandling av alkoholism och vad jag förstod tror han mer på detta än t ex Naltrexon. Deras mål är att få fram en styrka som ger samma effekt som SSRI.... Det låter ju fantastiskt eller hur?
Tänkte också att honom skulle jag kunna prata med... Hans sätt att tala om beroende och alkohol visade att han förstod, att han brydde sig om, på riktigt. Men naturligtvis kommer jag inte prata med honom. Det är ungefär som att gå på konsert och känna att artisten riktar sig direkt till dig, sångtexten som går rakt in och beskriver allt du känner.... Ouppnåelig och efter föreläsningen ägnar han nog knappast oss en tanke.
Men hursomhelst, det känns ändå bra på något bisarrt sätt att det i framtiden kanske kommer finnas ett läkemedel som kan hjälpa mig om jag fortsätter att misslyckas på egen hand... Ändå kunde jag inte låta bli att googla hela morgonen på just Champix bara för att se om jag kan komma över det utan att behöva berätta om mina verkliga problem. Det visar sig att både Champix och Naltrexon går att få tag på utan recept och även om jag överväger det är jag inte säker på att jag vågar. Beställa läkemedel på internet går liksom emot allt jag tror på...Hur vet man att man inte betalar tusentals kronor för ett sockerpiller? Eller värre... Jag förstår ju att ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle rekommendera detta, ändå överväger jag det för jag känner att jag snart inte har några alternativ kvar.
Fast idag är jag inte bakfull, min ambition är att städa och plugga, alltför många dagar per vecka klarar jag inte av just detta eftersom bakfyllan gör mig kraftlös och oengagerad. Och även om det första stadiet av fyllan är min enda möjlighet att uppleva lugn i själen, hopp och njutning så ska jag försöka välja bort det idag och istället försöka leva i verkligheten där dessa tillstånd flimrar förbi för snabbt för att jag ska kunna fånga dem. Istället finns oron och ångesten över felaktiga beslut, otillräcklighet, orkeslöshet, den återkommande känslan av att aldrig någonsin kunna få vila i nuet och känna mig nöjd. Och glad. Utan förstärkare.
Självömkan och själviskhet. Är det det jag håller på med? Även om jag konstant ger av mig själv till mina barn, min familj, arbete...
Jag är inte självisk, jag är nog bara ledsen...

Hejj.... jag har tänkt på dig och undrat hur du har det!
Så är vi här igen! Den här gången med samma motto tydligen - ”NU”!
Den hör gången är jag nykter i nuet! Går inte ALL IN, som jag också har tendens till.
Är lugn i nykterheten, blir inte galet förälskad. Glorifierar inte mina 10 (!!!) nyktra dagar. Kom igen, Amanda, den här gången gör vi det i LUGN takt! I NUet!
Superbra att du ska ta proffshjälp, jag går i terapi hos alkoholterapeut. Processen går SAKTA, men jag gillar det, inte skynda, för då snubblar man. Låt oss vara nyktra NU.
Kram?

Jag gick dit faktiskt... Det fanns ingen tid såklart men fick rådet att komma tillbaka imorgon kl 8:30.. orkade inte förklara att jag bara är i stan en gång i veckan. Men nästa vecka så kanske jag är där 8:30. Måste jag? Jo, det måste jag.
Något märklig konversation via sms med min man i morse när jag klivit på tåget: han ber mig att inte dricka så mkt ikväll när en kollega kommer på middag...... HAN ber MIG... Detta var något nytt och på nåt sätt fint. Jag tog chansen och sa att nu måste vi bestämma oss för hur vi vill leva, att vi kommer bli sjuka och att jag tänker ta hjälp.
Vi ska hjälpa varandra skrev han tillbaka.
Kommer vi klara att bära varandra i det här? Det här som hela tiden kommer kräva vårt fokus och styrka, skuggan som alltid kommer finnas där hos oss båda.
Vi får se hur det går.