Libban

Min man har druckit i smyg i flera år. På kvällarna när övriga familjen lagt sig har han stått och druckit ren starksprit och sen ändå gått upp i tid och åkt till jobbet. Flera gånger i veckan.

Har konfronterat honom flera gånger. Han skäms som en hund varje gång och vill inte prata om sina problem. Han vill absolut inte ha hjälp, säger att han tar sig ur det själv.

Har inga konkreta bevis på att han druckit i smyg på flera månader. Men jag misstänker det. På fredag och lördag kvällar märker jag ibland att han uppvisar ett konstigt beteende. Han blir forcerad och pratar mer än han brukar. Han säger konstiga saker som inte känns naturliga till både mig och barnen. Sedan blir han martyr och otrevlig, rent av elak. Kan göra en jättegrej av att han inte får se det program han vill på tv för att våra barn vill titta på tex idol eller fånarna på fortet. I det läget tror jag han har druckit men jag vet inte. Har inga bevis, känner ingen lukt. Men jag vill bara ha bort honom från barnen för han skapar så mycket negativ stämning och oro.

Jag har funderar på separation men vet inte hur jag ska orka. Har ett jobb där jag reser och en dotter med autism. Rent logistiskt vet jag inte hur jag ska få livet att fungera själv. Jag tvivlar också på mitt eget omdöme. Det kanske inte är så farligt? Överdriver jag? Är jag känslig? Är det kanske jag som har problem? Min man säger ofta att jag skapar dålig stämning hemma eftersom jag ifrågasätter honom varje fång jag tycker han gör något olämpligt mot våra barn. Kan inte acceptera det.

Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Det går inte att prata med min man. Han är helt sluten. Kan reagera alltifrån till att bli aggressiv till att bli martyr om jag ifrågasätter honom. Samtidigt är situationen ohållbar. Avskyr helgerna och den oro och spänning som blir. Av hur jag alltid måste vara på helspänn för att han inte ska säga något elakt el olämpligt till barnen.

Däremellan är han en vanlig pappa. Som skjutsar, leker och tränar. Det är som han är två personer.

Det är så konstigt vad alkoholisten hela tiden får oss att inte lita på vår magkänsla. Du känner rätt Libban. Lite på det du känner. Om han beter sig konstigt så är det säkert så. Man vet oftast vad som är rätt men ändå vacklar man. Så gjorde jag också i början. Nu vet jag exakt när mannen tar första ölen. Vet beteendet. Känner till alla turerna. Vet när det inte är dags att diskutera med honom. Och råkar jag tappa tålamodet och bli arg, så vet jag att om 5-10 min så har min man glömt det.Då kommer han inte längre ihåg varför han var arg.
Och du skapar inte dålig stämning. Det är han som gör det som fortsätter att dricka. Så tro inget annat.
Han vill inte prata om det, skriver du. Inte min man heller. Men det är väl så att börjar dom prata om det så måste dom göra någon förändring, och det är dom inte beredda på. Dom älskar alkoholen mer.
Försök att tänka mer på dig själv. Åk ut med barnen om du kan, när han börjar dricka. Planera fler saker för er på helgerna, så kanske det kan lätta lite.Ta en dag i sänder. Kanske lösningen kommer till dig. Försök att bli stark för dig. Gör saker du gillar. Tänk mindre på honom och hans drickande. Svårt men det lättar oftast lite då.
Och det är ju så att dom som dricker har ju en sjukdom. Dom kan ju inte hjälpa det. Men dom kan hjälpa att dom inte gör något åt det, när dom vet att dom dricker för mycket.

Ansan64

Precis så känner jag också. I början försökte jag hålla koll hur mycket han drack. Det hela slutade med att jag mådde dåligt av det. Nu försöker jag att inte hålla koll för att veta hur mycket han dricker, vem mår dåligt av att veta? Jo jag. Numer gör jag upp en agenda för mig varje dag. Minst en aktivitet per dag som gör att jag kan återta mitt liv. Det är svårt, men jag kämpar.

Måne68

Känner du att han blir märklig så är det så. Min man dricker också, som han tror, i smyg... Vilket hyckleri det är! Inte går det att smyga med de olika personligheter som det stundtals innebär. Jag lever med en person som i nyktert tillstånd är glad, trevlig, kärleksfull, omtänksam och klok. Han är rolig, vill göra många saker, är aktiv och social. I berusat tillstånd är han fortfarande inte otrevlig på något vis, det är inte det. Kan möjligtvis bli lite med diskussionsbenägen mellan varven, på ett envist sätt. Haka upp sig på en känsla som ska redas ut till varje pris... Men oftast inget sånt ens.

Det är tiderna mellan drickarsvängarna som är jobbiga. När han försöker vara nykter, och blir lättretlig, sur och brusar upp för ingenting. Aldrig något våld. Han är en snäll person så. Men det blir högröstat, och han har fanimig rätt i allt! Och det brukar sluta med att han markerar att nu måste han ut, till garaget, och där ska han jobba. Själv!! Alltså ska han dricka sprit i sin ensamhet. Bli borta länge.
Och när jag konfronterat honom med detta så har han i perioder förnekat beteendet, för att sedan erkänna, gråta och be om förlåtelse.
Ja, inte lurar han någon. Kanske sig själv?

Vi som lever med dessa missbrukare vi vet ju ändå. Vi vet om de är iordning eller inte. Vi vet i vilket läge de är. Alltid. Och vi tar inte fel.
Att de sedan försöker dyvla över på oss att vi misstar oss, det handlar bara om att vända saker mot oss för att ploga problemet framför sig ett tag till. För de vet ju egentligen hur det ligger till. Och det är obehgligt och jobbigt.
Martyren och Offerkoftan, Surgubben, Argmannen, Lipsillen och hela gänget. Jag har mött dem alla. Men mannan som jag älskar finns också kvar. Jag hoppas att han vinner över resten av packet.

Det du skriver Måne68, om att alkolisten har olika roller, det är så klockrent. I all sorg det innebär att leva med en alkoholist så blev jag full i skratt när jag läste det. Exakt så är det. Jag har också mött hela gänget.

InteMera

Vad jag skrattar när jag läser rolluppsättningen av personligheter den som dricker uppvisar! Jag bor också med samma teateruppsättning av olika personligheter! Så träffande och samtidigt så sorgligt. Och så försöker dom inbilla oss att dom inte dricker. Det dom inte förstår är att hela deras person
ändrar och att det inte går att missa. Så till trådstartaren skulle jag också säga, lita på din magkänsla! Att han inte blir vrålfull eller arg och våldsam kan ändå betyda att alkohol är ett problem hos er, om det påverkar ert liv och ditt mående så till den grad att du funderar på separation så är det nog nåt som händer hos er.

Bjanca

Har exakt samma problem som dig. Nu efter 10 år känner jag direkt när han druckit. Det syns i ögonen och msn blir så ledsen när det förnekes och jag sen får höra hur paranoid, oförstående och elak jag är. Han har ju "bara" tagit en öl. Nej jag säger som de andra. Lita på din magkänsla.