Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Det är när orden finns de behöver komma ut! Det bagage man har är hur som helst en stor orsak till den törst vi försökt släcka. Varenda litet ord du skriver gör att jag bara vill krama om dig och verkligen få dig att förstå att du är fantastisk! Du är så stark! Här inne har vi vår egna story och alla har vi olika bagage som lett oss till samma ”tröstnapp” som vi vill ta oss ur. Precis som du känner jag att hade jag inte hittat hit hade det gått åt helvete för mig. Två flaskor vin om dagen är ett minne blott och jag vill inte dit igen heller, men med ett tidigare försök att sluta så står jag mer ödmjuk inför att vi alla får återfall, och det återfallet gick jävligt fort. Det behövdes bara en klunk och längtan efter bolaget och kärleken till boxen blev outhärdig och jag trodde jag kunde ta ett glas då och då. Vem fan försökte jag lura? Så jag drack dagligen i två månader. Höll upp en vecka och drack dagligen i sex månader till.
Nu sitter jag här och har varit nykter i 35 dagar... vilken grej alltså! Helt sjukt att jag lyckats! I april förra året var jag inte rädd för att sätta alkoholen till munnen igen... det är jag idag! För gör jag det vet jag att det kommer bli mitt fördärv och jag vill inte svika mina barn igen!!! Jag älskar dem över allt annat och de är det finaste jag har!

Vilken underbar man du har ❤️ Det värmer i mitt hjärta att höra hans ord! Jag vet att min särbo skulle säga likadant till mig och stå vid min sida om han fick veta sanningen, men jag vet inte när jag ska ta tillfället att berätta för honom...

Tack för allt du delade med dig Vinäger✨??✨ Det fick även mina tankar att komma i spinn! Vi behöver eftertänksamhet med all respekt ❤️

Kram PimPim ?

Fibblan

Det är oxå vackra ord ✨..!
Och orden har en fantastiskt förlösande kraft. Så det är bara så härligt att du låter dem få flöda..?
Och du har verkligen en gåva i ditt skrivande?!

Mkt av det du skrivit hade varenda medmänniska helst velat att du skulle få slippa gå igenom..
Men det känns så bra att det finns kärlek och omtanke runtomkring dig på nära håll också. Det behövs!
Och du kan tanka upp här också?!

Som du kämpat och gör än idag. Men det är något nytt på gång också, känns det som..?. Att inte behöva kämpa så förbannat. Att släppa taget och hitta ro i acceptans. Det är nog vägen ur den där j-la ångesten oxå..det är lättare sagt än gjort. Men du kommer klara det!
Tror på dig?!

Många kramar/
Fibblan?

Tack för fin respons, FinaLisa, PimPim och Fibblan. Undrar ibland om syftet med det jag skriver går fram. (Uppdatering: Jag menar alltså att jag nu fick bekräftelse på att det gjorde det. Ibland är det skrivna ordet lätt att feltolkas, så nu garderar jag mig mot missförstånd.)

I det här fallet ville jag förtydliga att vem som helst kan drabbas, kanske lätta på skuldkänslorna för någon.

Vad gäller behovet att berätta om min uppväxt kom det sig nog av att det kan se så perfekt ut i dag, men det är mycket som kan ha hänt bakåt. Det tog mig många år att förstå att jag inte haft en så bra barndom som jag inbillat mig. Jag var älskad av mina föräldrar, men de klarade inte p g a psykiska "besvär" av sitt ansvar. Jag har skrivit det förr, men vändningen kom när en psykolog (som jag tillfälligt träffade i ett annat ärende) sa "Ja, de älskade dig, men det räckte inte". Gode värld, vilken lättnad det var att höra de orden. Skuldbördan lättade rejält.

Ja, Fibblan, jag är lyckligt lottad ändå. Villkorslös kärlek från så många. Har verkligen fått uppleva det även här, vilket många gånger har varit helt avgörande på min väg framåt. Ibland måste vi påminna oss om det och inte ta varandra för givna. Det är lätt hänt när vardagen rullar på. Hitta på något otippat, ge komplimanger, tillbringa någon extra timme i sängen... ? Bara göra något som bryter - ibland. (Framför allt det sistnämnda bör utföras med partnern hemma, inte med någon forumvän.) ?

PimPim, när jag läste att du är på dag 35 var jag tvungen att räkna på fingrarna. Japp, 36 dagar i dag för mig med. Hur sparsamt jag än återföll ett par tre gånger i december är det först nu det är över på riktigt. Hur bra känns inte det... Vi fixar det här nu, något alternativ finns inte.

FinaLisa, vet att du också har haft - och fortfarande har - det tufft. Du är en otrolig kämpe. Önskar så att du får slippa behöva vara så stark ett tag, det är dags för lite medvind nu.

För varje dag tar A allt mindre plats i min hjärna. Att ta ett återfall har aldrig känts längre bort. Just nu är det inte ens en kamp. Men som alltid är jag ödmjuk inför kraften A besitter. Avslutar med samma ord som jag ofta gjorde för drygt ett år sedan:

Nu håller vi!

Fibblan

Var inte med då, men hänger på nu ??!

Skönt o höra att det inte känns som en kamp med alkoholen! Även om man inte kan släppa garden riktigt ngn gång kanske, så är det ju en enorm skillnad och en sådan befrielse att känna så?!

Har allt fler sådana stunder jag med och det känns såå skönt..!

Dag 36 ? !
Heja oss?!

Kram/
Fibblan?.

I dag när jag kom hem slog det mig att jag inte tänkt på alkohol på hela dagen. Alltså, nästan t-o-l-v timmar i sträck. För bara två månader sedan tänkte jag på A dygnet runt.

Jädrar i min låda vad det går framåt för mig nu.

Åh, vad mycket hopp och kärlek jag vill överföra till alla som känner hopplöshet vad gäller A. Det går, jag lovar, det går absolut att göra sig av med skiten. Kunde jag, så kan ni.

Over and out från en tacksam och just nu överlycklig Vinäger.

Fibblan

Blir så glad för din skull!
Du är värd varenda stund av den lycka du känner nu!

Och det är DU, som sett till att ta dig dit!
Heja dig?!

Stor kram/
Fibblan ?

Prick

Så glad för din skull Vinäger!
Jag önskar mig snart samma mindset som du har. Alkohol tar upp mina tankar och det är rätt sjukt hur det kan bli så.
Jag suger i mig din lycka och hoppas den kan ge mig samma glädje.
Prick

Prick

Kära du, så nära och fantastiskt bra berättat.
Jag tar till mig av din berättelse och finner givetvis en hel del som vi har gemensamt.
Jag ska också acceptera mitt öde och släppa taget.
I morgon.
Prick

Lova att aldrig glömma.
Sänk aldrig garden mot alkoholen.

Var tacksam över livet. Njut av varje nykter dag. Och njut av det du
upplever. Snart sitter vi i vårens sol, morgontid och lyssnar på fåglarna
och dricker en kaffe. Stillsamt och i harmoni. Ångestfria och nyktra.
Vi lär inte sitta där och ångra att vi inte är bakfulla ;.)

Ta hand om dig och din fina familj.

MM

Tack alla för uppmuntran, det betyder mycket. ?

Visst är det så, Prick, att vi ofta känner igen oss, mer eller mindre, i andras berättelser. En av styrkorna med detta forum är ju just att läsa och ibland få en aha-upplevelse, en annan gång pepp. Det vi behöver för stunden.

Precis som MM, skriver, det gäller att inte sänka garden. Men jag är på min vakt. Dock har ett återfall aldrig känts längre bort och jag njuter av den känslan och hoppas att den kommer att sitta i.

Skrev till Gamlahäst nyss att varje nykter morgon är god, även om annat kan vara jobbigt. Dock är det lättare att ta tag i saker när man är helvit, man slipper ju iaf bakfyllan med all ångest den för med sig. Återkommer ofta till Dionysas ord, någon gång i början av min tråd, om att vakna alkoholfri. De går ut på att:

Välkomna en ny dag. Inte alltid problemfri, men nu möjlig att leva med.

Nu håller vi. Kram

-----

Denna har jag fått av Skillnaden, en hjälp att komma ner i varv och vara i nuet.

https://youtu.be/1VgMbYujjS8

Jag gillar din insikt och hur du beskriver alkoholen och din relation till den. Jag tror vi har mycket gemensamt där med våra tankar om ett nyktert liv och hur vi ska åstadkomma det. Vi vet båda hur viktiga strategier och förberedelser är när det kommer till nykterhet, som du skrev i min tråd. 30+ dagar är verkligen en bedrift, bra jobbat! Om en vecka är jag också där. Ska läsa hela din tråd när jag har tid!

"--det lättare att ta tag i saker när man är helvit, man slipper ju iaf bakfyllan med all ångest den för med sig." Exakt så. Jag skrev i FinaLisas tråd att även om man har ett/flera problem, t.ex x och y. Du väljer att minska ångesten över x och y för stunden med alkohol. Nästa dag har du fortfarande problemen x och y men även bakfylleångest, fysiska problemen kopplade till alkoholen, skammen och dipp i självkänslan osv.

Wasabi, precis så är det. Livet är bättre utan alkohol. Punkt slut. Den korta stund som ruset är lagom mysigt innan det övergår till fylla är inte värd ett dugg dagen efter.

... andra klunken blir gärna fler klunkar. Oj glaset är tomt... vi fyller väl på ett till då... fyllde jag inte på nyss, för glaset är tomt igen... känner mig lullig, hoppas det inte märks... får ta en kaffe emellan.. jisses är glad nummer fyra också slut? Men vad fan kan lika gärna ta deg femte och det sjätte...

Fy fasiken... kväll in och kväll ut varenda vecka! Nä jag vill inte vara där igen. Det ger mig inte ett skit förutom lite värme i bröstet!

Bra kämpat ??

Kram PimPim ??

Jag har länge känt att jag har ett missbruk av vin. Har försökt prata med min man och mina vänner och möttes av aggression- jag är ingen alkolist som behöver antabus eftersom jag jobbar sköter hemmet barn och allt - men det att jag alltid blir den som blir fullast alltid somnar och aldrig minns ursäktas - jag är så jövla trött på att vara den här att vara den som smyger med sitt drickande den som kan dricka en flaska vin på en timma efter maken gått och lagt sig för att vara säker på att somna gott - men samtidigt är jag för nervös för att ringa beroende enheten och erkänna - vad händer med mig - riskerar jag mitt jobb måste man berätta för sin chef - jag har ännu inte gått så långt med att vara hemma för att dricka men jag passar på varje ledig dag och ledig helg och som sagt börjar jag kan jag inte sluta förrens jag däckat och jag känner nu att det får vara bra skulle vilja äta antabus för att inte kunna ha några val men vill inte göra någon större affär av det - Är jag fortfarande i förnekande?

Jag har länge känt att jag har ett missbruk av vin. Har försökt prata med min man och mina vänner och möttes av aggression- jag är ingen alkolist som behöver antabus eftersom jag jobbar sköter hemmet barn och allt - men det att jag alltid blir den som blir fullast alltid somnar och aldrig minns ursäktas - jag är så jövla trött på att vara den här att vara den som smyger med sitt drickande den som kan dricka en flaska vin på en timma efter maken gått och lagt sig för att vara säker på att somna gott - men samtidigt är jag för nervös för att ringa beroende enheten och erkänna - vad händer med mig - riskerar jag mitt jobb måste man berätta för sin chef - jag har ännu inte gått så långt med att vara hemma för att dricka men jag passar på varje ledig dag och ledig helg och som sagt börjar jag kan jag inte sluta förrens jag däckat och jag känner nu att det får vara bra skulle vilja äta antabus för att inte kunna ha några val men vill inte göra någon större affär av det - Är jag fortfarande i förnekande?

Vaknar med en speciell känsla varje morgon.

Tacksamhet de luxe.

Utsövd, så jäkla skönt.

Jag som i alla år trott att jag behövt A för att kunna sova - och så visade det sig vara tvärtom...

Ännu en sak på pluslistan.

-------

Målande och träffsäker beskrivning, PimPim. Angående hur det var då. Viktigt att komma ihåg. Dåtid.

Skickar lite extra cyberkärlek till alla, dagen till ära. ? Sänder också med energi och hopp.

Hopp om att det går att leva nyktert. Det går. Utan kamp. Helt naturligt. Det tar ett tag. Men det går.

Kram på er