Återfall

105 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Jasmine
Jag gillar också Stjärnor utan svindel..

... men det var längesen jag läste den...

Kram igen <3

Denhärgången
Strategi

-jag vill bli stark
-bli det då
-du får det att låta så enkelt
-det är enkelt, man måste bara bestämma sig för vad som är viktigt och sedan gå in för det.

Jag är ensam på en tågstation i väntan på en tillställning. Som vanligt hade jag en bild av hur jag glider hit helt världsvant, vrålsnyggt, självständigt. Och nu sitter jag här livrädd, känner mig dum, oönskad, ful, klumpig, totalt malplacerad. Vågar inte gå till lokalen.
Först tänker jag att jag ska gå och ta ett glas vin för att få lite självförtroende.
Sen tänker jag att jag ska straffa den som fått hit mig, fattar han inte att jag är alldeles för dum och ful och klumpig och osjälvständig för det här.
Sen tänker jag att jag bara tar tåget hem igen, det här behöver aldrig ha hänt.
Och så plötsligt kommer en helt annan röst. Det är ju det här. Jag ska bara försöka göra annorlunda just exakt nu. Jag ska acceptera. Jag måste inte vara cool och snygg och självständig. Det gör inget om jag är ledsen och ful. Jag kan ha mina känslor utan att agera på dem. Det är ingen annan som gör det här, jag är inte oönskad, det känns så och det är okej att det känns så.
Är det såhär man gör?
Nu går jag in.

Denhärgången
Onsdag

Den här veckan tar jag det lugnt, ägnar mig åt självrannsakan och sätter upp mål inför arbetsåret.
Jag mår så bra när jag orkar stanna i nuet, se mig själv. Ibland drar korta vindar över mig: jag har gjort de förändringar jag skulle. Det här är livet precis som jag vill ha det.
Mitt nyårslöfte är att jobba med jämförandet. Jag vill så gärna hitta ett sätt att finnas till utan att vara i relation till något, bli glad över andra utan att det förminskar mig. I nuläget har jag istället isolerat mig och utvecklat en fobi mot att höra hur andra har det. Har inte kollat FB sen mitten av december. Det är lättare då, här i skuggan kan jag ganska lätt hitta självförtroende. Jag är stolt över mitt jobb, jag vet att det jag gör är värdefullt. Jag ska hitta ett sätt att behålla det här i relation till andra. Sen. Så småningom. Så länge kan jag ju faktiskt fortsätta låta bli. Jag fortsätter skala ner mitt liv, ner till den minsta kärnan: barnen, kärleken, skrivandet. Jag kan expandera senare, det finns tid.
Jag ser fram emot att börja jobba; lugnt, kreativt, tacksamt, ensamt.

Denhärgången
Spåren från det gamla

Jag har rensat ut det gamla. Kartongförpackningen till de fyra julfolkis jag tryckte i mig sista gången jag drack i oktober, som jag knölat in längst in i ett köksskåp. Jag drack för att vi hade bråkat och han hade gått; jag gömde flaskorna ifall han skulle komma tillbaka.
Tre kassar pantburkar i förrådet, nästan bara folkis, från en svunnen tid. Jag skampantade, precis som förr, blixtsnabbt och med handen för, snälla gud låt ingen se att jag satt i mig allt det här.
Flashbacks. Allt detta smygande, smusslande. Kassapersonalens blickar när man köper folköl till frukost, slänger på en limpa för att det ska verka normalt, försöker att inte skaka, stinka, ramla.
Gud så skönt att inte ha ett spår av det där kvar i mitt liv. Tack tack tack tack tack tack tack tack.

Fibblan
Hej Denhärgången!

Fibblan här..
Jag ville bara säga att jag läst mkt i din tråd här ikväll. Mår inte så bra och surfar runt för att hitta förtröstan. Jag fann lite av det här hos dig..🙏💚
Så jag ville bara tacka dig, för allt du så naket, öppet och ärligt har delat med dig av.
Vilket mod och framförallt, vilken styrka du besitter. Den är imponerande!

"Jag kan expandera senare. Det finns tid"

Tack för de orden🙏💚!

Hittade själv en ölburk, starköl, urdrucken bland strumpbyxorna i går morse.. och tänkte att jag kanske skulle ta ett ryck här hemma.. Trodde jag hade röjt undan spåren av det förgångna, men tydligen inte alla..

Lämnar ikväll en månads nykterhet bakom mig och det känns förstås bra. Också slitit med ångest och jobbar på med att möta alla känslor jag tryckt undan, tidigare dövat med alkohol. Det är ett hårt jobb, men såklart värt det. Ikväll, är det en ny känsla som förvisso är lugn, och därmed lättare att hantera än "rivet", som jag kallar de där värsta ångest-påslaget, när det känns som varenda cell i kroppen ska gå sönder..
Så är det inte nu.
Och förhoppningsvis, ger jag mig chansen med fortsatt nykterhet, att bit för bit och undan för undan, möta mig själv som jag är. Hur jag än är. Med allt vad det innebär.
Det får ta sin tid - expanderar det gör jag, om jag fortsätter min linje.
Jag vill blomma🌼!
Och ska man få ngt att växa, så får man liksom vårda det ömt, även på vägen.
Just nu bara ett litet frö. Bara mörk, lite lätt illaluktande jord (gödsel..😆) på ytan nu, men där under händer det redan fantastiska saker..
Det syns inte än, men det är på gång.
Så tänker jag nu.

Tack för dina ord. De hjälpte mig komma hit.
Du väckte viktiga tankar och känslor av hopp och förtröstan💚! Hoppas du känner det är okej att jag tog så mkt plats i din tråd..(?)😘

Kram/
Fibblan🌼

Denhärgången
Åh <3

Hej fibblan!
Vad fint att höra från dig. Hur känns det idag?
Du har ju kämpat helt fantastiskt och spikrakt, en månad direkt, wow!
Och vad klokt av dig att du läser här när du har det jobbigt. Det här som du gör just nu, ändra beteende när det är jobbigt, det är ju det som är det allra svåraste. Som du säger så är det här ju livet, en jävla massa ner och lite upp. Vi har gjort oss själva till experter på att slippa hantera det, och nu måste vi lära om. Vi kan inte välja bort det svåra, men vi kan bestämma över vårt agerande. Och det här gör du direkt, helt galant.
För mig har trettiodagars-strecken varit extra tuffa, jag snubblade två gånger strax efter 30 dagar efter att jag först bestämt mig att var nykter. Jag tycker nästan att det känns som att det är något fysiskt, kemiskt som händer just då, jag har inga belägg för det, men för mig kändes det som att den rent fysiska abstinensen drog en extra kullerbytta, de tre gånger jag varit på dag 30. Men det kan ju också vara att det är runt månaden som det börjar kännas verkligt. När livet slutar gå ut på att bara hålla sig borta från a, och vi börjar ana hur det ser ut på riktigt.
Jag har tänkt på de senaste dagarna att jag liksom utvecklat en fobi för att vara ledsen. Jag har tränat så hårt på att hela tiden fly sorg med a. Nu är det som att hjärnan går in i andra flykttillstånd, katastrof, panik, destruktivitet, för att slippa vara i sorg, och det blir liksom mycket värre. Jag har en skilsmässa jag behöver sörja, och jag behöver förstå att det går att bara vara ledsen, att det är okej att stanna i det. Jag inspireras av ditt raka sätt att möta det.
Stor igenkänning på strumpbyxlådan!
Ska bli fint att se dig blomstra, i försiktig takt.
Kram!

Fibblan
Klockrent - nu ska liksom livet gå ut på mer..

..än att hålla sig borta från alkholen..! Det måste jag få återkomma till. För precis så är det..!
Men klockan är mycket och jag vill hellre säga något om sorg. Denna så, så smärtsamma känsla..
Inte konstigt att man gör allt för att fly den..
Men den fyller sitt syfte, och den behöver ju få sitt utlopp, precis som alla andra känslor..
Och känslor har ju inga värderingar. De bara är. Det är vi som tillskriver dem som positiva eller negativa egentligen.. men även om vi inte värderar dem, så är ju sorgen tuff, just för att den så smärtsam.
Så modigt av dig att börja våga möta den..💪💚!

Har du hört begreppet, "frusen sorg"? Den tar sig alla möjliga uttryck. Tror man syftar på att ilska är frusen sorg. Men frustration och destruktivitet ligger nära tillhands i det känslospekrat. Inte minst för oss kvinnor tänker jag, som jag tror ändå oftare vänder den inåt. Oj, nu gick jag in i mina egna hobby-psykolog-teorier här, Sovdags som sagt, men det viktiga som jag ändå ville ha sagt är att jag tycker du kommit så långt; du vet vad det är för känsla, vad den kommer ifrån och vad du behöver göra för att hantera den på bästa sätt. För mig är detta en bragd i sig många gånger.. Tänk vilket jobb du redan gjort💚!

Och sorg måste få ta tid. Vi vill gärna raskt förbi den, helst slippa som sagt..men jag tror liksom du, att vägen igenom är den som tar oss framåt. Och så i lagom dos förstås, att försöka låta "det andra" få rulla på samtidigt. Men att acceptera, snarare än kämpa emot. Det är det som gäller för alla känslor..🤔💡!
J-la klok jag har blivit nu då efter en månads nykterhet..😅! Skämt åsido, det är ju lättare sagt än gjort..det vet vi.. Men vi är bra så mkt mer rustade att möta dem, utan alkholen. Den saken är ju klar!
Hörs vidare!

Kram och godnatt/
Fibblan 🌼

Denhärgången
Söndag

Jag känner mig oönskad, bortvald. Jag är säker på att ingen tycker om mig, och att det är som det ska, naturligtvis skulle ingen välja att vara med mig om det fanns någon annan att välja på. Jag försöker och försöker och försöker förstå vad som händer, om det är någonting som händer, eller om det bara är som det känns. Jag vill lära mig förstå skillnaden på verkligheten och min låga självkänslas tolkning av verkligheten, men jag har ingen aning. Jag vet på riktigt inte om mina barn ogillar att vara med mig eller om det bara känns som att de gör det, och jag har ingen aning om hur jag ska få veta det objektiva i situationen. Om de tycker att jag är helt värdelös att vara med så är ju det här projektet att skapa ett liv tillsammans med dem bara helt själviskt, jag borde vara låta dem vara. Det är mitt behov att vara med dem. Jag tror att jag någonstans är med på att jag har snurrat till det men jag hittar inte ut. Vad är det verkliga.

Denhärgången
Såhär är det ju:

Jag flyr in i att hantera ett worst case, det är såhär det är igen. Istället för att vara ledsen över att det är svårt att få barnen att känna sig trygga i det nya, går jag in i självhat och totalkatastrof - barnen hatar mig för att det är fel på mig. Varför gör jag såhär? Vad är det min hjärna är ute efter? Är det kontroll i att förbereda mig för det värsta tänkbara, så att jag ska slippa besvikelse? Varför är det lättare för mig att umgås med avgrunden än att acceptera att jag är lite ledsen??
Hur som helst, jag vet ju nyckeln nu:
Jag är ledsen.
Jag känner mig rädd.
Det är okej. Jag kan stå ut med det.
Eller hur.

Fibblan
Finaste du! - dina barn älskar dig!

Du är ledsen, du känner dig rädd. Det är okej. Och det gör dig inte till en värdelös mamma. Det är en jättetuff och svår uppgift att få barnen att känna sig trygga i det nya. Och för din del oxå ju.
Du gör ditt bästa, mer kan du inte göra. Och det är med all sannolikhet FULLT TILLRÄCKLIGT!

Sänder dig styrkekramar och och "reality-check".
Det är hjärnspöken och låg självkänsla som får dig att tappa fotfästet och tvivla. Du kan ta kommandot över dina tankar igen. Du har gjort det förut..!
Du är bra!
Du är en fantastisk kämpe.
Du kan stå ut och

Det kommer bli bättre.

Stor kram!
/Fibblan 🌼.

Jasmine
Barn behöver sina föräldrar..

.. och tror alltså att dina barn behöver dig!!! Vad är det som får dig att tro något annat?

Hur mår du idag?

Stor kram <3<3<3

Denhärgången
Åhgud

Tack för att ni finns.
Jag förstår inte vad jag gett mig in på. Jag fattar ju att det inte heller finns något alternativ, det var ju så sjukt mycket sämre förut. Men det gjorde mindre ont.
Jag bygger upp mig själv varje morgon och ramlar ner i avgrunden varje kväll. Idag hade vi en så fantastiskt fin dag, jag var så glad, vi hade roligt och det kändes självklart. En liten stund kände jag att det kanske går.
Sen vid läggdags blev min dotter helt bananas. Hon testar mina gränser. Jag hanterade det bra, kall och bestämd, fick inget utbrott. Men efteråt blir jag så ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag fattar ju nånstans att det här är naturligt. Fyraåringar håller på såhär och det är såhär för alla. Men jag kan inte hejda känslan att det är personligt. Jag jämför konstant med deras pappa, har gjort det hela tiden, plus en massa skuld för att jag lämnade honom, som att jag måste veta vad jag håller på med då, som att jag har valt det här livet helt själv och då får jag ju inte vara dålig på det. Jag tror att de aldrig håller på såhär hos honom. De bråkar aldrig för han är så lugn och stabil. Det känns som att de bråkar med mig för att visa att de vantrivs, och jag har bara pajat deras liv och kidnappat dem från sitt hem. Jag har valt att vara såhär ensam för att bespara mig från att ingen ändå står ut med mig och naturligtvis kan inte ens mina egna barn känna kärlek till mig. Jag snurrar helt bort det. Herregud jag tappar fästet. Det hade varit så sjukt mycket lättare att vara två ibland, bara ha någon annan där som också kämpar.
Jag vet att det inte heller är sant. Det jag gjorde när vi var två var att dricka bort mitt liv. För att jag kunde.
Jag känner för att ge upp. Jag vill att det ska spela roll att jag inte orkar mer. Jag är sån jävla fuckup. Jag vill inte alls ge upp, jag vill bara att det snart ska få kännas lite bra.

Grönablad
Tufft!

Att vara förälder är så jobbigt! Har man inte dåligt samvete för det ena så är det för det andra! Jag tyckte att småbarnstiden var sååå tuff och minns så väl att jag många gånger tänkte att: nu går jag bara ut härifrån! Ut ur lägenheten, tar bilen o kör tills bensinen tar slut...
Tiden går o ungarna blir större och det blir andra problem som kommer o går. Jag minns att jag då som nu oxå ibland levde bara en dag, en förmiddag eller tom 20 minuter i taget. Klarar jag bara 20 min så går det nog...
Inte mycket till stöd kanske men några ord om igenkännande! Kram på dig och hoppas det känns bättre imorgon eller om 20 minuter. // 🌱

Jasmine
Nej, nej, nej...

… nu måste du tänka om! Att dottern trilskas hos dig men inte hos pappan är säkert för att hon har en mer nära relation till dig! Det finns kanske inte utrymme att "tjafsa" hos pappa. Du ska ta det personligt i den bemärkelsen att du har skapat en relation till din dotter där hon känner sig trygg och kan visa alla känslor. Ja, så är det i alla fall med mina barn... De tjafsar hos mig och är "snälla" hos sin pappa.... för att de är närmare mig.. Så nej, du är inte fucked up, du är en mamma som är nykter (wow!), tar ansvar och försöker göra det bra för ditt/dina barn. Lägg inte någon skuld på dig och absolut inte på din dotter. Låt henne få vara "jobbig" hos dig och ta det som en komplimang ;). Det blir bättre!!!

Många kramar!!! Håll ut!!! <3<3<3

Sidor