Återfall

157 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Jasmine
Jag gillar också Stjärnor utan svindel..

... men det var längesen jag läste den...

Kram igen <3

Denhärgången
Strategi

-jag vill bli stark
-bli det då
-du får det att låta så enkelt
-det är enkelt, man måste bara bestämma sig för vad som är viktigt och sedan gå in för det.

Jag är ensam på en tågstation i väntan på en tillställning. Som vanligt hade jag en bild av hur jag glider hit helt världsvant, vrålsnyggt, självständigt. Och nu sitter jag här livrädd, känner mig dum, oönskad, ful, klumpig, totalt malplacerad. Vågar inte gå till lokalen.
Först tänker jag att jag ska gå och ta ett glas vin för att få lite självförtroende.
Sen tänker jag att jag ska straffa den som fått hit mig, fattar han inte att jag är alldeles för dum och ful och klumpig och osjälvständig för det här.
Sen tänker jag att jag bara tar tåget hem igen, det här behöver aldrig ha hänt.
Och så plötsligt kommer en helt annan röst. Det är ju det här. Jag ska bara försöka göra annorlunda just exakt nu. Jag ska acceptera. Jag måste inte vara cool och snygg och självständig. Det gör inget om jag är ledsen och ful. Jag kan ha mina känslor utan att agera på dem. Det är ingen annan som gör det här, jag är inte oönskad, det känns så och det är okej att det känns så.
Är det såhär man gör?
Nu går jag in.

Denhärgången
Onsdag

Den här veckan tar jag det lugnt, ägnar mig åt självrannsakan och sätter upp mål inför arbetsåret.
Jag mår så bra när jag orkar stanna i nuet, se mig själv. Ibland drar korta vindar över mig: jag har gjort de förändringar jag skulle. Det här är livet precis som jag vill ha det.
Mitt nyårslöfte är att jobba med jämförandet. Jag vill så gärna hitta ett sätt att finnas till utan att vara i relation till något, bli glad över andra utan att det förminskar mig. I nuläget har jag istället isolerat mig och utvecklat en fobi mot att höra hur andra har det. Har inte kollat FB sen mitten av december. Det är lättare då, här i skuggan kan jag ganska lätt hitta självförtroende. Jag är stolt över mitt jobb, jag vet att det jag gör är värdefullt. Jag ska hitta ett sätt att behålla det här i relation till andra. Sen. Så småningom. Så länge kan jag ju faktiskt fortsätta låta bli. Jag fortsätter skala ner mitt liv, ner till den minsta kärnan: barnen, kärleken, skrivandet. Jag kan expandera senare, det finns tid.
Jag ser fram emot att börja jobba; lugnt, kreativt, tacksamt, ensamt.

Denhärgången
Spåren från det gamla

Jag har rensat ut det gamla. Kartongförpackningen till de fyra julfolkis jag tryckte i mig sista gången jag drack i oktober, som jag knölat in längst in i ett köksskåp. Jag drack för att vi hade bråkat och han hade gått; jag gömde flaskorna ifall han skulle komma tillbaka.
Tre kassar pantburkar i förrådet, nästan bara folkis, från en svunnen tid. Jag skampantade, precis som förr, blixtsnabbt och med handen för, snälla gud låt ingen se att jag satt i mig allt det här.
Flashbacks. Allt detta smygande, smusslande. Kassapersonalens blickar när man köper folköl till frukost, slänger på en limpa för att det ska verka normalt, försöker att inte skaka, stinka, ramla.
Gud så skönt att inte ha ett spår av det där kvar i mitt liv. Tack tack tack tack tack tack tack tack.

Fibblan
Hej Denhärgången!

Fibblan här..
Jag ville bara säga att jag läst mkt i din tråd här ikväll. Mår inte så bra och surfar runt för att hitta förtröstan. Jag fann lite av det här hos dig..🙏💚
Så jag ville bara tacka dig, för allt du så naket, öppet och ärligt har delat med dig av.
Vilket mod och framförallt, vilken styrka du besitter. Den är imponerande!

"Jag kan expandera senare. Det finns tid"

Tack för de orden🙏💚!

Hittade själv en ölburk, starköl, urdrucken bland strumpbyxorna i går morse.. och tänkte att jag kanske skulle ta ett ryck här hemma.. Trodde jag hade röjt undan spåren av det förgångna, men tydligen inte alla..

Lämnar ikväll en månads nykterhet bakom mig och det känns förstås bra. Också slitit med ångest och jobbar på med att möta alla känslor jag tryckt undan, tidigare dövat med alkohol. Det är ett hårt jobb, men såklart värt det. Ikväll, är det en ny känsla som förvisso är lugn, och därmed lättare att hantera än "rivet", som jag kallar de där värsta ångest-påslaget, när det känns som varenda cell i kroppen ska gå sönder..
Så är det inte nu.
Och förhoppningsvis, ger jag mig chansen med fortsatt nykterhet, att bit för bit och undan för undan, möta mig själv som jag är. Hur jag än är. Med allt vad det innebär.
Det får ta sin tid - expanderar det gör jag, om jag fortsätter min linje.
Jag vill blomma🌼!
Och ska man få ngt att växa, så får man liksom vårda det ömt, även på vägen.
Just nu bara ett litet frö. Bara mörk, lite lätt illaluktande jord (gödsel..😆) på ytan nu, men där under händer det redan fantastiska saker..
Det syns inte än, men det är på gång.
Så tänker jag nu.

Tack för dina ord. De hjälpte mig komma hit.
Du väckte viktiga tankar och känslor av hopp och förtröstan💚! Hoppas du känner det är okej att jag tog så mkt plats i din tråd..(?)😘

Kram/
Fibblan🌼

Denhärgången
Åh <3

Hej fibblan!
Vad fint att höra från dig. Hur känns det idag?
Du har ju kämpat helt fantastiskt och spikrakt, en månad direkt, wow!
Och vad klokt av dig att du läser här när du har det jobbigt. Det här som du gör just nu, ändra beteende när det är jobbigt, det är ju det som är det allra svåraste. Som du säger så är det här ju livet, en jävla massa ner och lite upp. Vi har gjort oss själva till experter på att slippa hantera det, och nu måste vi lära om. Vi kan inte välja bort det svåra, men vi kan bestämma över vårt agerande. Och det här gör du direkt, helt galant.
För mig har trettiodagars-strecken varit extra tuffa, jag snubblade två gånger strax efter 30 dagar efter att jag först bestämt mig att var nykter. Jag tycker nästan att det känns som att det är något fysiskt, kemiskt som händer just då, jag har inga belägg för det, men för mig kändes det som att den rent fysiska abstinensen drog en extra kullerbytta, de tre gånger jag varit på dag 30. Men det kan ju också vara att det är runt månaden som det börjar kännas verkligt. När livet slutar gå ut på att bara hålla sig borta från a, och vi börjar ana hur det ser ut på riktigt.
Jag har tänkt på de senaste dagarna att jag liksom utvecklat en fobi för att vara ledsen. Jag har tränat så hårt på att hela tiden fly sorg med a. Nu är det som att hjärnan går in i andra flykttillstånd, katastrof, panik, destruktivitet, för att slippa vara i sorg, och det blir liksom mycket värre. Jag har en skilsmässa jag behöver sörja, och jag behöver förstå att det går att bara vara ledsen, att det är okej att stanna i det. Jag inspireras av ditt raka sätt att möta det.
Stor igenkänning på strumpbyxlådan!
Ska bli fint att se dig blomstra, i försiktig takt.
Kram!

Fibblan
Klockrent - nu ska liksom livet gå ut på mer..

..än att hålla sig borta från alkholen..! Det måste jag få återkomma till. För precis så är det..!
Men klockan är mycket och jag vill hellre säga något om sorg. Denna så, så smärtsamma känsla..
Inte konstigt att man gör allt för att fly den..
Men den fyller sitt syfte, och den behöver ju få sitt utlopp, precis som alla andra känslor..
Och känslor har ju inga värderingar. De bara är. Det är vi som tillskriver dem som positiva eller negativa egentligen.. men även om vi inte värderar dem, så är ju sorgen tuff, just för att den så smärtsam.
Så modigt av dig att börja våga möta den..💪💚!

Har du hört begreppet, "frusen sorg"? Den tar sig alla möjliga uttryck. Tror man syftar på att ilska är frusen sorg. Men frustration och destruktivitet ligger nära tillhands i det känslospekrat. Inte minst för oss kvinnor tänker jag, som jag tror ändå oftare vänder den inåt. Oj, nu gick jag in i mina egna hobby-psykolog-teorier här, Sovdags som sagt, men det viktiga som jag ändå ville ha sagt är att jag tycker du kommit så långt; du vet vad det är för känsla, vad den kommer ifrån och vad du behöver göra för att hantera den på bästa sätt. För mig är detta en bragd i sig många gånger.. Tänk vilket jobb du redan gjort💚!

Och sorg måste få ta tid. Vi vill gärna raskt förbi den, helst slippa som sagt..men jag tror liksom du, att vägen igenom är den som tar oss framåt. Och så i lagom dos förstås, att försöka låta "det andra" få rulla på samtidigt. Men att acceptera, snarare än kämpa emot. Det är det som gäller för alla känslor..🤔💡!
J-la klok jag har blivit nu då efter en månads nykterhet..😅! Skämt åsido, det är ju lättare sagt än gjort..det vet vi.. Men vi är bra så mkt mer rustade att möta dem, utan alkholen. Den saken är ju klar!
Hörs vidare!

Kram och godnatt/
Fibblan 🌼

Denhärgången
Söndag

Jag känner mig oönskad, bortvald. Jag är säker på att ingen tycker om mig, och att det är som det ska, naturligtvis skulle ingen välja att vara med mig om det fanns någon annan att välja på. Jag försöker och försöker och försöker förstå vad som händer, om det är någonting som händer, eller om det bara är som det känns. Jag vill lära mig förstå skillnaden på verkligheten och min låga självkänslas tolkning av verkligheten, men jag har ingen aning. Jag vet på riktigt inte om mina barn ogillar att vara med mig eller om det bara känns som att de gör det, och jag har ingen aning om hur jag ska få veta det objektiva i situationen. Om de tycker att jag är helt värdelös att vara med så är ju det här projektet att skapa ett liv tillsammans med dem bara helt själviskt, jag borde vara låta dem vara. Det är mitt behov att vara med dem. Jag tror att jag någonstans är med på att jag har snurrat till det men jag hittar inte ut. Vad är det verkliga.

Denhärgången
Såhär är det ju:

Jag flyr in i att hantera ett worst case, det är såhär det är igen. Istället för att vara ledsen över att det är svårt att få barnen att känna sig trygga i det nya, går jag in i självhat och totalkatastrof - barnen hatar mig för att det är fel på mig. Varför gör jag såhär? Vad är det min hjärna är ute efter? Är det kontroll i att förbereda mig för det värsta tänkbara, så att jag ska slippa besvikelse? Varför är det lättare för mig att umgås med avgrunden än att acceptera att jag är lite ledsen??
Hur som helst, jag vet ju nyckeln nu:
Jag är ledsen.
Jag känner mig rädd.
Det är okej. Jag kan stå ut med det.
Eller hur.

Fibblan
Finaste du! - dina barn älskar dig!

Du är ledsen, du känner dig rädd. Det är okej. Och det gör dig inte till en värdelös mamma. Det är en jättetuff och svår uppgift att få barnen att känna sig trygga i det nya. Och för din del oxå ju.
Du gör ditt bästa, mer kan du inte göra. Och det är med all sannolikhet FULLT TILLRÄCKLIGT!

Sänder dig styrkekramar och och "reality-check".
Det är hjärnspöken och låg självkänsla som får dig att tappa fotfästet och tvivla. Du kan ta kommandot över dina tankar igen. Du har gjort det förut..!
Du är bra!
Du är en fantastisk kämpe.
Du kan stå ut och

Det kommer bli bättre.

Stor kram!
/Fibblan 🌼.

Jasmine
Barn behöver sina föräldrar..

.. och tror alltså att dina barn behöver dig!!! Vad är det som får dig att tro något annat?

Hur mår du idag?

Stor kram <3<3<3

Denhärgången
Åhgud

Tack för att ni finns.
Jag förstår inte vad jag gett mig in på. Jag fattar ju att det inte heller finns något alternativ, det var ju så sjukt mycket sämre förut. Men det gjorde mindre ont.
Jag bygger upp mig själv varje morgon och ramlar ner i avgrunden varje kväll. Idag hade vi en så fantastiskt fin dag, jag var så glad, vi hade roligt och det kändes självklart. En liten stund kände jag att det kanske går.
Sen vid läggdags blev min dotter helt bananas. Hon testar mina gränser. Jag hanterade det bra, kall och bestämd, fick inget utbrott. Men efteråt blir jag så ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag fattar ju nånstans att det här är naturligt. Fyraåringar håller på såhär och det är såhär för alla. Men jag kan inte hejda känslan att det är personligt. Jag jämför konstant med deras pappa, har gjort det hela tiden, plus en massa skuld för att jag lämnade honom, som att jag måste veta vad jag håller på med då, som att jag har valt det här livet helt själv och då får jag ju inte vara dålig på det. Jag tror att de aldrig håller på såhär hos honom. De bråkar aldrig för han är så lugn och stabil. Det känns som att de bråkar med mig för att visa att de vantrivs, och jag har bara pajat deras liv och kidnappat dem från sitt hem. Jag har valt att vara såhär ensam för att bespara mig från att ingen ändå står ut med mig och naturligtvis kan inte ens mina egna barn känna kärlek till mig. Jag snurrar helt bort det. Herregud jag tappar fästet. Det hade varit så sjukt mycket lättare att vara två ibland, bara ha någon annan där som också kämpar.
Jag vet att det inte heller är sant. Det jag gjorde när vi var två var att dricka bort mitt liv. För att jag kunde.
Jag känner för att ge upp. Jag vill att det ska spela roll att jag inte orkar mer. Jag är sån jävla fuckup. Jag vill inte alls ge upp, jag vill bara att det snart ska få kännas lite bra.

Grönablad
Tufft!

Att vara förälder är så jobbigt! Har man inte dåligt samvete för det ena så är det för det andra! Jag tyckte att småbarnstiden var sååå tuff och minns så väl att jag många gånger tänkte att: nu går jag bara ut härifrån! Ut ur lägenheten, tar bilen o kör tills bensinen tar slut...
Tiden går o ungarna blir större och det blir andra problem som kommer o går. Jag minns att jag då som nu oxå ibland levde bara en dag, en förmiddag eller tom 20 minuter i taget. Klarar jag bara 20 min så går det nog...
Inte mycket till stöd kanske men några ord om igenkännande! Kram på dig och hoppas det känns bättre imorgon eller om 20 minuter. // 🌱

Jasmine
Nej, nej, nej...

… nu måste du tänka om! Att dottern trilskas hos dig men inte hos pappan är säkert för att hon har en mer nära relation till dig! Det finns kanske inte utrymme att "tjafsa" hos pappa. Du ska ta det personligt i den bemärkelsen att du har skapat en relation till din dotter där hon känner sig trygg och kan visa alla känslor. Ja, så är det i alla fall med mina barn... De tjafsar hos mig och är "snälla" hos sin pappa.... för att de är närmare mig.. Så nej, du är inte fucked up, du är en mamma som är nykter (wow!), tar ansvar och försöker göra det bra för ditt/dina barn. Lägg inte någon skuld på dig och absolut inte på din dotter. Låt henne få vara "jobbig" hos dig och ta det som en komplimang ;). Det blir bättre!!!

Många kramar!!! Håll ut!!! <3<3<3

Denhärgången
Jag har lyssnat

Det går lite bättre. Det hjälpte mig att få er input. Jag förstår sakta, sakta. Världen blir så förkrympt ibland när man är själv med dem. Hur kan jag förväntas vara hela världsalltet åt någon när jag nyss (knappt) lärt mig ta hand om mig själv?
Men jag förstår. Jag måste bryta de här tankarna, jag har inget val. Jag får inte gå till min egen förtvivlan och dåliga självkänsla när det är barnen som behöver utrymme till sina känslor. Det där att se det som en komplimang har satt sig. Jag försöker bli nyfiken på min dotters ilska. Vi leker med den, pratar om den, låter den fylla hela rummet. Jag bryter min egen negativa spiral innan den sätter igång. Det här kommer jag ju fixa. Tack för hjälpen.
Jag vet också att jag måste måste måste sluta jämföra mig med mitt ex. Men här har jag inga nycklar alls. Jag vet allt på ett tankemässigt plan, det är naturligtvis fantastiskt att barnen är trygga hos sin pappa, vilken tur att vi valde varandra och skapade så magiska små varelser osv. Men känslomässigt lyckas jag aldrig bryta min avund. Det är väl alkis-självbilden som måste utmanas på nåt sätt, men jag vet inte hur. Jag fastnar i att vara den värdelösa, hans liv blir bilden av allt som är normalt som jag inte klarar. Jag behöver nya tankar.
Bla bla bla.
Jag drömmer nästan varje natt att jag dricker. Jag vaknar lättad.

Allterbra
Hej

Shit vad du har kämpat, med tankar, funderingar, alkoholen och allt möjligt.
Vill bara säga att du är stark och bra jobbat.
Jag vill oxå säga Jasmine har rätt, barn testar dom som finns närmast.
I ditt fall dig själv, i rollen som mamma.
När barn är på dagis, hos vänner eller mormor, farmor...eller vart som helst.
Så brukar dom sköta sig exemplariskt, sen kommer monstren hem igen och allt är som normalt.
Jag vet, då jag har haft två små 😄😊

Morgondag
Du behöver inte prestera som mamma...

Hej där igen! Gott att ses förra helgen och få ta del av både det ena och det andra. Vi kämpar på och det kommer att gå bra. Tror det är extra viktigt för oss som har alkoholproblem och är föräldrar att vi kan förlåta oss själva, OCH att vi inte jämför oss med någon annan. Så länge vi försöker och ger våra barn kärlek kommer de att ta emot den. Vi behöver inte prestera, bara finnas där bredvid som. Stor kram!

Jasmine
Vad är det du är avundsjuk på i ditt ex liv?

Jag bara undrar... för att kunna förstå... Jag bryr mig om dig och ser hur mycket du kämpar! Berätta gärna så kanske vi kan ge dig perspketiv.. Och precis som du skriver, det är ändå något positivt att barnen kan var trygga hos sin pappa, Visualisera det omvända... att du till exempel misstänkte att barnen for illa hos sin pappa.. vilken ångest.

Många, många kramar till dig <3

Jasmine
Och fina du..

... du är dina barns världsallt... men du behöver inte reagera mer på det än att finnas där för dem ;) Du är nykter och en närvarande mamma- det räcker.

Kärlek <3

Vinäger
Du är bra

Håller med Jasmine, att vara en nykter och närvarande mamma räcker.

Hoppas att du orkar och kan ta till dig de orden. Att spiralen kan få vända uppåt genom det. Det är du värd nu.

Kram

Denhärgången
Det hjälper verkligen

att ni finns här. Jag har inte riktigt någon här att bolla med. Vad skönt det är att få in lite frisk luft. Tack <3
Jag blir liksom svartsjuk på mitt ex för att jag tror att barnen tycker mer om honom. Och så får jag massa skuld för att jag känner så. Jag tror att jag är noga med att aldrig visa det för barnen, att uppmuntra dem att uttrycka kärlek till honom. Det är som att jag gör honom till ett tankespöke, och projicerar min dåliga självkänsla. Varje gång jag tycker att jag brister som förälder tänker jag att han klarar det bättre, det är som att jag straffar mig själv med det där, använder bilden av honom för att slå på mig själv.
Jag har ju liksom levt så himla passivt i mitt äktenskap, jag lät honom ta över allt, jag kunde agera på min självdestruktivitet för att han alltid såg till att livet tickade framåt. Jag minns att jag kände sådär redan på BB med första barnet, jag vågade knappt röra henne för jag var så rädd att göra fel, men jag bara antog att han kunde, att det låg naturligare för honom, för att han är mer riktig som människa på nåt sätt. Jag skiljde mig för att jag tappade bort hela mig själv, jag hade ingen egen drivkraft kvar. Det här är liksom mitt försök att tvinga mig själv till livet. Jag måste hitta en egen livsvilja för att klara av det. Jag är ganska säker på att det här är min räddning, men alla runt omkring ser det ju som ett misslyckande. Jag trasslar till allt, det var väl självklart att jag inte skulle klara att hålla i en kärnfamilj. Det var typiskt mig att gifta mig alldeles för ung, 21, och typiskt mig att krascha det. Jag faller lätt in i den där bilden av mig själv. Han skulle klarat familjelivet, men jag misslyckades, så det är mitt straff i evigheten att känna mig otillräcklig.

Fibblan
Att hitta sin livsvilja..🙏

Tunga tankar och känslor, du sliter med..Känner med dig💚!
Dålig självkänsla, det destruktiva beteendet att straffa sig själv med de bilderna av honom som en lyckad- och du som en misslyckad förälder. Mitt i allt det tunga, är du så himla klarsynt. Och jag tänker att det måste vara steg 1 i räddningen. Att bli medveten om sina hjärnspöken.
Bara att du betraktar dem som just det, tänker jag tyder på att du egentligen vet, att detta inte är sant✔️👍😍! Att du jobbar med att bli kvitt alkoholen kommer också göra sin skillnad. Dels blir vi bättre på att hantera ångest och självdestruktivitet och den blir mindre, efterhand som vi lägger nyktra dagar till samlingen. Dels slipper du den biten, att slå på dig själv för, tänker jag. Det är tufft. Men det kommer att gå, det kommer att bli bättre 🍀!

Du kommer att hitta din drivkraft och allt talar för att du redan är på väg i resan mot att hitta dig själv- hitta rätt i det nya.
Du är så klok! Så använd förnuftet ditt, som vet vad som är hjärnspöken.
Det är svårt att byta ut de självdestruktiva tankarna, och bilden av sig själv. Men det går! Ska jag berätta vad jag ser?
Jag ser en mamma som är mer än tillräcklig. Som reflekterar över det som varit och hur det behöver bli för att du ska må bättre. INTE bli bättre - MÅ BÄTTRE! Du är bra nog som mamma💜! Du är en klok kvinna, som gör vad hon kan! Du resonerar med dig själv, lägger erfarenheter, känslor och tankar på plats i pusslet. Du är på väg💚! Det är bara så förbannat svårt att se det, när man är mitt i det..
Styrkekramar 🤗!
/Fibblan 🌼.

Allterbra
Har inte läst allt

Men i mina ögon så verkar du va en supermamma, som kämpar hårt för barnen och dig själv 😊
Fortsätt så och lycka till, kram och hej!

Jasmine
Fina Du

Tror du dina tankar kommer från barndomen? Att du inte blev bekräftad som barn? Tänker att dålig självkänsla ofta startar när man är barn och om man inte blir bekräftad. Hur är relationen till dina föräldrar nu? Stöttar de dig eller tycker de också att du har "misslyckats"? Sen tror jag att du kan glömma att barnen tycker mer om sin pappa... tror inte ens att det finns på världskartan ;). Det är fint att du inte visar din "svartsjuka" för barnen, det kommer inte att leda till något gott. Om du vill ha ett råd så tycker jag att du ska vila i vetskapen om att du är precis lika viktig för dina barn som pappan och att de älskar dig lika mycket <3. Det har inget att göra med om pappan "fixar" mer saker än vad du gör eller "klarar av" saker "bättre". Barnen behöver din kärlek och omtanke och det verkar du ge dem. Jag håller med de andra- du verkar vara en fin mamma, klok, beslutsam, reflekterande, nykter (!) och omtänksam.

Kramar <3<3<3

Fibblan
Hej! Ville bara titta inom..

..och höra hur du mår💚?
Kram
/Fibblan 🌼.

Denhärgången
Fan fan fan fan fan

Det går överlag mycket bättre, men ikväll är en riktig kriskväll. Min dotter bråkade järnet hela eftermiddagen och jag var jättebra, jag var lugn och höll mig till bra tankar, men jag kom igång för sent med maten och blev stressad. Det blev en sån där ond cirkel, barnen tjatade för att de var hungriga, jag fick ingen chans att komma ifatt med maten. Det slutade med att jag stresskastade en kastrull kokande sås i vasken, så att den såklart skvätte upp och jag skållade armen. Jag är rädd och jag förstår hur fruktansvärt ensam jag är. Jag har bara mig själv när sånt här händer. Jag misströstar och känner mig helt, helt, helt värdelös. Vad i helvete liksom, hur kan jag ha gjort mig själv såhär helt utan mänskligt skyddsnät.
(Det är inte akut jättefarligt, jag skulle såklart ringa mitt ex om jag behövde åka till sjukhus.) Helvetes jävla skräp till människa.

Denhärgången
Måndag

Jag känner mig alltid på samma sätt dagen efter jag gjort sådär, efter jag släppt kontrollen och sköljt med självhatet hela vägen ner. Samma känsla som att vakna bakis, fast utan det fysiska. Jag har svikit mig själv. Jag skäms, jag känner skuld, och jag sörjer bilden av mig själv som jag misslyckas leva upp till.
Jag kunde känna det hända. Jag märkte att det fanns en mjukare väg att gå, där jag skulle kunna känna empati med en ensamstående morsa som gör sig illa i köket och inte får ihop kvällen, men det var för jobbigt. Jag orkade inte hålla emot tankarna som tyckte det var värdelöst av mig att släppa kontrollen den där sekunden kastrullen åkte i vasken, och jag släppte taget. Så förutom att hantera rädslan över en ganska otäck brännskada och två hungriga barn måste jag också hantera att jag slår ihjäl mig själv inifrån.
Fuck.
Jag vet att det finns hopp. Idag fortsätter jag kampen att hitta lite trygghet i mig själv. Jag har lärt mig att en ensam vuxen med barn behöver en rejäl första hjälpen väska. Och att jag behöver lära känna en person i stan som kan komma när det skiter sig. Ingen aning om hur man gör.

Vinäger
Tänker på dig!

Fy, vad jobbigt du har det. Bra att du kan sätta ord på alla känslor. Du är också bra på att analysera. Tror att det är en stor hjälp för att kunna komma vidare.

Hoppas att du hittar någon du kan anförtro dig åt när du känner att det blir för tufft. Vet inte hur gamla dina barn är, men kanske kan du hitta någon förälder på öppna förskolan, i vanliga förskolan/skolan, som också är ensamstående.

Massor med kramar 💗

PimPim
Om du hittar vart man kan...

... hitta ett första hjälpenkit så säg till!
Själv har jag funderar jag på att ha auktion här hemma! Dotter säljes till högstbjudande eller nja jag ger bort henne gratis!
Andas lugnt och räknar baklänges...

Fortsätt kämpa! Du gör ett fantastiskt jobb! 💪🏻✨💕

Kram PimPim🌷

Denhärgången
<3 <3

Tack!
Vad härligt att höra, pim-pim ;) Hoppas jag blir lika tuff som du snart.

Sidor