av Tröttare än någonsin

Tröttare än någonsin
fre, 2019-02-22 - 11:26

Min mans drickande började för femton år sedan och har bara eskalerat.
För ett år sedan fick jag verkligen nog, jag var trött på att hitta buteljer gömda och att ständigt leta efter tecken.
Då bestämde han sig för att ta hjälp, helt plötsligt kunde han gå till alkoholmottagningen, äta antabus osv.

Okey, så då försökte jag igen för vem vill inte hjälpa pappan till ens vuxna barn. Jag har ju en gång valt honom för att jag tycker om honom.
Det fungerade några månader, därefter tyckte han inte att han behövde några samtal med alkoholmottagningen. Han klarade av det ändå sa han.

Så åkte vi på inplanerad semester och där tyckte han att han kunde unna sig några öl, när vi kom hem tyckte jag att jag kunde känna att han luktade och han blåste promille i den alkoholmätare jag köpt, gång på gång. Han hävdade att det var fel på mätaren och försökte att på alla sätt manipulera den. Till slut fick jag nog!

Han skulle då köpa sig en lägenhet för att lära sig att ta vara på sig själv och sina problem, köpte drog ut på tiden, alla lägenheter hade olika typer av problem. Till slut fick jag engagera mig även i detta.

Jag har köpt ut min man ur vår gemensamma bostad, han vill att det skal vara möjligt att flytta tillsammans igen när han lärt sig att kontrollera sitt liv och uppskatta de vi haft.

För var gång vi träffas vill han sova över och att vi skall planera vår lediga tid tillsammans, men när jag pratar med honom om att jag behöver hans garanti ”över att han beslutat sig för och skall håll sig nykter” så backar han och säger att ingen kan garantera någonting kring sin framtid. Det kan han ju ha rätt i, samtidigt känner jag verkligen skarpt att jag inte vill lägga mer av min tid på en person som inte drar sig för att ljuga mig full i lögner, som använder mitt kapital och min tid samt mina omsorger för att berika sig själv enbart.

Han hävdar ofta att jag skall glömma det gamla (för det kan han ändå inte förändra) det har han så klart rätt i, samtidigt så känner jag att jag inte gärna kan fortsätta att förlåta utan att han är beredd till en beteendeförändring. Alltså det han begär av mig är att jag ensam skall omforma mig och mina behov så att han inte behöver förändras.

Är det någon av er andra som har liknande förutsättningar och hur har ni löst det?

Jag känner för egen del att jag krängt både hit och dit och omformat mig så många gånger, att jag idag inte är riktigt säker på någonting, jag vet att jag vill ha lugn och ro i mitt liv ”framförhållning” och att jag vill sluta upp med att tvingas lägga allt fokus ch all kraft på någon annan.

Men livet har blivit så besvärligt och insnott så jag känner inte att jag kan prata med någon annan om mina problem, hur förklarar man ovanstående utan att själv bli idiotförklarad av närstående?

Otroligt
fre, 2019-02-22 - 20:31

Verkligen igen mig...på något sätt lyckas de alltid vrida på det så att man själv blir den som anpassar sig. Varför förstår aldrig alkoholisten hur mycket skada de gör för sin omgivning? De är ju inte fulla jämt..Är säker på att de skulle förstå om det varit deras partner som druckit...Ibland funderar jag på om de kanske var empatilösa redan innan de började dricka,. Jag bröt med min särbo för 3 månader sedan och saknar honom väldigt på kvällarna. Har barn ( inte hans dock) som inte vet hur dåligt jag mår. Liksom du säger så känner man sig dum som kan älska en idiot och de förstår verkligen inte att man kan sakna någon som gjort så mycket dumt. Har liksom du försökt i flera år att hjälpa honom men inget har hjälpt, det går bara rakt utför och jag är helt maktlös. Har sagt att jag skulle komma tillbaka om han slutar dricka men han vägrar lova något. Han har förlorat allt, jobb, körkort, vapenlicensen (jakt var hans liv) , hans dotter och mig men förstår ändå inte??
Vi har gjort slut flera gånger men har bestämt att inte söka upp honom nå mer,,i slutänden är det jag som förlorar hela tiden. Hoppas på att ett mirakel sker en dag,,att han ringer och säger att han bestämt sig för att aldrig dricka mer i sitt liv..Tills det sker måste jag försöka leva mitt liv. Kram till er alla tappra här inne...

Småland
fre, 2019-02-22 - 22:05

Hej!
Är man aktiv alkoholist så saknar man fullständig förståelse för att närstående mår dåligt har oro skam och skuldkänslor sömnproblem mm.
Är nog en kombination av egoism och förnekelse.
Som alkoholist är jag helt säker på att ingen närstående kan tjata eller be hen att sluta dricka det blir snarare bara värre.
För att sluta måste man till en början ha en egen önskan om att tillfriskna sedan ta tag i problemet själv och där börjar en lång kamp medgång och motgång.
Så fram till den dag då hen själv bryter ihop och erkänner sitt problem och försöker förändra sig tycker jag ni ska leva era liv som ni vill och må bra.
Ni har ansvar för ert liv och ska inte behöva pausa det tills någon annan har kommit till insikt hur mycket hen förstör för er.
Ingen vet när den dagen kommer kan vara i morgon eller om 15 år kanske aldrig kommer.
Mvh

Tröttare än någonsin
lör, 2019-02-23 - 10:29

Visst är det märkligt att det kan kännas så bra, att läsa sig fram till att man inte är ensam om en fullständigt omöjlig situation!

Det stör mig väldigt mycket att vi närstående är de som måste förklara oss och skämmas för händelser som vi aldrig blivit tillfrågade om. Vi blir bara placerade i en omöjlig situation (lite som tv-programmmet ör de släppte av folk i vildmarken med helikopter) och vi förväntas klara upp den ena omöjliga situationen efter den andra, bra ofta löser vi det också med bravur.
Kanske är det därför det kan fortsätta, om jag bröt ihop, stängde in mig, vägrade öppna dörren, vägrade svara i telefonen så skulle jag ju inte längre vara ”Nyttig” och därmed skulle jag också bli Ointressant!

Kanske är det just min egen självkänsla som är den största boven, när jag skall lämna någon som lever på och av mig och det jag gör för vår familj.
Om inte jag producerar och fortsätter att kämpa så är jag ju just Onyttig och därmed Ointressant, jag har fått vänja mig vid att mina behov är värdelösa, jag är Värdelös om inte jag gör det som Han vill eller gillar.

Hur börjar man finna motståndet inom sig själv och börjar värdera sitt eget värde, när alkoholisten hela tiden väver omständigheter där man blir helt förvirrad och bortkollrad?

Jag känner i vart fall så, ihop med min man blir jag försvagad, han använder min energi för sina egna behov och lämnar mitt liv i kaos. Det är inte enbart det inre som är i kaos, lägenheten är rörig, det blir skitigt och saker är omflyttade så att ingenting går att hitta :p

Just ljugandet sänker mig fullständigt, för jag ser ju tecken, men han förnekar.
Till sist tänker jag att det kanske är jag som är knäpp (som hallicunerar). Men så hittar jag bevis (burkar eller flaskor) och då blir jag Glad!
För det är ju ett bevis på att jag inte är knäpp och då känner jag mig knäpp för att jag är glad över något som är förfärligt!

Finns det någon mer därute som känt som jag?

Otroligt
lör, 2019-02-23 - 12:34

Jag till slut tog det definitiva beslutet sökte jag bevis hela tiden på att han smygdrack och blev också nöjd när jag fick bevis på eländet. Trodde jag kunde höra på hans röst när han druckit men när han till sist ringde och anklagade min dotter för något absurt med en helt normal röst förstod jag att det var illa. Förstod då att mannen jag tyckt så mycket om inte fanns och att han bara utnyttjat mig för sina egna sjuka behov. Märkte när jag blev själv hur otroligt med energi han tagit och hur trött jag verkligen var. Hoppas du får kraft att ta dig ur och att du förstår hur mycket mer du är värd. Stor kram

Tröttare än någonsin
sön, 2019-03-31 - 20:38

Min man lovar dyrt och heligt att han inget dricker och att han skall ta hjälp av både sjukvården och alkoholmottagningen för att kunna hålla sig nykter.

I fredags såg jag honom på krogen, redigt full!

På ett sätt blir jag så trött, han bara ljuger, ljuger och ljuger. På ett annat sätt kan jag känna att han faktiskt bevisar vem han är, han är Alkoholist och kommer att förbli det.

Det gör att det är upp till mig att förhålla mig till den han är, och det tänker jag göra genom att skapa ett duktigt avstånd.

Jag hade så gärna velat att han kunde sluta med sina lögner och sitt drickande, men sanningen är att han inte förändras alls!

Tröttare än någonsin
mån, 2019-09-09 - 20:57

Han bor i egen lägenhet och det gör även jag, det händer att vi träffas, han vill fortfarande gärna komma till mig och att jag skall planera saker för oss båda.
Men på detta halvår har jag skilt mig, skaffat andra intressen, träffat nya vänner (de gamla gemensamma har jag gett upp hoppet om, de tycker att jag borde hjälpa honom ännu mer än vad jag gjort, som om jag vore livegen).
Jag tänker att livet är för kort för att levas insnort i en missbrukares garn, bättre att klara sig själv och att kunna planera för sin egen tid!
Ibland känns livet ensamt, men oftast fungerar det ganska bra. Ett halvår är ur ett livsperspektiv en ganska kort stund, så jag hoppas att det fungerar ännu bättre om ett år!

Ta hand om er därute! :)

Blade Runner
mån, 2019-09-09 - 23:26

Du verkar så klarsynt och fast i din beslutsamhet, imponerad !!! Är själv på vägrat skiljas men sååå emotionellt trassligt. Det du beskriver känner jag så väl igen mig i men ”min man” är inte så tillmötesgående och vill inte flytta ut vilket gör allt så mycket svårare. Jag är dock fast övertygad om att jag tar steget fullt ut för att rädda mig och barnen från ett liv som präglas av ständig oro, ångest, hopp blandat med förtvivlan och besvikelse där alla dansar efter hans pipa. Lycka till med ditt nya värdefulla liv !
Blade Runner

gros19
tis, 2019-09-10 - 01:10

Du beskriver allt väldigt bra. Man förstår verkligen AAs syn på alkoholism att det är en familjesjukdom. Jag hade nog försökt hitta någon alanongrupp där du kan få bekräftat hur sjuk man blir som anhörig. Du har insikt men behöver ju också göra en förändring. Att leva med en aktiv missbrukare är varken bra för den fysiska eller psykiska hälsan. Var rädd om dig.

Tröttare än någonsin
sön, 2019-10-13 - 21:01

Emotionellt insnord, det är en bra beskrivning!

Jag läste i en psykologisk litteratur om gaslighting, och det förklarar verkligen det som vi anhöriga till en missbrukare är med om.
Dvs. Det vi ser, hör, luktar och känner förnekar alkoholisten och akloholisten vill få det till att det är vi anhöriga som har fel och gör fel. I och med att vi inte får bekräftelse i att vi tolkat världen rätt, så börjar vi misstro vår förmåga att tolka det vi är med om överhuvudtaget. Därav blir vi kvar i relationen till missbrukaren.

Den dag jag började att titta på mig själv utifrån och såg hur mycket tid och engagemang ja la på en make som faktiskt inte själv gjorde ett dyft för att resa sig ur fördärvet, då förstod jag att jag faktiskt måste lägga min tid på något som ger mig något tillbaka.

Så tänker jag till dig som skrev att din make inte är så intresserad av att flytta, ta kontakt med domstolen, bostaden skall ägas av den som har störst behov av den och det har sannolikt du om ni har barn.

Ta hand om er därute!