Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Ja, sedan forumträffen, alltså.

De vita dagarna läggs på rad än så länge. Hoppas att det framgår hur oändligt tacksam jag är för detta. Men också fortfarande ödmjuk inför kraften i A. Lägger också till glädjen och att njuta så länge det vita livet känns enkelt. Jag rider på framgången helt enkelt.

Ok, det var känslorna efter träffen jag var ute efter att förmedla. Med lite perspektiv känns den nästan overklig. Att det bara gått en vecka är svårt att förstå, känns snarare som en månad. Minst.

Det mest speciella, förutom att ha fått se hur många av vännerna här ser ut, är känslan av att ha pratat om sitt missbruk. Att högt och med riktiga ord berätta om olika händelser och skeenden med A inblandat. Inte ursäktande "oj, jag råkade dricka lite för mycket i går, förlåt" utan att verkligen vara tillåten att helt naturligt sätta ord på ångesten och kampen. Alla förstår ju, vi är där av samma anledning, om än via olika resor. Jag vet att jag ibland stannade upp och tänkte "oj, sa jag det här nu, pratade jag verkligen om handspriten med de här människorna". En mycket märklig - men också befriande - känsla. Jag var hög på känslorna länge, är det fortfarande, även om det mattats av en del.

På vägen hem bubblade och babblade jag om mötet, visst, men också om A-problemen på ett annat sätt. Med min stackars man, alltså, som säkert hade skavsår i öronen innan vi var hemma. Och fortsatt under veckan...

Öppen mot honom har jag varit hela tiden - till viss del. Jag har dock haft ett visst motstånd till att prata om annat än det absolut jobbigaste eller det absolut enklaste. Nu har jag berättat om missbruksproblematik både generellt, om händelser från inlägg av er på forumet och mina vardagstankar.

Och han lyssnar, tar in, nickar och hummar. Säger att han inser att det är så, även om han inte erfarenhetsmässigt kan förstå. Han litar till hundra på mina känsloupplevelser. Förstår också att det inte är självvalt, vem f-n väljer ett sådant här liv...

Tenderar att skriva längre och längre inlägg när jag är igång, snart orkar väl ingen läsa, så jag avslutar med orden min älskade man sedan trettio år tillbaka sa, under ett samtal efter ett jobbigt återfall. Orden som då jag tvivlade och bad om stöttning gjorde att jag förstod - att han förstod:

Det hade lika gärna kunnat vara jag.

Allterbra

Har läst en del bland dina många bra inlägg ?
Så nu sitter jag och funderar lite, finna det en FB grupp?
Eller gör ni en FB profil med era profilnamn, som ni använder här..sen blir ni vänner på FB?

Några av oss har skapat anonyma FB profiler med samma namn som vi har här inne. Detta för att kunna snacka privat med varandra utanför forumet.
/Mrx

Fibblan

Jag uppskattar dina inlägg, långa som korta..?. Och de lite längre kanske än mer..?! Jag sätter verkligen stor värde på det du väljer att dela med dig av. Och som vanligt väcker de tankar och skapar utrymme för vidare reflektioner..

Inte minst med tanke på mitt återfall, kanske det är läge att plocka fram de där minnen som jag helst ställer in i en mörk garderob..
Att plocka fram dem, damma av dem och se dem i all sin fulhet i dagsljuset..
Tänk att du hade modet att dela med dig av det här med handspriten.. Fantastiskt starkt gjort! Vad skulle du säga att det gjorde för skillnad, att du tog modet till och klarade av att vara så brutalt ärlig? Jag har några lik, som jag gör mitt bästa för att hålla dolda..men precis som du har jag verkligen ansträngt mig för att inte försköna eller förminska problemet inför min man..
Ändå var det jag som övertygade honom på middagen om att jag absolut fixar de där två glasen.. Nu gjorde jag ju lyckligtvis det. Men har också satt stopp för vidare förhandlande. Det ska inte hända igen av den enkla anledningen att det inte är värt det! Jag längtar ju efter naturlig nykterhet. När det är målet, verkar det korkat att tillföra giftet, om än i aldrig så liten mängd..!
Har svarat dig i min tråd, men passar på att tacka dig igen för den klokskap och värme, du sprider här på forumet ?!

Kramar
/Fibblan ?.

Så för mig får du skriva precis så långa inlägg du vill ⭐️⭐️
Finns alltid så mycket klokhet o omtanke bakom dina ord!
Förstår att det måste ha varit toppen med träffen som att ha ett möte hos psykologer med varandra o alla berättar ännu ärligare kanske än många vågar eller är hos en riktig psykolog! Alla sitter i samma båt o alla förstår! Skickar lite styrkekramar o önskar dig en riktigt härlig helg ☀️☀️ Kram!! ⭐️

Men det är lite kaos i övrigt så jag har dragit ner på skrivandet. Men jag hoppar in och läser ganska frekvent. Fick också för mig att det gått mer än en vecka sedan träffen. Kram på dig!

En riktig egoboost blev det att läsa alla fina kommentarer. ?

Hoppas att ni inte tog mina ord om att ingen snart orkar läsa som att det var en koll på vilka som tar sig igenom all text. Nåja, nu är jag i och för sig mycket glad över att ni tycker att det är kloka ord. Kan jag hjälpa någon, så är det värt hur mycket som helst. ? Precis som jag blivit hjälpt av så många här. Ge och ta. Växeldragning.

Fibblan, vad gäller brutal ärlighet... Ja, först och främst är det som alltid en lättnad när man väl vågar. Sedan är det självklart helt avgörande både att forumet är anonymt och består av människor med liknande erfarenheter.

När jag berättade om handspriten förstod jag på alla reaktioner att jag passerat en gräns. Visst, jag tyckte det väl själv till en viss del, men A-tankarna rättfärdigar mycket ibland. Alldeles för mycket. Min man vet fortfarande inte att jag drack den. Däremot grät jag vid ett tillfälle i samband med händelsen och sa att jag mådde så dåligt att jag skulle kunna dricka Alcogel. Det räckte för att han skulle bli alldeles förskräckt, minst sagt. Där och då tror jag också att han på allvar förstod HUR starkt giftet är och vilken makt det har.

I efterhand kan jag se att den händelsen kan användas i syfte att visa hur fort det kan gå utför. Som jag har skrivit förr, jag är en helt vanlig (nåja, nästan iaf... ?) människa. Om någon bara några veckor tidigare påstått att jag skulle kolla in Alcogelen skulle jag känt mig mycket förnedrad och förnärmad: "Dricka handsprit? Jag? Nej, nej, nej, det kommer aldrig hända mig. Så illa är det inte." Det tog alltså inte längre tid att släppa på den sista spärren. Så kanske i avskräckande syfte då...

Det var alltså då jag förstod att jag nådde min absoluta botten. Genom att jag satte ord på det blev det verkligt, inte bara för alla människor jag skrämde upp här inne, utan också för mig själv. Det hände. På riktigt.

Inte vet jag om du blev klokare av det här. Är trött och skulle bara skriva något kort, men som vanligt drar det i väg.

Kram på er

O skickar lite styrkekramar o önskar dig en riktigt fin vecka ⭐️⭐️
Du peppar o hejar på alla så fint ❤️❤️ En riktigt härlig fin o absolut ”vanlig” människa som du skrev ?
Ta hand om dig! KRAM ⭐️⭐️

Uppdatering:

En riktig milstolpe. Två vita månader.

Helt otroligt. Nästan overkligt.

Två nyktra månader i sträck har jag inte haft sedan min senaste graviditet för drygt tjugo år sedan. Visst, jag räknade nog det vid något tillfälle förra året, men det var med några minusdagar på grund av ett par öl eller glas vin.

Den här gången är dagarna kritvita - och ska så förbli.

Så tacksam över att jag är där jag är nu. Ett tag trodde jag att jag aldrig skulle komma hit.

Heja mig. Jag är bra. Och sååå värd detta.

Kram från en minst sagt stolt Vinäger

Svewild

Heja DIG Vinäger? såååå starkt av dig! Jag blir så peppad och vill oxå dit. Nu går vi en ny vår till mötes, nyktra, tiifreds med livet och vi kommer komma ihåg allt som sägs o ska göras ?
Heja, heja dig ?

Nejlika

Har läst en del av din fantastiska resa och imponerad hur du rest dig upp gång på gång med ny styrka och beslutsamhet varje gång du fallit, det krävs mod och styrka! Du inspirerar verkligen! Och nu har du haft två helvita månader på raken, så oerhört bra jobbat av dig, hoppas du firar dig på något viss, det är du SÅ värd!!

Kramar från Nejlika ?

Fibblan

..och allt tack vare DIG❤️! Din beslutsamhet! Din fasta övertygelse om att detta är den rätta vägen för dig! Botten var nådd och du har gjort ett sådant fantastiskt jobb dessa två månader med att ta dig upp!
Det är så jag får rysningar..?!
Stort, stort GRATTIS till denna milstolpe ??❤️!
Du är verkligen så, så värd den stolthet och lycka du känner!
Och jag är så glad för din skull???!!

Massor med kramar!
/Fibblan ?.

Svewild

Vad öppet och ärligt du skriver Vinäger! Ingen risk att någon tröttnar på att läsa dina fina inlägg. Och vilken fantastisk och stöttande man du har, sista meningen” det kunde lika gärna varit jag” , precis så är det. Gjorde mig rörd.
Min man stöttar absolut, men han har ingen aning om vilken kamp det är, han tycker mer att ” det är bara att bestämma sig och sen sluta” ... är ju ett lite mer jobb än så...
Vinäger, du är en inspirations källa och ger energi ?

Jag är sååå glad för din skull, så glad för att du äntligen får må bra. Heja dig! Du ska vara superstolt över din vinst över a.

Många kramar!!!

Grattis Vinäger! ?
Tänk vad fort dessa två månader egentligen gått... det bara sket till! Och jag känner inget behov av att dricka även om jag älskar rosévin. Finns annat som kan göra oss lyckligare! ??✨
Nu hoppas vi på två vita månader till, men tar en dag i taget! Helgen blir i varje fall nykter!
Stort Grattis till dig och njut av allt som vara flyter på nu ????

Kram PimPim ☀️?

I dag kom den hastigt över mig - känslan av sorg.

Sorg över att aldrig mera kunna höja stämningen med ett glas (som ju aldrig blir bara ett och som alltid leder till ångest dagen efter).

Sorg över att inte kunna skåla jämlikt med nära och kära (vilket jag ju faktiskt aldrig gjort då jag snarare skrålat - högst och värst).

Sorg över att jag misslyckats så grovt med att vara normal vad gäller A (trots att jag egentligen lyckats med något större, att vinna över ett beroende).

Sorg över den alkoholnorm som råder.

-----

Musik på hög volym, tulpaner överallt, massor av ljus, en A-fri drink.

Tårar. Först av smärta, sedan av tacksamhet och glädje över att det funkar, funkar att vara nykter.

Samtal med älskade M. Om alla känslor. Turbulensen i hjärnan. Kriget. Berg-och-dalbanan. Att få känna och sedan låta allt klinga av. Tröst. Lättnaden efteråt.

Det är tillåtet att känna sorg. Det går att vara ledsen och nykter samtidigt. Det är jobbigt ibland. Det är inte farligt.

I dag är jag nykter - för min egen skull.

Alternativet är inget alternativ.

Så bra skrivet! Upplever just nu också en sorg och saknad, där jag tillbringat den första vintersportledigheten sedan tonåren utan alkohol. För första gången kommer jag till insikten att jag är klar med alkoholen, och det är ok. Jobbigt, sorgset men också skönt att äntligen vara mogen detta beslut som jag tar först och främst för min skull. Det är en illusion att tro att jag kan dricka kontrollerat, och det har jag nu gjort upp med mig själv om. Trots farhågor inför denna vecka står jag här stark och firar 80 dagars nykterhet. Jag lär räkna länge än och fortsätta ta en dag i taget, men socialt drickande hägrar inte längre vid horisonten och det känns både bra och bitterljuvt. Som du träffsäkert avslutade, alternativet är inget alternativ! All lycka till dig och andra kämpar framöver!