av Dee

Dee
tis, 2019-03-05 - 21:19

3 månader nykter. 88 dagar.
Helt sjukt när jag ser det såhär på pappret.
Vad hände liksom?
Hur har jag lyckats kapsejsa, hur har jag hunnit med att totalt och fullständigt kapitulera och sedan vända tillbaka på rätt köl igen?
Vart fick jag kraften ifrån att ha orkat göra den här helomvändningen?

För dryga 3 månader sedan var jag beredd att dö. Jag visste helt ärligt inte om jag ville eller inte ville leva längre. Jag visste inte vem jag var längre, eller hur jag skulle klara av det här.
Jag hade nått botten. Botten ser verkligen helt olika ut beroende på vem du är som person, hur dina tidigare erfarenheter har format dig och helt individuell. Vissa människor har (o)turen att aldrig hamna där, det viktigaste är att vi alla bör vara ödmjuka kring varje individs upplevelse av sin egen botten.
Min botten var fruktansvärt mörk. Solens ljus orkade inte träna sig genom vattnet utan jag kunde skymta det ovanför, där jag satt fast med fötterna i någon form av vad som kändes som blålera du vet, man liksom sugs ner i den där geggan och det blir nästan som ett vakuum i det med fötterna. Ju mer man sprattlar, desto hårdare håller den där blåleran fast fötterna.
Det var tyst. Mörkt. Kallt. Överjävligt. Syret började ta slut.

Min seglats började för några år sedan och fick ett ganska abrupt slut efter att min båt kapsejsat under kulmen av en storm som jag egentligen inte kan sätta ett exakt finger på när jag råkade navigera fel och köra rätt in i, och efter en tids trampande i vattnet sjönk jag.
Hur jag tog mig upp till ytan igen och lyckades hitta en livbåt att häva mig upp i, hade jag tänkt försöka förmedla här i min första egna tråd här. Det och mycket mer.

/Dee.

Dee
ons, 2019-03-06 - 11:08

Väckarklockan ringer. Jag kom i säng för dryga 3 timmar sedan, alldeles för packad.
Munnen är torr, det smakar gammal alkohol, hela kroppen värker och min hjärna känns 4 storlekar för stor i jämförelse med kraniet.
Jag orkar inte gå upp. Hela kroppen liksom stretar emot. Kliver ur sängen och sekunden efter är den där ångesten där som en blixt från klar himmel. Så välbekant men absolut inte inbjuden.
Tar upp mobilen, jag känner hur svetten tränger genom mina porer. Alltid samma fråga:
Va skrev jag igår egentligen? Vem ringde jag? Vem messade jag med? Vill jag ens veta hur mycket jag gjort bort mig?
Handen darrar när jag öppnar upp telefonen. Jag vill inte titta men går ändå igenom min kväll eftersom jag har luckor jag behöver fylla.
Okej, jag ringde min alkade väninna som också va pruttfull. Ett vagt minne blixtrar till om att vi blev osams igen, som vanligt. Vi pratade 3 timmar igår, samtalet börjar alltid glatt men slutar i att vår ton mot varandra blir mer och mer aggressiv.
”Så jävla tragisk människa” mumlar jag för mig själv och går in i chatten på telefonen där jag hittar två meddelanden från henne efter att samtalet avslutats i natt.
01.50 ”Sluta va så jävla dum i huvudet, du fattar ju ingenting!”
02.05 ”Jag är ledsen för att du inte mår bra, jag älskar ju dig lilla vän, förlåt förlåt”
”Ojdå, tvära kast i känslorna. Snacka om multipel personlighet.” tänker jag. ”Nu måste jag göra något åt det här. Idag ska jag inte dricka!”
Går ut i köket för att koka kaffe, påvägen till kaffebryggaren passerar jag kylskåpet där bag in boxen med vitt vin står. Jag häller upp ett stort dricksglas med vitt vin som jag tar med mig ut på toaletten och börjar sminka mig.
Klockan är 05.30.
Big fail idag igen.

Dee
tors, 2019-03-07 - 22:14

Det är en otrolig känsla att att vara skuld och skamfri. En ynnest att få uppleva total känsla av frihet och bekymmerslöshet.
Och kanske jag inte kommer att uppleva pikar av dessa känslor allt för ofta i livet eftersom det är så himla många pusselbitar som ska passa in i varandra och jag är sjukt dålig på att lägga pussel.
Jag är väldigt sällan bekymmerslös, och jag tror inte någon annan människa egentligen är det heller.
Innan jag vart nykter hade jag otroligt svårt att gilla läget. Att bara låta saker och ting vara som de var, utan att hålla på och rota runt och försöka ändra om. Jag var aldrig nöjd.
Jag kunde alltid:

* Lite bättre
* Lite till
* Lite snabbare
* Lite starkare

Det är dessa saker som tillslut gjorde mig framgångsrik i det jag har ägnat mig åt, men också fick mig att navigerade fel till viss del tror jag. För någonstans behövde jag bara få tyst på henne. Hon som typ kunde stå och lipa till mig från andra sidan rummet och som en snorunge göra fula grimaser åt mig och hånskratta åt mina prestationer.
Det hjälpte ju till en början. Tog jag nått eller några glas innan jag hade nått viktigt för mig, slappnade jag av och gick in med en skön inställning till det som förväntades av mig att jag skulle leverera, samtidigt som att jag satte en silvertejpsbit över munnen på henne inuti mitt huvud som jämt bara snackade om att jag kunde bättre.
Det hjälpte faktiskt ett ganska bra tag. Jag vart kreativare konstigt nog, jag vart mer öppen och social, mer tillmötesgående och såg lite ljusare på den situation jag för stunden handskades med. Jag toppade mig själv till en ny dimension.
Jag blev bara Dee extra delux extra allt.

Såhär 3 månader på ”andra sidan” jobbar jag varje dag på att gilla läget, att låta saker och ting vara som de är och att vara nöjd.
Det går väl både upp och ner får jag säga och det har gått förvånansvärt mycket lättare än vad jag trodde fram tills nu vid 3 månader. Det känns som att 3 månader är en ganska statisk period i resan påväg mot resten av livet, för närvarande måste jag påminna mig själv lite om att finna glädjen i vardagen och vara nöjd.
Tacksamhet för nykterheten är där, ingen snack om saken.
Problemet för mig just nu är att inte tänka tanken ”Va det här allt som hände?”

/Dee.

Sannah
fre, 2019-03-08 - 06:04

Och på ett sätt som gör att det känns som början till en bok. Tack för att du delar med dig av tankar och erfarenheter.
Välkmmen hit till forumet!

Dee
fre, 2019-03-08 - 13:12

Tack för komplimangerna och tack för välkomnandet även om jag hängt här sen ibörjan av december ??‍♀️

Härlig fredag önskar jag dig!
/Dee

Dee
sön, 2019-03-17 - 10:16

Jag firar i det tysta hela dagen. Grattis till mig själv.
100 dagar nykter. Helt otroligt.
Och vilken förändring som skett! Bara till det positiva. Det finns inte en enda negativ grej med att vara nykter, faktiskt.
Jag har hittat tillbaka till mig själv, hon som jag tycker om, fast i en ny toppad version. Det här modet, kraften och styrkan att vilja förändra situationen och verkligen ta tag i problemet gör mig faktiskt imponerad.
Va det verkligen jag som klarade av det här?

Under de här 100 dagarna har egentligen ingenting varit särskilt svårt fast ändå ett eldprov.
Jag trodde de fysiska symptomen och det mentala suget skulle vara det allra värsta, men för mig har det svåraste varit att lappa ihop mina relationer med min familj och mina nära vänner samt ifrågasätta och också finna svar på de övriga relationerna som nu inte längre tillhör mitt liv. De var ändå inte bra för mig, eftersom vi bara umgicks kring alkohol.
Som tur är har min familj och två av mina nära vänner tagit emot mig och mitt beslut med öppna armar och omslutit mig med kärlek, givit mig kraften att klara av detta och modet i form av stolthet över mig och mitt beslut.
Med detta förtroende de givit mig, följer ansvar, och det skulle vara hemskt att inte fullfölja mitt uppdrag. Att svika, både mig själv och andra.
Jag har fått omvärdera en hel del, och ibland har det känts som att jag stått utanför och tittat in i en värld som varit mig så bekant tidigare men som nu känns så främmande och ogästvänlig.

Egentligen vill jag bara skrika ut till omvärlden att jag är så stolt och glad över mig själv som firar 100 dagar idag, men jag låter det passera i det tysta, för huvudsaken är att jag vet vad jag är kapabel till att klara av och att jag kan vila i den känslan.
Och viktigast av allt är för min egen del att inte få hybris nu och tänka I did it - jag har lärt mig av min 3 månaderspassage in i nykterheten att det slår helt fel inom mig eftersom jag lätt kan bli nedstämd av tanken på detta livslånga beslut. Hela livet känns så himla övermäktigt och det är där jag behöver bromsa mig själv och bara bryta ner det till "en dag i taget"-tanken för att inte deppa ihop.
Det gäller för min egen del att hitta ett skönt flow i att blicka framåt i livet och vara här och nu.

Svincoolt. 100 dagar. Det trodde jag aldrig när jag klev in här på forumet.
Fan va bra jag är!

Dee
sön, 2019-03-17 - 11:20

Åh vad din kommentar värmer - nu känner jag verkligen att jag kan bidra med något här i världen med dina ord!
Att jag kan göra skillnad!
Det va typ den bästa presenten till mig själv idag!!

Tack ☀️❤️????

Vitutanvin
sön, 2019-03-17 - 18:59

100 dagar - respekt!!
Jag känner igen mig i allt du skriver. Ja faktiskt - Allt!! Från hur det känns att vara övermänniska med alkohol och märkligt nog ännu bättre utan.
Du har ett fantastiskt språk och din gestaltning är klockren. Hoppas du använder bokstäver i ditt dagliga jobb ?
Om inte så finns en ny karriär att utforska.
Du har redan inspirerat mig väldigt mycket. Så skönt också med igenkänning. Jag är inte längre ensam. Och (kanske) inte heller tokig.

Fortsätt skriv! Jag vill läsa ?

Dee
sön, 2019-03-17 - 22:45

Men hjälp, vilka komplimanger - jag blir helt rörd! ???❤️??
Tyvärr har jag inte ett yrke där jag skriver, men jag skrev mycket innan alkoholen tog det ifrån mig, det tog ett tag efter att jag slutade dricka att hitta tillbaka till glädjen i att skriva.

Vilken dag! 100 dagar, stolt, och så ni där ute som skrivit så fina saker till mig - bästa 100 dagarsdagen ever!
☀️

Dee
mån, 2019-03-18 - 21:50

När jag satt fast där nere på botten i blåleran, där, långt där nere där ensamheten och det stora svarta mörkret bredde ut sig med sin avgrundsdjupa sorg och sin fruktansvärda tystnad tänkte jag att det kommer inte vara någon som vill veta av mig om jag berättar det här. När jag kom upp till ytan. Om jag kom upp.
Det var som en melodi som hade hakat upp sig i mitt huvud, tänkte stundom att jag troligtvis blivit galen när jag liksom nynnade tyst för mig själv i mitt huvud.
"Aldrig någon som hjälper dig upp, aldrig någon som vill att du ska komma upp, för du har svikit alla. Fel fel fel."

Sen helt plötsligt släppte fötterna taget om botten och blåleran, och tur var väl det, för det enda jag tänkte var "Upp NU för fan Dee, upp upp upp, luft! Måste ha luft!" och simmade som en galning upp mot ytan. Jag tog chansen, kanske den enda jag skulle få.
Där låg jag och guppade på en av mina vrakdelar ett par dagar och bara hämtade andan innan jag började tänka att jag måste ta mig i land.
Paddlade på ett tag tills jag nådde land och väl på stranden tänkte jag att varenda jävel jag möter ska få reda på att jag överlevt! Överlevt!!
Jag ville ta tag i första bästa mänsklig varelse jag mötte där på min ö och bara ruska om personen och lite i extas, med ögon som tindrade av hopp om livet som en nyfrälst, och ropa "Jag klarade det! Jag, Dee, är den enda överlevaren från skeppsbrottet efter stormen! Hallå, fatta, jag lever! Och jag är nykter! Har inte druckit en droppe på 10 dagar!"
Jag mötte ingen på stranden.

Det gick en period till efter detta, där jag började bli tacksam över att jag inte basunerat ut något för bekanta. Inte ens för vissa närmre vänner. Jag började istället tänka på vilka det var smart att berätta för.
Vilka behöver veta?
Hur gör jag om jag behöver tacka nej till alkohol med en följdfråga från någon jag inte haft med i kalkylen över "de förtrognas lista"?
Jag har gått och grubblat på detta ett bra tag och har ibland svårt att finna en handlingsplan för framtida "outanden". Det är då jag frågar mamma. En av mina jobbigaste frågor till henne faktiskt, men en dag tog jag mod till mig med gråten i halsen.
- Mamma, tycker du att det är pinsamt att jag är alkoholist? Är du besviken på mig?
Svaret kom snabbt med en förvånad min från mamma och ett leende.
- Nej absolut inte! Varför tänker du så?! Jag tycker du är så himla stark i ditt beslut, det är superbra och pappa och jag är stolta!
Jag tog en hel del med mig i det där svaret, som jag hoppas att jag resten av livet kommer att bära med mig som en fin liten skatt att plocka fram när jag behöver.
Det kanske är så jag måste börja tänka, att det inte är så farligt och att utomstående kanske inte alls tänker det jag skrivit ett manus om att de ska tänka?
Det kanske är coolt?
Jag kanske ses som stark och modig. Inte så jävla dekis trots allt. En modig problemlösare.

Jag tycker det här är en intressant punkt i nykterheten, därför väljer jag att namnge detta inlägg som "När ska man berätta? DEL 1", med tanke om att återkomma till detta ämne när jag känner för det.

Dee
tis, 2019-03-19 - 21:46

Jag ville så gärna berätta för dig, berätta varför jag mått som jag gjort. Hur det var. Varför jag betett mig som jag gjort.
Min finaste.
Jag har varit påväg så länge, velat ge dig mitt förtroende och berätta. För jag tycker om dig. Du betyder något för mig, och jag är helt betagen av ditt väsen.
Jag önskar så att jag kunde få det tillfället, den där öppningen, för det skulle nog ge dig en hel del svar.
Kanske du skulle förstå varför jag mått som jag gjort?
Kanske du skulle våga lita på att den tillit du givit mig är väl förvaltad och omhändertagen och vilar hos mig ännu?
Kanske du skulle kunna se mig? På riktigt? Hela mig?
-
Han kom gåendes i entrén i förmiddags, helt oförhappandes såg jag honom på långt håll. Hans charmiga, lite märkliga gångstil jag så många gånger lagt märket till.
Det var verkligen något mellan oss, nått speciellt. Utan att vi ens satt bredvid varandra i fikarummet utan bara sneglade på varandra, var det alltid oberoende kollegor som frågade mig om det va nått mellan oss. Det liksom låg i luften. Glimmandes.
Magiskt.
Våra blickar möttes i entrén idag, han stannade till, jag fångade hans blick. Varje gång han sett på mig känns det som att han nått mig, jag som knappt trott det var möjligt att nå mig själv i det kaos som varit inombords, men han antände en gnista och jag fick chansen att se en bit av mig själv som jag trodde drunknat i ett hav av tomflaskor på köksgolvet i en annan del av livet, ett liv jag till varje pris har försökt att dölja för honom.
Vi växlade några ord. Desperationen växte inombords, den rev och slet i mig idag, över att finna det den där luckan till att få berätta. Att få chansen att prata med honom, lägga korten på bordet och berätta att jag blivit nykter och tillryggalagt en tid som jag tror anses bli stabilare för varje dag som går.
-
Det var i början av min nykterhet, en iskall tystnad en längre period var bruten. Jag hade varit nere på botten och lyckats simma i land igen. Vi satt i mitt kök och drack kaffe. Jag frågade honom hur det var och varför han inte pratat med mig sen senaste tillfället vi setts, helt övertygad om att han fattat allt. Han hade såklart fattat vilken vidrig människa jag var, hur dålig jag var som druckit, vilket monster som härjade runt i min kropp. Jag var helt beredd på att han skulle uttrycka att han förstått att jag var alkoholist. Jag hade övat i spegeln flera timmar innan han kom hem till mig över hur jag skulle svara ärligt, lugnt och sakligt. "Ja, jag är alkoholist."
Jag hade till och med skrivit en lapp med vad jag ville säga om jag skulle börja grina, för grinar jag så kan jag sällan föra ett samtal på en vettig nivå. Då hade jag planerat att räcka fram den lappen till honom över köksbordet och på den stod det "jag har varit nykter sen den 8/12"
- Vart tog du vägen?
Hans svar lät inte dröja, jag såg hur han tog ett djupt andetag, slöt ögonen, höll kaffekoppen mellan sina händer och började berätta. En historia som han aldrig berättat förut för någon, hans innersta hemlighet, hans största fiende i hans tankar.
Efter drygt en timme tystnade han. Jag vart helt tagen på sängen och två sekunder tänkte jag "men hallå vänta , stopp och belägg nu ett tag och backa lite här va - det va ju JAG som skulle outa mig för dig, vart tog min tid att få ge dig ett förtroende vägen?!" innan jag insåg vad som sagts.
Vi skiljdes åt lite senare, min lapp låg kvar i byxfickan och inget blev sagt av det jag ville att han skulle veta.
Jag vart däremot den första människan han berättade sin historia han burit på under större delen av sitt liv.
Veckorna gick och jag kände mig mer energifylld och hade ork att vilja stötta honom och finnas där för honom, men han fortsatte trycka undan mig. Jag försökte på alla sätt och vis.
1. Jag prövade att ligga på, höra av mig, fråga hur han mådde, berätta att jag fanns här.
2. Berätta hur bra jag mådde, så att han kanske skulle våga lätta sitt hjärta mer och inte tro att jag skulle haverera om han mådde dåligt.
3. Spelade svår en period, bara för att pröva om det funkade (har hört att det manliga släktet blir mer intresserade av att samtala och hänga då)
4. Spela död (nä, det va ett skämt)
Inget har funkat mer eller mindre. Han bor i sitt lilla skal men ibland kommer han ut och då verkar han vilja ha mig där, om än för en kaffe, men ändå.
-
Mötte hans blick, letade under hela samtalet idag efter det där jävla fönstret som Gud måste glömt öppna åt mig, tillsist stod jag inte ut längre.
- Jag måste gå tillbaka till jobbet, men kan du inte höra av dig om du vill hänga någon dag framöver?
Han svarade inte utan vände sig om samtidigt som han sa hej då och gick sin väg.

Vitutanvin
ons, 2019-03-20 - 14:06

.. när jag läser om din upplevelse.
Jag vill vråla till dig: "skit i honom - bry dig om dig själv!" "Du får tydligen inte plats i hans omkrets. Så varför ska du prompt försöka ta dig in där?"

Hoppas du har fler personer att öppna dig för, berätta om din kamp och dina stordåd. Person(er) som har vett att uppskatta dig oavsett vad du gör/gjort. Som kan skilja på dig och dina handlingar. Som låter dig vara Du! Så att du blir uppmuntrad till att vara du. Du vet väl om att du duger? alltid!

Adde
ons, 2019-03-20 - 17:56

Grattis till dina 100 dagar ! Du ska absolut klappa dig på axeln och berömma dig själv.

Sen måste jag hålla med Vitutanvin om att du ska "skita i honom" !! Gör inte misstaget nu att lägga energi på nån eller nånting annat än på dig själv. Du behöver all uppmärksamhet du kan få och du behöver skapa en riktigt bra relation med dig själv först innan du kan dela med dig av dig själv. Du är den viktigaste person i ditt liv just nu !

Och du skriver så fantastiskt bra !!!

Kram !!

Vitutanvin
mån, 2019-03-25 - 16:33

Undrar vart du tog vägen ? Känner en viss oro för att du inte är ok.
Ser fram emot att läsa ditt nästa inlägg.

Kram och styrka!

Dee
mån, 2019-03-25 - 20:53

Jag är här men vill undvika att det blir ett måste att skriva i min tråd bara för att, sånt känns så himla onödigt och tråkigt.
Jag skriver när jag vill och när jag har inspirationen till det!
Just nu har jag mycket med mitt nya jobb så dagarna snurrar på, sen ska jag hinna med att träna mina 4 pass i veckan och helgen går åt till skogspromenaderna med jycken, det enda sättet jag kan återhämta mig på.

Vad gullig du är som frågar, jag är här varje dag men skriver när jag har lust och när jag känner inspiration - det är ju då jag skriver som bäst! Har en massa på gång att skriva om, väntar bara tills tankarna formats klart och är redo att åka ner i fingrarna ;-)
Kram på´re tillbaka!

Dee
tis, 2019-03-26 - 20:41

- Jag vet som sagt inget om dig, så du kan väl berätta det du vill berätta om dig själv?
- Jag är ... (tystnad) .. Gud, jag vet inte vad jag ska säga, det känns så himla svårt att prata om sig själv som anonym.
- Du behöver inte säga något du inte vill säga, ingen exakt ålder eller så, bara så jag får en hint om du är mitt i livet eller vad du nu än är.
Jag tar ett djupt andetag och gör ett nytt försök.
- Ja, jag provar igen. Jag är 34 år. (Berättelsen fortsätter)
- Hur märkte du att du hade problem?
- Såhär i efterhand kan jag se tillbaka på mitt liv jämte alkoholen och förstå att jag hade ett riskbruk från i stort sett den där första fyllan. Det var inte så att jag drack ofta, nej tvärt om, mer sällan än andra, men den där längtan efter känslan av alkoholen i kroppen är något jag nu i efterhand förstår var det allra första varningstecknet. De tre sista åren, levde jag i ett rejält missbruk, där jag drack i stort sett 24:7. Det enda undantaget var de få timmarna per natt jag sov.
- När blev du medveten om att du hade en problematik / missbruk?
Tystnad. Jag vet att mitt svar kommer att kunna väcka en del reaktioner.
- Egentligen, om jag ska vara helt ärlig och uppriktig, så har jag, när jag tänker tillbaka på hur allt började, varit införstådd i att det här kommer aldrig att sluta bra. Jag var helt medveten om vad jag gjorde. Jag lät det hända. Jag visste exakt vad jag höll på med, men jag kunde inte stoppa det.

Detta är en liten del av ett samtal med en främling per telefon som arbetar som journalist.
Jag är väl medveten om att den sista meningen här ovan kan verka extremt provokativ för en del människor, men låt mig försöka förklara mig.
För 4 år sedan var jag strax på toppen av min karriär, jag var medveten om att jag pikade och njöt helt och fullt av det från början, men den inre rösten slog ner på mig och min självkänsla allt hårdare ju högre upp på toppen jag kom.
Från allra första gången till att dricka mig redlös varje kväll, var det ett oskyldigt glas vin för att slappna av efter jobbet. Att komma ner i varv. De där glasen vart två, tre, en flaska ganska så snabbt men inte höll den där kritiska jäveln i mitt huvud käften för det.
Det blev ett glas innan något större framträdande, två glas inför stunder då jag skulle prestera, ett glas för att orka prestera, en flaska på kvällen för att jag hade presterat, och ett glas på morgonen för att kunna orka upp och leverera nya prestationer.
Hela tiden helt och fullt medveten om vad det var jag gjorde.
Men jag ville aldrig stoppa det. Trodde inte att jag kunde stoppa det. Orkade inte stoppa det.
Jag är ganska så säker på att man inte vaknar upp en dag, flera år senare, kravlandes ur ett berg av gamla BiB:s och undrar vem de tillhör. Nej, jag vill tro att man är väl medveten om två saker:
1. Att det man har börjat syssla med inte är bra.
2. Att en dag kommer man behöva att göra ett val. I mitt fall var det så krasst att jag tänkte att antingen så super jag ihjäl mig, antingen super jag mig till skador som kommer leda till en riktigt plågsamt slut, eller så tar jag tag i det här och väljer att leva. Svårare än så är det inte. Det finns inga genvägar eller mittenfiler, inte när det gällde mig och mitt missbruk i alla fall.
Hur man når till den insikten är förstås väldigt olika och helt individuellt, och det är oerhört viktigt att man är ödmjuk inför att den just är individuell.
Jag gjorde aldrig några försök att sluta dricka. Det var en gång då jag försökte gå i samtalsterapi hos någon som kallade sig livscoach för drygt 2,5 år sedan som jag gjorde "ett försök" efter att hon sa rent ut till mig:
- Dee, du måste sluta dricka. Kan du inte hålla upp med enkelhet 3 veckor, då måste du lägga in dig på rehab.
Jag vet att jag av bara skammen av hennes ord lyckades hålla mig nykter "en hel vecka". Jösses va stolt jag var och som jag kämpade. När vecka hade gått tänkte jag att den där jädra människan inte hade rätt att säga till mig, en vuxen människa, vad jag ska göra och inte göra, så jag korkade upp två flaskor vin den kvällen och var rätt så nöjd över min "detox". Så, egentligen kan man väl inte kalla det där för ett "försök".
Jag har bara gjort ett enda ärligt försök att sluta med mitt missbruk och det var den 8/12 2018 då jag skrev in mig på alkoholhjalpen.se och skickade in en ansökan om att få ta del av det internetbaserade programmet.
Jag gjorde det inte för att någon annan sa åt mig att jag borde, måste eller skulle.
Jag gjorde det för att jag själv ville.
För att jag var redo. För att jag hade två val. Att välja livet eller att faktiskt dricka tills jag dog. (Jag tittar på den här meningen och tänker nu att det måste låta helt sjukt i dina ögon, men det var så. Det är så och det kommer alltid vara så.)
Jag gjorde det här för min egen skull. Inte för någon annans. Jag gjorde det av vilja. Inte av krav på att jag måste.
Jag skrev och fyllde i alla uppgifter under programmet för att jag ville. Hade mitt bollplank på Alkoholhjälpen som varit som min virtuella mentor återkopplat och frågat varför jag inte gjort det jag skulle hade jag troligtvis stängt ner datorn och börjat dricka igen.

Det här är egentligen det enda jag på riktigt gjort bara för mig själv. Sorgligt men sant.
För min egen skull. För mitt egetintresse, som bara jag fick vinna den riktigt stora vinsten på och det är väl egentligen det jag vill försöka få sagt med detta:
Du kan inte tänka att du måste sluta dricka.
Du måste vilja sluta.