Vågar inte längre vara glad så känns det. Med en anhörig med beroende/missbruksproblem, min son i mitt fall, har man så många gånger blivit besviken så rädslan tar över och jag märker att jag vågar inte lita på det som förefaller bra. Rädslan för att bli besviken är för stor och misstänksamheten. Eftersom man inte kan lita på vad en beroendeperson säger får man istället försöka tolka det som sker och det mår jag inte alls bra av. Att bygga upp tillit igen tar nog väldigt lång tid. Märkte idag, men även annars, hur jag tolkar det som sägs och sker och hur det många gånger blir helt fel. Min son sa idag att det varit roligt på jobbet (inget vanligt jobb men sysselsättning i kommunens regi). När han säger det varit bra så blir jag först glad, men sedan tänker jag att det säger han bara för att göra mig glad och slipper därmed en del skuldkänslor för hans plan är egentligen att köpa droger. Så sjukt blir det. Stämmer verkligen att missbruk/beroende är en familjesjukdom.

Ja det där känner jag igen. Att man blir så misstänksam. Om min man ger mig blommor, så tänker jag, jaha ska det drickas i helgen. Man kan inte glädjas för det som är, utan då undrar man vad som ligger bakom. Det är jobbigt det där. Svårt att komma ifrån.