Ska försöka lämna.

14 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Sambo
Ska försöka lämna.
Sambo
Hej.

Hej.
Är ny här på forumet. Har i dryga tre år levt med en man med grava alkoholproblem. Han är periodare och när han dricker så är det konstant fylla i mellan en och två veckor. Han är inte ute och festar eller så utan dricker sig mer eller mindre medvetslös och "sover" den största delen av tiden. Detta sker ca varannan månad. Hans problem började länge innan vi träffades men jag fick intrycket att han hade nått botten (LVM ett par år innan vi träffades) och sedan dess sakta arbetade sig uppåt. Första året var också ganska ok och han drack bara kortare perioder (en-ett par dagar i taget). Han lyckades tom hålla sig helnykter i sju månader efter att jag ställt ett ultimatum. När han sedan bröt den nyktra perioden med ett återfall klarade/ville jag dock inte lämna honom, som jag sagt att jag skulle göra... Vi hade haft det så fint när han var nykter och jag ville ju verkligen vara med honom. Tänkte att det bara var ett enskilt återfall... Det var det dock inte. Det var istället starten på en sakta försämring av hans beroende och mående. Sedan dess har han tagit återkommande fylleperioder, vilka har kommit allt tätare och blivit allt längre. Har slitits mycket mellan att stanna och att gå, att försöka och att ge upp. Har kommit fram till att jag ändå älskar honom så mycket och att vår relation ger mig så mycket att jag är beredd att stå ut med hans perioder. Så jag har stannat.

För två veckor sedan fick jag dock plötsligt bara nog. Jag rafsade ihop det nödvändigaste i en väska, tog katterna och lämnade lägenheten och har sedan dess bott hos vänner. Innan jag drog hade jag haft ett par väldigt tuffa veckor med operation och annat och behövde verkligen lugn och ro och att bli ompysslad. Min sambo var väldigt förstående och lovade pyssla extra om mig, sköta markservicen och så, vilket kändes väldigt skönt och betryggande. Detta var dock veckan innan operationen... Ett par dagar innan började han istället supa. Han tog uppehåll på själva operationsdagen och var med mig på sjukhuset, och bara "smådrack" de påföljande dagarna men sen drog han igång igen och söp sig plakat. Det blev inte mycket av den lugn och ro och markservice som han lovat.

Det blev på nåt sätt så tydligt att hans behov/missbruk stod över mina behov, t.o.m. när jag var riktigt skör och verkligen behövde stöd. När han dessutom började fylleälta hur synd det var om HONOM, blev jag plötsligt så jäkla förbannad för att han behandlade mig så totalt respektlöst. Trots (eller kanske tack vare) att jag var så svag vällde vreden bara fram i mig och fick mig att för första gången ta steget och dra. Jag skakade i hela kroppen av ilska samt av rädsla för att ta steget, att bli ensam
En del av mig ville ju bara att han skulle komma och hindra mig medan jag packade, dra mig intill sig och viska förlåt. Det gjorde han inte och egentligen var det nog tur för då hade jag troligtvis inte klarat att genomföra att faktiskt lämna.

Nu har drygt två veckor gått sedan dess. Jag har haft så lite kontakt som möjligt med honom. Behöver få distans från allt, se klarare på vår relation och på hur den påverkar mig. Om jag verkligen kan och vill fortsätta i den. Har messat till honom att jag behöver en paus. Han respekterar det. Har inte definierat hur länge, men känner att jag behöver fatta ett beslut snart. Åtminstone be honom flytta ut (temporärt) så jag kan flytta tillbaka. Det är ändå min lägenhet. Ser på sätt och vis att detta är min "chans" att avsluta vår relation. Har ju redan tagit flera jobbiga steg i en sådan separationsprocess, både praktiska och mentala. Samtidigt älskar jag ju honom och det är inte ett självklart eller enkelt beslut att avsluta. Att fortsätta livet utan honom. Men hjärnan säger mig att det är det långsiktigt bästa för mig. Att hans missbruk kommer att fortsätta pågå. Att jag kommer fortsätta leva denna berg-och-dalbane-tillvaro om jag stannar.

Tar gärna emot kommentarer och tankar från andra som varit i samma situation. Hur kommer man till ett beslut? Och hur lyckas man genomföra det?

Tack för att ni tog er tiden att läsa!

Otroligt
Hej.

Du har redan insikten så jag tycker du gör helt rätt. Han måste sluta dricka om ni ska kunna ha ett normalt liv. Jag har varit i din situation. Min exsärbo drack precis som din..perioder med smådrickande och sen perioder han drack sig redlös. Jag fick en "Tia"och blev sjukskriven 2 månader och det blev väldigt tydligt att han inte orkade hjälpa mig och blev bara irriterad när jag inte orkade som förrut. Det blev väldigt klart för mig att jag gav så mycket mer än jag fick tillbaka så jag ställde ultimatum..vilket han inte antagit utan har fortsatt att dricka som förrut. Än idag hör han av sig och vill ses när jag då frågar om han slutat dricka svarar han inte. Visst har jag dagar när jag saknar honom väldigt mycket men man får stålsätta sig och försöka minnas hur många gånger han svikit mig..och hur jobbigt det varit. Kom ihåg att du är värd så mycket mer. Kram

InteMera
Känner så igen mig i delar av

Känner så igen mig i delar av din berättelse! Jag är också sjuk och väntar på operation igen, men förväntas ändå sköta allt och alla och han gör det han har lust med eller dricker när han har lust. Jag får tydligt tillsagt att han servat mig när han nån gång lagar middag, och anser sen jag är orättvis som inte ser allt han gör för mig och jag inte låter honom dricka sen när han så har slitit! Att han en gång satt på en tvättmaskin ska apploderas och delas ut medaljer, även om han ofta hänger upp allt så slarvigt så man sannolikt får tvätta om det mesta för att det är så skrynkligt så det är mindre jobb att tvätta om än att stryka precis allt. Men då anses jag vilja göra allt själv när det inte duger när han försöker. Har han städat så gäller det bara vardagsrum och möjligen hall och kök, sovrum och barnens rum samt badrum ingår inte. Säger jag nåt så ska han minsann aldrig serva mig igen även om jag själv ändå tvingats göra det tyngsta görat som min kropp inte riktigt pallar med alla dagar. För städas ska göras exakt på minuten när det passar honom, annars är vi grisar och han kan lika gärna supa hela helgen..

Att känna noll stöd när man är sjuk är vidrigt. Jag låg på intensiven i två dygn för nåt år sen och det enda jag tänkte på var att måtte han hålla sig nykter så barnen ens får mat! Och då låg jag själv i slangar på intensiven! Helt sjukt. Nån dag efter hemkomst var det som vanligt och dracks och jag skulle göra allt som vanligt. Blir väl samma nu igen efter operation.

Även nykter kan min man vara helt likgiltig, så vet inte om det är bara spriten eller om han permanent blivit sån.

Clara
Jodå

Jag tror aldrig att man kommer fram till det rätta tillfället, eller att polletten nån gång trillar ner hos alkoholisten om varför man måste gå. Eller, i perioder fattar de ju, men sen är det dags igen och då är man den onda som inte kan se att de förändrats, som inte vågar satsa, bara ser bakåt. Så var det för mig, i alla fall. Det går inte att göra det utan att det blir jobbigt, helt enkelt. Jag lämnade min man för snart fyra år sen, då var våra barn 9 och 7 år. Det var varken lätt eller roligt, men jag har aldrig, aldrig, aldrig ångrat mig. Jag köpte en lägenhet bakom hans rygg och ställde honom inför färdigt faktum.

Jag har en ny relation med en sund, nykter och väldigt snäll man, som jag har jätteroligt med. Barnen tycker om honom, även om de såklart gillar sin pappa mer (fast honom träffar de knappt, eftersom han inte slutat dricka). Det har varit nyttig och lite svårt att "lära om" hur en relation ska vara, vad som är normalt. Det är bra, både för mig och barnen, att se hur en "vanlig" man beter sig i vardagen. Vi hjälps åt, och vi har kul under tiden. Det är enkelt. Jag behöver inte curla honom, inte skydda honom för potentiellt jobbiga grejer som kan utlösa drickande (Exet började vid ett tillfälle supa för att han blivit påmind om att han bitit sin första flickvän i läppen när de pussades för 30 år sen. Över detta var han full i flera dygn och hävdade med emfas att jag var galen som inte insåg allvaret. Han hävdar ofta fortfarande att jag är galen, t ex när jag vill att han ska visa papper på sina värden från berooendecentrum om han ska få träffa barnen. Och så anklagar han mig för att leva ett tiddelipom-liv, för att själv vara alkoholist, för att min pappa är Hitler, min mamma Satan etc. Saknar jag det? Nej. Hade jag kunnat bota honom? Nej.).

Apropå städning, förresten - en gång fick han för sig att torka vardagsrumsgolvet, ensam hemma på fyllan, eftersom jag "aldrig var nöjd". När jag och barnen kom hem hade han däckat på soffan, med vattnet uthällt över hela parketten. Hade vi kommit bara en liten stund senare hade vi nog fått byta hela golvet. Och det var så klart också mitt fel, eftersom det var jag som krävt det av honom.

(Däremellan hade vi såklart väldigt fina stunder, han var min bästa vän i många år. Men det är värt att vara utan de där fina stunderna, när jag dessutom slipper kaoset. Det är vansinnigt värt det.)

Nordäng67
Jag hade hjälp...

av att helt enkelt bestämma mig för att lämna! Inte fundera mer över om eller när och hoppas! Jag var ledsen, tvivlade och tvekade mycket i början men nånstans inom mig hade jag det där beslutet! Jag hade accepterar att det fanns kärlek och bra saker jag var tvungen lämnade på grund av riktigt dåliga saker som jag inte kunde leva med! Före det sista uppbrottet hade jag lämnat flera gånger men gått tillbaka! Innerst inne hade jag vid dessa tillfällen lämnat för att få till en förändring! Och då greppade jag efter varje halmstrå och tecken till förändring och gick tillbaka ofta inom en vecka eller två. På så kort tid händer inte mycket. Första året efter att jag verkligen hade lämnat hade jag många stunder när jag hoppades på att han skulle ringa och säga att han varit nykter ett halvår och börjat gå på AA möten. Jag hade ökat på kraven för återförening rejält. Det hände dock aldrig! Han dricker fortfarande och jag är glad att jag gick och inte slösade ännu mer tid på att få honom sluta supa! Kram

Sambo
Tack

Tack snälla, för att ni delar med av era erfarenheter och tankar! Det ger perspektiv och insikter att se hur lika en del av alkoholisters mönster verkar vara. Jag har nog också, djupt inne i mig, fattat det där beslutet att lämna honom. Försöker peppa mig själv till att våga genomföra fullt ut bara.

Samlade ihop mig idag till att skicka ett sms där jag bad honom flytta ut lägenheten de närmsta dagarna, åtminstone temporärt, så att jag kan flytta tillbaka. Det är i grunden min lägenhet så jag tycker det är helt rimligt att det är han snarare än jag som bor hos vänner/familj under vår paus. Har fått ett stort antal sms tillbaka. Där har han anklagat och skuldbelagt mig på diverse sätt, samt tyckt synd om sig själv som kämpar så och nu ska göras hemlös. Först försökte jag besvara det han skrev, i en saklig ton. Märkte dock efter en stund att han inte ville resonera sig framåt, utan bara fyllde på med nya anklagelser. Har inte riktigt varit med om detta förut. Eller jo, det har jag, men då har vi samtalat/grälat fysiskt, och han lyckas då hela tiden dribbla bort mig i samtalet så att jag inte vet vad jag tycker längre, och plötsligt tycker att hans argument är rätt rimliga. Nu, när dialogen sker helt i skriftlig form, samt att jag är på en annan plats långt från honom, får jag en helt annan distans och ser mycket tydligare vad han faktiskt gör: skuldbelägger, anklagar, säger elaka saker, lägger ansvar på mig för saker som är hans problem etc. Jag försöker hålla huvudet kallt och inte låta mig dras med, utan istället låta honom hållas och se det som bevis för att jag gör rätt som lämnar.

Otroligt
Stå på dig...

Klart det är du som ska ha lägenheten. Det är han som inte sköter sig. Han kan smsa så mycket han vill, jag blir verkligen upprörd när inte folk kan skilja på rätt och fel och utnyttjar snälla människor. Styrkekram till dig.

Sambo
Tack! Behöver verkligen

Tack! Behöver verkligen styrka just nu. Han håller på att bli helt psyko på sms, och nu är han ändå nykter! Han har börjat med utpressning: Jag får tillbaka lägenhetsnyckeln bara om han först får den ena av våra båda katter. Helt jäkla orimlig! Han gör det ju bara för att utöva makt och för att jävlas. Jag skiter väl i nyckeln. Jag får väl byta lås då!

Spinoza
Intressant

det du skriver om att diskutera skriftligt. Vi hade en sån diskussion i helgen som urartade helt där han hotade att ta livet av sig om jag inte litade på att han skulle sluta dricka - han erkände sen dagen efter att han varit full när han skrev det...
Jag bad honom läsa igenom allt i nyktert tillstånd och ett par dagar senare bad han om ursäkt, vilket är otroligt ovanligt att han gör.
Jag upplever det också som lättare att hålla huvudet kallt (eller i alla fall kallare) när diskussionen sker skriftligt och jag hinner tänka på ett annat sätt.

Nordäng67
Det där....

skuldbeläggandet är nog också väldigt typiskt en alkoholist! Särskilt en man har lämnat! Helt sjukt vilka saker man kan få höra då när dom vet att det är över, spärrarna släpper totalt! Blir så tydligt hur destruktivt ett förhållande med en beroendeperson är just när man sjölv är mer behövande än vanligt! Stå på dig nu! Ut med honom ur din lägenhet! Du förtjänar bättre!❤️

Sambo
Jag ser det så tydligt nu.

Jag ser det så tydligt nu. Skuldbeläggandet. Egentligen har han ju hållt på med det tidigare också, genom hela vårt förhållande börjar jag inse, men inte så tydligt som nu. Dels för att det nu sker skriftligt men kanske främst för att han nu är han pressad, står i ett hörn och kämpar för sin (flaskans) existens. Gör mig så ledsen att det blivit så här. Att missbrukaren i honom tagit över så fullständigt. Har gett honom till på onsdag att flytta ut ur lägenheten. En gemensam vän, en stor stark man, har lovat att pusha på honom att flytta tills dess och i värsta fall "bära ut honom" ur lägenheten. Vad gör man om det inte skulle gå? Kan polisen hjälpa till att föra ut honom? Eller hur gör man för att sparka ut sitt ex? Lägenheten står som sagt på mig, men han är skriven där.

Sambo
Har pratat med honom nu, på

Har pratat med honom nu, på telefonen. Första gången sen jag drog för snart tre veckor sedan. Har sedan dess haft all dialog på sms, inte orkat annat. Visst, inte så "moget" eller modigt men för mig en skyddsmekanism för att inte falla dit, bli manipulerad av hans snack, låta kärleken styra mig istället för förnuftet, vilket lätt skulle få mig att gå tillbaka till honom. Han har ringt en massa gånger och även bett mig över sms att jag ska ringa tillbaka. Förstod på hans mamma när jag pratade med henne förut idag att han tagit det hårt att jag meddelat över sms att jag ville att han skulle flytta ut. Det hade jag förstått på hans sms men fick så dåligt samvete när hon sade det. Det var det som fick mig att ringa. Lät honom prata, som han önskat. Han sa ungefär samma som han sagt på sms så det var inget nytt, men fan det tar mycket djupare när man hör det än när man läser det! Försökte hålla mig distanserad och neutral. Låta honom säga det han ville få sagt. Påtalade förvisso att det fanns en anledning till mitt agerande, och det var hans agerande, men det var uppenbart att det inte gick in. Efter samtalet läste jag igenom våra sms igen. Och nu känns det som att jag agerat ojuste när jag på sms bad honom flytta. Att jag borde tagit det över telefon, eller allra helst genom att ses. Nu känner jag mig faktiskt elak. Kan inre se det objektivt. Har de senaste veckorna jobbat på att bygga upp mig och klara bemöta och ställa krav på "den hemska alkoholisten" men nu känns det som att jag gick för långt i mitt agerande. Fan! Vad jobbigt det känns nu! Vet inte vad som är rätt, vad som är rimligt!

Sofia
Nu har det gått några dagar

Nu har det gått några dagar sedan du skrev ditt senaste inlägg, Sambo. Jag hoppas att du har kommit ur de tyngsta känslorna av skuld och osäkerhet kring vad som är rätt och rimligt. Att du kan se på dig själv med snälla ögon. Det låter som att du under de senaste veckorna har agerat med ditt eget bästa i fokus och att du har kommunicerat via sms för att orka ha kontakt med din sambo och för att kunna stå på dig och hålla distansen, eftersom du hoppas att det blir det bästa för dig på sikt (om jag förstår dig rätt). Jag får bilden av att du har gjort det bästa utifrån den ork och kraft du har haft. Hade du orkat möta honom när du skrev sms:et om att flytta ut hade du säkert gjort det. Eller hur tänker du? Vad behöver du just nu för att fortsätta bygga upp dig och fylla på med energi? Oavsett hur ni väljer att gå vidare framöver, så håller jag tummarna för att du fortsätter att ta hand om dig och är tydlig med dina behov och känslor!
Allt gott,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet