anonym24751

Bra jobbat!! Det är sjukt skönt att vakna upp pigg på helgerna, och slippa tänka på att dricka. 2 veckor här oxå??? Om många fler blir det!

Ha en fin söndag?

... är sorgligt. Alkoholen hjälper till att stjälpa så många människor. Min historia är bara ett exempel. Uppvuxen med alkoholiserade föräldrar (som fortarande super trots att de är 70 plus); en morfar som söp ihjäl sig redan innan jag fötts; en farfar som hade grava problem med drickat; två syskon som också kämpar med / mot alkoholen; etc. etc. Och på ytan har allt sett relativt normalt ut.

Ha en trevlig söndag, Jasmine. Det skall jag ha. ?

Sitter på kliniken. Skall blåsa och lämna leverprov. Har nu gått på naltrexon i 15 dagar. Suget har minskat avsevärt. Och jag tänker mindre och mindre på alkohol. Dessutom ser jag fram emot att gå hit. Personalen minns t o m mitt namn. ? Leverproverna sist såg bra ut, fick jag höra nu. Skönt. De nackdelar jag upplever av att sluta supa eller av naltrex är att mina händer med jämna mellanrum börjar skaka, okontrollerbart. Vet inte varför. Och att jag är konstant hungrig. Men det är det värt.

Jag ser fortfarande bolagets gröna skyltar överallt. Är det en samling av typ 30 neonskyltar någonstans är det fortfarande systembolagets jag ser först.

Jag har slutat att supa. ?

Bra jobbat! Grattis till dina 15 dagar. Jag letar omedvetet fortfarande efter gröna skylten. Det viktigaste är att jag inte gör fysiskt oplanerade besök i dessa butiker. Nu kämpar vi vidare mot friheten..?

Idag när jag kom hem från jobbet var jag så jävla arg. Fysiskt arg. Inget särskilt hade hänt. Hela kroppen var i uppror. Jag riktigt skakade. Försökte coola ned. Men när yngsta sonen sade att han inte ville gå till sin idrott (en struntsak), exploderade jag. Jag skällde ut honom efter noter, och av bara farten höjde jag rösten även mot hans storebror och min fru. Det är andra raserianfallet sedan jag slutade att supa. Obehagligt. Och jag skäms. Nu sitter jag ensam i ett rum. Är fortfarande arg. Men mer orolig. En jävla huvudvärk har jag också. Dessutom har jag fått tinnitus eller något - det tjuter i öronen. Har detta med avvänjningen att göra? Eller är det naltrexonet? Jag är normalt sett aldrig arg. Nu plötsligt kokar jag av ilska. Fy fan för i princip allt.

Fortfarande nykter. Men är det värt det? ?

Miraquel

Det är värt. Ännu jobbigare att ta ett återfall. Jag bröt foten 24/2. Full. Det var droppen. Nykter sedan 27/2. Ja, du läser rätt. Åkte hem direkt efter gipsning och drack i väntan på operation 27/2. Men nu helt nykter och även om det är skitjobbigt så är fylla/bakfylla och allt det värre. Håll ut!

Herre jävlar! En sån grej. ?
Men du har rätt, bakfyllan är skit. Jag lever mycket på tanken på att vakna pigg och utvilad.

anonym24751

Usch! Jag känner oxå igen det där. Jag blir på extremt dåligt humör. Antingen känner jag mig skit-uppåt och jätteglad men i nästa sekund blir jag jättearg över inget. Det har förmodligen med kroppens avvänjning att göra. Men hellre nykter och arg än full och galen.

Argheten släpper förmodligen efter ett tag.

Jag kan känna mig irriterad och arg ibland för att jag inte är som alla andra, men bara för det så har jag ju inte rätt att ta ut det på alla andra.

Fortsätt kämpa! Det är skit-tufft och alla vi som kämpar mot spriten gör det så sjukt jävla bra varje stund som går.???

Tack!
Jag talade ut med min fru precis också. Hon förstår (eller accepterar) att jag reagerar som jag gör. Men det är obehagligt att känna sig så labil...
Jag tror att jag skall tala med läkaren om naltrexonet. Tydligen är humörsvängningar en biverkan. Liksom hög puls, vilket jag har hela tiden.
Men jag kommer att förbli nykter. Fast helst utan ilska. ?

Vi är bättre utan vin. ?

Skall träffa en läkare och diskutera min medicinering. Akuttid. Blir så konstig av naltrexon. Mår illa. Hög puls. Yrsel. Och det blir värre och värre. Får se vad läkaren säger. Kanske går det lika bra att sluta att supa utan naltrexon. Eller det klart att det gör, jag vill ju sluta.

I soffan bredvid sitter en person jag känner igen. Vi gick på samma högstadium. Han var en av de tuffa, en som hängde i rökrutan på skolan. Han känner nog igen mig också. Men vi hälsar inte på varandra. Han ser sliten ut, han talar högt med en annan person om senaste gången han "lade in sig". Jag ser nog ut som den jävla akademikerfjant jag är - hel och ren på ytan så att misären inombords inte syns.

anonym24773

Hej
Har följt din tråd sen start.
Hoppas det gick bra hos läkaren.
Går själv på samma ställe och är så nöjd med deras bemötande och vänlighet.
Va själv där idag och är ganska så säker på att jag också satt bredvid samma sällskap och lyssnade och då tänkte jag samma sak som dig...

anonym24773

Jag var alltså där när dom öppna så jag kände inte igen några personer men tyckte din sista mening
Var så klockren och symbolisk ” Hel och ren på ytan så att misären inombords inte syns”

Ja, jag skulle nog inte klara det här utan Nordhemskliniken. De är fantastiska de som arbetar där. Riktiga hjältar i mina ögon. När en redigt berusad ung man, som knappt kunde hålla sig vaken, dök upp fixade de snabbt fram en madrass åt honom så han fick ligga ner och vänta på sin tur. Det snarkades högt efter en stund...

Jag skäms för mina problem. Därför desto viktigare med yta. Tror ingen som ser mig kan räkna ut att jag har alkoholproblem. Det är synd att jag tänker så. Jag skulle själv aldrig se ned på någon annan med problem. Men mina egna, dem skall vi tala tyst om...

Kampen fortgår! ?

anonym24773

Ja dom är riktiga hjältar där ?
Nej jag skulle absolut inte ha klarat av min kamp utan deras hjälp.
Har gått två program där också som ja tyckte va riktigt bra och givande.
Introduktionsprogrammet och fördjupningsprogrammet.
Jag skäms också över mina problem och vilka tankar det kan leda till ibland och ser inte heller ner på någon
Annan då vi alla kämpar mot samma sak ?

Jag skall försöka att klämma in ett program jag också. Behöver lära mig mer både om mig själv och mina problem, men också få inspiration/tips/ork. Just nu går det ju skitbra, men det kommer ju att komma andra tider också.

Alkoholism är ju en skamlig sjukdom. Många ser det inte ens som en sjukdom, så även jag tidigare. Tror jag. Eller vad vet jag. Skammen känner jag i alla fall.

Vill bara säga att du är bra på att sätta ord på dina känslor och funderingar. Det är givande att läsa. Ibland tror vi att andra bara vill läsa om när det går bra. Det vill vi förstås, men inte bara. Att få känna igen sig i andras kamp gör att man inte känner sig lika ensam och konstig.

Hoppas att du får må bättre snart. Själv har jag inga biverkningar alls längre av Naltrexonen. Så olika det kan slå.