Jag har under flera år druckit alldeles för mycket vilket påverkat familj och ibland även mitt arbete. Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger jag sagt till mig själv att nu ska mina nyktra dagar börja men det har bara fungera i ett par dagar sedan har de varit dags igen som en belöning för att jag lyckades vara nykter i ett par dagar. Det sista halvåret har jag dagligen druckit minst en flaska vin i veckorna och ännu mer på helgerna. I veckorna har jag ofta smusslat med det inför min fru för hon tycker definitivt att det är helt åt skogen att dricka i veckorna. Hon tycker att det är ok att ta nån flaska vin till helgen men.
Jag har aldrig varit påverkad på jobbet och skött det det bra men det har varit många tunga måndagar med bakfylla.
I onsdag förra veckan hade jag druckit dagligen sedan fredagen innan. 3 flaskor vin per dag och öl till det. På onsdagen kände jag mig längs ner i skiten och tänkte mycket mörka tankar om att att detta bara skulle kunna sluta på ett sätt. Som tur var ringde jag min fru och berättade helt ärligt hur det var. Hon skjutsade in mig till Psykakuten där jag sedan fick komma vidare till Beroendecentrum. Har bara läst om att det finns men aldrig varit där tidigare. Jag gick med på att lägga in mig en natt.
Bara att vara där gav mig en kick att nu äntligen våga ta tag i min alkoholism på "riktigt". Läkaren rekommenderade att jag skulle börja med Antabus för att jag helt tydligt inte klarade av att sluta på egen hand. Först slog jag ifrån mig. Jag har aldrig tänkt att börja med antabus, mest för att bara tanken på att inte kunna döva ångesten med alkohol direkt skulle försvinna. Löftet om att sluta dricka skulle börja gälla direkt! Hemskt! Men när jag tänkt igenom hur det varit den senaste tiden med drickandet och löften till min fru att sluta eller dra ner bara svikits hela tiden och fått höra av mina barn att de funderat på att sluta hälsa på hemma för att jag alltid varit lite dragen så beslöt jag att ta steget.
Idag är det min 7:e dag utan alkohol och det har gått mycket bättre än jag nånsin tänkt mig. Jag skriver snart lite mer och berättar om mina upplevelser. Det här har redan blivit så långt att det kanske avskräcker från att läsas.

Hm, misstänkte att det var så, oftast betyder inaktivitet här på forumet ökad aktivitet av A. Tyvärr.

Visst skäms vi - skam är tydligen bra, då det ger oss en fingervisning om vad vi bör undvika i många sammanhang - men det enda vi kan göra är att fortsätta på den vita, men ack så luriga, vägen.

Du är så insiktsfull, du kommer att fixa detta, det är jag övertygad om.

Kram på dig

När jag fick min diagnos bipolär sjukdom var min kontakt på psykiatrin orolig över mitt drickande och erbjöd antabus. Jag blev chockad och tänkte att SÅ MYCKET dricker jag inte... men det gjorde jag säkert. Men under 25 år, mitt i livet och lycklig utöver skov i sjukdomen kändes det helt absurt.

Min poäng är att antabus är läskigt och känns stort och farligt, men jag hade nog behövt det redan då. Kanske hade jag här nu på mållinjen på 30 år mått mycket bättre och haft en bra eller avtagande relation till alkohol istället? Så synd att det dessutom känns så stigmatiserat.

John-Erik

Bra nick... :-)
Det är klart att psykiatrin blir oroliga när de hör ordet A.
Är man i en psykisk sjukdom och självmedicinerar med alkohol ska man naturligtvis bli orolig som läkare.
Man ska se det som en bekräftelse på att något är fel. De receptorer som tillhör GABA centrum
har nämligen alkohol som en fantastisk dämpare av ångest.Utifrån anamnesen bör läkaren sätta
in lämplig ångestdämpare som ersätter A som är värre än allt det värsta ...

Hoppas att du fixar det..Håller på dig Kattskit :-)

John