Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Du har verkligen kommit till insikt och hittat styrkan i dig själv. Vilken styrka du besitter som lyckades stå emot A-hjärnans tjat om alkohol.???
/Mrx

Du ska vara så stolt över dig själv ???
Det kallar jag Styrka!! Vilken lycka att vakna utan huvudvärk idag!!
Styrkekramar o en riktigt trevlig helg önskar jag dig!! ✨✨

Svewild

Sååå starkt av dig och att du stoppade precis i rätt stund, blir så glad för din skull?? hoppas du får en jätte fin helg och kan njuta av berusningen av att lyckas stå emot❤️ Varm kram

Era kommentarer betyder allt. ? Det är dock blandade känslor för tillfället. Känner mig rätt liten...

Min alkoholiserade hjärna har parkerat på maxvolym och försöker lura mig - hela tiden.

Nu är det riktigt j-a jobbigt, ska ni veta.

Jag kontrar med mitt bästa försvar:

I morgon får jag dricka - men just i dag är jag nykter.

Det har jag kommit undan med i snart en vecka. Så trots att jag känner mig svag är jag ännu så länge tillräckligt stark.

Tack gode gud för det!

John-Erik

Du gör sååå rätt i att hålla i nu.. även om det är jobbigt. Alternativet förstör och förgör.
Det finns så många exempel som man kan tänka på när det är kämpigt.
Som spärr och varningklocka, larmsignal eller vad du vill.
Människor som gått under. Det hjälper mig att tänka så.
Att lära sig om effekter och affekter. Lär om kroppens dilemma i hanteringen
av alkohol. Man tänker mindre på A av att läsa på, jag lovar.
Mindre mängd är inga problem för kroppen om man ger kroppen vila mellan varven.
Klarar man inte det så finns ju bara ett alternativ..
Allt detta är ju självklart men A-hjärnan vill gärna skjuta upp nykterheten.
"Jag tar det imorgon tänket" är förrädisk. Man blir fast i en vana.
I min strategi så skiter jag i dryckerna och låter bli att tänka på dem.
De ligger i en vagn som jag släpar runt på typ.. En tung last helt klart som
man drar runt på. Gjort är gjort dock och jag kan bara göra saker bättre under
resten av mitt liv.. Spara på humankapitalet gäller nu..
Vinäger, tänk som så att drickat inte är ett alternativ oavsett känsloläge.
Var på din vakt som du ju är nu.. Du har det jobbigt men det blir bättre
med tiden det vet du.. Det blir klyschor när man peppar men det finns ju
bara samma ältande att tillgå och liknande budskap varje gång.
Det är stöd och värme man vill ge i peppinläggen.
Vi som är här på forumet har eller har haft det jobbigt på olika sätt.
Vi vet mer om hur du känner än människor som inte trillat
eller inte har besvär av A. De flesta som inte har problem kan inte
föreställa sig hur jobbigt det kan vara om man är fast och lider.
Alla som stöder dig vill ju att du ska få må bra. Livet är inte ämnat
att berusas med giftet. Tänk på hur du kände när du var ung och nykter.
Inte fan tänkte du på alkohol varje dag...Du fixar det <3
Jag mår oförskämt bra nu.. 3,9 på skala 1-5. Kör du med nykter..
Otroligt skönt och värt det till 100%

Kram

John

Bättre att vara full av hopp än alkohol...

John, du har så rätt. Förstås. Fattar inte varför tankarna dök upp efter lång tid av frånvaro. Antar att det är något jag ska igenom. Har för mig att det är vanligt efter en viss tid. Just nu har det enda som hjälpt varit att tänka en dag i taget.

Räknade efter och tror att jag är på dag 80. Den i särklass längsta period jag har varit nykter sedan min senaste graviditet för drygt tjugo år sedan.

Kom att tänka på mitt L-glutamin för ett par timmar sedan. Fattar inte varför jag slutar med det så fort det flyter på. Tog en matsked i ett glas vatten och ta mig tusan om det inte hjälpte mot suget. Det förbannade suget, som nästan gjort mig tokig i veckan.

Fattar nu hur otroligt nära jag varit att ta ett återfall. Hur jag börjat se tankarna som mindre och mindre farliga. Precis det A-hjärnan vill. Skäms nästan när jag tänker på hur lätt det kunnat vara att gå i fällan.

Det känns som om jag kommit en insikt närmare. Jag tror det är över för den här gången. Lugnet intar sakta min kropp och övertygelsen är starkare än på länge.

Har sagt det förr, forumet är fantastiskt! Undrar hur många det räddat genom åren. Just nu räddade det - det vill säga ni - mig ur en potentiell återfallssituation.

Tack som f-n!

Kram från en liten, svag-stark, men också envis, stolt och framför allt hoppfull Vinäger

John-Erik

Du har en alldeles för bra grundplåt att slarva bort. Suveränt att nu att bygga på
med flera nyktra dagar ( att lägga till dina 80 dagar!!!.)
Du är värd det Vinäger.. Kroppen läker och psyket hänger på med viss
fördröjning kanske men det kommer också att läka.
Alkoholism är en nervrelaterad åkomma som gäckar hjärnan.
Som sagt fantastiskt bra jobbat med så många dagar
Du behöver inte skämmas ... som du skriver..
Nope... vi är bara människor som tagit del av det som bjuds
i vårt samhälle. Alkoholen finns och har funnits överallt
alltid och 10% är i fara utan att veta om det många gånger.
Det räcker att födas till livet och ärva genen
De som bär genen finns i alla samhällsskikt..
Som sagt inget att skämmas över och även om jag själv
har skämts så är det fel tycker jag..

Styrkekram

John

Jag är på rätt spår igen. A-rösten har tystnat - ja, för den här gången i alla fall. Det räcker bra just nu. Gott nog, med tanke på hur det har varit.

Njuter av lugnet inom mig.

Så otroligt tacksam över livet. Det nya livet. Det nyktra. Nu till det bästa av allt, jag får behålla det. Ibland kan det nog bli en kamp om det, men det är upp till mig att hålla det kvar. Mitt val. Det känns skrämmande och skönt på samma gång.

Tack John, klok som en bok. Som alltid. ?

Kram på er

Att du är observant och kämpar emot! Det är en kamp ibland men det blir lättare med tiden. Jag känner så igen dina tankar, från förr. Men det är ju inte ett eller två glas vi vill ha, vi nöjer oss inte med det.
Mitt första seriösa försök att bli nykter spolierades av ett glas champagne. Jag blev totalt överrumplad och drack det. Jag hade ingen beredskap då. Efter nästan 1,5 års nykterhet så jag tänkte ok, det är ju inget. Det gick bra ett par månader men sen tyckte jag att visst kan jag klaraett par glas vin. Och sen gick det snabbt brant utför. Det tog mej fem år att starta om, att nå botten. Och det var djupt. Det är nog mitt enskilt sämsta beslut i mitt liv, att ta det glaset champagne. Så kämpa på! Nu har jag snart sju års nykterhet bakom mej och på den vägen fortsätter jag. Lycka till!

God morgon alla vänner! ☀️

Läser runt lite på forumet och några tankar dyker upp - i sedvanlig ordning. Om jag lät min hjärna vila emellanåt kanske mitt liv skulle vara lite enklare.

Nåja...

Speciellt en sak har fångat mitt intresse den senaste veckan: beroendet. Många skriver att de inte är beroende, andra är osäkra på om de är det.

Vad är då ett beroende?

Frågar man ett uppslagsverk får man i svaret bland annat detta:
"... fenomen som innebär de fysiska och psykiska mekanismerna bakom att en person återkommande utsätter sig för något som den vet är skadligt."
Och vidare:
"... personen har svårt att styra intaget av substansen."

Jag tänker att alla som har hittat hit har ett slags beroende. Om man har svårt att låta bli att dricka är man på ett eller annat sätt beroende. Att jämföra sig med personer som dricker mera än vad man själv gör är ju ganska verkningslöst. Möjligen om man kan dra lärdom av hur fort det kan gå utför.

Flera skriver att de druckit i många år, men aldrig tagit något på en vardag, tagit en återställare, druckit på morgonen/före lunch/före middag/före kl 19.00 osv och därför tror att de är säkra. Alkoholism är en progressiv sjukdom, det vet vi. Ingen blir fullblodsalkis över en natt. Alla har vi - visserligen på olika sätt, men ändå - druckit oss till detta. (Det går självklart bra att använda mindre stigmatiserande ord än alkoholist/alkis, gillar det inte själv, men betydelsen är densamma.)

Själv drack jag i mer än tjugo år endast på helgerna. Att ta något på en vardag fanns inte på kartan. Men så en dag...
Jag drack under dessa många år heller aldrig före helgmiddagen, tankarna fanns helt enkelt inte. Men så en dag...
En återställare? Nej, fy, vad äckligt. Det föll heller aldrig mig in under alla år. Men så en dag...

Varför skriver jag då detta?

Självklart för att varna andra. Det kan gå så himla fort. Kan jag påverka bara en enda i rätt riktning, är det värt dessa tankar.

Istället för att fundera över om du är beroende eller inte, ta varning av att du är här, på Alkoholhjälpens sida. Sluta dricka innan du kommit så långt att du inte behöver undra, utan är smärtsamt medveten om att du är djupt nere i A-träsket. Det blir så mycket svårare då. Inte bara att sluta rent fysiskt utan också att hantera den ångest det destruktiva drickandet medfört.

Detta alltså skrivet i all välmening, av omsorg - garanterat utan en enda tanke på mästrande - i sann forumkärleksanda.

Kram på er

Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Visar att det går. Går att leva nykter. Och att alkoholen är en lömsk fiende. Som så många andra har du blivit medveten om hur fort det kan gå utför om man släpper in A i sitt liv igen, om än från början i liten, och i tankarna oskyldig, mängd.

Svewild

Tack för välskriven info!!
Jag ska ta nytt tag i mitt liv och be om antabus, jag hittar just nu små vägar att inta a i liten form... bara för att få ta a... vet att jag är på farlig väg!
Du öppnar ögonen åt mig, TACK?
Önskar Er alla och mig själv en vit lördag❤️

Själv har jag egentligen vetat i många, många år att jag är alkoholist. Däremot har jag nog inte alltid velat sluta med alkoholen trots den insikten, och då har ifrågasättandet fyllt en funktion: "Jag är nog inte så jätteberoende ändå. Och kolla på den där stackaren, hen är ju helt söndersupen, sådan är ju inte jag. Jag kan ju både leva och leva relativt väl med mina problem, så varför sluta?"

Med jämna mellanrum har jag dock fått nog, främst när jag haft bakfyllor från helvetet, och tänkt "fuck it, nu lägger jag av". Pauserna har aldrig varat mer än två, tre dagar. (Idag är det 20 dagar utan alkohol, jag skryter om mina vita dagar hela tiden, sorry ?). Jag har helt enkelt inte upplevt beroendet i sig som ett alltför tungt skäl att sluta att dricka. Det är först nu, när jag ser att drickandet får en alltför stor negativ inverkan på mitt arbete som jag har kommit fram till att jag måste ändra hur jag lever. Och när jag är redo. Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med detta. ? Kanske bara påpeka hur viktigt det är att själv vilja sluta med alkohol för att det skall gå vägen. Och så önskar jag att jag hade varit redo att sluta att dricka för länge sedan.

Ha en fin och vit lördag!

Tillägg: jag har dessutom börjat predika nykterhet bland släkt och vänner. Har blivit rena moralpredikanten. Oväntat. ?

Känner igen kurvan mot förfallet du beskriver. Även jag lärde mig av någon som var längre fram i sjukdomen det farliga med att även efter ett uppehåll börjar sjukdomen precis där man pausade den! Har upplevt det själv och förklarar det konstiga med att ha lyckats vara vit tex en månad sen direkt tillbaka till dagligt drickande (för mig innebar det återställare etc dygnet runt). Om jag nu lyckats denna gång så balanserade jag på sista nerförsbackens stup mot total misär. Träffade en person som beskrev sitt liv likt mitt med fru/barn och hus/jobb när jag fick hjälp med avgiftning. Skillnaden var att han förlorat allt. Blir nervös när jag inser hur nära jag själv var att hamna där. Tycker det är svårt att tipsa om saker likt detta utan att framstå som ”bror duktig” osv när man själv kämpar som ett djur med att på riktigt komma ur alkoholens klor. Det pratas för lite om denna vidriga sjukdom och kunskapen är låg även inom vården (med undantag för beroendemottagningar, min beroendemottagning jag går till varje vecka är superduktiga, icke dömande och vill verkligen väl). Blev lång text men ville bara instämma i känslan att vilja rädda andra i tid.

Tack för fin respons. Så mycket klokhet vi besitter tillsammans.

Svewild: Vill krama om dig och säga att jag är jätteglad för din skull. Du vet vad som gäller och kommer att fixa detta. Att ta hjälp är bra.

Themistokles och Tackohej: Håller med er i vartenda ord. Angående att "predika nykterhet" tänker jag att det kan göras på många sätt. Vill man inte berätta om sina problem kan man ändå belysa A-frågan på en samhällelig nivå, diskutera mer allmänt runt den. Om man vill och vågar kanske nämna att man tycker att det lätt kan bli för mycket. Att man tar en vit period på obestämd tid för att det helt enkelt började bli farligt då man såg fram emot fredagen då man ville ha ett glas för att slappna av (naturligtvis nämner man inte att det snarare handlade om två flaskor...). Inte vet jag, men jag har börjat så.

Vad gäller att ge råd här på forumet är det alltid en balansgång. Man vill så mycket, men är rädd för att låta mästrande. Jag tänker att alla måste göra sin egen resa och komma fram till vad som fungerar bäst. Däremot inte sagt att man inte kan få stöd och hjälp på vägen - tvärtom. Om det presenteras på ett respektfullt sätt och med tydlig omtanke brukar de flesta ta till sig det man vill förmedla. Men, som sagt, det är en balansgång...

Tack för att ni finns, alla fina forumvänner. Utan er vore jag garanterat inte där jag är i dag. ?

Kram på er

Skriver nästan aldrig härinne nuförtiden, men jag måste bara säga att din tråd och dina funderingar i den är så tankeväckande för mig.

Jag har harvat fram och tillbaka härinne och jag känner igen mig så mycket i ditt drickande och hur det fullständigt kan slå slint. Och det från att ha haft en annan typ av drickande innan. Fortsätter detta i min egen tråd. Det blir så långt annars! Men tack Vinäger för din fullständiga ärlighet här inne. Du är till god hjälp när jags KS förstå mig själv.

Det är helt otroligt. Inte tre dagar utan TRE hela MÅNADER. Spiknykter. Helvit. Sober.

Som jag tidigare nämnt, det har inte hänt sedan min sista graviditet för mer än tjugo år sedan.

Men, det är något som gnager inom mig igen. Den där A-rösten. Jag har provat allt. Jag ignorerar, argumenterar, blir förbannad... Inte mycket hjälper om jag ska vara ärlig.

Jag är rädd. Vettskrämd. Så inihelvete skiträdd. Skräckslagen.

Det gick ju så enkelt den första tiden. Plättlätt. Piece of cake. Sammanfattningen av känslan av hur det var de första två månaderna är härligt. Underbart. Nästan euforisk. Men nu...

Planerar inte och tänker aldrig att jag ska börja dricka igen. Men är ändå så osäker. Hela tiden. Håller jag på att tappa greppet? Släppa in demonen? Hoppas inte det. Håller jag på att bli tokig? Kanske det...

Liten och svagstark - mitt nya användbara ord. Känslorna av detta anfaller mig emellanåt. Jag tvingar mig att nyansera livet. Vara här och nu.

Ok, vad var det jag skrev nyss? Här och nu!

Vara här och nu innebär att jag för tillfället inser att jag har klarat av tre månader som nykter. Att under hela den tiden vara en som inte dricker. Det är ett krasst konstaterande.

Men det behövs mer än så. Jag försöker mig på ett litet eget beröm, ett slags firande. Positiv affirmation.

Hörni, alla fina människor. Just nu är jag så otroligt stolt över mig själv. Ännu mera då det inte varit smärtfritt. Emellanåt en riktig kamp. Jag är bra!

Stolthet är viktigt. Jag stannar där. Det är gott nog.

Kram på er

Det var verkligen längesedan. Har tänkt på dig då och då och undrat var du tog vägen. Har för mig att du kallade mig "Söstra mi" någon gång och tänker att det stämmer bra. Våra dryckesmönster är likartade och eftersom vi är lite extra knepiga vad gäller dessa är det en trygghet att finna någon likasinnad.

Blir glad över att du hittar igenkänning och får stöd genom mina ofta ostrukturerade tankar och vimsiga resonemang. Har dock förstått att flera uppskattar att jag är ärlig, brutalt ärlig till och med - på gott och ont.

Ska läsa dina fortsatta tankar i din tråd.

Tack för hälsningen, den gjorde mig glad.