av Marty

Marty
lör, 2019-04-06 - 01:04

När det nu blir lördag har jag varit nykter i en vecka. Förra lördagen drack jag för mycket. Den gången var det bara jag och min bästa vän - men tidigare har jag druckit för mycket i större sammanhang, och haft kraftig ångest nästa dag, eftersom jag inte kommit ihåg om jag gjort bort mig. Om jag haft tur har någon jag känt väl varit med, så jag kunnat fråga. Hittills har ingen annan än min man sagt till mig att jag har problem med alkohol på senare år.- och inte ens han har sagt det på länge. Innan jag träffade honom, när jag var ung, hade min dåvarande bästa vän ett samtal med mig om att hon tyckte att det var jobbigt att jag ibland blev så full att det inte gick att kommunicera med mig. Och HON var en stordrickare. Sedan fick jag barn och hade inga särskilda problem på länge. Men de senaste fyra-fem åren har jag orsakat några incidenter som gör mig orolig. Och i perioder har jag haft vin hemma och druckit för mycket i min ensamhet, när alla andra sov. Då har min hjärna gått igång, och jag har skrivit saker i slutna forum jag är med i som jag inte skulle ha skrivit om jag inte varit full. Jag har lämnat ut extremt privat information om mig själv, och ångrat mig nästa dag. Inte vågat gå in och läsa folks kommentarer. Varit rädd att till slut bli genomskådad av forumkamraterna - detta att jag skriver långa drapor sent på natten och sedan är försvunnen i några dagar (av skam).
Jag har aldrig druckit varje dag. Aldrig misskött jobb pga alkohol. Aldrig misskött barnen heller. Men mig själv. Mig själv har jag misskött. När jag vaknar efter en natts drickande och det känns som om hela hjärnan skvalpar i vin, jag måste dricka sju glas vatten (ibland efter att ha spytt), huvudvärken är monstruös men ändå en smekning jämfört med ångesten och rädslan. Då. Då tänker jag att jag måste sluta dricka.
Så för några dagar sedan gick jag med här. Jag vet inte vad jag ska kalla mig, eller om det spelar någon roll. Alkoholist? Riskdrickare? Det spelar kanske mindre roll. Mitt problem är att jag inte kan sluta dricka när jag väl har börjat. Ett glas blir två, och om jag tar ett tredje är jag förlorad. Då dricker jag tills det inte finns något mer att dricka, eller tills jag slocknar. Sedan kan jag vara nykter i en vecka, två veckor, en månad - jag har så mycket som hindrar mig från att helt släppa taget. Ansvar och människor som jag bryr mig om. Om jag varit utan människor och arbete att bry mig om utesluter jag inte att jag hade supit ihjäl mig. Jag är tungt genetiskt belastad från båda sidor av familjen, både med psykisk ohälsa och missbruksproblem. Och jag är - skör? Och samtidigt stark. Som gjord för att supa skallen i bitar, kanske.

Det enda jag har upplevt som svårt hittills, denna nyktra vecka, är det där klockslaget som är så avgörande för en svensk drinkare. Klockslaget då Systemet stänger. Jag har ju min favorit-bag-in-box som jag brukar köpa. Inte den största sorten, utan en liten, vit, ser liksom oskyldig ut. Vinet heter "Hope", fantastiskt nog. Ja, jag har skrattat lite inom mig åt det ibland när jag har köpt den där lilla boxen. Vilket namn på en dödlig drog.

I dag, i början av eftermiddagen, tänkte jag på hur fantastiskt normalt det skulle vara att gå in på Systemet och köpa denna lilla box. Sådär som folk gör när det är fredag. Och så står den där i kylskåpet i kanske en vecka. Min man och jag tar varsitt glas, möjligen två på fredagskvällen, samtalar och har trevligt, och sedan är det bra.

Men i verkligheten skulle han ta två glas, gå och lägga sig, jag skulle stanna uppe och dricka fem glas till, och nästa dag skulle jag gå och köpa en ny box, hälla ut motsvarande fyra glas, ställa in den i kylen och slänga den gamla. Så skulle min man inte märka hur mycket lättare den blivit under natten. Ja, så har jag gjort. Just nu, när klockan snart är 01, skulle jag ha varit i full gång med att skriva i olika trådar på internet, och i morgon skulle jag ha varit rädd för att kolla vad jag skrivit. Det har hänt att jag har sett saker som jag absolut inte kommit ihåg att jag skrivit. Det är gastkramande. Fruktansvärt, fruktansvärt skrämmande.

Ibland när jag varit ute någonstans har jag nästa dag hittat en selfie på mig och någon, utan att minnas att jag tagit den. Ibland minns jag inte hur jag kommit hem, men så hittar jag ett skrynkligt taxikvitto. En gång åkte jag svarttaxi. Det minns jag. Och jag vet att jag aldrig skulle ha gjort det om jag varit nykter. Jag hade tur den gången. Om jag haft otur hade ingen någonsin kunnat spåra bilen jag hoppade in i. Jag, en mamma.

Förra natten läste jag många trådar i detta forum. Jag känner sådan beundran för er alla. Och när jag tänkte den där Systemet-tanken i dag påminde jag mig om den skoningslösa bakfylleångesten, svarttaxin, rädslan för att ha gjort bort mig, rädslan för att mina barn ska se mig berusad (vilket säkert kommer att hända förr eller senare om jag fortsätter dricka), och faktiskt hur glad jag har varit den här veckan. Inte bedövad. Glad på riktigt. Bortsett från det där Systemet-hjärnspöket.

Nu önskar jag att lördagens tidiga stängning kommer att passera utan att jag går och köper Hope. Jag vill ha riktigt hopp i stället.

Anonym15366
lör, 2019-04-06 - 07:20

Här är vi alla i samma situation. Det är så himla bra att du är här!
Jag känner igen mig såklart, är en mamma, jobbar, tränar och vill vara sund på alla sätt.
Men så är det där med alkohol som legat som ett grått tungt täcke av depp, ångest och misär över mig, min familj.
Ett glas blir alltid fler.
Idag är min dag 21 som nykter. Jag lovar dig att allt blir bättre som nykter. Allt! Håll ut den första tiden, bestäm dig varje minut på nytt om det krävs. Men straffa inte dig själv. Belöna dig, ta hand om dig, (låter som en klyscha men..) älska dig själv. Försök vara lugn i ditt beslut. Motstånd gör suget (monstret) större.
Skriv av dig igen!
?