av Danne_85

Danne_85
ons, 2019-04-10 - 21:04

Hej!
Jag hittade just denna sida, så detta är mitt första inlägg här.
Jag har druckit dagligen i drygt 10 års tid nu, och den 6 dec så sa jag till mig själv och min fru efter att jag druckit en halv flaska whisky en onsdagkväll efter jobbet att nu får det vara nog.
Jag hällde ut flaskan och all annan dricka jag hade hemma.
Frugan trodde inte på mig då jag sagt samma sak säkert 1000ggr och sen varit nykter nån dag kanske en vecka för att sedan smyga igång samma beteende igen.
Men den här gången var det på riktigt försökte jag övertyga henne om, frugan är ett enormt stöd och gör vad hon kan för att hjälpa mig i mitt missbruk.
Dagen efter följde hon med mig ner till beroendecentrum där jag skulle anmäla mig.

Fick remiss för att gå lämna blodprov osv o det såg väll inte jättebra ut, fick träffa en läkare och allt kändes jättebra, jag började träna och känner att detta var min grej.
Jag var nykter mådde hur bra som helst (förutom första dagarna/veckan) fram tills vi skulle på Nyårsmiddag hiss några vänner.
En öl eller 2 kan man väll ta jag har ju vart nykter så länge nu så jag trillar inte tillbaka övertygade jag frugan om, hon gillade det inte men samtidigt vill hon inte förbjuda mig. Hon själv dricker ingenting.
Det vart 15 öl den kvällen plus några glas bubbel.
Vaknade med en väldig ångest över att jag hade druckit och höll mig sedan nykter 1 vecka till och sysselsatte mig genom att träna o lägga fokus på det.
Nu var det dags att åka till Sälen med jobbet i 4 dagar o så var cirkusen igång igen :(
Kom hem från sälen och sa det var absolut sista gången jag drack.
Jag fick nu Naltroxen utskrivet av läkarn men mår super dåligt av de.
Vilket nu resulterat i att jag åker och tränar och sen skruvar med hojarna i garaget och dricker i smyg för frugan för att jag inte vill göra henne ledsen eller besviken.
Jag tror nog jag smyger men hon vet.
Nu fyllde jag år igår och kände att nu måste jag lyckas tog ett 6-pack 3,5or igår som födelsedagspresent till mig skälv och tänkte klarar jag det nu kan ja säga att jag drack min sista öl på min 34 års dag.
Nån här som känner igen beteendet, känner att här inne kan man nog kanske hitta likasinnade som förstår hur det är att inte kunna hålla sig när suget blir för stort.
Min fru är ett jättestöd men hon kan inte riktigt sätta sig in i eller förstå hur starkt suget blir, när man planerar hela sin vardag efter hur man ska få i sig alkoholen o slappna av.
Träning funkar hyffsat, tills man tycker att nu är man värd ett par (läs 6-10) öl eftersom jag tränat så hårt.

Det vart ett jättelångt inlägg detta hoppas nån orkar läsa, är inte så bra på att utrycka mig i skrift men jag gjorde ett försök.

// Daniel

Dee
ons, 2019-04-10 - 21:46

Bra att du hittat hit, det här forumet är en guldgruva och man hittar alltid inlägg som man känner med eller igen sig i.

Jag har varit nykter utan att ta återfall sen den 8/12, har bara druckit varje dag i 3 år, men haft ett riskdrickande sedan jag smakade alkohol första gången när jag var 16, nu är jag 34.
När jag slutade (tvärt, precis som du beskrev att du slutade den 6/12) så hängde jag runt här på forumet, läste på om alkohol och gjorde alkoholhjälpens internetbaserade program på 11 veckor, och jag insåg väldigt snabbt att det inte kommer kunna drickas mer någonsin.
För sånna som du och jag klarar inte av att hantera alkoholen som belöning. Det blir lätt att man tänker ”jag tar ett glas bara för att..” ”det finns alltid nått att fira..!” Osv.

Min fråga till dig är: vad var det som gjorde att du hällde ut whiskeyn i diskhon första gången? Varför fick det vara nog?

Kämpa på, du grejar detta!
/Dee

Danne_85
ons, 2019-04-10 - 22:51

Hej Dee!

Jag nu har jag suttit och läst en massa trådar här nu under kvällen, och man känner igen sig själv i väldigt många andra.
Det känns på nått sett skönt att se att man är långt ifrån ensam och även att det verkar finnas ett sånt stöd här på forumet.
Jag hade en ganska tung period då jag tog till Whiskeyflaskan den kvällen då ölen tagit slut, mitt i allt får jag en massa tankar och kag får en panikångest attack.
Jag vill inte att frugan ska lämna mig, hon har aldrig hotat med det men har sagt förut under våra samtal att hon faktiskt har funderat på det när jag haft en tung period.
Så jag hällde bara ut det och ringde och sjukskrev mig dan efter då jag inte var kapabel till att köra bil. Massor av tankar flög runt i skallen, är det så här jag vill leva, är det så här barnen ska komma ihåg mig.
Jag orkar inte dölja detta för nära o kära, grannar osv. En värre min älskade fru ska hon behöva dölja mina problem, hålla lågan uppe, dra på sig ett falskt leende och låtsas som allt är bra.
Allt detta, alla dessa tankar sköljde sig över mig den kvällen.
Det var nog första kvällen på våra 13 år tillsammans min fru såg mig gråta, även mina barn såg mig gråta och undrade så klart vad det var.
Då hällde jag ut all sprit o sa till mig själv att nu räcker det.

Svårt att förklara i text.

Sofia
tors, 2019-04-11 - 15:27

Du förmedlar på ett väldigt tydligt och inspirerande sätt en stark vändpunkt för dig, där du började se hur livet skulle kunna bli på lång sikt om du fortsatte dricka varje dag som de senaste 10 åren. Tuffa insikter att komma fram till. Och mitt i allt får du en panikattack. Starkt jobbat av dig att söka hjälp och att du nu, trots några bakslag, arbetar vidare för att hitta ett sätt att förhålla dig till det där starka suget, så att du kan ta kontrollen över alkoholen och att det inte blir tvärtom. Ett stort steg har du redan tagit i och med att du har startat en egen tråd här och har möjlighet att få stöd från andra i liknande situation! Jag hoppas att det ska vara till stor nytta och glädje för dig. Återigen, varmt välkommen hit!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet