Skilsmässa

21 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Spinoza
Skilsmässa
Spinoza
Så här gick det

Mannen kom hem igår och jag sa att jag ville skiljas eftersom jag mår för dåligt i vår relation och inte ser att det kommer att fungera för mig.
Han blev ledsen, men inte överraskad. Det har ju varit en rätt intensiv upptakt till det här, så han var nog förberedd.
Vi hade ett rätt lugnt men sorgset samtal och har redan börjat diskutera de praktiska frågorna och det känns ju skönt - jag trodde inte att det skulle bli så här enkelt. Jag är i och ju för sig inte helt övertygad om att det kommer att fortsätta vara det, men jag hoppas ju ändå det.
Det intressanta är att han inte verkar se (eller i alla fall inte säger något om) sin del i det hela. När jag frågade om vad han skulle säga till sin mamma (som jag har en bra relation till), så sa han att han kommer att säga att det är jag som vill skiljas. Det här blir ju lite knepigt för mig, för jag vill ju dels inte prata illa om honom för hans mamma, men jag vill samtidigt inte att hon ska tro att jag vill skiljas utan en bra anledning. Jag får fundera lite på hur jag hanterar det.
Jag hoppas han berättar det snart för henne, så att hon inte får reda på det på omvägar. Det skulle kännas hemskt!

Vi har ju dotterns student i början på juni och då kommer svärmor och ska bo hos oss, men det kanske blir ändrade planer nu.

I alla fall är jag lättad över att det första steget är taget även om jag vet att det är massor att ta tag i rent praktiskt nu.

Rosa ljus
Stor kram till dig och hoppas

Stor kram till dig och hoppas verkligen det fortsätter vara lugnt för dig tills allt är klart. Själv har jag legat vaken i två nätter nu och funderat på hur jag ska lägga fram att jag vill flytta.

Spinoza
Inte lätt

Jag fick tipset av min syster att helt fokusera på mig (jag-budskap) och inte komma med några anklagelser så att det inte skulle bli en fight om vem som har rätt eller vem som gjort vad. Det kriget kan man ju ändå aldrig vinna eftersom man ofta har helt olika syn på vad som hänt och vems fel det är.

Det verkar ju funka så här långt och jag hoppas verkligen att vi kan hålla en OK nivå på våra diskussioner när vi ska börja dela upp allt.

Har du något alternativt boende som du kan använda om det skulle bli jobbigt efter att du sagt att du vill skiljas?

Stor kram till dig också!!!

Rosa ljus
Jag har ju tackat ja till en

Jag har ju tackat ja till en lägenhet med i flytt redan i början på maj, blir han helt galen får väl jag och dottern flytta hem till mina föräldrar fram tills dess. Det känns som att när jag äntligen tog mig i kragen och gick på lägenhetsvisningen så förstod jag att det är såhär det måste bli.

Spinoza
Slut på friden

Det har varit rätt lugnt ett par dagar sen jag sa att jag ville skiljas och idag skulle mannen åka med dottern till landet för påsklov.
Men, när han kom hem från jobbet sa han att han ville prata. Jag sa OK, men han sa att han ville tänka lite först. Jag gav honom en stund och sen pratade vi. Dvs han gjorde allt för att försöka övertala mig att vi skulle fortsätta vara tillsammans. Han tog fram ett 4 år gammalt kärleksbrev jag skrivit till honom och sa också att vi aldrig kommer att få en bättre partner eftersom det vi har är så bra i grunden. Jag sa att jag inte har haft det så bra de senaste åren och då började han gråta och rusade ut i köket och stängde in sig där i en halvtimme. Sen har vi pratat och han har flera gånger gråtit och rusat ut för att sen komma tillbaka en stund senare.
Efter några timmar av det här så sa han att han inte orkade köra till landet och speciellt inte med dottern i bilen (?!). Till slut kände jag att jag inte står ut längre och sa att jag ville åka ut till landet och att han kunde stanna i stan. Dottern valde att följa med mig (hon har ju påsklov) och jag var rätt glad att hon inte stannade med mannen eftersom han känns så labil.

Hur fasen ska vi orka igenom allt praktiskt när han håller på så här? Fast jag kan ju sköta rätt mycket utan honom, så det får lösa sig på ett eller annat sätt.

Nordäng67
Igenkänningsfaktor hög....

När man själv har kommit till vägs ände och bara inte orkar mer DÅ blir det reaktioner med tårar och prat! Lämnade flera gånger men gick tillbaka för man trodde att han äntligen hade förstått. Efter någon eller några månader var vi inne i samma rullar igen med fylla och dåligt spritsinne! Utgå från dig, dina känslor och behov. Inte från hans tårar. Tror den typen av känsloutbrott bottnar i ren egoism. De håller på att förlora sitt ”viktigaste verktyg” och ”sällskapsdjur”. Ta hand om dig! Kram

Spinoza
Ja det är konstigt

Jag får nu ofta höra att jag inte varit tillräckligt tydlig och när jag frågar vad jag skulle sagt för att vara tillräckligt tydlig så får jag inget svar.
Jag klarar att bortse från hans tårar en stund, men sen behöver jag få distans för att jag inte ska frestas börja trösta. Så jag ska försöka se till så att vi ses så lite som möjligt framöver.
Nu behöver vi göra en massa praktiskt jobb med att fixa, röja och städa huset på landet inför visning och försäljning. Mannen säger att han mår för dåligt för att orka det, så jag planerar att göra det mesta själv med hjälp av dottern och några vänner.
Jätteskönt att få vara på landet med dottern utan mannen, det blir på en gång så mycket enklare när jag kan fokusera på mig själv och allt som ska göras utan att behöva överväldigas av mannens alla känslosvängningar.

InteMera
Räkna med att göra det mesta

Räkna med att göra det mesta praktiska utan honom, så kanske den processen också blir enklare. Se det som att du får tid då att själv ta in dina egna känslor och bearbeta skilsmässan medan du helt fysiskt städar undan ert gemensamma och utan att måsta samtidigt ta in mannens antagligen självömkande och försök till manipulation att få dig att ändra dig under processens gång. Fokusera på det praktiska som måste göras och ditt eget mående, han får väl gömma sig och tycka synd om sig om han måste men hans känslor är hans att hantera, inte ditt problem. Starkt av dig att stå emot hans tårar men som du själv verkar konstaterar så är det för lite för sent för att det ska ändra på hur du i grunden känner, att du inte orkar mer och inte ser en framtid för er tillsammans.
Lycka till med allt, vet av erfarenhet att det inte är enkelt!

Spinoza
Tack

Så skönt att läsa det du skriver och jag är så tacksam att jag hittade det här forumet med alla er kloka och omtänksamma människor!

Spinoza
Från förtvivlan till ilska

När jag lämnade mannen i stan för ett par dagar sen så var han väldigt ledsen men ändå rätt lugn.
Det verkar ha övergått i ilska nu, för när jag frågade (via Messenger) om hur vi skulle dela upp vår tid mellan stan och landet så fick jag bara ett kort "Jag tänker vara i stan nästa vecka" som svar. Jag svarade honom att det funkar för mig om vi sen kan växla veckan därpå. På det svarade han att han inte tänkte anpassa sig efter mig eftersom vi inte har en sån relation längre. Jag svarade att jag ville att vi ska samarbeta så mycket det går med tanke på dottern, men har inte fått något svar på det än.
Jag är lite orolig för hur den där ilskan kan komma att yttra sig och sitter nu och väntar på hans svar och funderar på vad jag behöver göra rent praktiskt för att komma vidare. Så jag har beställt personbevis för att kunna ansöka om skilsmässa och hoppas att mannen skriver på så jag slipper 6 månaders betänketid.
Jag har också kontaktat banken för att få lite rådgivning och funderar på om jag ska ta tillbaka de fullmakter jag har gett min man på mina konton (jag har på hans också). Risken är ju bara att han blir ännu mer förbannad när han får reda på det...

Det känns tungt nu :-(

InteMera
Nu ska du vara brutalt ego

Nu ska du vara brutalt ego och se till du säkrar det som är ditt! Räkna med det värsta tänkbara, att det blir bråk om allt och agera därefter! Bättre att ta det säkra före det osäkra, att du varit snäll kommer du inte ha nåt för om det blir illa med advokater mm inblandat. Tänk på dig och dottern, nu måste du stå fast vid dina rättigheter.

Hans humör kan säkert växla ännu, men bra om du är mentalt förberedd.

Spinoza
Jag såg just

Eftersom vi har fullmakter till varandras konton så såg jag just att han handlat på systembolaget - så länge klarade han av att hålla upp med att dricka (5 veckor).
Jag ska ringa banken och ta bort hans fullmakt till mina konton, så blir det inga överraskningar där i alla fall och så behöver jag inte bry mig om var han handlar någonstans.

Han har mest att förlora på att blanda in advokater, men han känns inte så rationell nu, så det kanske han gör...

Tack för råden, jag tar till mig dem InteMera!

Spinoza
Godkänt för att få skiljas?

Ett sätt för mig att bearbeta allt som ska hända är att läsa olika böcker om skilsmässa, så jag var på biblioteket igår och lånade lite.
En sak som slog mig efter att ha plöjt ett par böcker är att jag i flera år gått och väntat på den där stora händelsen som ska göra att jag får något slags OK för att kunna motivera en skilsmässa.
Det som båda författarna skriver är att man ju faktiskt inte behöver få godkänt av någon annan - det räcker med att jag inte mår bra i mitt äktenskap och inte ser en möjlig förändring. Så den enda som faktiskt behöver godkänna att jag vill skilja mig är jag själv. Det var en rätt intressant insikt och jag inser att jag faktiskt provocerade fram en sådan händelse genom att säga nej till mannens kära bygge. Jag visste ju att han skulle få spel och då skulle det bli lättare för mig att ge mig själv OK att genomdriva en skilsmässa.
Spännande funderingar så här på långfredagen.

Spinoza
Berg-och-dal-bana

Igår träffades vi och betalade räkningar och diskuterade vår ekonomi generellt framöver.
Vi kommer att ses på torsdag och skriva på skilsmässopapprena och vi hade en lugn och bra diskussion om det.
Vi lyckades till och med äta middag tillsammans alla tre och sen åkte jag tillbaka till landet.

Vi hade kommit överens om att han ska fixa en del i lägenheten (där jag kommer att bo) och att jag ska fixa en del på landet (där han eventuellt ska bo) och det kändes ju som en bra deal.
Idag fick jag ett meddelande via Messenger: "Vad har du gjort av skruvarna till listerna". Det här är ett ständigt återkommande mönster vi haft där han letar efter saker och jag på något intressant sätt är skyldig till att de är borta. Så är det ju ibland, men oftast har han lagt sakerna någonstans själv. Resten av familjen släpper allt vi har för händer och letar tills vi hittar det som är borta, oavsett hur lång tid det tar eller om middagen blir kall. När sakerna är hittade så är han aldrig tacksam för att vi hjälpt honom, det är liksom självklart.
Nu har jag varit på landet i en vecka och mannen har hållit på och röjt i stan inför utflyttning, så jag vet förstås inte var skruvarna var. Jag svarade "Ingen aning" och får nu kämpa med mig själv för att inte börja "hjälpa" honom att hitta dem på distans.
Nu inser jag ju själv hur absurt det är, så jag tänker att han får lösa det själv, eller låta bli.
Det är i alla fall spännande med det här varannandagshumöret och SÅ skönt att inse att det inom en snart framtid inte kommer att vara mitt problem längre.

Rosa ljus
Det där känner jag så väl

Det där känner jag så väl igen, något är borta och en annan får leta, han ska ha hjälp med allt. Jag får alltid skulden fast jag inte varit i närheten av grejerna. Även dom själv klaraste grejerna, nu har jag börjat säga, lös problemet och vilket jäkla liv det blir, då är jag världens största egoist tänker aldrig på någon annan än mig själv osv...

Spinoza
Visst är det intressant

att det alltid är någon annans fel?
Intressant att det är fler som ser samma mönster!

InteMera
Skrattar när jag ser det ni

Skrattar när jag ser det ni skriver för exakt så är det hos oss också! Jag går knappt in i garaget men ändå är det alltid nån anklagelse inbyggd i att jag förlagt skruvar, verktyg eller vad det nu kan vara när han inte hittar dem. Nästintill alla gånger är det han själv som förmodligen full lagt dem på fel ställe men det minns han inte och då måste det vara jag som tappat eller gjort slut på grejerna.

Vi hade en incident för nån sommar sen när han prompt skulle klippa gräs i värsta fyllan, antagligen för att han just då tyckte jag var en lat kärring som inte gjorde det (gräset var klippt bara nån dag innan). Han går iväg med gräsklipparen bara för att en stund senare komma in svärande över barnen som han påstod hade haft sönder gräsklipparen för att de kastar stenar på gräsmattan och han nu kört över dessa påstådda stenar så motorn tog ihop helt när bladet skar i sten. Han skulle därmed aldrig mer klippa gräs och slocknade i soffan. Jag gick ut och tittade på klipparen där den stannat och det visade sig han kört över en metallstolpe som markerar ett tomthörn...Jag lämnade klipparen där den stod och försökte följande dag prata med honom om det. Han fortsatte hävda det var barnens stenar som hade sönder klipparen och ville jag ha gräset klippt framöver var det bäst jag skaffar ny klippare och gör jobbet själv. Slutade med en dyr robotgräsklippare för jag orkade till sist inte höra hans utläggningar om att min son skulle betala för ny klippare från sin veckopeng och allt han hittade på för att vägra ta ansvar för att han på fyllan kört sönder vår gräsklippare.

Så ja högst bekant detta med att allt är nån annans fel!

Spinoza
Vad bra det är

Det är verkligen bra att höra andras berättelser när man ser vilka mönster som verkar vara generella!
Min (snart fd) man är ju så här även nykter och min systers f d man likadan - också i nyktert tillstånd, så det kanske inte bara är alkoholen som är orsaken.

En rätt rolig historia är när min syster en dag var på jobbet och blir uppringd av sin sambo. Hon jobbar inom akutsjukvården och svarade inte eftersom hon var upptagen med jobbet.
Efter en stund kommer en kollega rusande och säger att hennes man försöker få tag på henne och att det verkar vara viktigt.
Min syster ringer upp och då är sambon i upplösningstillstånd för att han inte hittar hårborsten :-).

Nordäng67
Beteendet känns igen även av mig...

Tror alkoholintaget påverkar dem även nyktra dagar. De får väl psyket förstört på något sätt?! När jag tänker tillbaka på mitt förhållande så undrar jag om jag överhuvudtaget kände mitt ex. Hur var han egentligen om han hade varit helt nykter en längre period? Han var egoist, självcentrerad och tyckte synd om sig själv oavsett om han var full eller nykter. En gång var han spik nykter en hel höst och då började man ana en annan och lugnare person. I december det året gick vi på julbord, han tog EN öl (skulle bli normaldrickare nu) och snart var vi tillbaka på ruta ett. Eller snarare blev det värre, var som om han drack ikapp det han hade ”förlorat” under sin nyktra höst! Bättre man funderar över hur man själv kunde bli kär och gå in i ett förhållande när allt var som det var. För han drack redan när jag träffade honom.

Spinoza
Med facit i hand

skulle man ju gjort annorlunda. Men det hade man ju inte och det är ju orimligt att kräva av sig själv att man ska se alla sidor hos en annan människa på en gång.
Min man var ju rätt annorlunda när vi träffades (för 30 år sen) och sen har vi ju stegvis tagit oss till där vi är idag. Jag försöker förlåta mig själv för att jag accepterat så mycket och tänker att jag ska lära mig att stå upp för mig själv nu. Det blir betydligt lättare med allt jag lärt mig under åren med honom.
Jag kan dra paralleller till vänner jag haft länge och de jag har träffat på senare år. Med mina gamla vänner har jag svårare att sätta gränser och det har jag inte med mina nyare vänner. Så något har jag ju lärt mig ändå.