Min resa (hittills)

31 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
EnsammaPappan
Min resa (hittills)
EnsammaPappan
Min resa,

Hej alla,

Jag har följt forumet i ungefär en vecka (vilket är lika länge som jag har varit helt nykter), men inte skrivit föränns nu. Men i och med att forumet har en så trevlig och stöttande atmosfär bestämde jag mig för att i all fall delge min historia. Jag har tyckt det har varit mycket fascinerande (både upplyftande och nedstämmande) att läsa om andras, så det är väl inte mer än rättvist.

Min resa började nog för nästan 10 år sedan. Då bodde jag på andra sidan jorden, i en stad utan varken familj eller särskilt nära vänner, singel, och på ett nytt - och mycket stressfyllt - jobb. Då drack jag sällan, och när jag gjorde det så var det inte särskilt mycket (var man ute med kompisar så kunde det ju såklart bli säkert 6-7 öl på en blöt kväll, men jag var aldrig den som blev särskilt berusad eller så -- det har jag aldrig varit förresten).

Stressen och ensamheten tror jag ledde till en obehandlad depression, som i sin tur ledde till insomni. Jag vaknade klockan 4 (nästan på klockslaget) på morgonen varje dag. Det gjorde absolut inte att jag började dricka, men ensamheten ledde till att jag kunde ta ett glas vin eller två på vardagarna, även när jag bara var hemma själv. Absolut inte varje dag, men kanske två dagar i veckan eller så.

Detta eskalerade naturligtvis. Sakta sakta. Och två-tre år senare så var det mer eller mindre standard att jag drack tre glas vin per kväll (säkerligen hade jag druckit mer om jag inte begränsade mig). Jag bytte tillslut jobb och flyttade tillbaka till Europa. Stressen minskade och glädjen till livet kom tillbaka. Men alkoholen är en "cruel mistress", och de tre glasen vin, näst intill dagligen, följde ändå med.

Men tre glas är ju mer eller mindre en flaska, eller hur? Så försiktigt försiktigt blev tre glas en flaska. Och jag mötte nya, ännu större, motgångar i livet (en historia vi sparar till en annan dag). På med SSRI. Och en flaska började komplementeras (ofta) med en stänkare whiskey (8cl kanske) innan läggdags. Nu pratar vi ungefär sex-sju år in, dvs. tre-fyra år tillbaka i tiden. Ibland försökte jag begränsa mig till, säg, två glas vin, ibland inga alls, och det gick oftast bra; men de gånger det blev mer än den där "flaskan och whiskeyn" står säkerligen i paritet med de gånger som jag höll tillbaka. Oavsett så var min tolerans självklart ganska hög, och jag klarade utan problem av mitt jobb. Visst lite seg var man nog på morgonen (i synnerhet om det hade blivit mer), men inget vrak. Men jag mådde verkligen inte bra. Och de klassiska tankarna kom: mår jag dåligt för att jag dricker, eller dricker jag för att jag mår dåligt? Spelar det någon roll? När alkoholen är ens närmsta vän? Nej, tankarna får skjutas åt sidan för stunden. Dessutom så är min rädsla för att gå igenom insomni igen nästintill patologisk. Så vaknar jag runt 4 strecket på morgonen, kanske bara för att gå på toaletten, så måste jag nästan tvångsmässigt ta mig en stänkare (men aldrig mer än så) för att lugna ner mig och gå tillbaka till sömns.

Jag var nog nästan definitionen på en funktionell alkoholist. Tills förra sommaren, då livet tog en ny vändning. Jag vet inte vad det var, men jag var ledig en månad och tog hand om min son (separationen var den svåra perioden ovan som ledde till SSRI), drack ingenting, och hade precis gått av de antidepressiva, som jag varit av och på under fem till sex år nu. Om jag skulle gissa så är kombinationen att sluta med SSRI och att sluta med alkohol ingen bra ide, och jag ramlade på nytt in i en depression (denna gången mindre). Så efter en månad var jag tillbaka med självmedicinering, samtidigt som jag i alla fall hade vettet att söka upp läkarhjälp; så tillbaka på SSRI återigen (hurra!). Det måste vara femte gången eller så - jag är som en jävla jojo med det där - men de hjälper mig i alla fall att kom över svåra perioder.

Men nu var självmedicineringen värre. Jag var tillbaka där jag slutade - dvs. runt en flaska vin per kväll, samt en stänkare whiskey - men ibland kunde det slå riktigt snett med spriten. Ibland kunde jag vakna och inse att jag hade druckit en flaska vin och en halv flaska sprit kvällen innan (på en förbannad vardag!). Och det hände, verkligen inte ofta, men det hände, att jag satte i mig en hel flaska sprit på en kväll. Då mår man sannerligen inte bra, och man mår verkligen inte bra dagen efter. Fyfan, jag mår illa av att bara tänka på det. Detta var runt förra hösten (alltså hösten 2018) och här börjar jag känna att det på allvar går ut över mitt arbete. Det sköttes fortfarande bra, men jag var inte nöjd själv alls. Dessutom hände det att helger kunde tillbringas med en första öl klockan 14, som sen fortsatte tills jag somnade på soffan klockan 23 eller så. Lyckligtvis bor jag själv, så det har inte gått ut över någon (och med min son har jag alltid begränsat mitt drickande).

Men jag hade inte nått botten än. Javisst tänkte jag på att jag borde "skära ner", "hålla upp ett tag", etc. Det gjorde jag nog dagligen (vad är det för jävla gift som får oss att må dåligt då vi tar det, och dåligt då vi inte tar det?), och hade gjort väldigt länge. Jag smidde planer i det tysta. Men förloppet pågick, och de där dagarna som kunde börja tidigt med sprit blev allt vanligare (men här pratar vi om någon gång i månaden). Samtidigt hade jag inlett ett förhållande (som jag ännu inte förstört) med en tjej som nästan inte dricker alls. Om jag skulle gissa så dricker hon kanske max ett glas vin per vecka. Hon har också en son från ett tidigare förhållande, men bor i en annan stad ganska långt ifrån mig. Så vi får passa på att ses när vi kan, och då ofta under en helg. Under de helgerna har jag smygdruckit, dvs. haft en liten flaska sprit i ett skåp någonstans och tagit mig en stänkare när det har funnits möjlighet. Som att hon inte skulle märka?

I alla fall så var jag hemma hos henne på besök under påsk. Eftersom jag visste förutsättningarna så var jag inte dummare än att jag hade med mig egen sprit, som jag hade tänkt att dricka i smyg. Naturligtvis dracks den mycket snabbare än planerat, och eftersom jag "passade på" att dricka när jag kunde (vilket nästan uteslutande var på förmiddagen; och jag måste ju verkligen "passa på" nu när jag kan!), så var jag ganska salongsberusad genom hela eftermiddagarna. I min enfald trodde jag inte det märktes, men det är klart att det gjorde. När jag återigen (och vad besviken jag var på mig själv!) upprepade samma sak på påskdagen (en söndag), så sa hon mitt på dagen och strax innan en middag, efter att vi pussats, rakt ut: "Dricker du, ensammapappan?". Jag ljög instinktivt (skammen!), och förnekade allt. Bland annat för att situationen var så dålig - två barn var där, och vi var på väg - men också för att det är väl vad varenda drickare gör när de blir konfronterade för första gången? Men jag visste att loppet var kört. Jag visste att hon visste bra mycket mer än vad hon hade gett sken av. Och jag visste att nu, nu är det dags att ta tag i det här.

Så här sitter jag, det är Söndag, aningen mulet men annars ganska behagligt. Jag har haft en långsam morgon, och ska strax ta en dusch. Jag har inte druckit någon alkohol sen jag blev konfronterad för nästan exakt en vecka sedan. Har det varit svårt? Nej, det kan jag faktiskt inte påstå. Första natten, kanske även den andra, svettades jag väldigt mycket och sov oroligt. Sen stoppades svettningar och sömnen har successivt bättrats. Jag har kontinuerligt känt en viss oro i kroppen, en rastlöshet, en tomhet, som har med abstinens att göra. Den finns där, men den är inte mycket värre än ett myggbett i sig. Men i det här finns både en oro och ett hopp. Oron säger att jag inte vill gå runt med en konstant tomhet, ett konstant kliande myggbett. Men hoppet (som långsamt långsamt stärks lite varje dag) säger att den där tomheten försvinner faktiskt. Och visst är den mindre idag än vad den var för, kanske, fyra dagar sedan.

Så vad är planen? Jag vet faktiskt inte. Det är tidiga dagar, och just nu tar jag dagen som den kommer. Det viktigaste är att jag inte dricker någonting alls. Jag vet lockelserna, tillfällena då det slår till som värst, och de ska jag inte undvika, men jag ska förbereda mig så att jag kan hantera dem. Jag måste uppleva en hel cykel utan alkohol: resor, helger, middagar med vänner etc. Vissa har jag redan gjort, och det ger en enorm självförtroendekick. Jag känner mig starkare. Men det är tidiga dagar, och jag får traska försiktigt framåt. Vad jag vet med 100% säkerhet är att jag får aldrig igen hamna i den situationen jag har varit i under någon gång av de senaste 10 åren. Det är ett sluttande plan med bara en utväg. Och för att säkerställa det så kanske jag måste vara nykter för resten av mitt liv, eller så kanske jag i alla fall behöver nollställa mig, innan jag kan dricka "filosofiskt". Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att jag inte får lura mig själv, ljuga för mig själv, eller ljuga för andra igen. Det är slut med det nu. Och får jag ett återfall (vilket jag definierar som att jag avviker från den plan jag har), så kommer jag vara ärlig med det; både inför mig själv och med min partner.

Två saker som jag inser nu att jag har glömt att nämna:

1, Jag var, och är, vansinnigt kär i min partner. Det var längesedan jag kände så, och jag hade gjort allt jag kan för att få behålla henne. Men det är inte (bara) därför jag gör det här. Det är för min egen skull. Hennes konfronterande blev katalysatorn som fick mig att äntligen ta itu med något jag vetat väldigt länge att jag måste ta itu med.

2, Jag kanske låter väldigt oberörd, men det är jag verkligen inte. Skammen. Den hisnande känslan när jag får berättat för mig vad jag har gjort. Vad jag skäms! Inte för vem jag är, men för vad jag har gjort. Först nu kan jag reflektera över det utan att antingen rodna eller att få tårfyllda ögon. Men fyfan vilken känslomässig resa. Att ta itu med allt som jag gjort; gömt sprit, druckit i smyg, alla sätt jag har försökt dölja mitt drickande, vad som kunde ha hänt barn, små liv, om en olycka hade varit framme när jag var ensamt ansvarig.

Jag ber om ursäkt för ett väldigt långt inlägg. Men jag behövde bara skriva av mig! Om du har orkat läsa ända hit så är jag förstås tacksam, och du ska ha en eloge för din beslutsamhet att läsa någon så vansinnigt tråkigt!

Ha en trevlig Söndag allihopa!

Kulligullan
Hej Dr P

Välkommen hit😊 Jag orkade läsa hela😉 Ja vilken resa du gjort/ gör. Ska heja på dig!

Hoppie
Hej

Tack för att du delade din berättelse! All styrka till dig och vad bra att du bestämde dig.

Mrx
Välkommen hit, Dr P

Jag har varit aktiv medlem här sedan förra hösten. Har bara positiva erfarenheter av forumet. Här törs jag skriva totalt ärligt om mina tankar och funderingar. Jag har läst ditt inlägg med stor behållning. Vi är många som kämpar och vill förändra vårt alkohol mönster.
/Mrx

EnsammaPappan
Tack så mycket!

Tack så mycket Kulligullan, Hoppie och Mrx! Och ja, jag sällar mig till mängden: Jag vill obönhörligen förändra mitt alkoholmönster, och det permanent och genast. Jag kommer fortsätta kampen, i början dag för dag, men snart hoppas jag vecka för vecka. Sen får vi ta det därifrån.

Jag glömde säga att naturligtvis pratade jag och min partner senare på kvällen efter middagen. Vi satt nog uppe till tre på natten, och jag berättade precis allt. Gud vad jag skämdes. Jag har inte gett några löften - att ge sig själv måsten är kontraproduktivt; vi slutar för att vi vill sluta. Men jag kommer fortsätta kämpa för att uppnå mitt mål.

Jag läste Allen Carr's bok som på Engelska heter "The Easyway to Control Your Drinking". Den var ganska bra, men inte lika bra som hans "Easyway of Quitting Smoking", som var fantastisk. Har ni läst någon av böckerna? Jag tycker verkligen att han har hittat nyckeln till hur ett beroende utvecklas, och vilken mentalitet som behövs för att komma över det på ett smärtfritt sätt.* Men hans bok om alkohol var inte lika övertygande som den om rökning, kanske bara för att nikotin är en mycket "snabbare" substance än alkohol (man blir beroende snabbare, och nikotinet försvinner ur kroppen snabbare). Samtidigt ger inte nikotinet en flykt på samma sätt som alkohol.

* I grova drag ser det ut som:
1, Av någon anledning så "tvingar" vi i oss något som egentligen är riktigt äckligt, och som kroppen initialt avskyr. Vi gör detta pga äldre generationer, reklam, skådisar och allt annat. Det är coolt. Som unga skryter vi om hur "mycket vi kan dricka".
2, Sakta men säkert etableras ett beroende. Beroendet visar sig som en tomhet som försvinner med ens man får i sig giftet (nikotin eller alkohol).
3, Då man blir av med tomheten slappnar man av, och man associerar avslappning med giftet (trots att det var giftet som satte igång processen!).
4, Hjärntvätten börjar. Att efter år av nikotin/alkoholintag inte associera avslappning med substansen är nästintill oundvikligt. Tillvänjning sker, och de negativa konsekvenserna börjar synas.

Denlillamänniskan
Vill bara lägga, till att jag

Vill bara lägga till, att jag själv har upptäckt att det inte bara är en tomhet som gör att man dricker. Precis som du själv beskriver i din fina berättelse, så handlar det förutom tomhet även om svåra känslor, stress och ensamhet. Alkohol är fullkomligt förödande effektivt att dämpa dessa känslor, samtidigt som den i sig ökar dem. Jag är själv inne på att nykterhet, handlar till stor del att hitta något annat som ger trygghet och tröst. Och att detta måste hittas inom en själv och i samvaro med andra människor. Eller i nån aktiviet där man glömmer bort sig själv en stund. Nåt som ökar en engagemang och glädje.

Fenix
Jag

lyckades sluta röka med hjälp av Easy Way för 15 år sedan. Tyvärr lyckades jag inte sluta dricka i höstas, när jag också var på Easy Way klinik. Nu har jag gått med i programmet här på Alkoholhjälpen, hoppas mycket på det-

EnsammaPappan
En observation

Hej alla,

Jag har bytt nick och redigerat lite i mitt först inlägg eftersom jag ansåg att det avslöjade lite för mycket om mig. Sorry, men jag vill gärna inte bli identifierad av någon jag känner.

I alla fall så har jag varit helt nykter nu i mer än 14 dagar. Det har varit ganska så jobbigt, och suget har satts in flera gånger. Inte värre än att jag har kunnat mota Olle i grind, men avhållsamheten har gjort sig påmind. Först igår tror jag att jag har lekt med tanken att dricka och faktiskt känt avsmak, dvs jag *ville* faktiskt inte dricka något, även om jag "hade fått". En väldigt skön känsla att det här går åt rätt håll.

Jag har läst väldigt mycket på det här forumet, och jag tycker många livshistorier är extremt fascinerande (och välskriva; vissa är riktiga cliffhangers). Att följa Mrx, Fenix, Vinäger (vad har hänt?), Dee, mm är väldigt intressant och upplyftande (ärligheten och öppenheten är så oerhört fin, och visar verkligen människor från dessa bästa sida). Även forumet av anhöriga har varit hjälpsam; som (f.d) alkoholmissbrukare så känns det viktigt att se hur den "andra sidan" drabbas av ens egna beteende.

Nu till en kort observation: Nästan alla återfall som jag läser om är planerade! Dvs. det är *inte* så att person X sitter på en uteservering och dricker sin Ramlösa, för att helt plötslig säga "Nä, för fan, det är soligt, jag tar mig en öl!", för att sedan vakna upp två dygn senare med flera flaskor sprit i kroppen. Snarare verkar det vara så att återfallen är planerade dagar i förväg. Det handlas på systemet för en flera dags lång fylla etc. Många gånger med tanken att det ska bli "en flaska vin", men det inhandlas ändå tre flaskor vin och en flaska vodka. Är det så? Var era återfall planerade?

Mrx
I mitt fall försker jag bli normal drickare

Jag försöker lära mig att bli normal drickare. För ett år sedan var jag stor konsument med typ 2-3 fyllor varje vecka. Jag började min förändring resa i september förra året. Har haft långa helt vita perioder sedan dess. Jag känner inget sug men gillar känslan av berusning. Mina bromsar tar dåligt så ibland blir det för mycket. Då har druckit upp min ranson och sedan tullat på frugans lager. Ej bra! Ska endast dricka det jag bestämt i förväg.
/mrx

Anonym23695
Hej!

Och tack för din kommentar i min tråd. Ja, suget har ebbat ut liksom paniken jag kände, och tanken att jag är inte redo för middagar med vin har jag vänt på. Jag är redo! Detta blir min första prövning och jag ska göra mitt bästa för att det ska bli bra och trevligt för alla, inklusive mig själv. Alkoholfri öl är ok och jag håller mig till den. Och tanken på känslan jag får när jag har klarat av det stärker mig redan nu. Det här ska gå bra.
Så Tacksam för att detta forum finns, lite pepp och kloka ord från människor som kämpar mot samma demon, är så värdefullt. Hade du inte skrivit vet jag inte hur jag känt nu. Dina ord fick mig att samla ihop mig och tänka i andra banor. Tack igen❤
Önskar dig allt gott på din väg mot ett nyktrare liv. Trevlig helg!

Barnmorsan
WOW

vad bra att du har kommit till insikt och vill förändra ditt liv och ditt förhållande till drickandet. När jag läser ditt första inlägg så slår det mig att det kunde gå riktigt åt helsike om du inte dragit i handbromsen nu omedelbums! Grattis till ditt mod och din övertygelse! Det är beundransvärt. Jag önskar dig all lycka på din resa!

EnsammaPappan
21 dagar,

Hej,

Nu har jag varit nykter i 21 dagar. Den senaste veckan har varit enkel jämfört med de två första. Nästan inget sug alls, och tankarna på alkohol kommer mindre frekvent. Under de första två veckorna kunde jag föreställa mig smaken av både öl och whisky, och sakna den något oerhört. Nu känner jag ingenting när jag tänker på det (jo, öl saknar jag lite, inte berusningen men smaken -- alkoholfri öl är ganska gott men smakar tyvärr såpass annorlunda att det inte är ett fullgott substitut).

Det är vansinnigt skönt att kunna vakna utvilad utan huvudvärk och medföljande bakfylla. Nu fortsätter det så här, en vecka i taget. Efter idag kommer jag hålla mig borta från forumet en vecka. Jag upplever det som ett tveeggat svärd; stödet och andras erfarenheter är väldigt användbara, men den ständiga påminnelsen om "kampen" är mindre bra.

Barnmorsan
Grattis till dina 21 dagar!

Jag är glad att du vaknat utvilad nu i 21 dagar och att din son nu har en nykter pappa.
Vi ses om en vecka! Då har du varit nykter 28 dagar! Typ en månad! Wohoo!

kram

EnsammaPappan
29 dagar,

Hej alla!

Nu har 29 dagar passerat, och den sista veckan har varit den absolut enklaste. Jag har varit och rest för jobbet (i sydeuropa!) med mycket vin iblandat men hållit mig till alkoholfri öl. Det har varit en otroligt skön vecka, där jag inte ens med avundsjuka har tittat på människor som i solen tar sig ett glas vin eller en öl. Men paradoxalt nog så är det också farligt; det blir enkelt att intala sig själv att "ett glas är ju ingenting, jag är ju inte ens sugen!". Farligt farligt. Mitt mål är som sagt att återgå till ett väldigt återhållsamt drickande, men utan att bli absolutist. Och där är jag inte än. Kanske om en månad, kanske inte. Jag får se när jag känner mig trygg. Än så länge litar jag inte på mig själv.

Men vilken härlig vecka det har varit, som sen avslutades med en nykter helg med min son. Jag är väldigt nöjd.

Jag måste säga att forumet är väldigt dubbelt för mig. Å ena sidan har det varit extremt hjälpsamt att läsa om andras kämpande och peppande, å den andra så är det ett ständigt påminnande att man befinner sig mitt i en kamp. För mig är det nog viktigt att inte vara här för ofta!

EnsammaPappan
38 dagar,

Hej Godvänner!

Nu har det gått 38 dagar. Jag har vid ett tillfälle tagit ett glas vin (på ett flyg), men stannat där. Det räckte för mig. Blev lite yr dock så min tolerans måste ha minskat avsevärt! Annars känns allting mycket bra: jag vaknar utsövd utan någon bakfylla alls. Suget sätter in då och då, men det är inte allt för farligt. Jag kan verkligen njuta av livet utan alkohol alls, och då gör jag ganska mycket som ligger utanför min "comfort zone". Livet tuggar på och är mycket bättre utan alkohol än med. Fast det är klart, jag betraktar mig inte som absolutist, utan hoppas att efter en längre paus att återgå till ett mycket måttligt drickande. Men ju längre tiden går desto mer tycker jag att det känns onödigt att kanske börja konsumera alkohol alls. Vi får väl se!

Hur går det för er!?

Illaute
Bra där!

Vi bara hoppa in och gratta dig till dina 39 dagar. Grymt! Själv är jag stolt över mina 9 dagar av total avhållsamhet. Har inte varit utan alkohol i så många dagar i rad på många, många år. Till skillnad från dig går mina tankar nu att jag ska sluta helt. Har provat att dricka måttligt tusen gånger och det har ändå bara gått mer och mer utför.
Det går ett tag och sen trillar man dit igen och får börja om. Tror ändå på att när man är här och skriver så har man ändå kommit till insikt om sitt drickande och det hjälper en i positiv riktning. Vare sig man vill sluta helt eller bara ändra sitt dryckesmönster. Man har lagt i handbromsen lite. Det är svårt att bara tuta och köra.

EnsammaPappan
41 dagar idag

Och livet fortsätter utan alkohol. Allting känns oerhört bra och detta har visats sig vara ett fantastiskt beslut! Jag har nästan inget sug alls att dricka, men ibland poppar det upp. Men det är inte värre än att jag kan slå det tillbaka. Lycka till allihop och ha en trevlig helg!

Aine
Hej!

Grattis till alla dina nyktra dagar! Låter härligt. Fortsätt så . Önskar dig en fin helg.
Tack för kommentar i min tråd.

EnsammaPappan
49 dagar

Hej alla!

Hoppas att ni har en lika vacker Söndag som jag! Efter några dagar av regn så har solen äntligen tittat fram.

De senaste 50 dagarna har varit väldigt spännande och intressanta. Mornar har tagit sig en helt ny innebörd, och jag älskar att ta mitt morgonkaffe och uppdatera mig själv med dagens nyheter. Kvällar har varit ... annorlunda. En del av mig är väldigt glad i att inte ligga som ett jävla mähä på soffan lite lullig och bara titta på någon tv-serie, bara för att fylla på vinglaset då och då. En annan del är oerhört tacksam för att jag har sluppit de där karatefyllorna när vinet inte räckte till, och jag vaknar morgonen efter med minnesluckor och en halvtom flaska whisky (samt en tom flaska vin). För att inte tala om morgonen och dagen efter. Men det finns också en del av mig som är uttråkad; som tycker livet är grått; som tycker det är jobbigt att ursäkta sig/undvika sociala situationer då alkohol är inblandat. Och ibland, inte ofta, men ibland, så sätter suget i ordentligt. Jag har svårt att sätta fingret på vad "suget" egentligen är, då jag har börjat känna en viss avsmak mot ruset (i synnerhet hur det påverkar mig kognitiva förmåga).

Men men, några få observationer:

1, När suget har satts in som värst så har jag har provat att röka en grön slags ogräs som är lagligt i bland annat Kalifornien (jag brukar sällan det, men jag har ogräset hemma). Inte helt oväntat så hjälpte det något oerhört. Allt sug mer eller mindre försvann. Det är säkert så att THC som betraktas som en behandlingsform mot alkoholberoende om 20 år ...

2, Det är tråkigt att se hur vissa personer försvinner från forumet (som Themistokles). Vanligtvis för att de börjat dricka igen. Men vad som är tråkigt är att de försvinner förmodligen för att de skäms (Vilket de absolut inte ska! Det här forumet är ju till för att inte skambelägga någon).

3, Det är både närande och tärande att läsa på anhörigforumet. Närande i och med att man får en inblick i hur närstående drabbas av en persons drickande. Tärande på sättet att jag upplever forumet som ensidigt. Exempelvis är det uteslutande kvinnor som be om råd angående sina alkoholiserade män (trots att det är minst lika många kvinnor på den här sidan av forumet); de som har valt att lämna rekommenderar ALLA att göra samma sak (jag är oerhört tacksam i att min partner inte har lämnat mig, utan snarare stöttar mig i min egna kamp); och trots att det finns ett bra gäng med alkoholister på en annan del av forumet så frågas det väldigt lite ifrån oss. Jag tror många här hade kunnat bidraga till de anhöriga (jag har försökt ett par gånger, men möts med tystnad).

4, Jag har som mål att vara nykter i 60 dagar för att sedan övergå till ett måttligt drickande. Många här skulle säga att jag lurar mig själv och pekar på de många exempel som har haft samma inställning för att bara 6 månader senare gå ner sig totalt och inse att totalnykterhet livet ut är den enda vägen framåt. Det kanske är rätt. Men vad händer med de som lyckas? Tror ni verkligen de stannar kvar på forumet för att skryta om sin måttlighet? Nej, jag tror de såg ett miserabelt liv i vitögat, vände skutan, och slutar besöka forumet. Men jag vet ju förstås inte.

Oavsett, åter en dag som börjar utan bakfylla, fint väder, och en hel del att göra. Kanske ska jag ta ut motorcykeln för en sväng!

Ha det så fint!

Denlillamänniskan
Roligt att läsa att det går bra för dig!!

Jag ville bara replikera det där om kvinnor som beklagar sig över sina män. Mycket vanligt fenomen hos just kvinnor. Och som du skriver är inte alltid lösningen att man borde dumpa de korkade männen. Du har ju inte blivit dumpad. Varför?? För att du tagit tag i ditt alkoholproblem, helt enkelt.

En annan sak är att kvinnor och mäns hjärnor (generellt sett) är lite olika. Det finns forskning som belägger det. En av dessa skillnader gör att kvinnor gärna "gullar i grupp". De stödjer och håller med varandra på ett sätt som inte liknar männens sätt att hantera svårigheter (generellt sett, vill jag åter poängtera).

Somliga av oss har däremot könsavvikande hjärnor. Hos kvinnor beror detta ibland på att de som foster fått en extra dos manligt könshormon, beroende på att deras mödrar varit svårt stressade under graviditeten. Jag är själv en sån kvinna. Jävligt feminin till det yttre, men fungerar rätt manligt i hjärnan.

Således har jag svårt att "gulla i grupp" med andra kvinnor och har lätt att bli kompis med män. Vilket har missförståtts ett antal gånger. Tyvärr.
Så var inte ledsen för att du har svårt att relatera till fullo med dessa lidande kvinnliga anhöriga. Se det bara som en normal variation mellan könen.

Lycka till i ditt fortsatta arbete med ditt alkoholproblem!!

EnsammaPappan
Tack för svar

Denlillamänniskan. Jag är faktiskt bekant med det beteende du beskriver. Kvinnor är nog mer benägna att bekräfta varandra (den satiriska tidningen The Onion hade en rolig artikel på temat: https://local.theonion.com/female-friends-spend-raucous-night-validating...).

Och jag har inga personliga problem med att jag inte kan relatera till dessa anhöriga. MEN, man ser en hel del nya anhöriga som ber om råd. Vad de får tillbaka är ofta VERSALER om hur det ska lämna ommedlbums och aldrig se tillbaka. Det känns nästan som en projektion om vad den som ger rådet "borde själv ha gjort"; men allas omständigheter är olika, och vad som passar en person kanske inte passar den andra. T.ex. finns det näst intill inga "framgångssagor" från anhöriga om hur allt ordnade sig, mannen slutade dricka, och de hittade tillbaka till varandra. Trots att det finns flera solskenshistorier ifrån den här sidan forumet om människor med alkoholproblem som slutat och behållt sin partner. Jag vet inte, men jag tycker synd om de som inte faktiskt kan lämna, men ändå får rådet att "GÅ" och blir beskyllda för att vara "MEDBEROENDE" (ett uttryck som används oerhört slarvigt här). Många kan helt enkelt inte lämna: De har inte ekonomin; de är rädda att barnen då blir ensamma varannan vecka med en alkoholist; de saknar arbete etc.

Denlillamänniskan
Jag förstår din frustration, men menade inte att ifrågasätta dig

Kan det vara så enkelt att alla alkisar inte är svin?? Solskenshistorierna kommer ibland fram på forum för oss som dricker. Precis som hos dig, där du fortfarande har kvar ditt äktenskap. Det kanske också kan vara så, att om man kan prata med varandra inom äktenskapet och lösa sina problem, så finns det inte så stora behov av att skriva i forum? Det är alltid svårt att exakt veta vilka problem som endast härstammar ur överkonsumtion av alkohol, och vilka problem som beror på underliggande psykiska problem/ relationssvårigheter.

Har man känslomässiga problem eller relationssvårigheter och dessutom ligger och krökar i soffan, så blir ju den sammanlagda problematiken tio gånger värre. I det läget kanske en uttmattad make/ maka kanske får rådet att försöka rädda sig själv.

EnsammaPappan
En sen uppdatering

Hej alla!

Jag höll upp i mina 60 dagar och jag mådde faktiskt riktigt bra. Under sommaren har jag druckit. Mycket måttligare än tidigare, och jag har varit helnykter på stora tillställningar som 40-års kalas etc. Men jag tycker själv att jag har: 1, druckit för mycket (dvs mer än vad jag själv egentligen vill), och 2, så mådde jag generellt mycket bättre av att inte dricka alls. Visst är det skönt att ibland ta ett glas vin eller en öl med vänner, men det blir oftare fyra glas vin och det påverkar hur jag mår dagen efter (inte som en rejäl bakfylla eller så utan snarare en generell nedstämdhet som jag slipper om jag inte dricker).

Så nu blir det att hoppa upp på vagnen igen på obestämd framtid. Jag kanske kan prova igen längre fram, men nu är det rätt för mig att inte dricka alls under en längre period. Dag 1 således!

Kram!

Femina
Grattis

Grattis till ett nytt, bra beslut. 🌼

DetGårBättre
Läste igenom tråden nu och du

Läste igenom tråden nu och du skrev att du ville hålla uppe 60 dagar. Klart det är en bra tid och inget att förakta. Men jag tänkte rekommendera dig att se "Under Ytan" med Mårten Andersson. Han tänkte exakt samma. Under den tiden hinner oftast inte tillräckligt ske även om allt beror på ens tidigare bruk och missbruk. Jag höll upp 20 månader och tog ett beslut att börja igen. Snabbt är man ute på en farlig väg igen och jag drog i nödbromsen redan efter en tvådagarsfylla. Det hade nog bara varit en tidsfråga innan jag närmar mig femdagars som var mitt tidigare rekord.

Och som du skriver mår man som helhet mycket bättre utan alkoholen även om vi romantiserar den och fokuserar på de få minuter av "tillfredsställelse" istället för de timmar vi är för fulla, har ångest, är bakfulla eller you name it.

Sen har vi alla olika infallsvinklar när vi kommer hit. Lösningen att nå dit man vill är också strävan. Jag hade 2016 ett mål att slippa dygnsfyllorna framför allt men även minimera fyllorna rakt av. Jag fick många bra strategier och när jag slet som ett djur med dessa funkade det mer eller mindre okej. Hjärnan blir dock annorlunda i perioder man dricker lite då och då. Plötsligt trycker man undan strategierna, antingen medvetet eller genom att berusningenoch omdömet tar över.

Lycka till med vad du än väljer!

EnsammaPappan
Tips önskas

Hej igen,

Tack för din kommentar DetGårBättre!

En grej som bekymrar mig mycket är att de som är i min närhet och vet om mina problem är helt övertygade att jag behöver professionell hjälp. De verkar tro att det är en mirakellösning, och ska jag vara ärlig så tror jag att flera hade vänt mig ryggen om jag inte sökte sådan hjälp (utfallet verkar vara mindre viktig).

Har någon här erfarenhet av sådan hjälp? Beroendecentrum och AA är uteslutet av olika anledningar. Men jag tänkter mig behandlingsformer som KBT etc.

(Personligen ser jag det här som en inre resa som jag måste ta mig igenom själv. Men jag är rädd att vissa kommer vända mig ryggen om jag inte gör som de vill)

DetGårBättre
Redan på dina kommentarer att

Redan på dina kommentarer att du är rädd att vissa vänder dig ryggen om du inte gör som de vill. Redan här har du egentligen misslyckats. Åtminstone statistiskt. Väldigt få människor lyckas förändra sig för att någon annan vill det. Vi måste själv vilja och det är då som det är möjligt att uppnå saker. Annars kan vi hålla motivation en kort stund - eller gå på ren vilja, men sen då?

Att du utesluter beroendecentrum och AA tycker jag låter märkligt. Åtminstone om du inte provat det förr. Då är det väl mer rimligt att man inte vill göra om något med dåliga erfarenheter. Men som jag skrev ovan, AA och beroendecentrum är inget för dig nu, inte kbt heller eller någon annan form av samtalsterapi. Just för att du inte vill göra någon förändring - utan för att andra vill.

Bor du i Malmö finns det bra AA-grupper. Även Öppenvårdshuset Gustav där man är mer eller mindre anonym. Åtminstone förs inga anteckningar som kan kopplas till dig. Dock behöver de ju lite information för att kunna få tag i dig vid registrering etc.

Så frågan är exakt vad det är du vill? Som jag skrev någonstans i någon tråd (och nämnde lite smått här) så 2016 ville jag bara förändra mitt drickande - sen insåg jag att det är för tufft. Det är svårt att ändra sina invanda vanor. Det går men det krävs mycket. Knappt att årslånga uppehåll hjälper när man nått en viss gräns. Sen kom jag till en punkt där jag ville sluta helt. Det höll i 20 månader. Sen lyckades jag intala mig att det här ska jag nog klara. Men till vilket pris med ångest dagen efter? Nej, vips hade jag en tvådygnsfylla och då kände jag att nej, nu får det räcka! Min innersta vilja är dock inte speciellt stark utan just nu får förnuftet styra! Det funkar så länge känslan och viljan inte tycker jag ska dricka! Annars är känslan en stark drivkraft!

Se "Under Ytan" och få dig många goda skratt men även en del tankeställare!

EnsammaPappan
Jag tror du har missförstått

Jag vill sluta, och jag kommer att sluta. Det är mitt fria beslut och ingen annans.

Vad människor i min närhet har åsikter om är HUR man slutar. Och för dem innebär det professionell hjälp (forum, internetprogram etc. biter alltså inte enligt dem). Som jag skrev så verkar utfallet (dvs. nykterhet) vara mindre viktigt än vägen dit. (Hur du nu drog slutsatsen att jag "inte vill göra någon förändring" är bortom mitt förstånd).

Jag bor utomlands och där finns ej "beroendecentrum" och AA har en djupt Kristen komponent som jag redan försökt. Varför är jag skyldiga förklaringar?

Jag frågar igen: Är det någon som är bekant med någon alternativ professionell hjälp som inte är beroendecentrum eller AA?

Jag både vill och kan sluta, men det här är viktigt för mina närstående.

IronWill
Hej

Utifrån så gissar jag att man ser att det som att den som försatt sig i alkoholproblem måste vara oförmögen att ta sig ur dessa själv.

Jag vill dock hävda att all hjälp, proffsig som amatörmässig, är bortkastad om personen själv inte är helt övertygad om vikten av att sluta dricka. Dvs man kan inte tvinga någon att sluta. Hjälp är just det, hjälp. Man måste själv dra det tinga lasset.

Om man behöver hjälp eller inte tror jag man är kapabel att välja om man väl nått insikten om att man verkligen vill sluta. Kanske i vissa fall att akut tvångshjälp kan hjälpa någon att fatta ett bättre beslut. Men i ditt fall verkar du ju ha viljan och insikten. Vad tror du själv att du behöver?

Jag kan tänka mig att man kan använda hjälp delvis för att visa att man menar allvar med att sluta. Att man är öppen med sitt problem och inte försöker sopa det under mattan. Men mottagligheten styr.

Jag valde efter några AA möten som jag gillade men som inte kändes nödvändiga, att sluta på egen hand. Men jag tog dock hjälp av forumet, böcker, bloggar, poddar, forskningsrapporter, träning etc. självhjälp mao. Men för mig var det bästa sättet (hittills). Men hade jag känt samma motivation men ändå funnit mig med ett par sexpack folköl i soffan så hade jag nog tittat på andra alternativ. Men för mig var livsstilsförändringen och vanan jobbigare än suget. Så det är högst individuellt.

Men låt inte andra bestämma ett av de viktigare besluten i ditt liv. De vill väl men förstår tyvärr inte.

Amanda
Hej EnsammaPappan!

Fint att gå tillbaka lite i din tråd och läsa att du haft ett uppehåll från alkoholen under ett par månader och att du märkte av en del positiva effekter, som att morgonkaffet blev en trevlig stund på dagen. Nu vill du vara nykter en period igen. Du gör en omvälvande resa och det är verkligen klokt att tänka på detta som något som du i första hand behöver ta dig igenom själv. Enbart du kan fatta beslut om hur du vill ha det med alkoholen eller vilken typ av hjälp, om någon, som passar dig. Alla vägar till nya vanor är unika och chansen att lyckas brukar vara störst man själv får bestämma själv hur en förändring ska gå till. Samtidigt fint att du vill ta hänsyn till dina närståendes önskemål genom att utforska vilka möjligheter som finns, oavsett hur du sedan väljer att gå vidare.

Du känner säkert redan till vårt internetbaserade program, som finns här: https://alkoholhjalpen.se/programmet

Ett annat alternativ kan vara att ringa till Alkohollinjen, där personer som vill ändra sina alkoholvanor kan få stöd på telefon av en rådgivare. Det finns möjlighet att boka in flera samtal och rådgivarna använder sig av Motiverande samtal och KBT. De har telefonnummer 020-84 44 48.

Detta är bara ett par snabba tips som kanske eller kanske inte passar dig. Jag hoppas att du även får ta del av andra forumanvändares erfarenheter så att du kan fatta ett beslut som känns rätt i magen.

Varma hälsningar och allt gott till dig,
Amanda, Alkoholhjälpen