av mamma-julia

mamma-julia
fre, 2019-05-10 - 22:25

Hej alla! Min son slutade dricka i november förra året efter flera vändor på sjukhuset, två gånger i höstas för att han kräktes blod. Nu har han börjat tillåta sig att dricka öl 3,5 igen och varje dag. Han har mått bra och ätit och gått upp 10 kg sedan han slutade dricka i november, flyttat till en lägenhet han trivs i och håller ordning och har fixat sig egen mat. Tidigare fick jag gå dit varje dag med matlådor. Nu har han varit jättestressad ett tag, han har Aspberger med allt vad det innebär. Och så idag sa han att han bajsat svart och blev så jätterädd. Men när jag kom dit ville han inte ens prata själv med 1177 och inte åka in heller. Så är det ofta, han ropar på hjälp och sen avvisar han den hjälp jag erbjuder. Jag kan inte sova på nätterna om jag har mobilen på, det har varit för mycket dramatik de senaste 20 åren och ringer han så är det nästan alltid något negativt. Nu vet jag varken ut eller in, ska jag våga stänga av den, ska jag våga släppa ansvaret. Känner mig alltid i beredskap och håller på att gå sönder totalt. Han är 43 år och borde kunna ta eget ansvar men även om han avvisar mig och mina råd så är det mig han vänder sig till om det är något, ingen annan duger. Ibland funderar jag på att ta min sambo och mina hundar och flytta långt härifrån, jag vill ju leva mitt liv. Alkoholen kommer alltid tillbaka, har det gått en tid så börjar han tänja på gränserna och så blir det mer och mer. Vad ska jag göra, hur ska jag få honom att inte vara en fara för sig själv. Är jag en dålig mor om jag inte finns där till 100% hela tiden? Så trött och längtar efter att få göra mina egna saker, behålla mina egna pengar, känna mig fri och glad. Är så arg på alkohol, det borde införas motbok. Att den ska ha ett sådant grepp om en människa.

Ansan64
lör, 2019-05-11 - 08:10

Hej
Du säger att din son har Asberger. Får han någon hjälp med det? Har han någon kontakt med LSS? Har du varit i kontakt med Asbergerförbundet?
Har du något stöd i form av ex samtal, avlastning? Det är en tuff situation du är i och diagnosen är inte lätt att hantera.
Det finns stunder när jag tycker att man borde förbjuda alkohol eftersom det förstör för så många. Och denna ständiga oro. Jag sover med ett öga öppet orolig för att det ska hända något med min man.
Ta väl hand om dig.

Adde
lör, 2019-05-11 - 08:59

du ursäkta om jag skriver för hårt men jag kan inte linda in det.
Du ska INTE ta ansvar för hans liv utan du måste leva ditt liv som du vill ! Att vara medberoende till en sjuk människa kostar på men det gagnar ingen att även du blir sjuk av hans sätt att leva ! Men att sätta gränser som förälder är svårt, jag har själv fått göra det med min son fast han inte på långa vägar har liknande problem, men att jag skulle fortsätta att ha honom i mina tankar för jämnan fungerar inte för mig. Han får ta ansvar för sitt och jag för mitt.
Ta hjälp av det som finns för din situation och som är bra för din egen skull !

mamma-julia
lör, 2019-05-11 - 12:41

Hej och tack för ditt svar. Vi har varit i kontakt med Habiliteringen och där fått information om Asperger och vad de kan hjälpa till med. Men han avsäger sig att form av hjälp och jag står helt maktlös. Nej, den här diagnosen är sannerligen inte lätt att hantera och när alkoholen sen är inblandad med skador som följd blir det än värre. Jag är rädd att förlora honom, det är därför jag har så svårt att släppa taget. Alkohol är ett gift som förstör och förgör, jag avskyr det. Ska kanske kontakta någon LSS-handläggare på kommunen och höra lite mer med dem. Den här beredskapen orkar jag inte med längre det är ett som är säkert, känns bara som om jag låter farorna få härja fritt om jag släpper taget. Hans liv betyder ju mer för mig än att slippa besvären runt honom om man säger så. Men samtidigt går det inte längre, jag är 65 år och vill ta vara på de år som jag orkar vara aktiv. Måste ju finnas någon form av avlastning och får väl försöka bita ihop om han vägrar ta emot hjälp, måste väl ändå vara hans eget ansvar. Han är ju inte förståndshandikappad utan smart som bara den, men vardagen och rutiner fungerar inte. Ska kolla upp lite mer om vad som kan erbjudas.

mamma-julia
lör, 2019-05-11 - 12:48

Hej och tack för ditt svar. Jag håller med dig, det gör jag. Men rädslan att förlora honom segrar i mig hela tiden. Förstår inte vad som ska till för att han ska ta emot hjälp, hans Asperger gör att han är minst sagt omedgörlig och det blir bara strid hela tiden. Jag ger efter för att jag är så styrd av rädslan men förstår ju att det här inte håller mycket längre, jag är 65 år och ska väl kunna få njuta lite av livet medan jag orkar, bara det inte blir på hans bekostnad. Får forska vidare i vilken form av stöd och hjälp man kan få men så svårt när han inte vill ta emot det. Jag är så sliten och har så lite ork att sätta emot och har heller inga inom familjen som kan eller vill hjälpa till. Du har så klart rätt i att det inte gagnar någon, jag måste göra något innan jag faller ihop. Började precis bli lite starkare och vågade mig ut lite och då ringer han och är rädd att han fått magsår igen och jag blir lika rädd om inte mer och så slukar rädslan hela mig igen och jag är tillbaka till "gå". Bra att få skriva av sig här och lasta ur eländet lite.

Harry2008
ons, 2019-05-29 - 10:18

Hej
Tyvärr har jag liknande problem med min son som är din ålder...
Han dricker på tok för ofta o för mycket o är alltid sur utan alkohol...
Klankar på mig i allt när vi träffas, super sig full på restaurangen när vi sist var ut o åt. Ser ner på andra...
När jag tar upp min oro över hans alkoholvanor blir han vansinnig, han är en vuxen man minsann..och han dricker hur mycket han vill.

Hans kritik av mig är såå nervärderande och obegriplig...den gör mig nedstämd i månader..

Jag har fått nog av denna son och jag vill inte utsättas för hans fula fasoner...samtidigt som jag inte vill mista honom.
Hans är idag tyvärr en kopia av sin biologiska far som dog pga alkoholism
..jag stod ut i 7 år och levde sen ensam med mina söner..
Hans far var oxså en högt presterande man, självgod , nedlåtande man som beskyllde alla andra inklusive mig för att han drack sig redlös.
.De sista åren innan han dog blev han också en misshandlare av en kvinna som i slutet tvingades bo på kvinnojouren...

Varför ska jag nu välja att frivilligt utstå min vuxna son sätt..han ör en spydig gubbe på 42 år, som på alla sätt visar att han vill vara ifred...som inte uppskattar mina besök, trots att han välkomnar mig.. fast jag jag är mycket tolerant person och är aldrig det minsta kritisk i deras val av liv...

Och dessvärre får båda mina söner bra ekonomiska tillskott av mig , för att jag vill att de ska ha det bra ekonomisk tryggt.....
Varför ?
De har båda bra betalda jobb o de ber mig inte ens ber om pengar.
Jag måste ju vara en idiot...men jag tror att allt
bottnar i att mina söner varit allt för mig, när jag var ensamstående,
o för att jag beskylldes av släkten för att vara en usel egoistisk kvinna som lämnade barnens far.
.jag drabbades av skuldkänslor för mina barn, vilka min man fullkomligt svek efteråt..

Så under många år så satte jag mina barn främst men konstigt nog fortsätter att göra det fastän det är i 40 års åldern.
Jag prioriterar inte mitt liv med den man jag nu bott ihop med i 30 år...jag ögnar tiden till att grubbla över hur mina söner har det !!!...

Mina söners liv o välmående tycks vara viktigare för mig oavsett hur de bör sig åt....deras framtid är viktigare än min egen.
Trots att jag är förtidspensionerad reumatiker. Vilket de fullkomligt struntar i...

Nu tänker jag sätta ett stopp för mitt egna sjuka beteende som faktiskt gör att jag belönar dem på fel sätt...
Jag ska visa dem tacksamhet o finnas för de när DE visar att de bryr sig om mig och uppskattar mig...annars får det vara.

gros19
tors, 2019-05-30 - 09:03

Upplever situationen du befinner dig i som oehört pressande i det närmaste outhärdlig. Du förefaller maktlös inför din sons liv både när det gäller alkoholen och att tkunna påverka honom att ta emot hjälp för sina problem. Det finns säkert hjälp att få när man har en diagnos, men viljan att ta emot hjälp måste ju finnas där. Din son behöver självklart hjälp, men som jag ser det behöver du i första hand hjälp och stöd. Skulle önska du hade möjlighet att genomgå något anhörigprogram men vet inte vad du har för möjligheter att göra det eller var du bor. Du kan leta på nätet efter någon alanon grupp till en början. Kommunen, socialförvaltningen har också ofta anhörigprogram. Det är oehört smärtsamt att se sitt barn rasera sitt liv och att vara maktlös inför detta, men så är det och jag hoppas du på något sätt och med stöd kan lära dig hantera detta. Lätt är det definitivt inte, men att låta rädslan styra ens liv brukar inte bli bra. Har själv levt i en liknande situation, även med en son med samma diagnos. Just nu är allt lugnt för mig och det trodde jag inte var möjligt efter alla år av oro. Början till förändring inleddes när jag genomgick ett anhörigprogram under en vecka. Till sist vill jag poängtera att genom den förändring av mitt synsätt och beteende och därmed mående som jag genomgick,är inte bara jag en vinnare utan även min son.

gros19
tors, 2019-05-30 - 17:31

Hej igen!
Undrar bara om det aldrig varit aktuellt med missbruksvård för din son. Är han inte intresserad eller anser han kanske att alkoholen inte är något bekymmer. Det finns både frivillig vård och tvångsvård, vilket kanske låter hemskt, men det är faktiskt så att om man utsätter sin hälsa för allvarlig fara genom sitt missbruk kan man bli omhändertagen enligt LVM lagen om vård av missbrukare. Läkare på sjukhuset brukar anmäla till socialförvaltningen, men som privatperson kan man även göra en anmälan och anmälaren kan vara anonym om man så önskar.. Förstår att detta inte låter lockande, men så fungerar det och jag vill bara att du ska känna till det. Du kan inte vara ansvarig för din sons hälsa även om du skulle vilja det. Låter som att en förändring är på gång för din del. Lycka till och ta emot all hjälp du kan få.

mamma-julia
sön, 2019-07-21 - 22:34

Hej gros19!
Mamma-Julia här. Läste ditt svar först nu, jag har haft problem med datorn. Ditt svar berörde mig då du har erfarenhet av en son med samma diagnos. Anhörigprogrammet du nämner intresserar mig, undrar om det kan finnas i närheten av där jag bor. Jag måste nog "avprogrammeras" eftersom jag inte av egen kraft förmår förändra något. Jag är hela tiden i beredskap och även om jag tillåter mig att göra saker för egen del ibland så känns det som om jag gör något förbjudet, som om jag försummar honom. Hela min pension går till honom, jag har inte ens pengar till att köpa det jag behöver eller vill ha. Jag förmår verkligen inte hejda mig själv och sätta gränser. Min rädsla att förlora honom är så stark att det är den enda som styr mig och jag ger honom allt han vill ha. Nu har det varit lugnt i flera månader, han har fått sitt körkort tillbaka och även lånat till en bil. Han verkade så nöjd med livet och jag började äntligen känna lite personlig frihet utan att få dåligt samvete. Men så har han druckit vid två tillfällen och nu den här helgen har han druckit i tre dagar i rad. Jag orkar inte med och måste helt enkelt få styrka att behålla min pension och försöka leva mitt liv de aktiva år jag har kvar. Så det du skrev om förändringen av ditt synsätt och beteende låter som en dröm för mig, tänk om jag kunde få uppleva det. Och just att även din son blev en vinnare av din förändring. Jag bor på i Mälardalen inåt landet, kan det finnas något anhörigprogram där omkring tro? Jag har pratat med kommunens anhörigstöd men kom ingenstans med mig själv där.

mamma-julia
sön, 2019-07-21 - 22:41

Hej Harry 2008!

Det kändes bra att läsa det du skrivit, känner igen mig i det. Du skriver om ditt eget sjuka beteende, precis så känner jag om mig själv också. Hur går det för dig, har du orkat och lyckats få till någon förändring? Jag har ett förhållande med en man sedan 30 år tillbaka och hela den långa tiden har det varit bekymmer på löpande band som gjort att jag fokuserat på min son till åtminstone 90%. Och jag kan inte hjälpa till med en krona hemma då nästan allt jag får i pension går till min son. Det är så fel allting men min rädsla att förlora honom, min känsla att jag försummar honom, mina skuldkänslor, allt det där gör mig totalt handlingsförlamad när det kommer till att sätta gränser. Jag tillåter inte mig själv att leva och det är just det, att jag själv har ett sjukt beteende som gör att detta aldrig tar slut. Vill gärna höra hur det går för dig, vi är ju i en ganska liknande situation.

gros19
tis, 2019-07-23 - 09:56

Ja förändringen är som en dröm när man befinner sig i den situation du befinner dig. Ett under jag inte trodde var möjligt. Det anhörigprogram jag genomgått var på Nämndemansgården i Skåne, men det bör finns på fler ställen. Om du kontaktar Nämndemansgården, dom är i en klass för sig anser jag, så kan dom säkert slussa dig vidare om du tycker det är för långt att åka till Höör. Du bor på Rönneholms slott i Höör under en vecka om du väljer att åka dit. Googla på Nämndemansgården. Du kan även kontakta Alanon. Leta på nätet efter tfn nr. Alanon kan nog också berätta var du kan genomgå ett anhörigprogram. Programmet jag genomgick kostade 11.000 kr. Låter kanske mycket, men det var ovärderligt. Mitt sätt att överleva helt enkelt. Lyckas du inte hitta något anhörigprogram i närheten så hör av dig så kan jag nog hjälpa dig.

mamma-julia
tis, 2019-07-23 - 12:10

Hej gros19 och tack för ditt svar!

Jag skulle gärna åka till månen om jag kunde få gå i ett program som kan förändra min situation. Problemet är dock det ekonomiska. Jag har skuldsanering som avslutas i december i år och det innebär att jag lever på existensminimum och därtill går det lilla jag har kvar till min son. 11.000 är för mig en omöjlighet att betala dessvärre. Men ska försöka kontakta Alanon och se om de har något här i mitt län åtminstone, bor i Västmanland. Något måste jag göra, jag är 65 och vill leva mitt liv innan det är för sent. Vill att min son ska vara frisk och glad och ta vara på sitt liv så jag också kan göra det. Det här forumet har givit mig lite hopp i alla fall och jag kan få känna att jag inte är ensam i detta elände. Tack och vi kanske hörs.

gros19
lör, 2019-07-27 - 23:07

Det är så mycket som styrs av skuldkänslor och jag kan inte se att det kommer något positivt eller konstruktivt ut av det. Skuldkänslor ingår väl i föräldrarskapet, men jag har bestämt att i år ska jag inte ha några skuldkänslor inför något av mina barn. Sedan kan jag plåga mig resten av livet med skuldkänslor om jag har lust. Agerandet blir helt annorlunda när det inte styrs av skuld. Det blir konstruktivt upplever jag. Vi gör så gott vi kan och lite till. Att ta kontakt med alanon är en väldigt bra början. Det kommer nog att förändra mycket.