av Superklanten

Superklanten
mån, 2019-05-13 - 07:55

Första fyllan på ett år - och ångesten är påtaglig..

Tillbaka igen. Det var 1,5 år sedan jag var här och också sökte hjälp hos min kommun för att prata om alkohol och ångest. Jag var då nykter i ca 6 månader, sedan blev jag gravid och har av naturliga skäl varit nykter sedan dess. Nu är min bäbis 3 månader gammal. Sedan hon föddes har jag druckit vin på kvällarna vid vissa tillfällen, ett eller två glas tillsammans med min partner. Har varit måttligt och känts ok. Nu i helgen var vi på fest - första gången i det nya livet. Hade skaffat barnvakt som skulle lösas av på natten då festen var slut. Jag tänkte att jag skulle sluta dricka vid 23-tiden och hålla mig i schack. Men jag var så uppspelt och glad för att gå ut att det inte gick enligt plan... Jag såg till att min partner gick och löste av barnvakten (senare än vad vi lovat) och själv fortsatte jag festa. Jag hade så roligt på kvällen och ville bara inte sluta. Dagen efter var dock fruktansvärd. Ångesten över att jag känner att jag valde bort att gå hem till mitt barn till förmån för att festa vidare med mina kompisar är fruktansvärd och den får mig att tänka att mina tidigare problem är tillbaka. Troligtvis har de aldrig försvunnit. Dumt nog trodde jag att livet skulle förändras, att mina begär skulle förändras, när jag blev mamma. Att det inte gjorde det i helgen får mig att känna att jag står på kanten. Har varit så fri från ångest när jag varit nykter - nu kommer alla känslorna som jag varit så långt ifrån tillbaka i kubik. Ingenting hände givetvis - min partner sa att det var ok att gå hem och lösa av barnvakten och min dotter sov gott utan att märka något. Men detta känns som tunn is.

Att dricka som förälder är stigmatiserat för mig. Själv har jag haft problem med otrygghet och oro i min barndom pga en förälder och alkohol. Detta är det sista jag vill ge mitt barn. Och tanken på att kvällen inte gick som jag först hade planerat, att alkoholen fick mig att ändra min plan, är så grymt obehaglig.

Jag hade förändrat mitt drickande - och jag vill inte på några villkor falla tillbaka till det att jag dricker ute på krogen för att få respit. Gör saker jag sedan inte kan stå för. Jag VILL inte, och nu när det inte bara handlar om mig och min egen destruktivitet kan jag verkligen inte.

Jag har hört med min partner och vänner efter festen, och de sa att det inte var någon fara. Att de inte märkt av att jag var berusad. Men sveket handlar om mig, och mitt barn. Jag vill aldrig ge henne otryggheten som jag själv kände. Just den här gången hände ingenting. Men rädslan för att det ska eskalera eller ta en annan vändning är för stark. Den ångest jag känner idag är förhoppningsvis stark nog för att det inte ska upprepas. Men jag kan inte lita på förhoppningar - jag måste veta att jag inte faller tillbaka. Just nu hatar jag mig själv och jag lever med ett ständigt dåligt samvete för taskiga saker jag gjort när jag varit full och inte tänkt efter. Jag orkar inte bygga på den tyngden av skuld mer.

Vad ska jag göra?

Denlillamänniskan
mån, 2019-05-13 - 13:45

Min önskan är att du slutar skämmas. Det leder inte till något gott. Det leder inte till förlåtelse eller gottgörelse. Det är i handlingen något händer. Det är när vi bättrar oss som vi skapat skillnad och återupprättat våran självrespekt.

Jag önskar att du kommer till förändring. Att du kan hitta mod och tillförsikt. Du har redan tagit det första steget och nu har du alla möjligheter att göra saker bättre.

Jag önskar dig allt gott och hoppas att det snart ska kännas lättare för dig. Du är inte ensam.

Superklanten
mån, 2019-05-13 - 14:07

Tack för ditt svar, det känns otroligt skönt att få stöd och respons. Jag vill ändra mig, men jag vet inte hur. Försöka dricka lite eller sluta helt? Det sista känns drastiskt men å andra sidan skulle det innebära att jag aldrig mer skulle behöva må såhär. Jag har frågat min partner som säger att jag inte behöver sluta helt, bara ta det lite lugnare. Det är lätt att säga när man inte är den som ibland totalt tappar omdömet efter ett par glas. Det är som rysk roulette.

Nu är det fruktansvärt och jag vill aldrig mer dricka med tanke på att det ibland får mig att göra saker jag inte står för. Men jag vet att om ett par dagar känns det bättre, inför nästa fest kanske ångesten är borta helt. Då kommer jag tänka på att ”jag kan dricka lite” och så är karusellen igång igen. Det var annorlunda förr, då hade jag bara mig själv. Nu får jag inte låta karusellen börja snurra - jag skulle inte stå ut med att vara anledningen till att mitt barn känner sig otryggt och att min sambo ej kan lita på mig och mina löften om att ta det lugnt...

Jag som inte dricker varje dag, utan ibland och för mycket, hur får man ordning? Det är lätt att glömma, göra om och fastna i en ond spiral där självhatet förstärks gång på gång.

Denlillamänniskan
mån, 2019-05-13 - 14:35

Som småbarnsmamma har man många krav och förväntningar att leva upp till. En god mor och en kärleksfull fru är två arketypiska bilder som man gärna vill leva upp till. Lätt att den självbilden får sig en törn, när man som du plötsligt förvandlas till värsta ansvarslösa partypinglan istället. När jag läser din text, så tänker jag att fokuset just nu verkar ligga på att leva upp till att vara just ansvarsfull och att sätta andras behov före dina. Det ingår helt naturligt när man blir mamma.

Men du är ju fortfarande du! Vad behöver du själv? Att ta sig en rejäl svängom med Alkoholdjäfvulen beror många gånger på att man vill släppa loss och slippa vara vuxen och ansvarsfull. Är det så att du behöver få ta hand om dig och dina behov lite mer?? Har du någon du kan prata med som ser bara dig och inte bara dina sociala roller?

Så bra att du skriver. Fortsätt med det, men låt det här forumet vara ett litet andningshål för DIG SJÄLV. Lämna mammarollen och frurollen utanför. Detta är bara för dig. Du fina människa som försöker göra det bästa av ditt liv. Just nu är det svårt för dig, men det kommer att bli bättre. Du är inte ensam och just nu är jag med dig.

Låt det bli en fin dag idag. Var dig själv nära och ta hand om dig.

Superklanten
mån, 2019-05-13 - 19:50

Du har helt rätt i det. Jag använder alkoholen för att släppa loss och slippa ansvar. Dock är det ju någonting jag får svara för sen, när den grymma ångesten äter upp mig. Att vara mamma är nytt för mig. Att känna att jag svek mitt barn, eller att jag har det i mig att kunna göra det, skapade en så kraftfull ångest som jag inte var beredd på.

Så jag står mellan de bilderna. Den som vill släppa loss och bara vara och den som bara vill vara en bra flickvän, mor och duktig på jobbet. Tyvärr blir dessa två ytterligheter svåra att kombinera - jag har svårt att hitta ett förhållningssätt där dessa två personer kan enas. Det är som om jag spänner bågen så hårt för att vara bra, älskvärd och perfekt för andra. Sedan under alkoholens influens så fallerar allt, jag blir destruktiv och gör allt för att skada mig, rasera bilden jag jobbat med att bygga upp för andra. Dagarna efter skäms jag, och raderar människor från mitt liv som jag inte klarar av att träffa för jag skäms. Det behöver inte nödvändigtvis hänt nåt, jag kan hitta på saker att skämmas för som kanske aldrig ens inträffat. Det är som en inre konflikt pågår inom mig. Ett krig inför min omvärld som ingen egentligen bett om.

Så vad vill jag? Jag vill må bra. Ha en balans. Jag vill kunna dricka, men framför allt vill jag vara en bra mamma. Och det sistnämnda kommer först. Jag har aldrig varit mamma innan, så jag visste inte. Men nu vill jag komma ihåg detta, och få mig själv att inse, att jag vill ALDRIG dricka alkohol om min dotter är närvarande eller om jag ska ansvara för att ta hand om henne på morgonen därpå.

Jag tycker så mycket om dina fina ord, om att försöka göra det bästa av mitt liv. Jag har ofta en annan taktik - att slå på mig och hata mig själv. Bestämmer att andra människor runt om mig, som jag träffat under berusningen, hatar mig också. För säkerhets skull, som om inte självhatet skulle räcka och bli över.

Nu vill jag gå vidare, men ta lärdom från helgen. Har du något förslag på mål att sätta upp?

Superklanten
tis, 2019-05-14 - 07:11

Det dåliga samvetet fortsätter även idag. Jag är så fruktansvärt besviken på mig själv. Av någon dum anledning trodde jag att mitt drickande skulle förändras automatiskt efter en lång nykter period, att vips så skulle det komma med en stor portion självmedvetenhet och ansvar. Det gjorde det inte. Några gånger funkade det, sen blev jag för full trots att jag planerat att inte dricka efter kl 23 då jag skulle lösa av barnvakten. Det var en jättebra plan från början, men efter två-tre glas vin så sköts tidsgränsen framåt och till slut sket jag i den och lät min partner få gå hem istället. Ja vad hade han för val?

Nu tittar jag på min fina, fina dotter och vill aldrig utsätta henne för den ångesten som jag själv upplevde då en förälder drack alkohol då jag var med. Det är troligtvis därför det känns så extremt starkt för mig nu.

Jag har läst på en del trådar och i kloka kommentarer, en sak som fastnar är att jag inte kan välja mina känslor utan enbart mitt beteende. Hur jag vill vara som förälder, dvs ansvarstagande och trygg, kommer inte per automatik. Jag vet inte vad jag hade för naiv förhoppning när jag trodde det? Det är ett beteende jag väljer.

Regler för mig nu, i detta nya liv, är att jag aldrig ska dricka om jag ska vara den som har ansvar för att gå upp med min dotter morgonen efter. Det är inte värt det dåliga samvetet. Som tur är blir det inte så mycket fester för oss nu, är inte 20 längre. Men blir det fest och jag vill försöka dricka måttligt så är det då jag kan skaffa barnvakt för hela natten och morgonen efter.

Sedan är det skammen. Den hemska skammen. När man inte vet vad andra tycker om en, hur deras bild av en har förändrats. Min partner har sällan problem med att vara måttlig, något som provocerar mig vid tillfällen. Han har fått stå ut med så mycket och varit tvungen att acceptera ett så dåligt beteende i vårt gemensamma liv, innan vi fick barn. Ofta vill han inte prata om det, när jag skämt ut mig eller sårat honom. Så jag kniper igen och låter bara skammen ligga som en tung börda över mitt bröst. Tyngre och tyngre. Nu när jag varit hemma och ledig kommer tankarna från livet med alkohol och ett obalanserat festande ikapp. Skulden och skammen för det jag gjort räknas upp som ett, tu, tre. Och så känner jag ett så starkt självhat.

Just nu går mitt liv ut på att dölja för alla andra vilken dålig människa jag varit/är. Hade dom vetat allt hade dom aldrig älskat mig = jag är inte värd att älskas, de vet bara inte om det...

Dante12
tis, 2019-05-14 - 08:20

Hej på er alla

Jag har klarat mig bra under de senaste 12 åren cirka. Nu tog jag ett återfall i helgen, inga konsekvenser hände. Men det kunde ha hänt, bara den vetskapen gör att jag mår skitdåligt.

Jag har bestämt ett nytt Stoppdatum när jag skall sluta att dricka och ta hjälp av de verktyg jag har omkring mig, dom är många som tur är... Mitt stoppdatum är 12 Maj 2019, känns jättebra att sätta ett datum. Nu är det bara att gå till handling... kan va tufft nog.. men för mig så underlättar det att sätta ett Stoppdatum.

Kram till er Alla

IronWill
tis, 2019-05-14 - 13:02

Inga uppehåll i världen kommer att göra dig måttfull. Du är sån nu. Precis som jag och de flesta andra här. Men en större del finns där ute och som inte ens funderar på saken.
Att skämmas eller grubbla löser inget. Ger dig bara än mer ”föräldraskuld”.
Dra ner eller sluta är ett ämne som diskuterats här flitigt. Det kan gå men för en majoritet så går det inte. Att alkohlen finns med i bilden sätter ofta alla goda intentioner ur spel.
Men det är inte lätt, heller inget att skämmas över. Vanligt problem men tyvärr med bara tuffa lösningar. Så mycket fokus på att vara den perfekta föräldern idag. Vi är av naturen ofullkomliga. Som nån sa ”vår uppgift är att skada barnen så lite som möjligt” för hur vi än gör så kommer vi att göra flera fel som kommer att skada dem på olika sätt. Bara att acceptera. Även genom att göra allt för dem så kommer vi att göra dem otjänster, och tvärt om.
Släpp det nu och move on. Tänk på dig själv nu. En ångestfull och plågad mamma är inte heller bra. Fundera på om du tror att du klarar att dra ner eller om du måste sluta helt. Du har ju det i dig bevisligen.
Shit happens.

Denlillamänniskan
tis, 2019-05-14 - 16:13

Hej Superklanten, Hej IronWill.

Jag ska försöka bena upp de där skam, skuld och panik-tankarna som brukar få en skjuts dagen efter. Obehaglig upplevelse. Trust me, I know this!

Jag tänker såhär;
Genom att marinera sig i självhat och skamkänslor uppnår man egentligen inget positivt. Mer än att man erkänner att man har klantat till det. Den vanliga önskan är att bli förlåten av omgivningen. För en del människor leder den där förlåtelsen till känslor av lättnad. Det är nu det blir förrädiskt. Tänk er alla alkisar som bett om ursäkt tusen gånger och dyrt lovar att bättra sig. Men inget händer. Det var bara så skönt att bli av med skamkänslan. Men som sagt; Skulden och skammen i sig leder faktiskt inte till förändring.

Det är därför som jag vet att det funkar bättre om man kanske inte ens ber om ursäkt. Inte till nån. Inte ens till sig själv. Man bara bättrar sig istället. Det går långsamt och man får ta det steg för steg. En dag i taget, och en bitvis upplevelse av ökad förståelse, tillförsikt och hopp. Det blir ingen snabb lättnad på det här sättet. Men det ger en större självrespekt och fan så mycket mer lärorikt.

Jag vill att du ska sluta älta, Superklanten. Du ska sluta tänka på dina brister och tillkortakommanden. Istället ska du dag för dag försöka göra ditt liv lite bättre. Sträck på dig nu! Andas! Gå framåt. Titta inte bakåt hela tiden. Då är risken större att du inte ser vad som kommer framifrån och du kan ramla och slå dig.

Jag vill också tacka dig för dina inlägg, IronWill. Jag har läst din tråd och följt dig en tid. Jag gillar ditt lite hårda sätt!

Idag är det en fin dag, eller hur??

IronWill
tis, 2019-05-14 - 18:46

Jag är ju mjuk egentligen ju :)
Men tack Denlillamänniskan, jag uppskattar feedback så jag lär mig mer om hur jag uppfattas.