av Spinoza

Spinoza
ons, 2019-05-15 - 11:13

Jag håller på och rensar ut och städar på landet. Det är skitjobbigt och jag växlar mellan gråt, ilska och lättnad över att jag väldigt snart inte ska behöva hantera alla X:ets prylar. Han är ju en samlare av rang och vårt (snart hans) vardagsrum är fullt med hans prylar (typ motorer, stereoapparater och väldigt mycket sladdar).
Jag har bokat in en städfirma som ska komma i morgon eftersom det är värdering av huset på fredag. Det är skönt att slippa den delen, det är nog så tufft att röja ordning och ställa undan så att de kommer åt att städa.
Men jag tar ett rum i taget och en paus däremellan och sen släpper jag fram den ilska som jag inte har vågat släppa fram inför X:et eftersom jag är rädd att det kommer bli totalt krig då.
Det blir ju en del i processen för mig att ta farväl av huset eftersom X:et ska köpa ut mig och det är både skönt och skitjobbigt samtidigt.

Skrållan
ons, 2019-05-15 - 13:08

Förstår att det är jobbigt. Bävar för när vi måste sälja vår bostad. Och just som du säjer så skiftar det mellan ilska och gråt. Tycker att dom inte fattar hur det ställer till det med allt. Men det är ju alkoholen som talar.
Känner med dig. Blir väl skönt när allt är över och ni bor permanent i varsin bostad, och du kan börja bygga upp ditt liv.
Styrkekramar till dig?

Spinoza
ons, 2019-05-15 - 13:44

Tack Skrållan!

Ja, det är tufft men nödvändigt och det som gör mig mest arg just nu är att mitt X tar på sig offerkoftan och inte ser sin del i det hela. Det blir liksom jag som är skurken för att jag vill skiljas och sen VARFÖR jag vill det blir inte intressant. Jag har slutat försöka förklara, för det går uppenbarligen inte in.
Men, jag kan inte göra något åt det, så jag jobbar på att släppa det så gott jag kan.

5barnsmamman
ons, 2019-05-15 - 13:47

Förstår precis känslan, är på väg till mitt nya boende om 2,5 vecka. Håller på att packa mina saker efter 25 år tillsammans, han skall oxå lösa mig ur huset, känns jätte jobbigt att behöva lämna allt.
Nu sedan 3 månader tillbaka har han hållit sig nykter men mina känslor för honom har förändrats så jag vet inte om jag älskar honom fullt ut som tidigare. De senaste 6 åren med alkohol, brutna löften, lögnerna och smusslandet med drickandet har liksom satt sina spår. Vågar inte lita på honom fullt ut, samtidigt vet jag inte om jag vill längre.
Känns jobbigt nu när han verkar fatta vad han håller på att missta.
Känner mig riktigt dålig som väljer att gå trots hans bättringar och är skit rädd för att flytta och ta fel beslut.
Men när jag inte gråter och lugnar mig så känns det som jag inte har något val, måste lämna för att kunna känna hur jag känner, men är absolut inte lätt när han gråter bönar och ber och skriver massa fina sms om att han vill att jag stannar.
Känner mig som ett monster som utsätter honom och barnen för det här.

Spinoza
ons, 2019-05-15 - 14:50

Tänk då på VARFÖR du gör det här och att du inte är ett monster! Det du gör nu är ju konsekvenser av alla tidigare händelser och hur viktigt det än är att ta sitt eget ansvar så gäller det ju samtidigt att inte ta den andres ansvar också.
Jag förstår verkligen att du inte vågar lita på att han klarar det efter ett flertal misslyckanden och skulle han verkligen göra det så kanske ni kan hitta varandra igen med tiden.
För mig försvann tilliten och därmed kärleken någonstans på vägen och jag ser inte att jag kan få tillbaka tilliten till honom igen.
Jag längtar bara till att det ska vara över så att jag får börja bygga upp mitt eget liv.

Skrållan
ons, 2019-05-15 - 15:15

Samma här, känns inte som jag har något val. Dels alkoholen, flirtandet med andra. Kärleken har fått sig en rejäl törn. Förutom att min man måste bli nykter, så måste vi jobba på vårt förhållande också. Mycket jobb. Och min man vill ju inte ens avstå alkohol.
Det råd jag fick här angående fina sms, som jag också får, så är det inte bara det som behövs utan det måste visas i handling också.
Känslorna förändras verkligen efter allt som hänt med fylla, gräl och att man blivit idiotförklarad så många gånger. Och det senaste blev min man lika dum och dryg när han var nykter också.
Ja att flytta isär är nog nödvändigt för alla parter.

Heleena
ons, 2019-05-15 - 17:10

Har varit där, sålde ett hus och städade/fixade inför 6 visningar i ett halvår innan det var klart. Nu så här 2.5 år senare är det det jobbigaste men ändå det bästa jag har gjort.

5barnsmamman
ons, 2019-05-15 - 18:49

Tack så mycket för att ni delar med er, behöver verkligen alla ord man bara kan få just nu, känner att jag vacklar i tanken flera gånger nu när det är så nära.
Lättaste sättet är ju att stanna men inte det rätta, orkar inte göra om hela denna resa som tagit mig drygt 1 år innan jag bestämde mig och fick en egen bostad.
Kom hem i kväll från jobbet möttes av en ledsen man som bönar och ber, men när jag stod på mig i mitt beslut blev han arg och tyckte att jag packade alla fina saker vi hade här hemma, fast han själv har bett mig packa själv för han inte orkar se när jag packar, fick oxå fan för att bilen inte stod fulltankad på gården och att jag lämnat massa återvinning till honom.
Han hotar med att flyttar jag kommer jag aldrig få komma tillbaka oavsett vad som händer eller hur det känns mellan oss.
Just nu känns det skönt att komma här ifrån.
Tack så mycket för er tankar.