av Ensammast_i_världen

Ensammast_i_världen
tors, 2019-05-23 - 05:29

I dag fick jag flera sms under dagen. Han skrev att han var glad. Att han älskade mig. Han var inne i stan och hade köpt en present till mig. Han var nykter. Han skulle komma hem strax och det skulle bli gott med köttbullar. Jag kände för första gången på länge någon slags hopp. Jag kände att nu har det kanske vänt.

Två timmar senare kom han hem. Full och elak. Han var åter igen Mr Hyde. Talade om för mig hur elak jag är. Sa att han vill dö. Att det inte är någon mening att försöka ändra något för han är en hopplös sopa. Och att jag älskar att trycka ner honom. Ena sekunden är han en sopa och allt är hans eget fel, nästa sekund är det jag som är problemet. Jag är tydligen elakast på jorden och älskar att få honom att känna sig värdelös.

Jag står där som ett frågetecken. Vad hände? Dessa kast mellan "jag känner mig glad i dag, jag älskar dig och vår familj, vi tycker om varandra, älskar varandra, och det kommer att bli bra" till "allt är meningslöst, jag är sämst, jag vill dö, du njuter av att trycka ner mig och få mig att känna mig värdelös" blir tvärare och tvärare och kommer flera gånger om dagen. Hur fan orkar man? Jag vet inte om jag gör det längre.

Jag har konstant huvudvärk. Jag kan inte sova. Jag är rädd att han ska dö. Jag märker att våra barn mår dåligt och jag vet att jag måste orka för deras skull. Ska jag säga att nu får det räcka? Att jag går? Ska jag ge upp? Jag är så rädd att han ska dö då. Men jag går under av att bära på detta.

Jag tror inte på något han säger. Han har ljugit så mycket att jag på riktigt tror att han själv vet vad som är sant och inte längre. Han säger att det inte är någon mening att försöka. Han vältrar sig i självömkan. Han säger hela tiden att han är värdelös och att det inte är någon idé. Jag försöker stötta. Talar om att jag och barnen älskar honom. Att jag vill hjälpa. Men det känns som att han bara spottar på handen jag räcker ut. Innerst inne vet jag att det är sig själv han föraktar. Men hur orkar man?

Nu är klockan 05:22. Ännu en sömlös natt blev det. Känns som att huvudet ska sprängas av värk. Han ligger där uppe och snarkar så att väggarna skakar.

Jag kommer att gå under om jag stannar. Men jag älskar honom. Jag älskar våra barn. Jag tänker på hur fint och bra vi skulle kunna ha om han var frisk. Men hur ska jag orka när det verkar som att han har gett upp själv?

Skrållan
tors, 2019-05-23 - 07:58

Man får börja att ta lite i taget. Kan du åka iväg och göra saker bara för dig och barnen? Bara få komma iväg och få lite andrum? Tror du måste börja så.
Jag kämpar ju att lämna min man. Vi bor isär. Det är kämpigt, men jag tänker att jag vill inte lägga fler år på mannen som inte vill bli nykter.
Och för mig har det gått lite i taget.
Gör upp en plan för dig och barnen, så kanske det lättar lite.

mulletant
tors, 2019-05-23 - 08:42

Ensammast_i_världen, Nusse123 och Skrållan, du har varit med länge - pröva att gå på Alanonmöte, gå åtminstone in på hemsidan och läs. Den som lever med en alkoholist är lika maktlös inför/emot alkoholen som alkoholisten. Jag har också varit där ni är, många år. Gjort allt det ni (kanske) gör: kontrollerat (vägt vinboxar t.ex), bönat, bett, förklarat, tjatat, gråtit, skrikit... sen gick jag. Gick för att definitivt lämna. För vår del vände det situationen - det är nog tyvärr inte så vanligt. Men det viktigaste var det som hände inom mig. Samt att maken började på AA och jag på Alanon. Där har jag lärt mig att leva mitt liv. Mitt mantra har blivit att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv. Det är det, möjligt.
Fortsätt läsa och skriva här. Att dela är att hela. Gå på möten! Ta vara på ditt liv, och barnens!
Varmt Lycka till! / mt

Clara
tors, 2019-05-23 - 09:30

Som jag känner igen detta! "Du tycker att jag är värdelös, du vill att jag ska misslyckas". Det där är på nåt vis, för mig, tecknet på att missbruk är en sjukdom. De är så lika, alkisarna. Deras hjärnor har sjunkit ihop på samma sätt, allihopa. Självföraktet, projiceringen.

"Du vill att jag ska få 70 piskrapp!" sa min alkis en gång. Eh, nej. Eller jo, kanske ändå, men det var inte jag som kom på det, det var du själv.

Du skriver att du inte vet hur man orkar. Nej, det är klart du inte vet. Och, på riktigt - VARFÖR ska du orka med det där? Varför ska barnen växa upp så? Du tänker på hur bra ni skulle kunna ha det om han var frisk. Men han är ju inte det! Och det är det du måste förhålla dig till. Det här kommer inte att gå över av sig själv om du bara håller ut lite till - det kommer att accelerera. Barnen kommer inte att tacka dig när de blir vuxna, de kommer att fråga varför du inte tog dem och gick.

För prick fyra år sen köpte jag en lägenhet bakom min mans rygg. Efter sommaren flyttade vi, barnen och jag. Efter jul gick skilsmässan igenom. Det är det jobbigaste, och bästa, jag gjort. Inte en sekund har jag ångrat mig.

Om du vill kan du gå in på min blogg, jag har skrivit jättemycket där om hur jag tog mig ur och hur det blev sen. ankaspringer.wordpress.com, mycket är lösenordsskyddat men det är bara att mejla så får du lösen. ¨

Stor kram!

Ensammast_i_världen
tors, 2019-05-23 - 10:09

Jag är för feg för att ställa ultimatum. Jag vet att han kommer att misslyckas om jag gör det och man har bara en chans att visa att man menar vad man säger. Så jag ställer inga ultimatum för jag vet att jag förmodligen inte skulle fullfölja dem. Jag vill ju inte lämna honom. Men nu känner jag att jag inte orkar mer. Jag går omkring med ständig huvudvärk, sover inte, får panikångestattacker.

När han är nykter är han min själsfrände. När han dricker är han en annan person. Talar om att jag är den elakaste han vet, hånskrattar när jag är ledsen och påstår att jag bara spelar teater.

Efter gårdagen händelse är han förstås ångerfull nu. "Ska aldrig hända igen, nu ska det bli bra, du och barnen är viktigast, jag kan inte skylla på någon annan än mig själv, blablabla..." Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger han lovat detta. Är det enda sättet att få veta och acceptera att det är dags att ge upp att man själv går under helt? Vore det inte för barnen skulle jag lika gärna kunna dö känns det som. Fast vore det inte för barnen hade jag nog inte arit kvar. Min kärlek till honom har en gräns. Min kärlek till barnen är oändlig. Känns som att jag sitter fast i en rävsax.

Ensammast_i_världen
tors, 2019-05-23 - 10:16

Jag vet att det du säger är så sant. Jag vet vad jag borde göra. Men jag har inte kraft kvar. Känns som att dn lilla kraft jag har kvar går till att överleva och se till att mina barn överlever och har någon fast trygg punkt. Problemet är att jag inte ens är någon fast trygg punkt längre, utan ett vrak.

Läser gärna din blogg! Kram.

MatildaN
tors, 2019-05-23 - 14:32

Jag är i samma sits. Alla skriver "ta barnen och gå". Barnen ska alltså vara själva med alkisen varannan vecka? Hur ska jag kunna leva med det? :(

Clara
tors, 2019-05-23 - 15:06

Jag vägrade släppa iväg mina barn till pappan om han inte kunde visa att han var nykter. Han har hotat, hatat och bänglat nåt så överjävligt kring detta, men jag har stått på mig och till slut fick jag faktiskt egen vårdnad (fast det är inte vårdnaden som styr umgänget). De har varit hos honom enstaka dagar som ibland slutat i kaos, ibland gått hyfsat. Mest har de träffat sin pappa hos farmor och farfar (kräver förstås att man har en rimlig relation med dem, och att de inte dricker själva. Där har jag haft tur).

Jag känner så väl igen tankarna, att det är bättre att vi bor ihop för då vet jag åtminstone att barnen har EN nykter förälder. Men till slut gick det inte längre, jag tänkte att det får ge sig längs vägen, och det gjorde det. Mitt ex träffade dessutom "sitt livs kärlek" bara några veckor efter att vi flyttat isär och var inte så jätteintresserad av att träffa barnen mer än nån kväll då och då. (Utom när han skulle leka lycklig familj med nya tjejen.)

Mitt ex är fortfarande mitt livs kärlek och jag kan fortfarande...gå vilse i hans röst, liksom. Vi har en sån jävla kemi. Jag hatar honom för att han sabbade allt, framför allt för barnen.

Sen är det väl också så att det finns alkisar som kan hålla ihop några dagar varannan vecka för barnens skull. Man kan inte veta när man gör slag i saken hur det kommer att bli, så är det tyvärr. Men jag tror inte att det bästa för barnen är att härda ut.