qwer

Hej. Första gången jag skriver i den här gruppen.. men har läst massa i forumet ett bra tag nu. Är skiträdd för att avslöja min identitet men jag är under 23 år. Alla män i min släkt har varit alkoholister och nu är jag även tillsammans med en. :) Man lär sig tydligen inte av sina misstag? Haha.

Känner bara att jag måste få skriva av mig. Jag och min pojkvän har varit ihop i ett år. Jag gick in i förhållandet med vetskap om att han bland annat var deprimerad och hade alkoholproblem. Om det tar slut mellan oss kommer jag aldrig göra det misstaget igen. Vårat förhållande har varit upp och ner men när det är bra så är det sååå jävla bra och jag är hur kär som helst. Jag älskar honom så jävla mycket. Första perioden av vårt förhållande var han nykter och utåt sätt verkade det gå hur bra som helst för honom. Sen tog det en tvärvändning och han började dricka med jämna mellanrum. Ute med kompisar. Han säger att han saknar det sociala och att han inte kan umgås med folk nykter. Först blev jag så jävla förbannad, när han gick ut. Jag visade det och varje gång sa han förlåt.

Sen så orkade jag inte vara arg mer. Nu går jag runt och är konstant ledsen. Han har druckit två gånger i veckan. Mycket. Han mår skit och försummar sitt jobb. Jag mår skit av att se honom må skit. Han berättade att den enda anledningen till att han ens orkade vara nykter förut var pga mig. Men nu vill han inte vara nykter längre. Han har bestämt sig. Vad kan jag göra? Ingenting. Ikväll ska han ut igen. Jag är orolig som ett jävla as, sitter och tänker på hur det ska gå. Dels att jag vet att han kommer må skit men han kan också göra dumma saker på fyllan. Det låter egoistiskt men är rädd att han ska flörta, vara otrogen, skämma ut mig. Jag vet inte. Han prioriterar spriten före mig precis som alla andra gjort. Och jag kanske faktiskt förtjänar det för innerst inne visste jag att det skulle bli såhär. Och jag kan inte lämna honom för jag älskar människan så sjukt jävla mycket. Går sönder av bara tanken på att överge oss. Han vet att han gör illa mig och sin familj men han prioriterar sig själv och sitt drickande. Kanske dumt sagt, han har ju en sjukdom. Men jag förstår verkligen inte och kommer nog aldrig göra det. Älskar han ens mig?Hatar att jag är helt jävla passiv i mitt sätt också men kan inte ställa några ultimatum jag vet att jag inte kommer kunna hålla.

Herregud. Det här blev en jävla bibel

Mår verkligen som ett jävla as. Kan börja gråta från ingenstans och folk i min närhet börjar bli orolig. Vill inte prata om det med andra heller då de skulle försöka övertyga mig om att lämna. Vilket jag inte kan.

Fy vad du har det jobbigt. Skönt att du hittat hit så du kan skriva av dig. Du förtjänar inte att ha det som du har det nu. Det är så svårt att leva med någon som dricker. Jag vet. Har presis bestämt att jag ska lämna min man. Han väljer alkoholen framför mig.
Har du någon du kan prata med som inte dömmer dig, utan som kan lyssna ? Försök hitta på saker som du gillar och som kan stärka dig. Små saker, som du tycker om. Det kanske inte tycks hjälpa i början men undan för undan kan man bli starkare.
Alkoholen har stor makt, och det är ju en sjukdom.
Hoppas du kan hitta ett sätt som kan hjälpa dig, och börja tänk på dig och vad du vill.

Fy vad du har det jobbigt. Skönt att du hittat hit så du kan skriva av dig. Du förtjänar inte att ha det som du har det nu. Det är så svårt att leva med någon som dricker. Jag vet. Har presis bestämt att jag ska lämna min man. Han väljer alkoholen framför mig.
Har du någon du kan prata med som inte dömmer dig, utan som kan lyssna ? Försök hitta på saker som du gillar och som kan stärka dig. Små saker, som du tycker om. Det kanske inte tycks hjälpa i början men undan för undan kan man bli starkare.
Alkoholen har stor makt, och det är ju en sjukdom.
Hoppas du kan hitta ett sätt som kan hjälpa dig, och börja tänk på dig och vad du vill.

Hej Qwer,
Det är skönt att kunna skriva anonymt i detta forum. Det är egentligen konstigt att man känner skam när det inte är en själv som gjort något för att hamna i den här situationen.
Jag vill säga dig att du är värd så mycket mer än det här.
Du beskriver att alla män i din släkt varit alkoholister. Att växa upp så påverkar ens självbild och det är inte ovanligt att man fastnar för någon som påminner om hur man haft det. Jag har också en förälder med beroende.
Du har dock möjlighet att göra ett val nu för dig själv och för din framtid. Du skriver att du inte kan lämna men din beskrivning visar att du inte står ut i nuvarande situation.
Är det så här du vill fortsätta leva, men någon som du beskriver, inte prioriterar dig? Jag förstår att det är svårt att gå, men hur blir det om ni skaffar familj? Du har gjort klart för honom vad du tycker men han är inte villig att ändra sig. Jag tror att du behöver prata med folk i din närhet om det här. Att börja skriva här är ett steg i riktning till en förändring som kan vara bra för dig.

Anonym 21523

Jag förstår att det är svårt att lämna en man älskar och vet hur det är att äkska någon som älskar flaskan. Jag valde att gå pga att jag vart sjuk av att vara tillsammans med honom. Bråk, fylla, oro,ingen trygghet och dålig sömn gjorde mig sjuk men också bestämd att gå.

Det kanske kommer en dag för dig då det blivit för mycket?! Just nu vill du inte lämna honom. Kanske kan du prata lugnt med honom. Inte skälla, eller säga du gör o säger. Utan prata om dig. Jag mår så hör just nu, jag känner så här just nu och jag vill inte ha det så. Att du sätter tydliga gränser?

Håller han inte erat nya så att säga avtal då tar du nya tag