av Backen123

Backen123
tors, 2019-04-18 - 23:17

Jag är nygift sedan 4månader tillbaka och min man är alkoholist. Jag går sönder, trodde det först han var deprimerad och att han drack av den anledningen. Till sak hör att vi är i medelåldern och jag tänkte här stämmer allt, så efter 2.5års relation slog vi till och det är helt galet sjukt. Detta smuslande, den här situationen då han är packad och kryper omkring bland människor på fest osv

Backen123
tors, 2019-04-18 - 23:17

Jag är nygift sedan 4månader tillbaka och min man är alkoholist. Jag går sönder, trodde det först han var deprimerad och att han drack av den anledningen. Till sak hör att vi är i medelåldern och jag tänkte här stämmer allt, så efter 2.5års relation slog vi till och det är helt galet sjukt. Detta smuslande, den här situationen då han är packad och kryper omkring bland människor på fest osv

Skrållan
fre, 2019-04-19 - 09:34

Välkommen hit. Skönt att skriva av sig här. Och även kunna läsa andras trådar. Jag gifte mig också sent i livet. Men min man har druckit mer och mer. Det är så svårt att hantera. Förstår dig.

Backen123
lör, 2019-04-20 - 23:32

Ja det är skönt att få skriva av sig. Vi har varit iväg och träffat en beroendebehandlare i veckan, och det kändes bra för stunden, att han tagit steget. Men då blir jag så arg och det håller i sig i flera dagar, att han är alkoholist. Jag är så besviken och arg, varför såg jag inte det tidigare? Nu i helgen är hans söner här, och nu kom jag hem och förstår att han slocknat pga fylla för vindunken är tom

Skrållan
sön, 2019-04-21 - 12:25

Ja fy vad jobbigt det är. Man blir så besviken och arg många gånger. Och just det där att man aldrig vet vad man har att vänta sig när man kommer hem. En full man? En nykter man? En sur och arg man? Det är en oro tycker jag.
Jag kan också se så här i efterhand att jag inte såg tecknen. Att jag inte fattade att han hade problem med alkoholen. Fast å andra sidan kanske det inte hade hjälpt. Jag var ju såå kär. Men jag får nog tänka att detta är en erfarenhet, om än så jobbig sådan. Hoppas din man kan ta tag i sitt beroende i alla fall. Min man erkänner ju inte ens att han har problem. I alla fall inte för mig.

Backen123
mån, 2019-05-13 - 13:44

Min man erkänner och har tagit tag i drickandet, tagit beslut om att inte dricka alls och träffat en beroendebehandlare via kommunen. Fantastiskt så långt. Men jag då, vad gör man åt sveket man känner? Sms:andet med ett ex, lite annat konstigt som man inte kan sätta fingret på, fyllorna, ilskan och likgiltigheten inför vårt nyinköpta hus. Jag tog också beslutet för hans skull att vara nykter, men det blir ju också en sorg.... Jag älskar ju vinet till maten på fredagkväll, umgänget med lite party. Ja vilken jävla sjukdom, eller är det egentligen en sjukdom? Kommer dom någonsin förstå vad dom skadar eller ska man nu fortsätta bära, fast vi nu är nyktra. Alltid känna lite oro och rädsla. Usch ja det är skönt att f skriva och att läsa ❤

Skrållan
mån, 2019-05-13 - 18:08

Jaa du, och vi då? Tror kanske att ni båda måste gå i familjeterapi. Det har jag krävt från min man. Bara för att dom blir nyktra så är ju inte allt glömt. Alla gånger man blivit sårad. Inte lätt.

Backen123
mån, 2019-05-27 - 13:31

En fundering, hur har du gjort? Har du pratat med hans anhöriga? min man kommer långt härifrån, men jag har förstått att det här är inget nytt under solen. Men jag känner inga så väl att jag bara kan ringa upp sådär. Men jag skulle så gärna vilja prata med han ex fru, men jag tror att risken är nog att då blir det inge bra

Måne68
ons, 2019-07-03 - 17:48

Jag visste redan innan jag och min man blev ett par att han genomgått behandling för sitt missbruk. Kort efter att vi blivit tillsammans var det dags för ett rejält återfall... Och så har det fortsatt. Då och då är spritnöden total. Han dricker aldrig i flera dagar i rad. Men han dricker ofta just nu. På kvällen. Efter jobbet. Kör bil onykter mellan varven, helt respektlöst. Har vid några tillfällen blivit högröstad och arg, helt personlig.
Men till 90 % är han klok, snäll, omtänksam och kärleksfull. Jag älskar honom djupt. Han kämpar med sina demoner. Jag lider av det förstås. Men jag har aldrig haft en tanke på att lämna honom. Han är mitt livs kärlek.
Vi är medelålders vi också.

Skrållan
ons, 2019-07-03 - 21:35

Jag var tvungen att gå. Tänkte på allt runt min mans drickande från det att jag vaknade tills jag gick och la mig. Hjärtat gick på högvarv nästan varje kväll. Dessutom blev han surare och surare mot mig. Han behandlade mig som om han hade någon annan. Retade sig på allt jag sa och gjorde. För min skull fick jag säga att det var nog, fast jag älskar honom. Och det är svårt. Men det hade varit ännu svårare om jag stannat. I morgon ska jag skriva på för en lägenhet. Spännande och samtidigt jobbigt. Jobbigt att det inte blev vi.

Backen123
ons, 2019-08-28 - 21:42

Jag visste om en rattfylla med dom, och som han förklarade. Och då lät det logiskt.
Men här blev det som över en natt, vi hade varit tillsammans i nästan 2 år, hoppat rejält och köpt stort hus med allt vad det innebär. Och då började det, jag blev både rädd och ledsen att han ångrat sig osv. Vi kämpade på, gifte oss 7mån senare, för jag älskar ju honom. Tufft, turbulent och helt galet, lagt skulden på mig själv och även blivit så förbannad. Två svängar försvann han, var i vår sommarstuga och jag väntade på dödsbesked efter att han drog iväg packad på motorcykel. Kände efter det att det där får inte hända igen. Han har varit och fått medicin plus sömntabletter, kämpar och jag vet att han gick in i en depression pga av flytt, nytt jobb som han inte trivdes på, men det har kostat så jävla mycket. Det har varit lugnt i 2månader nu. Nu kommer jag hem, han sover, han är full, vi hade en diskussion om pengar och han är deprimerad igen... Men det tar inte lika hårt, det är skönt. Och det blir som en urladdning när han dricker, jag har ju som väntat på det och när det händer märker jag på mig att jag blir mjukare och lenare, helt sjukt. Lite hoppigt, men jag måste bara få ur mig... Jag sa sist det hade hänt att jag ville skilja mig, och då kändes det verkligen så, men jag skulle skämma ögonen ur mig för det är i min by vi bor i. Men för er då, hur hanterar du det?