av Blade Runner

Blade Runner
mån, 2020-01-27 - 19:12

Hej,
Jag har skrivit i denna tråd ett par gånger men mest följt, gick med i oktober 2018.
Jag är i en process av skilsmässa efter nästan 20 år tillsammans.
Jag har under alla år utsatts för psykisk misshandel och aldrig lyckats bryta. Jag kan skriva en hel bok om allt som inträffat. Jag är inte bitter eller knappt arg men efter dramatisk eskalering av de alkoholrelaterade problemen det sista året så lämnade jag i februari in en skilsmässoansökan. Min man tog detta på allvar trodde jag och lovade mig guld och gröna skogar och sökte hjälp och lovade bygga upp relationen till barnen igen. Efter drygt tre månader faller allt igen. Min fråga till er andra är: ni som lever och har levt i långa eller korta förhållanden med en missbrukande man brukar ni få höra att allt är ert fel? Att alla problem beror på er? Att det är ni som orsakat drickandet ?
Som jag skrev är jag inte bitter och nästan aldrig arg men ofta ledsen pga att jag känner mig så sviken och utnyttjad av en man som jag älskat/älskar och som gör allt för att försvara sitt drickande, sitt beteende och skyller allt på mig.
Mvh
Blade Runner

Skrållan
fre, 2019-05-31 - 14:51

Jag tror att de som dricker har det så jobbigt med sig själva att dom vill skylla på någon annan, för att orka med. Min man har gjort likadant. Jag har inte tagit på mig skulden för att han dricker, han har försökt skylla det på mig, men då har jag sagt att det är hans ansvar. Men jag har ju tänkt att jag kunde gjort något mer för vårt förhållande. Men å andra sidan, har jag vänt ut och in på mig själv, så jag kunde inte göra mer. Och andra som har problem i sina förhållande tar ju inte till alkoholen, utan då löser man det ändå.
Så ta inte på dig någon skuld. Det är inte du som häller i honom alkohol.
Jag är och har oftast också varit ledsen, men härom dagen blev jag riktigt arg. Det kändes bra. Det förde mig framåt. Så du kanske borde bli arg på honom. Han får inte skylla på dig. Det är hans val.

Exhale
fre, 2019-05-31 - 16:14

min fd man skyllde alltihop på mig och vår relation. Trots att när vi träffades och flyttade ihop var han sämre därran i sjukdomen än alla påföljande år. Det var det som knäckte mig mest. Han sa rakt ut, det var på grund av oss som han drack. Det var först då. I den exakta stunden som jag förstod vad alkoholen gjorde med vår relation. Och hur det förgjorde mig år för år. Jag ställde ett ultimatum. Han valde inte mig. Och jag orkade inte heller finnas kvar för kampen mot nykterhet. För jag förstod att den skulle ta tid den med. Och jag hade inte längre den kraften. Sen vi skiljdes åt har jag förstått att det var många fler saker som gått snett i vår relation. Och jag skäms över hur jag behandlat mig själv. Är nu nykter sen 2 år tillbaka. Jag ser allt tydligare för varje steg framåt som tas.

Harry2008
fre, 2019-05-31 - 18:28

Jag skilde mig från min förra make efter 7 års äktenskap och med 2 barn, p.g.a hans alkoholproblem. Han prioriterade middagar med vänner som gillade att dricka, han valde bort mig o barnen före alkohol, han drack i smyg i garaget, han kunde bete sig illa om alkohol tog slut på fester, bli hotfull när han var full, nedlåtande när han var nykter ..mm mm

Jag valde att lämna honom för han valde bort oss, familjen, före alkoholen. Och eftersom han som alla andra missbrukare inte inser att det är de själva som är ansvariga för sitt drickande så beskylls den gnälliga, trista, sura whatever sambon/frun för att vara orsaken till att de återigen måste ta sig en sup, eller dricka sin öl...eller sååå mycket och så ofta...
De är som alla andra missbrukare av droger ..självförnekande och hittar ständigt på ursäkter till varför de måste dricka och inte kan sluta dricka.
De skapar ständigt situationer som leder till gräl och anledningar att få dricka sig berusade och det blir mer och värre med åren.
Jobbigt hemma, stress på jobbet, taskig chef mm mm
Och varje gång vill vi tro dom, vi vill hellre ta på oss skulden och vi vill tro varje gång de dricker att de nog faktiskt hade anledning till det för då finns hoppet hos oss att detta var den sista gången, som de så ofta lovar...och då slipper vi se med öppna ögon att vi lever med en alkoholist.

De kommer ständigt söka anledning till att dricka för det måste dom för att klara av att leva i självförnekelsen : de är inte alkisar i sina egna ögon, ånej, de dricker för partnern är trist eller för att jobbet är tufft, chefen usel...

Nästa gång han dricker , skriv upp vad han sätter igång för prat och klagomål och du kommer se mönstret. Det handlar om samma sak om och om igen....för han måste ju hitta en anledning till att dricka...och är du hans närmaste så kommer du alltför ofta få vara orsaken och anledningen till att han dricker.
Skiljer du dig och väljer bort hans alkoholism, då får han oftast ännu större anledning att dricka ännu mer...och det är du säkert rädd för att han gör..återigen ditt fel.
När jag lämnade min man så gjorde han så, drack mer, träffade andra kvinnor som han gifte sig med, lovade bot o bättring, men drack till slut så hans personlighet förändrades och han blev en ilsken alkis som misshandlade sina kvinnor han kom att leva med innan han dog av alkoholens biverkningar.

Så jag var evigt tacksam att jag lämnade honom i ett tidigt skede...

Nordäng67
fre, 2019-05-31 - 21:54

Som fått skulden för typ allt! Tror som Skrållan att dom mår så dåligt och är proppfulla med skam! Att skylla ifrån sig gör nog att trycket lättar tillfälligt men ökar igen! Mitt ex hade få och korta stunder när han kunde prata normalt runt allt! Vilket fick mig att hoppas på att allt skulle lösa sig eftersom han "innerst inne förstod"! Än idag vet jag inte om det var stunder av ärlighet och insikt eller om det bara var ännu mera... manipulation! Ta inte på dig skulden! Skydda din självkänsla med näbbar och klor! Kram

Blade Runner
lör, 2019-06-01 - 00:20

Tack Skrållan. Du verkar stark. Jag ör stark men inte när det gäller min man. Jag är så otroligt fast i våra rutiner som alltid varit på hans premisser att jag har svårt att bli arg, bara rädd, ledsen, besviken. Jag har ju varit så rädd att lämna bla för alla lögner han ska berätta om mig men jag har kommit så långt att jag känner att det spelar ingen roll, jag måste få tillbaka mitt liv. Däremot vet jag inte hur mitt liv kan se ut utan detta, det ör ju allt jag haft i hela mitt vuxna liv. Jag har försakat mig själv så mycket att jag inte riktigt förstår hur jag ska klara mig själv även om det är exakt det jag gjort i alla år men i en destruktiv relation.
Blade Runner

Blade Runner
lör, 2019-06-01 - 00:23

Tack Exhale för ditt svar. Jag blir glad av att läsa att du med lite distans kan se allt klarare, jag är så insyltad så jag har svårt att se så långt näsan räcker. Jag tar ett steg i taget. Jag har lärt mig bli glad för några minuters lugn eller en period av normalitet.

Blade Runner
lör, 2019-06-01 - 00:28

Hej Harry 2008. Jag vet alla mönster, jag kan dem bättre än något annat och det är alltid samma saker som kommer upp. Frågan är varför jag är så vek och i te kan bli arg längre än en kort stund. Jag skulle vilja att känslan att vara arg hjälper mig att lämna. Du har lämnat med gemensamma barn. Hur mår barnen idag och hur var relationen mellan dem och deras pappa innan han gick bort? En av flera anledningar till att jag inte lämnat är just barnen, jag är så rädd att de ska ta sån skada, men de tycker det är svårt nu också. Kram

Blade Runner
lör, 2019-06-01 - 00:36

Du är en av dem jag följt i forumet och känner en ”samhörighet” med. Ibland är det nästan skrämmande att läsa om så liknande levnadsöden, som att de flesta alkoholister beter sig på samma sätt. Jag vet inte heller vad som ör sant och vad som är lögn. Min man är onykter mångt fler dagar på året än han är nykter. När han är nykter säger han att jag ska ignorera och glömma allt elakt han sagt och gjort och skrivit, när han är full säger han att jag är orsaken till allt hans lidande. Nu ör det extra tungt då jag ansökt om skillsmässa efter att tagit enligt mig själv ett enormt mod till mig. Han ändrade sig 100% när skilsmässohandlingarna var inlämnade och jag tänkte att det kanske var detta som behövdes, att han nu förstod. Men efter tre månader så faller allt och han får ut sig tre månader av uppdämt behov att krossa mig verbalt och psykiskt. Jag förstod innerst inne att han inte skulle klara av att ta tag i sina problem eller våga erkänna för sig själv hur illa ställt det är men hoppet är så starkt och ångesten så stor när man ska lämna och inte vet vad som väntar.
Kram

Blade Runner
lör, 2019-06-01 - 00:39

Ja, det är jätteknäppt. Jag får också skulden för allt och inget, och på något sätt så är det skönt att veta att det inte spelar någon roll vad jag gör eller inte gör för han hittat ändå en anledning att slå ner på mig. Det räcker att jag enligt honom tittar fel, har fel tonfall, presenterar honom fel, serverar maten fel, inte reagerar som han förväntar sig för att han ska anklaga mig för något. Det har förstås skapat ångest också då jag försökt vara som början önskar för att allt ska bli bra och det inte går eftersom han blir arg oavsett.

Spinoza
lör, 2019-06-01 - 10:18

När jag läser här och tittar tillbaka på mitt eget liv så är det ju så tydligt var ansvaret ligger. Så när jag tog ett steg tillbaka och slutade ta ansvar för att han drack, så blev det så mycket enklare. Det är som du säger, det spelar ju ingen roll vad jag eller du gör, de hittar ju alltid en anledning. Så kära med-medberoende - lägg ansvaret där det hör hemma. Vi är egentligen ointressanta i sammanhanget.
En rätt besk karamell efter allt vad jag försökt göra för att få honom att må bättre och sluta dricka.
Men jag har tuggat i mig den nu och jag känner mig så mycket lättare!

Nordäng67
lör, 2019-06-01 - 07:43

Förstår precis hur du känner nu! Av någon anledning är det oerhört tungt att lämna FAST man vet att man lever i något destruktivt! I efterhand har jag kommit på vad som egentligen var tungt: att man hade satt in så oerhört mycket av sig själv och kammade noll i sista änden. Det var svårt att veta när botten var nådd liksom. Man slutade aldrig att hoppas på vändning åt rätt håll så man själv skulle få lite tillbaka! Typ som om man har köpt aktier och dom har förlorat värde, när är det dags att sälja? Kanske konstig jämförelse men pratade med en kompis som hade gjort en ekonomisk felinvestering! Det bara slog mig när han pratade om det så var det samma tankar och känslor han hade som jag hade när det gällde mitt förhållande. Vart drar man den slutliga gränsen liksom!? Du kommer att upptäcka att du får mer energi och tid över för annat! Bestäm dig för att stänga dörren helt är mitt råd! Och skall den öppnas ska det mycket till! Det är HAN som i så fall skall jobba sig tillbaka inte du som skall jobba på att bli respektfullt behandlad! Önskar dig massor med styrka! Du klarar detta. Kram

EnsammaPappan
lör, 2019-06-01 - 10:14

så måste jag säga att det är väldigt nyttigt att läsa på forumet för anhöriga. Jag förstår att det inte är syftet, men det ger en person som jag inblick i skadan jag orsakar andra människor. Och det är ganska hisnande. Igenkänningsfaktorn är väldigt hög.

Som ni säkert vet så är problemet att väldigt få som är alkoholberoende är medvetna om det. Och om man inte är medveten så "skyller" man på externa faktorer. Jag tror faktiskt att dessa partners faktiskt tror på vad de själva säger - så fungerar beroendet. Och det är svårt att inse sin egna beroendeproblematik, och hjärnan har en fantastisk förmåga att luras (en rökare tror faktiskt att den där cigaretten smakar gott och ger stöd, en heroinist njuter av att nålen åker in genom huden etc.).

I alla dessa fall så handlar nog allt om att få den som är beroende att inse att så är fallet. Det är enda sättet att lyckas. De som slutar dricka på grund av ultimatum går runt och suktar efter nästa fylla och ger skulden på dess avsaknad på den som ställde ultimatumet. Jag tror själv, om man får ge ett oombett tips, att det bästa ultimatum man kan ställa är: "Ok, fortsätt du och drick, men du måste lova att vi träffar en beroendeterapeut tillsammans". Då kan det kanske sjunka in, och den beroende kan sluta att dricka. Men det kommer inte alltid gå förstås.

Blade Runner
mån, 2020-01-27 - 19:15

Vilken bra liknelse med aktierna. Det kan säkert vara så att man någonstans förväntar sig någon form av return of investment och det känns ännu värre att gå när den inte kommer. Jag har läst lite på andra sajter med ”normala” skilsmässor och mycket av det vi skriver här går de igenom också så jag försöker förhålla mig lite till att det är jobbigt för alla, inte stigmatisera mer än nödvändigt. Sedan vet jag att min tidigare dåliga självkänsla och enorma separationsångest satt käppar i hjulet. Jag tror uppriktigt att jag idag har en ok självkänsla och inte längre lider av separationsångest på samma sätt men mina mardrömmar handlar fortfarande om det och när jag försöker mentalt förbereda mig på hur det är att sitta i en lägenhet med barnen utan att veta om min fd man lever eller inte och jag bara känns halv och tom så svämmar jag över av illamående och ångest. Men dessa känslor kanske inte är förankrade i verkligheten och de känslorna är kopplade till mitt förflutna. Jag ör ju en mästare på att leva själv i tvåsamhet, ta smäll efter smäll och ta allt ansvar för barn , jobb och inkomst. Då jag klarar det borde jag ju klara av ett nytt liv i frihet också. Men eftersom jag inte vet hur ett liv i frihet fungerar och då jag sällan prioriterat mig själv känns det konstigt, läskigt, egoistiskt osv
Planerar också för eget boende men vill helst sälja huset först för att veta vad jag har råd med. Han vill inte flytta ut eller sälja så känns lite som låst läge. Men under tiden (för jag tänker inte hetsa fram en lösning ) så jobbar jag konstant med mig själv, dansar inte med några destruktiva danser och lägger allt fokus på mig och barnen.
Kram och vad glad jag är att du finns där ute någonstans.
Blade Runner

Exhale
lör, 2019-06-01 - 16:54

sa min man att han inte kom upp på morgonen eftersom jag aldrig gjorde några mysiga frukostar. Hade jag gjort det lite trevligt att kliva upp hade det minsann varit annorlunda bullar. Jag kommer aldrig glömma blicken jag gav terapeuten då. Det var vårt första besök och på det andra frågade vi om råd kring skilsmässan.

Exhale
lör, 2019-06-01 - 17:06

jag gjort fel genom åren. Kan göra en sammanställning ngn gång i min egen tråd. Våra historier liknar varandra så mycket. Kan rekommendera konton på instagram som belyser känslomässig torftighet i relationer och gränssättning..det har hjälpt mig massor. Att se oss utifrån och ifrågasätta mitt skeva omsorgstagande. Jag har väldigt mycket stöd av en nära vän för att börja säga nej och se med sundhet på gränser. Vi kommunicerar nästan enbart via sms. För vid samtal kommer det alltid massor av känslomässig sörja. Ta hjälp den första tiden..det kommer komma en lättnadens suck..du kommer andas djupare..ända från magen. Men det kommer inte bli lätt. Jag blir också mer ledsen än arg. Tyvärr. För i arg finns mer kraft. Men jag blev ju väldigt sjuk. Vila. Vila. Vila. Försök inte göra allt på en gång. Finns bara två måsten. Sova och äta. Våga aktiviera ett nätverk. Våga be om hjälp (så svårt). Det tar tid. Men vad är alternativet. Så här långt in finns sällan något.

Blade Runner
lör, 2019-06-01 - 19:09

Ja det finns så många absurda minnen och händelser att namnintresse vet var man ska börja. Det är stora barn som. Eter sig som barn men med en full mans styrka och vokabulär.

Blade Runner
lör, 2019-06-01 - 19:13

Jag blir så rörd av att människor jag inte känner lägger tid och engagemang på att besvara mina frågor. Fortsätt ta hand om dig och njut av resten av helgen. Blade Runner

Azalea
lör, 2019-06-01 - 19:15

Man undrar vad som har hänt med sig själv.
Jag känner igen allt det ni andra skriver och lever med precis samma psykiska terror.
Det spelar ingen roll om jag arbetar mycket i hemmet eller trädgården, jag " gör ju för den ingenting här hemma " Tycker nog att jag presterar en aning mer än han som ligger i sovrummet med flaskan hela dagarna.
Det är inte lätt att ducka för alla beskyllningar som man får höra hela tiden , hur lite man fattar, så trög man är, svarar fel hela tiden oavsett vad man säger.
Jag blev också väldigt ledsen i början men nu blir jag bara förbannad och det kanske inte heller är bra för det tar ju så himla mycket energi.