InteMera

Hoppas du kan ha en skön ledig dag imorgon Skrållan! Ingen klämdagsfylla du behöver planera runt, du kan fokusera på gladare saker!

Spinoza

Det tar nog tid att landa i att inte ha någon annan som står i ens fokus hela tiden och då kan det ju kännas tomt.
Jag är ju inte där själv än, eftersom vi inte helt har flyttat isär än, men tänker att det kommer att bli en sån period för mig också när vi gör det efter midsommar. Framför allt i sommar när dottern kommer att vara på landet med mitt X.
Min plan är att jag ska ta hand om mig själv, träna, läsa, träffa vänner och tillåta mig att känna mig ensam ibland.

Kram till dig Skrållan!

Jaa det är nog så Spinoza. Helt plötsligt står hela ens fokus på en själv. Helt plötsligt har man hur mycket tid som helst. Tror att jag får sätta mig och planera min tid lite bättre. Då kanske det känns lättare. För med tiden vänjer man väl sig att vara ensam. Och att kunna välja vad man vill göra.
Och jag får ge det tid. Tid att läka.
Kram till dig Spinoza

En bättre och enklare dag i dag. Tack för det. Äntligen. Ringde mäklaren i dag. Nu är det gjort. Det var det som värkte. Skilsmässopappren påskrivna. Gjorde en lista, och bara prickade av. Nu finns ingen återvändo. Nu har han och jag gjort vårt val. Att inte leva ihop.
När jag läste era trådar i dag. Om fulla män/kvinnor i alla hörn, kände jag att nu slipper jag det. Jag är på väg.
Men ibland kommer ändå lite tvivel och samvetskval. Han kanske inte drack så mycket, jag kanske överdrev? Då är det bra att läsa vad jag skrivit här tidigare. Jo han drack alldeles för mycket, han var dryg och dum. En sur man, som klagade på allt. Det vill jag inte ha tillbaka.
Vill ha en man som bryr sig och älskar mig presis så som jag är. Men först vill jag läka, bli frisk. Tänka klart och bry mig om den som jag alltid har vid min sida. Jag?

Tänk då långt du har kommit nu. Du har gjort världens bästa väl och tänker bara på den viktigaste personen i ditt liv: DU?
Jag är bara i början än och har format tanken på att skiljas och hoppas att jag har styrkan att genomföra det.
Men det blir ju aldrig bättre har jag tänkt på idag. Det är som hack i skivan och samma mönster hela tiden. Dricker och är osocial, slutar dricka och mår dåligt och man ska då tycka så himla synd om mannen som fått många "underliga"symptom som givetvis inte har med alkoholen att göra nästa fas är nykter ett tag då det är surt och bittert och anklagar mig för allt möjligt och hur egoistisk man är och bara tänker på dig själv. Sen börjar det om på ruta ett igen och samma visa upprepar sig.
Nej Skrållan du och jag och alla andra är värda så mycket mer i livet.
Kram till dig och hoppas att du kan njuta av din frihet att bestämma över dig själv ?

Trodde aldrig att jag skulle komma så här långt. När jag läste om andra som lämnat så förundrades jag över hur starka dom var. Jag har inte känt mig stark, men jag har satt den ena foten framför den andra och det har gått. Men så klart är jag inte i mål än, men på god väg.

Jag kommer att lämna, försöka, och ska tänka på dig som en förebild att det faktiskt går. Vi är inte så svaga som man tror utan behöver bara ta det i vår egen takt.

Eftersom jag inte bor ihop med mannen så fick jag en lugn och skön kväll i går med släkten. Vi åt gott och senare på kvällen hade vi lekar. Det är så här jag har drömt om att ha det. Så roligt.
Så skönt att inte behöva ha en full man som är arg och sur i närheten.
Naturligtvis hade jag velat ha honom kvar, men när han inte avstår alkoholen så måste jag ju inse att det inte blir vi.
Den senaste veckan när vi träffas för en del praktiska saker så har han varit vänlig och snäll. Precis som jag velat att han skulle vara tidigare.
Kanske är han lättad att han själv får bestämma över sitt drickande. Utan att ha samvetskval.

Mannen var här i dag. Han började prata om att jag vill ha gjort allt så fort. Skilsmässa, sälja huset och så. Precis det har jag känt med honom. Så konstigt. Sedan tror han att allt kan bli bra om vi bor isär ett tag. Men jag vill ju inte att du ska dricka sa jag. Då sa han att jag inte kunde bestämma över hans liv. Nej men jag kan bestämma över mitt.
Så kommer då samvetskvalen igen. Tycker synd om honom. Borde jag inte ställt kravet? Så svårt.
Men efter att pratar med min dotter, lägger jag tillbaka ansvaret på min man. Jag kan inte leva med någon som dricker som han. Jag har gjort allt jag kan i många år. Nu är det dags att ta tillbaka mitt liv. Han får ta ansvar för sitt och sina beslut.
Jag kan inte göra något mer.

Att det kanske bor en man därinne som vill något helt annat.
Som vill vara nykter med dig och leva ett gott liv tillsammans.
Och han väljer du nu bort för att du inte orkar leva med den druckne mannen längre.

De kanske inte har kapaciteten och insikten att välja rätt,de är helt enkelt för beroende.
Då kanske jag som förstår och ser ha bättre tålamod kan man då få för sig.
Jag borde inte ställa kraven till någon som inte förmår.
Osv osv.

Och så vänder man på allt och man själv är plötsligt boven.
Som lämnar det sjunkande skeppet med en onykter sjökapten.
Istället för att stanna och försöka ta över rodret.

Men du tänker så rätt.
Du måste själv ta dina beslut angående f´ditt fortsatta liv med någon som väljer alkohol.
Och i dagsläget säger du nej trots att du känslomässigt fortfarande är fäst vid din man.
Det är styrka och förmodligen det enda som kan ge er båda en chans att se om ni har någon väg tillbaka till varann.
Fortsatt lycka till skrållan,du gör det bra.

Precis så är det Ullabulla. Jag kan inget göra mer.
Måste göra det som känns rätt nu. Har fått känna hur det känns att slippa en man som är full, snart 2 månader nu. Vill inte tillbaka dit nu.
Tack för dina peppande ord.

InteMera

Jag vill hålla med Ullabulla; Du gör det bra Skrållan! Du har kommit långt på kort tid och vägrar låta hans agerande krypa under skinnet så till den grad att det skulle få din övertygelse att vackla. Du behöver din egen tid nu och du ser hans manipulationer så tydligt, heja dig framåt till lättare dagar nu!

Vill höra, tycker ni att jag går för fort fram? Vi har ju bott isär i snart 2 månader. Min man tycker att jag går för fort fram med processen. Men han kommer ju inte med något förslag. Han tror bara att det ska bli bättre om vi bor isär ett tag. Han verkar inte fatta att jag inte kan leva med honom om han fortsätter att dricka. Vet inte om han inte förstår eller inte vill förstå?
Kanske är det så att jag tänkt på detta i så många år, att jag inte ser någon återvändo. Jag kanske har kommit längre i mina tankar än han. Alla dessa kvällar och nätter tankarna har malt. Lämna eller stanna? Jag vet i alla fall nu, aldrig tillbaka till det som var. Nu har jag fått känna på ett annat liv. Ett liv där jag bestämmer själv.

Spinoza

Jag tror att det bara är ett sätt att skjuta upp det han inte vill ska hända. Och frågan är hur mycket hänsyn du ska ta till honom när han själv inte gör någon ansträngning för att det ska bli bättre?
Det är nog ofta så att den som lämnar är långt framme i processen jämfört med den som blir lämnad. Är den som blir lämnad dessutom missbrukare och lever i förnekelse trots att man sagt att det inte funkar längre under en lång tid så hjälper det ju inte att ta det långsamt sen när man väl lämnar.

Jag sa i flera år till min f d man att jag kommer att lämna honom om han inte slutar dricka och ändrar sitt aggressiva beteende, men det var som att jag aldrig sagt det när jag sen gjorde allvar av hotet. Då var han ändå nykter alla gånger jag sa det. För mig var det bråttom att få igenom den formella skilsmässan eftersom jag inte längre litade på honom och ville få koll på min ekonomi.

Stå på dig Skrållan, du gör det som är bra för dig och din framtid. Han får lösa sitt liv som han tycker är bäst utan att dra ner dig!

Där kom väl mitt medberoende igen. Att jag gör honom illa. Att jag går för fort fram. Men jag ska ju tänka på mig. Och som du skriver Spinoza, han ger inget förslag på hur vi ska göra. Han bara lotsad som inget, och tar jag upp att allt detta händer p.g.a att han dricker, då blir han sur.
Nu är det dax att tänka på vad jag vill. Hur jag vill ha det. Och jag går aldrig tillbaka till det vi hade.

I kväll känner jag saknad. Saknad efter någon som inte finns längre. Min man går sin egen väg. Jag går min. Vet att alkoholen drar i honom och att den kommer vinna, men ibland kan jag inte förstå att han kan lämna hela vårt liv, för att få dricka. Hur är det möjligt? Allt vi har, hus och hem, livet ihop, släkt, vänner. Han offrar allt. Han säger, jag vill ta en pizza och kunna ta några öl.
Saknar vårt liv vi hade för länge sedan. Då vi var glada och hade en otrolig kärlek till varandra. Då vi skrattade ihop. Då han var mitt liv. Då han var min.
Men jag saknar inte alla kvällar han var full. När han var dum och kallade mig dumma saker. När han raglade omkring i huset, och ramlade. När han flirtade med andra på telefonen. När han gömde sin telefon, så att jag inte skulle se. När han blev sur. När han ville att jag skulle ändra mig. Bli någon som han tyckte.
Jag var egentligen lika ensam då, som jag känner mig nu. Men då hade jag en man som var full vid min sida. Neej jag vill inte ha det igen. Jag vill inte känna mig ensam i mitt äktenskap, fast vi är två. Den sista tiden retade han sig på allt jag gjorde och allt jag sa. Jag vet ju att jag mår bättre nu. Känner mig starkare nu.
Jag hoppas att allt kommer kännas så mycket bättre när jag får min egen lägenhet och allt är delar, huset sålt. Då börjar mitt liv.

blifri

Skrållan, det kommer att ta tid att göra sig fri från sitt medberoende, jag vet det är inte riktigt helt över för mig efter 10 år, men det blir lättare varje dag som går. Det gör ont att se någon man en gång älskat gå ner sig och älska sin flaska mer än vad han nånsin har älskat någon eller något annat. Jag gjorde misstaget att ha honom kvar i mitt liv alldeles för länge. Även efter att jag flyttat ut så var han där, ringde och anklagade mig för att ha förstört hans liv. Och jag tyckte synd om honom, hjälpte och försökte stötta. Till ingen nytta, mitt eget liv stannade upp. Till slut fick jag ett ultimatum från min kloka dotter, klipp helt med honom annars försvinner hon ut ur mitt liv. Då blev det enkelt, varför skulle jag ha en alkoholist som hade förstört mitt äktenskap och 30 år av mitt liv och vår dotters liv, det är ingen synd om honom, alkoholism må vara en sjukdom men man har faktiskt ett val. Jag gjorde mitt val och nu mår jag mycket bättre. Börja ditt eget liv med att klippa helt, har ni barn så var lyhörd, barn känner ofta skuld för saker som vuxna gör. En alkoholist är aldrig en bra pappa, dom väljer alltid flaskan före barnen, suget är helt enkelt för starkt.
Jag önskar dig lycka till med ditt nya liv, och du kommer att klara det hur bra som helst.