av Exhale

Exhale
tis, 2019-04-09 - 09:19

i ögonen. Och säga. Ja jag visste. Och jag gjorde det här och det här och det här. Såhär fungerar sjukdomen. Ge dem tips att läsa. Jag kan göra någonting. Nu ska jag vila i det här idag. Känner mig lite fri.

Exhale
sön, 2019-04-14 - 09:17

angående ensamhet. Många dricker för att kunna vara sociala. Dämpa den ångest som kommer sig av att umgås. Men innebär inte det att man förstärker den där utanförskapskänslan. Det är endast under en kort stund, i den där salongsberusningen som man på riktigt kan känna sig connectad. Det är ett flyktigt ögonblick. Innan man går in i dimman. Samtalen flyter ut.

Saknar man inte mötet. De här två senaste åren är mina första nyktra sen jag var 15. Jag har aldrig någonsin ifrågasatt helgberusningen. Den självklarhet med vilken livet gör att man förtjänat en redig paus. Att leva för fredagkvällen och lördagkvällen då man får en stund utan att leva. Så märkliga vi är ändå. Vi människor.

Exhale
tors, 2019-04-18 - 09:29

Min egen nykterhet börjar vackla lite nu i solen. Tystlåtna små förhandlingar. Än så länge i bakhuvudet. Trots att jag står fast. Här är det allt som gäller. Orkar inte hålla på med regler. Orkar absolut inte hantera en bakfylla. För det kommer skicka mig rakt tillbaka till hur det brukade vara innan medicineringen. Jag tror inte jag fixar det. Men jag måste nog ändå dra ut den i ljuset, det där lilla pockandet. Löftet om en liten bubbligare känsla. Tanken slog mig idag. Jag skulle vilja sluta med medicinen. Jag vill få spritta. Men nej. Det är inte värt. Jag kan leva utan spritta, men inte med bråddjupet. Främst att hantera denna vecka är saknaden. Barnen är med sin pappa. Och jag, jag ska låtsas att livet rullar på och har mening. Kaffet smakar gott och jag ska påskpyssla. Fast det blöder, pulserar från mitt hjärta. Bleka läppar. Såg GoT iallafall. En stunds fokus. Måndag en dag att se framemot.

Exhale
fre, 2019-04-26 - 14:19

Jag ska skriva om den här stunden. För den ska räknas. Den ska behållas i hjärtat. Vi skrattade igår. Alla tre. Tillsammans. Jag och barnen. Så vi fick ont i magen. Tårar i ögonvråna. Det var länge sen.

Nordäng67
lör, 2019-04-27 - 18:20

Se den som en fantastisk belöning för att du har kämpat hårt med dig själv och med ert liv. Såna upplevelser är som små skatter i en skattkista som man kan plocka fram ibland när det är jobbigt. Tänka på dom, minnas känslan och uppleva dom på nytt! Kram

Exhale
mån, 2019-04-29 - 12:36

Tack Nordäng ❤. Ja jag ska försöka. Så ofta jag kan ska jag minnas. Jobba på tilltron.

Jag fick ett rejält återfall i medberoende igår. Frustrationen och också ilskan. Säkert grundad i oro. Det skakade om mig rejält. Det går på en milisekund. Så kastas jag rakt ut i avgrunden. Ni vet säkert vilken känsla jag menar.

Jag vill förändra den här reaktionen. Men det tycks ta tid. Har en ny strategi där mina stackars vänner får ta emot min ilska och frustration. Så jag inte ska sända den till honom. Det ger mig skuldkänslor. Men jag vet att detta är mina känslor och bara för att jag talar om dem blir de inte deras. Men tycker ändå att jag snackar skit. Känner mig paranoid. Fast jag vet. Jag vet att jag har fog för min oro.

Men det är inte min sak längre. Jag sa dock ifrån och försökte förklara vad som händer i mig och att jag jobbar med det. För lite pyste trots allt ändå ut på honom. Den är så svår den där skiljelinjen, mellan en gräns och att lägga sig i. Vilja skydda. Jag har så hårda principer ibland också. Både för mig själv och andra. Särskilt när jag inte förstår. Men vet inte om jag skadar eller stjälper med dessa. Det är vl det som är utmaningen. Att balansera livet.

Idag ska jag ut och gå. Jag har börjat styrketräna litegrann. Små korta övningar. Det där med att vila även när man känner sig pigg. Har en bättre sorts dag. Så svårt. För jag vill slå på turbo vid minsta nys på en sån.

Men jag är deprimerad och har en utmattning. Finns inget som heter turbo längre. Måste skriva det. Så är det. Får inte glömma.

Exhale
tis, 2019-04-30 - 09:55

Jag har pmds utöver alltihop. Idag är en dålig dag. Då slår medberoendet till extra hårt. För det är något konkret jag kan binda upp min egen oro på. Det vet jag. Men den insikten hjälper inte. Inte fullt ut.

Jag skulle vilja ha en peersupporter. En för medberoendet. Och en för min psykiska ohälsa. Någon man kan höra av sig till när det blir akut. Och käkarna spänns. När man biter ihop. Börjar fäktas mot surrande bisvärmen i huvudet.

Jag har gått en gång på möte. Men jag tror inte det är min form. Jag tycker inte om att prata i stora sociala sammanhang. Och jag behöver hjälp precis i den akuta situationen. Där jag får för mig att jag måste agera.

Jag känner mig maktlös för jag vet att jag är den enda som vet. Att ingen annan vill se. Orkar se. Bryr sig. Kanske det är men jag tror faktiskt inte det. För man lägger sig inte gärna i. Man säger inte gärna de hårda orden. Det här är inte okej.

Jag försöker vända på steken för att godkänna mina egna tankar och se dem som tillåtna. Hur skulle han känna om jag till exempel var hög med våra barn? Om jag sjukskrev mig från jobbet för att jag var hängig efter en hård helg? Jo han skulle bli orolig. Det är jag övertygad om. Därför är det ok. Att jag blir orolig. Det är pappan till mina barn. Jag vill att han ska må bra. Så att våra barn kan ha det lugnt och tryggt.

Fullt normala känslor. Vad göra? Just nu ingenting. Vila i två dagar. Sen är barnen med mig igen.

Senaste GoT. Vilket avsnitt. Ojojoj. Aldrig suttit så på helspänn så länge. Försöker ladda för att se en gång till. Kunna se det jag missade första gången.

Idag är jag speedad så det blir leka ? allt för att inte spinna iväg.

Nordäng67
tis, 2019-04-30 - 10:56

att resonera med dig själv runt dina tankar och känslor! Det är något jag har fått jobba stenhårt med för att klara av! Beundrar dig! Tycker också dina tankar och känslor är helt normala! Den man har barn ihop med påverkar ju ens barn och ens barn är ju det käraste man har! Kram och hoppas du får en Valborg med frid och vila!

Exhale
tis, 2019-04-30 - 16:57

Nordäng67. Jag får också kämpa som attans. Jag har kämpat med det i många många år. Läst här. Försökt förstå. Glad att jag vågar skriva här fast det kostar på. För då kan jag gå tillbaka och läsa. Påminna mig.

Tack för att du bekräftar normalitet. För i mig känns det som allt annat. Kanske därför jag måste skriva ner så. För när det stormar förvandlas jag till en björnhona som bara vill vråla rakt ut. Men det är inte pga honom. Den ligger på mig. Den ångesten är min.

Häromdagen var första gången jag la mig ner på golvet och lät det skölja över mig. Det där kliande rivet klöset. Jag kunde stoppa mig själv hyfsat. Det ger mig lite mer självförtroende tillbaka iaf.

Hoppas du får en fin valborg Nordäng67 ❤ kram

Jag ska spendera den här ensam. Utan krav. Med kakor och snus. Känns som frihet. Att jag inte behöver orka fira.

Exhale
fre, 2019-05-17 - 13:16

depressionen börjar lätta nu. Det har tagit lika lång tid upp som ner i princip. Cirka 5 år allt som allt ungefär. Med en separation och livskris mitt i. Jag trodde inte jag skulle kunna må såhär när det var som sämst. Jag har pmdd så det svänger rejält. Men det här. Det här är uthärdligt. En bit kvar innan hjärnan och kroppen läker. Den kommer inte bli densamma. Men är okej med det. Den behövde lära sig. Så vad nu ställde jag frågan till mig själv. Svaret. Våga vila. Så svårt. Våga läka. Våga andas. Våga vara. Och mina barn. Dem först. Dem har saknat mig så länge. Nu ska de få allt jag har. I första hand. För de är stora och lämnar snart boet. Inte rädd för att tappa mig. Jag håller på och finner. Pysslar. Vilar. Lägger en dag till nästa. Kan fila fötterna och ta hand om mig utan att hånskratta inombords åt det löjliga och befängda i det. Klarar av att ta mig ut på promenaden. Typ iallafall. Äter och sover. Hela nätter. Fattar ni. Hela nätter. Det har jag inte gjort sen tonåren. Ta hand om er.

❤

Nykterheten står stadigt. Även från lugnande nu. Det finns till hands men behövs inte längre lika ofta. ?

Exhale
mån, 2019-05-27 - 11:27

Jag är rädd. Börjar få ork till mer. Gör mer. Kämpar mindre. Depressionen nu klassad som medelsvår. Känns som jag överdriver. Tror jag är sämre än jag är. Kan mer. Att det finns en källa där inne som jag bara kan börja ösa ur igen. Ostoppligt med energi. Men det är inte så. Jag ska inte längre låtsas att det är bättre än det är. Smacka på ett leende och storma ut i livet. Med allt vad det innebär. Små försiktiga steg istället. Väl valda.

Så mycket att omvärdera. Ta reda på. Utvärdera. Jag har tagit psykologkontakt. Förbundit mig till en promenad och 5 minuters meditation. Lagom. Görbart, nästan varje dag. Röstat och åkt till mardrömmen i form av ett shoppingcenter. Lyckades vända det till en positiv upplevelse. Ändå inte nöjd. Magen mullrar av oro. Otillräcklighet. Varför kan det inte synas utanpå. Rädd för att det ska börja krävas mer av mig än jag har. Och att jag ska hamna tillbaka i ett förtvivlat ohanterbart kaos igen. Tillåta sig ta små steg är den svåraste striden. Återhämtningen har iallafall börjat. Jag är stadigt stabilare sen januari. Skönt att jag skrivit här ändå. För då kan jag se att det inte var längesen jag satt djupare fast.

Jag återföll i längtan efter livet jag hade. Jag kallade det mitt liv.

Fast det var ju faktiskt inte det. Det var ett kärlekslöst liv. Med en strid för att få kärlek på ett sätt som inte fanns möjlighet till. Någon som tog hand om mig. Fast jag inte ens gjorde det själv. Så jag tar hand om mina barn..ger dem kärlek. Så som jag vill ha den. De ger mig kärlek tillbaka.

Puttrar på in i den förhoppningsvis första vilsamma sommaren sen jag var barn. Var inte vilsamt då heller iofs. Då jag ständigt brottas med det mesta. Har köpt jordgubbar till balkongen. Sommarens mål. Egenplockade jordgubbar till frukosten. Inget större än så. Ingen flykt inplanerad. Bara vara. Kanske blir det vilsamt. Kanske inte. Jag har varit på botten. Inget kan liksom längre bli värre än det i den aspekten.

Lite sol. Lite regn. Lite skog. Veckan ligger framför. Och virka en topp till. Kanske göra ett par örhängen.

Å va skönt att få vila. Nej det är inte skönt. Jag vill göra. Vara med. Orka.

Sen. Senare.

Exhale
fre, 2019-05-31 - 11:35

jag behöver rita om min inre karta. Och det är ingen liten uppgift. Jag har stampat så hårt på mina gränser. De har varit utplånade. Inte konstigt jag mått dåligt så länge. Känner mig otrygg. Hur ska jag bygga upp dem igen?

En sak som jag tampas med är min oflexibilitet. Ska jag stå upp för den eller försöka utöka den? Att stå upp för den kostar ju energi som kanske ändå i slutänden hamnar i ogjort ärende. Eftersom den enda jag kan förändra är mig själv. Jag har psykologstöd nu iallafall. Veckouppgifter att fokusera på. Meditation och promenader. Och jag är äntligen i skick att hantera kraven som de innebär. Det går framåt hela tiden. Även om det skaver och gnager.

Exhale
sön, 2019-06-02 - 21:08

resulterade i att jag blev sjuk. Så imorgon blev det glo i taket. Men jag fick göra något med mina barn, på mina villkor. Och det kan jag bära med mig. Att blicka bakåt gör också att jag kan se vad jag har nu. Som jag inte hade då. Mitt depressiva grubblande är inte bra. Men det konstruktiva bearbetandet är. Fortsätter kunna se friheten i att vara ensam. Till skillnaden från rädslan för att vara själv. Vilken skillnad från bråddjupet. Jag som var så fruktansvärt övertygad om att jag aldrig någonsin skulle orka.

Exhale
tis, 2019-06-04 - 15:49

Frihet att vara jag. Mig själv. Utan tyst dömande. Eller uttalat dömande. Fylla livet med vad jag vill.

Mkt tankar på framtida relationer just nu. Min egen nykterhet enkel pga är ensam. Börjar dagdrömma om en sund relation. Men hur då? Jag kan inte leva med en nykter alkoholist och inte heller en njutningsdrickare. För jag har inte tiden att lägga på det. Jag kommer då börja tulla på min egen nykterhet. Ja men jag kan också. Bara ett glas. Men det kan jag inte. För det kommer bre ut sig. Bli syftet i sig igen. Finns det människor som inte dricker därute?

Exhale
tors, 2019-06-06 - 09:09

startade morgonen med att läsa här. För gårdagen var tuff. Orosmonstret kom och slukade mig och jag fick fäktas hej vilt med alla medel tillgängliga. Ingen lugnande dock. De tar jag till vid ångest.

Nu vaknar jag till tacksamhet över kopp kaffe och ingen baksmälla. Ingen långhelg för mig. Ingen oro över någon annans långhelg. Ingen ångest över någon annans ovilja att göra något trevligt. För jag mår inte bra idag. ( Insikt igår i samtal: jag ler när det är som sämst, tar till humorn, fnissar. Trodde det var ett tecken på återhämtning. Och på sätt och vis ja. Men ändå inte. Det är ett tecken på att jag mår riktigt dåligt. För dåligt.) Men idag ska jag vara nykter med mina barn. Hämmad av mitt mående men inget annat. Jag har planerat en mindre aktivitet med en vän. Som kan styra båten när jag kliver av. När jag stänger ner. Rullgardin för. Sen har jag helgen ensam. Vila. Vila. Vila. Lite sol. Promenad. Förpliktigat mig till att försöka klara av en dag på mitt "önske"schema. Träna meditation.

Ta hand om er idag.

Obs. Ett litet ettrigt medberoendeskav surrar i bakgrunden. För jag vet vad helgen kommer medföra. Men. Det är bara mitt eget beroende som vill ha uppmärksamhet. Låt det skava på bäst det vill. Gör ingen nytta alls dem tankarna. Inget jag kan eller ska styra över. Tillåter mig en aningens gnutta ledsenhet. Inget mer. Let it go.

Skrållan
tors, 2019-06-06 - 10:01

Samma här, en jobbig kväll i går. Känner mig så ensam, när jag är med andra kommer ju inte dom tankarna. Slipper en full man som är sur och arg. Då vi bor isär, och gjort så över en månad nu. Sorgen gör sig ändå påmind. Men jag kanske måste stanna i det och låta det ”värka” färdigt.
Huset känns så stort, fast det är litet. Tomten så enorm, fast den är lagom.
Hoppas du får en bra dag också Exhale.

Exhale
tors, 2019-06-06 - 21:26

ensamheten är tung. Jag är inne på år ensam. Lättare blir det, men klen tröst är det där i början. Finns så många tröstande saker att säga. Men det hjälper inte ett dugg. Saknaden skiter i det.

Låt det göra ont. När du orkar. Och när du inte orkar då flyr du en stund. Så har jag försökt tänka. Hjälpte fan inte mkt. Enda som hjälpt är tiden i sig.

Så mycket som känts fel. Så mycket skav. Det blir nytt skav sen. Annan sorts. Och man landar för eller senare.

Fina stunder kommer. Fick en fin dag idag. Mår inte bra men dagen hade sitt. I jämförelse med igår var det en dröm.

Ta hand om sig Skrållan.

Exhale
lör, 2019-06-08 - 12:33

på det där med hur det vidare livet ska se ut. Jag har hela tiden tänkt att jag måste ta mig tillbaka till det. Precis som det såg ut förr. Fast ensam.

Men va fan. Det måste jag ju inte. Jag kan ju välja. Vissa saker jag tyckte var roliga förr, kommer ju inte ge mig samma tillfredsställelse som förut. So what?! Jag kan ju göra andra saker. Finns så mycket att fylla tiden med.

Spinoza
lör, 2019-06-08 - 13:31

Även om det är både sorgligt och lite läskigt så är det ju väldigt spännande med den värld som öppnar sig när man skiftar fokus till sig själv och lämnar ett dysfunktionellt förhållande.
Jag känner mig lite som jag gjorde i 20-årsåldern när världen låg öppen och jag hade alla möjligheter. Nu är jag ju 35 år äldre och har inte samma fysik och inte heller oändligt med tid. Men jag har min erfarenhet och min självkännedom på ett helt annat sätt än då och det finns fortfarande massor jag kan göra med resten av mitt liv.