Ångesten tar mitt liv...

3679 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Berra
Grattis Finland!

Till VM-guldet i hockey, ja nu är ni världsbäst!

Jag är egentligen inte ett dugg idrottsintresserad, inte det minsta, men har blivit ”tvingad” till det av min familj.
Man vågar väl inte säga att man INTE såg matchen på jobbet i morgon, då blir man väl dömd som någon typ av freak....
Har blivit matad med glädjescener på teven i en timme nu, och visst är jag glad för deras skull.
En finsk kompis på fejjan säger att denna vinst kräver att hon öppnar en koskenkorva, på en söndagskväll?
Det kommer att straffa sig lille vän tänker jag, men avstår ifrån att kommentera hennes inlägg.
Folk får ta sina egna konsekvenser, de flesta är medvetna om insatserna...

So what happend this weekend then...?
Ja förra helgen hade vi stor sammankomst, nu var det vi som var gäster.
Fyra familjer umgås hos en grannes sommarstuga i Roslagen, det har vi gjort till en tradition på fjärde året.
Min dotter med familj är en av dem så vi har utökat antalet med en ny deltagare, nu fem veckor gammal.
Detta lilla flickebarn har fått uppleva mycket sina första levnadsveckor minsann, hon hänger med överallt.
Och det till alla mammors stora förtjusning, de nästan slogs om att få hålla henne, trösta och gunga henne, bumpa i rumpan osv.

Vi har också gjort det till en tradition att ta en dagstur med Ålandsbåten, med en ursäkt för att få bunkra alkoholhaltiga drycker.
Förra året fastnade just JAG i tullen med en kärra ölbackar, jag som inte ens dricker något längre.
Där får man för att man ville vara hygglig och hjälpa andra att kånka, men klarade mig med en åttutning.
På darriga ben gick vi igenom tullen denna gång, men den var obemannad.

Vi köpte att par backar bjuddricka att ha vid stugan under sommaren 2019, hade jag druckit fortfarande så hade kärran varit maxlastad och urdrucken på ett par veckor med vidhängande klistrad ångest, det slipper jag numera.
På båten såg vi ett ungt par så packade att de hade svårt att gå, köpte diskvatten (gin&grappo) och satte sig vid bordet bredvid och drällde runt med hängande mungipor, de hade svårt att kontrollera sina rörelser som var yviga och hängde med sina huvuden.
Det gick för iväg för att röka och sprang in i många bord på vägen ut, visst båten rullade lite men inte värre än att man kunde parera.
Deras ölglas med bara några centimeter druckna ur städades bort av servitrisen, en bortglömd 500-lapp låg kvar på bordet och under ena stolen en mobiltelefon, vi såg till att de fick tillbaka dessa.
De vinglade tillbaka till bordet efter att bara fått varsitt glas isvatten av bartendern, drack ett par munnar fnös och raglade vidare.
Det var bara efter ett par timmar in på eftermiddagen, resten av dagen och kvällen återstod.
Vi skakade på huvudet vid vårat bord och tänkte hur skulle resten av deras dag förete sig, antingen förvärras den än mer, eller så återstår en svår baksmälla, inget av dessa alternativ verkar speciellt lockande.
Ja baksmällan får de vare sig de vill eller inte, det är bara frågan om hur länge de kan dra ut på den.
Jag avundas dem inte, och är tacksam för mina nyktra val, visserligen bjöd de på en del skratt men det var på deras bekostnad.
Ett ångest-konto de inte vill höras talas om, hoppas på att ingen berättar om eller de får några minnesflashar om.
Allt kostar när man dricker, en backränta man får betala för under lång tid, inte värt det, ..alls..

Annars då, jo vi hade en jättefin tid tillsammans, satt mycket och länge i deras pensionärskuvös (inglasad uteplats) och samtalade, mös och berättade gamla minnen till fladdrande stearinljus vartefter regnet slog så där mysigt mot plasttaket.
När det var uppehåll tog vi alla en skön promenad för att skaka ner middagen en bit längre ner i magen.
Svärsonen sprang långt ut på en äng och sedan släppte vi hundarna till honom, och gisses vad fort de sprang, man förstår att en tjuv aldrig kan springa ifrån en polishund, den stora svarta tiken måste har varit uppe i 40-50km i timmen, lillskiten nästan lika fort som studsade i det höga gräset för att kunna se vart husse tagit vägen, boing boing.
En tredje cockerspaniel var så kort att man bara såg ett par öronlappar som fladdrade till när hon hoppade i det höga gräset.
Hundarna sprang runt runt och fram och tillbaka över den regnblöta ängen, så lyckliga hundar får man sällan se.
Flåsande kom de lydigt tillbaka till den mänskliga flocken med tungan hängandes som en röd slips i mungipan.

Vi trampade tillbaka mellan vattenpussarna på grusvägen och det luktade sådär friskt och fräscht i luften medan mörkret tyngde ner himlavalvet, all pollen och aspludd hade tryckts ner i marken och näsan kändes som om den hade fått en dusch av slemhinneavsvällande näspray, rena rama motorvägen för näsborrarna.

Sängarna var inte de mest bekväma och många kotor låg i olag på morgonen, men det har vi också lärt oss vid vår stuga.
Är sängarna FÖR bekväma stannar gästerna för länge, och som de säger, efter tre dagar luktar fisk och gäster illa.
Frukosten är alltid magisk, en kopp kaffe till utsikten över vattnet och morgontrötta och tysta gäster ger en skön start på dagen.

Bråttom hem idag på söndagen, jag hade en mamma att hylla, jag mina barn också, och svärsonen fick se till att dottern fick sin första
Morsdagspresent.
Mellan alla besöken kom jag och frugan på....men gisses, vi har glömt att rösta!
Snabbt förbi hemma där grabben hade ett helt ungdomsgäng i huset, hämta röstsedlarna och sedan i bilen utanför vallokalen köra valkompassen på lite olika sajter, för att minuten senare göra våra val.
Vi är inte så väl insatta i politiken, men gör det alla borde göra, använda sin demokratiska rätt att få rösta på sina förtroendevalda.
Nu tjattrar de på teven med valvaka, men känner ingen direkt sympati med att heja på samma parti som vi valde.
Det var ju valkompassen som valde åt oss, och känslan om att deras utslag KAN vara köpta gör oss misstroende.

Ny vecka på gång, och ännu en tredagars, det finns hopp om livet redan på en onsdagseftermiddag igen.
Den ska spenderas vid sommarstugan som vanligt, men denna gång vid vår egna, nykter och nyter.

Det är så man får mest ut av livet, i verkligheten och inte i ett moln av hjärnspöken i bärsärk.

Idag, i morgon i evighet, Amen!
Det är den enda religionen jag tror på, så det så!

Berra

Fenix
Amen

Berra, min enda religion också! Tänk vilken bättre värld vi skulle ha om man nöjde sig med den:-)

Berra
Ja jag vet, det är inte Söndagsnatt...

Det är fredag, en klämfredag och jag är ledig.
En dag som jag gärna ville dela med er andra, när livet är fantastiskt.

Vi är vid stugan, svåger, svägerska och frugan, och solen skiner med sina bästa strålar och det är sommarförsmak utan dess like.
Frugan är inte ledig men kan numera jobba hemifrån sedan vi fick fiber ut till stugan, hon sitter vid köksbordet och nästan visslar.
Hon tycker det är fantastisk att det fungerar så bra, hennes kollegor skulle bara veta i vilken miljö hon arbetar i.

Hon kommer ut med kaffekoppen då och då och kollar läget med mig som ligger i solsängen och låter solens strålar penetrera min vinterbleka tjocka mage, den ger en look av Globen men har bara ett fönster, det är naveln.
Igår blåste det storm mot kvällen i byarna, en öppning bland tallarna gav vinden fullt fäste mot våra stackars små röda stugor.
Topparna böjde sig på träden och det skallrade i takplåten, riktigt mysig att gå och lägga sig och höra hur vädrets makter röt till utomhus.
Idag däremot har det mojnat och vinden ligger på från ett annat väderstreck och vi ligger i lä.

Se hur korparna och måsarna har det lite kämpigt att hålla rätt kurs uppe på den klarblå himlen, en vindby kastar om deras kurs märkbart och de vinglar till med vingarna.
Segelbåtarna som tog skydd över natten i viken har lämnat oss sedan länge, de är alltid så snabba på mornarna, man brukar höra deras ankarkätting slamra redan vid åttatiden på morgonen.
Nu hörs bara bojkättingens taktfasta klonkande mot bojpinnen och lite av vågornas brus mot stranden nedanför berget.

Mina tofflor som står bredvid solstolen undersöks nyfiket av skogsmyrorna, och i ett av holkarna häckar ett flugsnapparpar, deras ivriga jakt på mat på pipande ungar verkar aldrig ta slut, stackars slitande föräldrar.
Vi har ett annat fågelpar som jag tror är ett talgoxepar som har sitt bo under takplåten på bastun, de var väldigt upprörda av att jag och svågern satt under deras bo igår kväll och svalkade oss mellan de heta baden, tjirp, tjirp lät de.

Ibland bryts naturljuden av andra sommarläten, då kommer en liten roddbåt åkandes i hög fart nedanför oss med en morrande tvåtaktsmotor och strax därefter vågskvalpet mot bryggor och stränder.

Brevid mig står en kaffekopp med starkt svart kaffe som numera håller en soltemperarur, det smakar alltid mer när man dricker det utomhus tillsammans med en massa frisk luft.

Dagens sysselsättningar är fullbordade, jag har lagat en massa solcellslampor (oj det där kan läsas som slampor...).
Efter att lött om en massa sladdar på kiselskivorna så har jag äntligen fått batterierna att ta laddning, det känns bra.
"kisslampan" är viktig då det är riskfyllt att trampa runt i mörkret på natten med krattor och annat läskigt.

Ha, just nu ser jag två hoppspindlar på trallen, det verkar som om den mindre spindeln är en hanne som försöker uppvakta den större honan.
Hon ser lite avvaktande ut och följer honom runt med blicken med alla åtta ögonen, han hoppar runt i någon form av dans med tråden hängandes kvar i rumpan, man har ju sett ett antal naturfilmer där hannens uppvakning kan bli hennes måltid.
Men de drar ner mellan trallens springor så jag får inte se hur det hela avlöper.

Jag fortsätter att lapa sol och lyssnar på skärgårdsradion, jag känner mig priviligerad.

Skulle jag vilja ha bytt ut allt detta med en fylla?
Nej för sjutton, inget av detta hade jag fått uppleva, jag hade då varit koncentrerad på att underhålla min berusning.

Jag känner mig fri att få ta de beslut jag har makt över, att vara nykter kan nog vara en av de viktigaste.

Må solen lysa över er också, den värmer bättre än fyllan.

Berra

Illaute
Vad fint..

...du skriver. Man blir alldeles varm och plötsligt känner jag solens strålar trots att jag är inomhus på mitt jobb.
Ska vid första bästa tillfälle läsa igenom din tråd. Du lever verkligen här och nu känner man när man läser dina målande iakttagelser. Det är ju verkligen någonting att sträva efter. Inte lägga en våt filt över tillvaron med alkohol. Leva livet i en dimma på fyllan och bakfyllan.
Tack för dina ord, bär dom med mig idag som en liten gåva.

Berra
Tack Illaute!

För dina fina ord, det gjorde mig glad.

Så, nu för att inte ändra på mina rutiner, så kommer här Söndagsbilagan....
Precis som jag skrev i fredags så har dagarna varit helt fantastiska vid stugan.
Så varför skriva om allt detta här?
Jo det ör min ersättning till alkoholen helt enkelt.
Berusningen var fram tills för tio år sedan det enda som gav mig lyckokänsla, och när jag slutade med alkoholen så fattades det mig.
Jag blev inte lycklig längre, alkoholen hade berövat mig all annan lyckokänsla.
Den första tiden var jag väldigt villrådig, var det överhuvudtaget värt att sluta med alkoholen?
Nej det kändes inte så, vad jag än tog mig för så gav det mig ingen positiv känsla, alls.

Nu däremot så har jag börjat få grepp på vad som ger mig en känsla av att vara mer lycklig än tidigare.
Och det är det som jag försöker förmedla här i mina jääättelånga inlägg på forumet.
Allt är inte lätt att förklara, men i sammanhanget kanske det klarnar lite....
Okey det kan verka vara fjuttigt att ligga i solstolen och titta på myrornas kamp för överlevnad på trätrallen.
Men i mitt fall så handlar det om att komma till ett så innerligt lugn och harmoni att jag kan sitta kvar i stolen och ta mig tid att se det som händer runt omkring mig, och passa på att njuta av tillvaron.
Kommer ni ihåg mina rader om hoppspindlarna?
Det fortsatte sedan efter att jag hade skrivit klart inlägget, strax därefter kom honan med en skogsmyra i munnen som hon satt och sög på.
Hannen fjantade runtomkring henne på ett par säkra centimeters avstånd och vinkade med frambenen, precis som om han sade kolla mig, här, ...och här är jag, kolla vad jag vinkar till dig!
Hon vred rumpan åt honom och fortsatte att suga på myran, helt ointresserad.
Så det blev ingen romantisk middag för det paret inte...

På kvällen när jag stod och vattnade blommorna hördes råbockens skällande en bit bort, det lät mer som ett stönande i mina öron.
Ljudet kom närmare och närmare och ca femtio meter längre bort i en glänta stod en grann råbock med alldeles rödbrun vacker päls och tittade förvånat på mig, han stannade upp och vi betraktade varandra på avstånd.
Han var nog förargad över att jag hade ställt mig i hans vandringsled och blockerade vägen.
Jag kunde inte låta bli, utan härmade hans brölande och hans reaktion blev nog den mest spektakulära.
Han fnös till och hoppade snett bakåt för att ta en lov runt mig, ungefär som om jag hade förödmjukad honom.
Så där illa låter jag väl inte, var det som om han ville säga det till mig.
Jag skrattade lite för mig själv, och var väldigt tacksam för att fått uppleva detta naturmöte.

Idag på eftermiddagen sken solen vackert mellan molntussarna och jag frågade mina livskamrater vilka som var sugna på att rycka lite strömming, frugan sken upp och vi skyndade oss till ekan med hinkar och femkrokarna.
Pluttrade ut till strömmen och hakade fast oss i en boj och lät sänkena säga plopp.
En ganska så strid ström av båtar passerade oss nära och som vanligt så tror de att man vinkar åt dem varje gång man gör ett ryck,
Vi vinkar artig tillbaka med den vänstra handen då den högra nästan ser ut som en hitlerhälsning.
Blev det nå’t då frågar man sig, nejdå bara en liten stackare som fick kroken i magen när den simmade förbi.
Efter att ha simmat runt i hinken en stund fick den komma tillbaka i havet, det blev inga stekta strömmingsmackor i år heller.
Vi har märkt detta de senaste åren, det finns ingen strömming kvar, om det är sälen eller skarven som är den skyldige är svårt att säga.
Det vi har hört är att det går stora internationella fartyg utanför vår kustlinje och dammsuger rent våra hav på just strömming,
För att senare bli danskt fiskmjöl, en väldigt slöseri på våra naturtillgångar.
Men det blev i alla fall en fin naturupplevelse med sol vind och svallvågor ifrån vaxholmsbåten, och en väldigt massa vinkande.

Vi stannade så sent som möjligt, åt en kylskåpsrens till middag på alla rester innan vi stängde och packade ihop våra grejer.
Lite sorgset lämnade vi vår ö som vi alltid gör efter en väldigt givande helg, en klump i magen när vi vet att nu återstår det en arbetsvecka innan vi kan rå vår egna tid igen.
Väl hemma mötte vi grabben som precis kommit hem ifrån en brännbollsturnering i Umeå, hallen var fylld med tält, madrasser sovsäckar och allehanda ting man har med sig på en ungdomscamping, han luktade inte så gott efter att inte ha duschat på fyra dagar.
Men han var lycklig och helt slut efter att ha röjt i dagarna fyra med 22 av hans bästa vänner.
Jag frågade om han hade druckit mycket, och till svar fick jag....
-Nä’ru farsan, den här gången tog jag det lugnt, med i minne av förra året då han hade varit i Norrköping på festival och krökat järnet.
Han lär sig av sina misstag, och jag kan inte vara annat än stolt, han får ta lärdom av sitt handlande och rättar sig efter dem.
Okey, han vet att hans pappa har lagt av med alkoholen, kanske kanske finns det en liten påverkan långt därinne.

Alkoholen är inte helt ofarlig, det kan gå oerhört fort innan man förstår att den kan ta överhanden över hela vårat liv.
Med dryga tio år in i nykterheten har jag nu börjat lära mig vad annat som skapar glädje i mitt liv.
En del av det finns i ord beskrivet här ovanför, det kan anses fjuttigt, men det är mitt liv, och jag är stolt över det.

Jag tar tillbaka det liv som alkoholen tog ifrån mig!

Berra

mulletant
Tack Berra! Läser och minns

dina inlägg då för ... tja åtta år är det väl nu. De hade en helt annan klang. Så härligt att du har upptäckt lyckan i här-och-nu och vilken gåva att du kan förmedla vidare till andra människor. Du vet att det var du och Adde som gav mig hopp och tro på att förändring är möjlig. För det är jag innerligt tacksam! Hoppas du har en bra eller åtminstone dräglig arbetsvecka :) / mt

Strulan65
❤️

Blir alldeles varm i hjärtat, får mig att kämpa ännu hårdare för att komma dit. Så tack för du skänker oss hopp och dina ord❤️

Adde

80-talet fanns flytbojen Bränningen till salu. Annonserades flitigt i den press som då faktiskt kom ut på kvällen.
Tillverkad helt i rostfritt med fina böjar på ståndarröret för att kunna kroka i tampen.....skrevs det :-))
Bara en tanke som dök upp när du skrev om bojen :-))
(Och nej ! Jag köpte ingen !! Hade redan en egen då :-)) )

Berra
Ny vecka på ingående, nya tag...

Frångår inte mina rutiner, Söndag natt är det min tid för att slå igen veckans arbetsbok och göra bokslut.
Så vad blev bra och vad blev dåligt?

Förresten tack Mulletant, Strulan och Adde för inlägg, jag blev så glad för lite uppmuntrande ord.
Och att du Adde läste så långt tillbaka, det hade jag ingen aning om, bojen.
Javisst har tonen ändrats något i min tråd, min mörka tid verkar för tillfället vara förbi, jag försöker hålla kursen framåt och koncentrera mig på det som jag ser som något positivt, det som tar energi ifrån mig försöker jag se förbi.

Men visst finns det rost i maskineriet, om man nu ska ta det dåliga först.
Frugan fick fullständig tilt i skallen på nationaldagen, började gapa och skrika och gråta, hon brast helt enkelt.
Det började med att det var hemskt kvavt och klibbigt på morgonen, hon fick inte till frisyren med fönen, hon slet hårt.
Sedan började hon oroa sig inför vårat stundande utlandsbesök, var vi skulle sova, äta och göra.
Hon väckte mig med orden...” vi behöver prata”, och bara det väcker en del oro hos mig.
Jag var trött och svarade väl inte tillräckligt intresserad med orden, att det löser sig tids nog...och det var inte väl valda ord.
Hon börjande föna håret igen under svordomar, svettdropparna flödade utefter hennes panna och hals, man började se lite panik i hennes blick.
Jag behövde komma åt tandborsten och hon förflyttade sig till det andra badrummet, sedan behövde jag duscha, och då var hon i vägen igen, då small det!
Under hysterisk gråt började hon dra upp allt möjligt, oerhört jobbigt på jobbet, jag hjälper inte till tillräckligt hemma, hon får göra allt osv.
Bägaren har runnit över, nej mer att skittunnan har vält och det bara väller ut sörja.
Jag får ta emot allt och är väl mer än överraskad, vet inte vad jag ska försvara mig med utan försöker bara le tillbaka.
-Står du där och bara hånskrattar mig rakt upp i ansiktet?

Förstod att detta skulle bli en lång dag, ja vecka till och med, gick in i duschen och bara suckade, kan man någonsin förstå sig på det motsatta könet, någonsin?
Vi gjorde det vi hade planerat, färdades med bilen ut till stugan, under fullständig tystnad, bara bilradion försökte döda tystnaden.
Efter ett par timmar så bröt hon tystnaden och förvånad sade för första gången, ska vi prata om det, eller bara tiga ihjäl det?
Jag svarade att har ställningarna förändrats, annars så känns det dumt att dra igång det igen.
Hon svarade med att fråga vad jag ansåg, jag talade om hur jag uppfattade situationen, och det var inte rätt ord, heller, igen...
Hon drog upp allt igen och hur fel allt jag gjorde, okey, situationen låst, det råder fullständig radiotystnad resten av dagen oss emellan.
Nästkommande mening var, nu ska vi åka hem, då var klockan halvnio på kvällen.

Våra långväga gäster räddade helgen, på fredagen kom de efter att jag ruschat hem ifrån jobbet och snabbstädat.
Mötte våra gäster i bara shorts och helt genomsvett med svabben i handen, de ville inte ha någon kram, men jag hann städa klart.

Och då kommer vi till den goda delen av veckan, att umgås med gamla vänner.
Anledningen till att de kom var en femioårsfest, och att vi fick rå om de dem hela helgen, och det gjorde vi, ordentligt.
Härligt att få återuppleva gamla minnen, men man upplever lätt att mycket går i repris, allt kul hände för länge sedan.
Numera lever man bara på minnena, man skapar sällan nya saker att prata om framledes, tyvärr.
Man pratar om saker som hände när barnen var små, nu är de vuxna och vi gamlingar får umgås själva utan dem.
Livets peak ligger nog dessvärre bakom oss, vi är inte viktiga längre då barnen råder sig själva.
Ja det kan låta lite trist, och jag vägrar låta andra prata om sina sjukdomar, då är det russinvarning!
Okey vi gubbar går ut och berömmer varandras bilar som det anstår män i våran ålder, när man har brist på spörsmål.

Vi vinkar av dem vid brevlådan och skyndar oss att städa bort helgens disk och sängkläder, för bara tre timmar senare ska vi på kalas, igen.
Hem på sena söndagskvällen, slänger oss i soffan och bara undrar vart i sjuttsingen helgen tog vägen.
För ett par veckor sedan hade vi amerikanare, nu baggar och på messenger får vi meddelande om att holländarna har passerat den svenska gränsen och kommer under veckan och tillbringar nästa helg med oss.
Sommartiden är tiden för att umgås med många vänner långt ifrån, men ibland funderar jag inte om vi planerar dem lite väl tajt.

Inte undra på att frugan får tilt i skallen, ska försöka närma mig henne under veckan.

Okey, det där med alkoholen då?
Visst varit på två kalas i helgen, femtioårsfesten innehöll ca 1/3 alkoholfritt, vilket vi var många som åtnjöt, ingen synbar fylla.
Idag söndag så innehöll zinkhinken fylld med is ca 90 % alkoholfritt, ingen vill väl fyllna till på en söndagseftermiddag, eller ?
Vi lever i en föränderlig tid, och jag känner att det är bättre att försöka följa med den, än att att motarbeta den.

Till kvällens inlägg har jag lyssnat på Spotify i lurar som jag brukar, om ni är intresserad av att veta vilken låt som fick mina musikådror att svalla lite extra så kommer den här.

Yazoo, Walk away from love.

...sök upp den så får ni ytterligare en dimension när ni läser inlägget, ja jag vet...är sjukligt förtjust i rena klara toner, helst syntar...

Berra

Denlillamänniskan
Varje ålder innehåller sitt

Tack, Berra för ytterligare en lägesrapport från det nyktra livet!

Jag har själv tagit tag i ett problematiskt drickande och har som många nybörjare, varit en tyst och funderande läsare innan jag själv tog tag i min situation. Jag har läst hela din tråd i omgångar och märker hur viktigt det är att ni som varit med länge fortsätter att skriva. Det ger någon sorts trygghet att veta att förändring är möjligt och att det finns många som klarat av att sluta supa sönder sitt liv och sin framtid.

Med åldern upptäcker man en del grejer; Såsom att man lyssnar på låtar som är 30-40 år gamla, att man gör en massa grejer på vana och rutin utan att behöva anstränga sig och att livet rullar på utan att det egentligen verkar hända sådär förskräckligt omvälvande upplevelser. Det är som att man gjort allting förr, kan det verka som. Vad som inte ändras är känslolivet. Här tänker jag på din frus ilska och frustration. Hoppas ni lyckas klara ut diskussionen!

Jag önskar dig en fin vecka!

mulletant
Ha ha haaa

och förlåt Berra... men jag vet av egen erfarenhet att inledningen ’Vi behöver prata’ inte bådar gott.... Annars förstår jag att ett så intensivt liv som ni lever, i mina ögon, helt naturligt leder till en och annan urladdning. Vi ’firade’ också en radiotyst (tack för ordet, det är belysande) dag nyligen. Då tänker jag - och kan säga till mullegubben också - tack gode Gud att vi är nyktra. Det är såna svåra, eller bara trötta, utmattade dagar som kunde föra oss till helevetets brant förr. Sommarkram och ha det.... / mt

Trädlock
Berra - ångest javisst

Hej.
Ja ångesten verkar inte vilja ge med sig. 5 dagar nykter här och gråter om vartannat hela tiden. Har vart på två AA-möten, skönt tycker jag. Upplevde en förståelse som ingen annan i min närhet kan ge mig. Har även läkartid idag för att få remiss till terapeut. Hoppas att det ska kunna hjälpa mig.
Jag mår rätt dåligt, även om jag utåt visar upp en fasad. Jag är konstant illamående, svårt att äta, sover knas och får hjärtklappning lite då och då. Känner igen ångesten. Men är så trött.
Har en vän som sagt upp bekantskapen också. En vän jag ser upp till och värderat högt. Har dock full förståelse för hennes beslut. Hon har barn att tänka på och en egen historia att reda i. Men det gör ont. Och triggar ångesten, då jag känner mig ännu sämre och mer värdelös.
Vilken rant. Förlåt. Men förstår dig och känslorna så väl Berra.

Tillägg: ser nu att du kommit en bra bot på vägen. Blir glad. och ger mig hopp att det kanske en dag kan kännas bättre för mig med.

Adde
"Rysningar"

fick jag när du skriver om din hustrus utbrott. Det kunde har varit jag som skrev det för 6 år sen.

Fenix
Tack

igen för dina inlägg Berra! Har käkat i mig tre stycken. Som flera andra skriver, att du håller fast vid att skriva här är jätteviktigt för att känna framtidstro!

Berra
Oj tack allihopa för era fina inlägg!

Så....söndag igen, och dags för en resumé efter en veckas nykterhet.

Är egentligen helt slut, mest mentalt.
Varför kan man fråga sig, jo orkar inte riktigt att vara så där j..la trevlig hela tiden.
Vi har haft besök i helgen, frugans barndomsvän ifrån Holland med pojkvän, och inget fel på det, helt okey.
Men andra helgen på raken med besök och väldigt lite egentid, jo jag har ett stort behov av att få vara med mig själv.
Lite ungefär som nu, jag behöver tid för eftertanke, vad har hänt, och hur kändes det, vad ligger i röret framledes???

Jodå, jag sköter mig exemplariskt, trevlig och så där, men efter ett par dagar så är jag helt uppblåst.
Minsta lilla hastiga rörelse hostning eller nysning ger små mystiska ljud akteröver och en klar risk för att avslöja mig med en oangenäm doft.
Går bakom huset för att släppa på trycket, öppnar dammluckorna och dammar av något som kan liknas vid en avlägsen tsunami.
Ja den hörs i båda långa och höga toner och naveln återgår ifrån en putnavellook, och jag har gått försiktigt dit utan att slå i några vassa kanter, ballongen får inte brista.
Skakar av eventuella explosiva gaser ut brallorna och trippar glatt och belåten tillbaka till framsidan av stugan.
Runt fikabordet råder det nu en förödande tystnad, det som tjattrades så förfärligt när jag gick...
-What?, säger jag med en oskyldig min.
-Du ska inte tro att du kunde göra detta lite mindre diskret, tror du?, säger frugan.
-Hördes den, frågar jag lite skamsen.
-Låg tegelpannorna där på gräsmattan när du gick runt hörnet?
Jag tittar mig runt, ser inga tegelpannor och fattar att hon drar på lite...
-Men asså jag var på andra sidan huset!...
-Det hördes.... säger frugan med en bister min...
-På andra sidan huset?, du skojar.
-Töm brallorna och kom och sätt dig.
Jahopp tänker man, här råder inga hemligheter, inte ens på ett avstånd av.....tio meter!
Vet inte om våra gäster betraktar mig med avsky, eller håller på att brista ut skratt, ansiktet har många uttryck om man säger så.
”Naturbarn, inte tycka om...” sjunger jag lite lågmält och försöker citera Povel Ramel i en av hans sångtexter.
Ingen reflekterar och jag sitter där ensam om min lilla inflikning...

Så det där är bara en av många små saker som ställer till det för mig, jo jag släpper väder mer öppet när jag är med de jag känner.
När jag inte för vara mig själv så kvävs jag (haha, det där var ju nästan roligt, ja eller de andra då)
Okey ni fattar, jag har ett stort behov att få rå mig själv, kanske inte är så lätt att leva med trots allt, eller?

Hursomhelst hennes pojkvän var väldigt imponerad av den svenska naturen i Stockholms skärgård.
Han satt tyst länge på berget och bara blängde ut över nejderna när havet krusades lite av vinden i solnedgången.
Han blev nästan irriterad när jag skulle vara trevlig och konversera lite, ungefär som om han ville säga...kan du inte bara hålla käften en stund medans jag fullständigt förförs av denna underbara utsikt...
Nu sade han inte det, men någonting i hans blick ville förmedla detta, och det är andra gången på någon månad våra utländska besökare får ungefär samma beteende.
Inte så svårt att förstå varför vi svenskar är som vi är, vi är nära naturen och kan till synes vara lite introverta.
Men det är som om vi för ett samtal med naturen och gillar inte att bli störda, nu beter sig våra besökare på samma sätt, smittar det?

Efter frukosten i morse begav sig de hundratalet milen hemöver i gassande sommarvärme, och jag kunde inte vänta med kommande arbetsuppgifter utan satte igång med en gång, olja trallen vid balkongen invid bastun, sex liter och tre timmar senare var jag klar.
Den gulnande spaljén fick åter sin gröna färg och jag måste få säga med min kemisk förstöra hjärna att jag tycker det luktar gott.
Det ser nästan nybyggt ut och jag kan glädjas åt det ännu mer.
Nu förtjänar jag lite belöning och öppnar ölkylen i förrådet och upptäcker...vem i he..te har druckigt upp min låtsasöl?
???
Det är ju jag, och kommer på att jag skulle ju ha fyllt på förrådet denna helg, men besöket fick mig att tappa rutinen.
Så det blev till att suga på lite tonic water, för beska ville jag ha.

Nu lite ledighet, lägger mig svettig i hängmattan för att slappa bort lite dyrbar tid.
Dottern som sitter med sin dotter i paviljongen skiner upp och utbrister ....morfar!
Hon lägger knyttet som är lite otålig i mitt högra armveck och jag tänker....ska jag ha henne när hon är grinig?
Men okey, jag kan nog fixa detta och sätter hängmattan i gungning.
Den knarrar så där lite gammaldags och ”hemtrevligt”, erk...irk i varje svängning.
Mitt barnbarn får stora ögon och tittar upp i lövverket i den stora eken som hängmattan är fäst vid.
Solens strålar spelar i lövverket och det lyser så där knallgrönt genom bladen, och det är verkligen fascinerande att titta på.
Hon tystnar och kan inte släppa blicken, eller så har hon med sina 7 veckor svårt att fokusera blicken när det gungar.
Vinden får bladen att fladdra fram och tillbaka och siluetterna ifrån dem spelar skuggteater på hängmattans insida.
Jag håller hennes båda fötter i min högra hand, hon är helt naken så när på en liten miniblöja i denna varma sommardag.
Hon formar sig som en halvmåne runt min tjocka mage och hennes armar sluta att vifta så där okontrollerat som de gör vid den åldern.
Jag pluttar in den där lilla lila mininappen och hon sluter ögonen i min trygga famn.
Jag får tag i en rot med vänsterhanden och får en väldans fart på hängmattan, tillsammans vaggas vi till sömns.
Det blåser till lite ibland och jag skyler hela hennes kropp med handen så att hon inte ska frysa.

Just i denna stund så känner jag enbart en sådan lycka och en sådan rikedom.
Jag har lyckats skapa två vackra barn som nu har lyckats skapa en generation av dem själva, utan mig fanns ingen av dem.

Försök att få vilken berusning som helst att knäcka denna känslan som jag hade idag, den finns inte.
Och skulle den ens försöka så skulle den inte vara sann, en kemisk påverkan som egentligen inte existerar, ett falskt äventyr.

Att slå hål på alkoholens hemligheter är en del av nykterhetens tributer, jag har avslöjat den.
Om någon säger att nykterheten är tråkig, vad är då den lögnen som alkoholen påstår vara så mycket värd.
Livets berg och dalbana är minst lika intresserat om man ger den en chans...

Jag föredrar att vara rik på liv istället för ångest.

Berra

Femina
Fint

Vilken fin text. Tack för att du delar med dig.

Strulan65
Tack Berra❤️

Du startar min vecka igen med gapskratt och viljan att finna ro i livet, du visar att det går.
Tack snälla du för du delar med oss❤️ En stor kram till dig och dina ord är så viktiga för många av oss// Strulan

Virvla
Härlig tråd!

Har läst mycket här inne och även skrivit lite. Man förstår att man inte är ensam. Jag har hållt upp från alkoholen snart 8 månader. Och det är jag stolt över! Men ändå känner jag mig ångestfylld, kan börja gråta närsom kroppen skakar, mina händer skakar varje dag. Ont i huvudet. Håglös och trött. Trodde att om jag gjorde uppehåll med alkoholen så skulle allt bli bättre men det verkar inte så. Jag märkte ju att det blev värre med alkoholen och att jag behövde mer för att döva. Så nu börjar min hjärna tro att det inte beror alkoholen. Och en ständig fråga som är som en pingisboll i mitt huvud, går det att förändra kan jag dricka normalt igen? För en del har det gått. För en del inte. Vågar jag prova? Jag vet inte. Mår samtidigt illa av tanken. Fy vad hjärnan kan ställa till det. Tar en dag i taget. Tänker bort allt. Försöker hitta på annat. Har festat från dag 1 sen jag gjorde uppehåll. Och även om jag inte dricker något så känner jag mig ändå bakis. Så konstigt! Min kille tror att bara man mår bra i sig själv så dricker man inte på samma sätt. Han festar ganska mycket och hårt. Jag har varit öppen och ärlig mot honom om mina problem. Han stöttar mig och finns där när jag ältar allt hela tiden. Men jag vill sluta älta men hur tusan gör man det? Och vågar jag prova alkohol igen? Finns så många frågor men har svårt att hitta någon som har svaren. Men i denna tråd så fann jag mycket intressant iaf. Snart midsommar.. inget vin, ingen nubbe. Känns lite sorgligt fast samtidigt vet jag att jag mår bättre utan det just nu.
Tack för en fin tråd!
Virvla

Berra
Midsommarn 2019 tillända....

...och jag är glad för det.
Vi har haft en fin sådan med perfa väder.
Snittat runt tio personer med en blandning av både nytt och traditionsbetyngad rutin.
Vi har haft våra kompisar med familj här, samma som alltid, barnen kommit och gått som de har behagat, de är vuxna nu att ta sina egna beslut om var de ska vara, även de står med fötterna i två läger, som det alltid har varit, eller fira midsommar med sina kompisar.
De försöker finna bra kompromisslösningar.

Frugan har diskat så fingrarna nästan är skrynkliga, och visst är det kul med främmat, men det är jobbigt också.
Jag upptäcker att jag blir lite vresig på tredje dagen, retar mig på saker och ting, allt som skapar oordning.
Kanske mest på saker som ligger på fel ställen, och ungdomarna har ju en förmåga att släppa allt precis därmed står.
Grabben släpar ut tre par skor i trädgården, sedan tar han mina, våra gästers väskor står både här och där med tröjor som hänger över stolsryggarna, två kortlekar ligger utspridda över borden, laddsladdar som flyttas runt, eluttag som plockas bort osv.
Varför funkar inte radion frågar frugan, jo någon har tagit bort grenuttaget till sin mobilladdare, och det blir jag som får fixa vad andra har förändrat, sådant kan reta gallfeber på mig.
Och som värdar ska man ta fram frukosten, sedan duka av den, diska upp den, ordna med lunch, duka och duka av den, diska.
Ordna med fika och fikabröd, duka och duka av den, diska, sysselsätta våra gäster med aktiviteter, tajma med middagen.
Finns det dryck så det räcker, snacks och dra för myggnäten på paviljongen, sätta på infravärmaren, hämta filtar.
Har ni en extra tub med tandkräm?, dasspappret är slut, ojdå har ni glömt sängkläder, har säkringen gått till gäststugan?
Ficklampan ska ligga här, nähepp den ligger i grannstugan, funkar inte wifi't, vänta jag ska fixa.
Har vi soppa till båtarna, vart ligger nycklarna?, behövs det mer is?, är kaffet slut, vart ligger plåstren, fästingpincetten!,
Osv osv, jag blir helt slut av att behöva vara fixaren hela tiden, och dessutom med ett leende på läpparna, ingen fara jag ordnar med detta.

Till råga med detta har vi haft en löptik och två kåta hanar, där den ena har fått vara instängd medans de andra fått vara ute.
Öppna grinden, stäng grinden, öppna dörren, vik undan myggnätet, stäng dörren, hälsa på en välkomnade och ensam hund.
Ta med brickan med kaffekoppar och samma sak på vägen ut, för att därute få höra att du har glömt mjölken till kaffet.
Efter ett par timmar så byts de om, ut med tiken, av med blöjan, in med hanarna som nu blivit galna av dofterna från tiken och vill helst bli delade mitt itu av dörren, de krafsar sönder insidan av dörren och tuggar sönder myggnätet.
Och man ska fortfarande vara glad!
Nä, det är inte lätt att hålla en positiv anda just då, funderade starkt på att smeta in rumpan på tiken med ättika för att hålla hanarna på avstånd men tror inte att det hade funkat ändå, deras drifter är oerhört starka.

Jo det var vårat fjärde långbesök på kort tid, och nu har vi inga planerade besök kvar för sommaren, och det ska bli oerhört skönt.

Lite stressad över att behöva laga så mycket saker som har pajat på sistone, allting fungerar inte som det brukar.
Jag har en ganska så diger backlogg att behöva ta igen, och det är heller inte lika lätt att få tag på delar eller verktyg på en skärgårdsö.

När det kommer till alkoholen så är helgens reflektioner dessa....
Varför sätter man sig i en grupp på kvällskvisten runt ett bord med alkoholhaltiga drycker, man dricker och väntar på att något ska hända.
Det är precis som om alkoholen är elexiret som ska få saker till att hända, drick så händer det något roligt?
Om man inte dricker tillräckligt så sitter folk håglösa och gäspar, tittar på klockan och funderar på när man får gå och lägga sig.
Ingen som säger något dumt, ingen som fumlar med glasen så de välter, eller trillar omkull, ingen som gör något som folk kan prata om under morgondagen...tråkigt?
Och den mängden av flaskor och burkar som dricks, det är löjligt mycket egentligen.
På en krok vid husväggen har jag fyra kassar uppsatta, burk, PET , mörkt glas och ljusa glas, alla tvärfulla, t.om gått in på andra kassen.
Vi pratar om tre dagar, och en massa egentligen onödig läsk som ungarna trycker i sig och blir sockerstinna.
Ett frosseri nästan i paritet med julen, elva matkassar och ca femtusen i kostnad, visst mycket rester finns det kvar i kylen, men ändå.
Midsommarfirandet har nästan löpt amok, och vi tyngs av traditionerna, vi ska göra allt ännu bättre till nästa år, eller hur?

Ibland funderar man på att bara låsa in sig till nästa år och sjukskriva sig, nej vi kommer inte att följa traditionerna.

När gästerna hade åkt så ruschade vi igång att riva ner allt, plocka bort bord och stolar, riva partytältet och fälla majstången, bort med flagglinorna, tömma grillen från aska och diska megadisken en sista gång.
Efteråt satt vi i paviljongen och bara stånkade och suckade, att det ska vara ett sådant bök, varje år.
Vi är lediga i morgon, och det är väl tur det så vi kan ta igen oss innan arbetsveckan vrider ur den sista musten ur oss.

Visst är det roligt med en glad midsommar, men det är jobbigt också, traditionerna tynger oss.
Och en fundering jag ofta har, varför heter det Majstång, när midsommar firas i Juni?

Nu går vi in i andra halvlek på 2019, de säger att vi gör mot mörkare tider, men man ska inte lyssna på olyckskorparna.
Ljuset finns inom oss, och den kan ingen släcka, inte ens törsten efter alkoholen.
En flamma för vänner och gemenskap, vi blir rikare av att ha många som älskar varandra.
Att bli berusad är att sätta vänskapen på prov, gör inte det!

Berra

Strulan65
Skönt ni stänger hotellet 🙂

Startar veckan med Berra 👍❤️ Kram Strulan

Femina
Att maja något

Majstång har inget med månaden maj att göra utan kommer utav verbet "att maja" som betyder "klä med grönt kvistar". 💚

mulletant
Tjena forumbrorsan Berra

Jag har ofta tänkt när jag läst... hur orkar ni? Men idag händer det - Plötsligt känner jag igen mig - men inte från stuga utan hemmet. Vi har ett stort hus och har ofta varit mycket folk, många gäster. Vi har sänglinne för ett mindre hotell, bäddsoffa och gästsängar. Porslin i flera varianter och glas... osv, osv. Duka fram, duka av, förbereda nästa, vad behöver handlas? Att vara i hemmet med supermarket runt hörnet höjer ambitionsnivån. Finns många foton i album och skokartonger, - stora sällskap runt bord med måååånga glas.
Varför känner jag igen mig nu? Kanske för att ni på nåt sätt är ifatt... med halv- och helvuxna barn och barnbarn. Vi är bara ett varv före... Nu är de stora samlingarna mera sällsynta. Midsommar har vi firat på tumis och det var skönt.
För vår del försvann en del umgänge med alkoholen.... sorgligt men sant. Alkoholen var viktigare än samvaron och vi fasades ut. Istället har det kommit nya mänskor och umgängesformer in i vårt liv. Men del övernattare och en viss hotellverksamhet kvarstår och ger igenkänning.
Ha en fin vecka och ’tack för allt’😘 / mt

Mirabelle G-S
Så målande du skriver

Man kan verkligen leva sig in i dina texter! Och Gud i himmelen vad skönt det låter att vara gäst hos dig... En storpappa som fixar och donar med jämnmod (nåja, utåt sett iaf). En ”riktig vuxen” som tar hand om... ALLT. En sådan där vuxnare vuxen man förvirrat ser sig omkring efter när något går riktigt tokigt, och man panikartat inser att man själv är ”den vuxna” som borde återställa tingens ordning. Inte undra på ni har fullbelagt på Pensionat Berra med Fru :)

Crna macka
För mig är sedan länge

För mig är sedan länge tradition att läsa Berras södagsreflektion, fast då på måndagsmorgonen. Mycket uppskattad av mig.

Mvh

Berra
Härlig helg!

Men den gick alldeles för fort, jag hann inte med, vart tog den vägen?
Att fem dagar kan gå så trögt, när två bara rasslar iväg, det är orättvist!

Det blev som vi önskade, en hel helg helt själva, jag menar verkligen själva, inte en själ mötte vi på hela helgen i stugan.
Inte ens en granne som passerade på stigen intill, de enda vi såg var de som satt i båtarna på andra sidan viken, och då genom en kikare.
Ja det var skönt, och jag fick massor av saker genomförda.
Det blev en minimal helg, det enda vi handlade inför helgen var en köttbit och grillkol, resten fanns i kylen, så lite packning har vi nog aldrig haft.
Vi åt när vi kände för det och gick och lade oss när vi var trötta, inget som styrde oss, vi bara ”va”, och det kändes så avslappnande.
Oljade ca 70 kvadratmeter trall i bara kalsongerna, det är lättare att få bort oljan på bomull än syntet.
Bytte lager på båtkärran som stod på ön intill, där det finns bilväg, däcket satt helt löst när vi skulle sjösätta så det var i absoluta sista sekund.
Armar och händer helst svarta av gammalt hjullagerfett mötte jag waxholmsbåten, jag satt kvar i båten och torkade mina händer medans folk klev av och på, folk i aktern stirrade på mig, och jag stirrade tillbaka, och jag undrade vad de tänkte just då.
De var finklädda för att hälsa på någon ute på någon skärgårdsö, där nere i roddbåten satt jag med solblekt rufskalufs, en skitig t-shirt och oljiga händer, det måste vara en sån där skärgårdsbo, tror jag de tänkte, vilken miss haha!

Just nu hettar det om min axlar, de lyser lite grisrosa och pelarfläkten vid sänggaveln rasslar illa men det fläktar skönt i sovrummet.
Frugan brukar inte bli lika lätt solbränd, hon beskådar avundsjukt min gyllenbruna panna, men tröstar sig med att jag är ju närmare solen eftersom jag är mycket längre än henne.
På vägen hem tog jag med pantkassen, den innehöll två flaskor och en Petflaska, glasflaskorna var mina, båda gingerbeer som jag tog till middagen, det andra var en läskflaska som jag tog slatten av.
Frugan tog två glas rött under hela helgen, resten var bubbelvatten med drivor av isbitar, vi har tre sodastreamflaskor som ligger på kylning konstant i kylen, jag tror jag fyllde dem tre gånger om, dvs nio liter bubbelvatten, två personer två dagar.
Ja ni förstår att det har varit varmt och massor av sol, jag satte mig en stund och vilade bredvid frugan i solstolarna, men bara för att fundera ut nästa projekt, hmm var sätter jag plintarna till lilla trädäcket?, hur mycket sten måste jag spätta bort?

Jo jag är en rastlös person, har ett behov av att skapa och laga, fixa och dona, men bara när jag själv får bestämma.
Jag mår bäst när jag får lufsa runt och trilskas med mina egna huvudbryn, hur löser jag detta?
Vet inte om jag har skrivit om det förut, men en grej som jag löste på ett lite ballt sätt för några år sedan.
Jag hade en kanonbra strålkastare som man behöver härute i det kolsvarta ölandskapet.
Problemet var att dess blycell hade förlorat ganska så mycket av dess vatten, och det måste vara destillerat vatten och fungerar således inte med vanligt kranvatten.
Så hur löste Berra detta då, självklart så byggde han en destillationsapparat med hjälp av en vattenkokare, trädgårdsslang och ett isbad.
En timme senare hade jag fött fram dessa en och en halv deciliter så jag kunde fylla på blycellen med.
Tyvärr så sket det sig ändå, då blyaccens väggar hade torkat ihop, men ändå!
Ibland måste man vara uppfinningsrik och lösa problemen på plats.

Mitt uppe i alltihopa så tar jag ibland en mental paus, ställer mig tyst och låter naturen få ladda mina batterier.
Lyssnar till fågelungarnas tjatter ifrån en av fågelholkarna när mamma eller pappa flugsnappare kommer med en insekt i näbben.
Svär över en skogsmyra som tagit sig ett bett ur en av mina stortåar, det svider jättemycket.
Myggorna som ser mig som helt försvarslös när man tar kvällskissen.
Små gröna larver som kommer neddinglande med en tunn tråd från ekens grenar.
En enorm bamsegeting som flyger in genom det öppna fönstret och med vingslag som låter som en helikopter, bztmrrrr...
En mås som låter som den sade ööööl, öööööl, när det visade sig att det var varningslätet för en havsörn som den förföljde.

Som ni säkert redan har förstått, så var denna helg helt i min smak, en tid för laddning och rekreation.
En bit bortom all civilisation, där livet ter sig enklare och i harmoni med naturen.
När man inte är hemma och där dagarna mellan duscharna är betydligt längre, där t-shirten är fylld av fläckar och små hål, shortsen likaså.
När man inte står ut med hettan lommar man ner till bryggan slänger sig i det iskalla havet med de kläder man har på sig, kliver upp till stugan och frugan tittar över sina läsglasögon, kunde du inte ha bytt om till badbrallorna frågar hon snällt?
Äh svarar jag medans jag hänger kalsongerna över räcket, nu slapp vi ju en tvätt, och byter till de andra kalsongerna som har hunnit torka.
Ta en ren(are) tischa och fortsätter grotta med det jag höll på med innan, håret fortsätter vara lika blött senare men då av svett istället.
Tar en tur mot bryggan igen, frugan har redan listat ut vad som är på gång, ska du tvätta ropar hon...
Jo tänker jag högt för mig själv, men den här gången följer nog sandalerna med i doppet, så skitiga som de hann att bli.

Mot eftermiddagen idag kom paniken krypandes, stod på berget och tittade ut mot sjön, jag måste lämna allt det här igen.
För vad?, att återigen kuvas av mitt arbete under fem dagar.
Men jag vet att jag har längtan kvar i mitt bröst, och på fredag eftermiddag kommer det två nya svarta streck på asfalten,
Det är rivstarten när vi far till stugan igen.

Det är lite märkligt hur längtan förändras med nykterheten, förr längtade jag bara till helgen för att få kunna dricka obehärskat igen.
Nu längtar jag av helt andra anledningar, de som jag precis har nämnt om här ovan.

Livet har sina guldkanter, om man väljer att se dem, istället för den guldfärgen som sigillet har på flaskan.
Två timmar vid paddan, och klockan hann ändå slå måndag, jag måste börja ännu tidigare nästa söndag.

Tjing!

Berra

Strulan65
❤️🙏❤️🙏

Tack för att du finns 🙏

FinaLisa
Tack Berra🙏

Skön läsning som vanligt😊👍
Måsar som skriker efter öl har jag då aldrig hört...😉

Kramar
💚💚💚

Pellis
Härlig läsning...

...kändes som man var med er hela helgen men ni mötte ju ingen :-)

Mirabelle G-S
En vaddå?

Men vad ÄR ens en destillations-mojäng-mollijox...? Nä, du behöver inte förklara. Min arma hjärna kommer stöta bort detta komplicerade... Men jag reviderar min uppfattning om dig Berra. Du är inte bara en ”riktig vuxen”, utan självaste Mc Gyver! Man ba’ ”Buhu buhu jag totalkvaddade bilen. Det är bara sätet och en ratt kvar!” Berra ba’ ”Lugna ner dig fan. Hämta tre kottar, fyra gem och en gammal rostig ugnsplåt bara, så fixar jag det.”

Berra
Allt för ofta glömmer jag...

...att värdera hur mitt liv ser ut just nu.
Låter det konstigt?
Inte alls, egentligen...

Att jämföra det jag har nu, och hur jag hade det när jag drack.
Kanske inte början, då var allt fantastiskt som det oftast är med alkoholen, den förför....och långsamt för..gör.
När man läser bakåt i min numera ganska långa tråd så ser man hur livet har förändrats för mig.
Då hade alkoholen kört ner mitt liv i botten, kanske inte rent fysiskt, men psykiskt.
Jag hade jobbet och familjen kvar, men själsligt hade mitt psyke gått igenom köttkvarnen och sedan plattats ut till en tunn skorpa.
Och är man inte mentalt preparerad för livets motgångar så klarar man inte av även de minsta trivialiteterna.

Man är förvånansvärt anpassningsbar och vänjer sig vid saker efter en viss tid, det onormala blir till slut normalt.
Men när det rasar, så rasar det rejält, luften går ur en och man har ingen reservkapacitet att ta till, det blir platt fall.
Tankarna blir o-kronologiska, allt blir bara huller om buller, och ett kaos bryter ut, ingen förstår en en längre.
Man kan inte längre vara stark, inte ens för en själv, sätter sig passiv i ett hörn och låter livet leva utanför min kropp.
Man finns, men lever inte, ett kroppsligt skal utan innehåll, och det som händer utanför min kropp känns bara kletigt och osa-mm-an-hängande.
Lite svårt att förklara för den som inte varit där, men desto större förståelse från den som snuddat vid det.

Allt låta alkoholen få vara den som utesluter en från livets händelser och dölja den i den romantiserade berusningen är helt fel.
Bättre att möta livets små kantstötta hörn än att totalt krascha in i väggen i full fart.

Återhämtningen tog väldigt lång tid för mig, det är nu tio år sedan jag gick in i väggen, och säga att jag är frisk är lika dumt som att säga att jag klarar av att hantera alkoholen.
Jag är fri från depressionen men är inte botad, jag har lärt mig att hantera livets fallgropar, att inte falla för allt för djupa grubblerier.
Inte för att de inte finns, men jag tillåter mig inte hamna i den spiralen igen, för min egen skull, de finns men jag tillåter mig inte tänka på dem.
Det som känns mer positivt i mitt liv tillåter jag mig glädjas åt, låta det få stanna upp ett tag och få ta min uppmärksamhet.

Tidigare tyckte jag att min karriär inom arbetslivet var viktigt, ville att folk skulle lyssna på mina ide’er och tycka att de var bra.
Det var viktigt för mig att vara omtyckt, att folk skulle vara glada i min närhet.
Men det rävspelet gled mig ur händerna och jag förlorade det loppet, de jag litade på stötte dolken i ryggen på mig.
Det finns inga gränser för hur långt vänner kan gå för att kliva över lik för att uppnå sina mål.
Nu tycker jag väl i stort sett f.ck them, lev erat j.vla liv, så lever jag mitt, jag kommer dö med ett betydligt renare samvete än vad de gör.
Idag finns jag där men gör bara vad som krävs av mig, inget mer, ingen ska få ta cred av mina ide’er längre.
Jag vet vad jag går för och de är i beroendeställning av mig.

Så mitt liv har blivit lite mer självständigt, jag bryr mig inte lika mycket av vad folk tycker om mig.
Passar inte mitt sällskap så får de väl söka sig ett nytt, inte tillgjord för att passa in, utan står upp för mig själv.
Har lättare att säga nej om jag har en bra anledning, inte för att j.vlas.
Med risk för att bli ansedd som en tjurig gammal gubbe, en svår balansgång.

Så vad är viktigt då?
Att få umgås med personer som är viktiga i mitt liv, min familj, mina vänner, släkt.
De som jag kan lita på och inte sårar mig, uppriktighet är viktigare än att försöka dämpa smällar.
Att kunna stanna upp och betrakta det som händer runt omkring mig, och försöka förstå varför.
Att vara nyfiken och vilja lära sig mig mer, varför säger personen så, varför gör hon/han så, finns det någon underliggande anledning?
Att försöka lösa livets hemligheter, att vara en duktig lyssnare och medmänniska, finnas där för någon som behöver mig.

Nu kan det låta väldigt flottigt och säga att ingenting av det ovannämnda hade fungerat om alkoholen funnits i mitt liv.
Nej, inte för mig, det hade inte varit uppnåeligt med en berusning, jag hade inte brytt mig om det.
Alkoholen gör mig väldigt självgod och till utseende självsäker, vem bryr sig om andra när alkoholen är min västa vän.
Man innesluter sig i sin egna värld, alla andra kan dra åt h..te.
Alkoholen tar fram alla dåliga sidor hos en, även om den till en början visar tvärtom, man blir glad och onormalt sprallig.
Så är den sann?
Nej såklart inte, jag har levt i förljugenheten länge nog, det var dags att bryta upp från alla dåligheter alkoholen medförde.
Depressionen förlöste mig, även om den gjorde ofantligt ont, så gjorde den nytta, på sikt...

Att känna tacksamhet, för varje dag jag lever utan några större problem, men som sagt.,.man har lätt för att vänja sig.
Många klagar på att tiden kommer ikapp dem och de börjar bli gamla.
Var glad för det, inte alla får den möjligheten, många dör allt för tidigt.
Att få äta mig mätt, kan gå, få vara frisk, en säng att sova i, slipper frysa, kan dricka rent vatten, andas ren luft osv.
Saker som många tar för givet, men som inte alla får uppleva, kanske inte nära oss men på vår jord.

Man borde vara glad, men istället så strävar man alltid högre och bättre, kanske är det som kallas utveckling.
Samtidigt så tror jag att dagens stressiga samhälle är också det som håller på att förgöra oss, vi hinner inte med.
Att uppskatta det vi har, istället för att sukta över det som våra grannar har, matriellt har vi kommit långt.
Men hur har vi det känslomässigt?
Och måste vi döva allt det jobbiga med att fly med alkoholen, att inte närvara?

I veckans dagbok kunde jag konstatera att efter en lång arbetsvecka, blev inte helgen det jag hade planerat.
Men det är helt okey ändå, jag borde sänka förväntningarna och planera mindre tajt istället.
Det fanns många tillfällen att njuta av livet, suger på de minnena istället för att låta hela livet suga.
Det är som det är, kanske kanske kan jag göra förändringar i nästkommande vecka, men bara om det leder till en förbättring.
Viktigaste är att jag mår bra, och jag tar hand om mig själv och de som står mig närmast.

..och det gör jag utan alkoholen ...

Berra

PS, Kvällens låt i mina lurar, Erasure: Phantom Bride (don’t you cry, let me wipe away tears from your eyes...)

Sidor