av Mitt i livet 79

Mitt i livet 79
tis, 2019-06-11 - 21:43

Hej!!
Jag är helt ny här, detta är min första kommentar
Jag lever ihop med en man sedan 12 år tillbaka, vi har 2 fantastiska döttrar 7 och 4 år.
Han har alltid varit glad i flaskan och har problem med vilken mängd alkohol han klarar av, han blir nästan alltid fullast på festen eller somnar han. Problemet när han dricker är ju såklart att han däckar av och det är väldigt svårt att få kontakt med honom. Han går dessutom i sömnen när han dricker, han pratar, gapar går omkring och tänder lampor, sätter på kranar, kissar lite överallt. Det är sååå jobbigt och jag kan såklart inte sova dessa nätter, jag vill ju inte heller att våra barn ska behöva hitta sin pappa sovandes på toagolvet, så jag springer upp och ser till att de inte ser detta, men ibland hinner jag ju inte och våran äldsta dotter har ju sett och hört honom flera gånger. jag har ju såklart sagt till honom vad som hänt under natten, även barnen har sagt till honom attde blir rädda för honom när han gör så, men ändå finns problemet kvar flera år senare. han dricker inte varje dag med i snitt 3-4 dagar i veckan, blir inte full varje gång, men tillräkligt för att gå i sömnen. Jag har sagt att det är ett problem för mig att han dricker, att jag tycker det är jobbigt och att jag oroar mig för barnen, han säger då, ja det är ett problem att jag går i sömnen.. men problemet är ju inte att han går i sömnen, utan att när han dricker går han i sömnen, men det tycket han inte verkar vara ett problem. Tyvärr har det ju hänt flera gånger att när jag jobbat kväll eller varit bortrest att han duckit så att han däckar av, fastän han är själv med barnen. våran äldsta har till och med sovit jämte honom på toagolvet när hon inte fick väckt honom, hon blev så ledsen och rädd såklart, hon ska inte behöva ta det, vid detta tillfälle var hon 6år.
Jag har de sista månaderna känt mig mer och mer uppgiven, jag har till och med talat om för hans föräldrar om problemet och även de har försökt att prata med honom. Nu känner jag mer att nu är det nog, det kommer inte bli någon förändring...
nu känner jag mig dock kluven, vi säger att vi separerar och han ska ha barnen varannan vecka , jag får panik när jag tänker på det, jag vill ju inte att barnen är där nattetid ifall han nu dricker. hur ska jag göra tycker ni??
tacksam för svar och råd

Mår bra
tis, 2019-06-11 - 22:31

Mina barn var nästan vuxna när jag började få problem med att inte kunna hantera alkoholen, min fru såg ingen utväg annat än att lämna mig efter många gånger jag lovat dra ner på drickandet. Jag klarade hålla upp någon vecka sen var jag tillbaka igen. Jag skrev på skilsmässo ansökan på fyllan och hon skickade in den, oops det va ju inte vad jag trodde och det tog mig ganska hårt. Slutar dricka helt gjorde jag inte förrän jag fick träffa en professionell alkohol terapeut som tryckte på rätt knappar och fick mig att inse att jag inte kan dricka överhuvudtaget.

Mitt i livet 79
tis, 2019-06-11 - 23:00

tack för feedback
problemet är ju att min sambo inte anser att han behöver hjälp, han har ju inga problem....
Jag vill ju oavsett om vi kommer att leva ihop eller inte att han ska må bra och att mina barn ska få den pappa de förtjänar

IronWill
ons, 2019-06-12 - 15:35

Är det sällan det går att få en problemdrickare/alkoholist att inse eller våga möta sitt problem genom samtal med sin partner. Du har ju försökt också. Det är väl därför de flesta råd här brukar vara att se om sig själv och eventuella barn, och inte fokusera på eller städa runt sin partner och dennes missbruk. Missbrukaren måste komma till en egen insikt och vilja ta sig ur det med egen drivkraft och givetvis hjälp i den mån det behövs och fungerar.

Blåklocka
ons, 2019-06-12 - 23:34

Jag är så ledsen och känner mig då ensam.
Han, min man, går omkring och vägrar förstå att vi har ett djupt och outtalat problem med vår relation. Det är alkoholen som är problemet. Hans problem faktiskt. Jag står inte ut med att han alltid väljer att kunna dricka. Jag blir liksom en jobbig jävel, en glädjedödare eftersom vi så många gånger kommit till situationen att han druckit för mycket under lång tid. Så har det alltid varit i slutet av alla ledigheter. Där och då är han helt enig med mig. Men han vill inte sluta dricka. Jag känner bara nu att han inte är en snäll person. Inte mot mig. Jag blir ledsen av att kallas nedsättande saker. Till och med så att jag bara vill ligga i sängen och gråta. Han går däremot och försöker låsas don om allt bu ska vara som vanligt. Det har ju gått flera dagar och han har ju varit då duktig nu. Va fan ör mitt problem liksom?!

Mitt i livet 79
tors, 2019-06-13 - 20:13

Hej Blåklockan!!
visst är det märkligt att de kan få en att känna att man är den jobbiga, och tråkiga, trots att det är de som gör situationer jobbiga och tråkiga..
min sambo säger också nedsättande saker till mig när han är full, han går gärna in i politiska diskutioner, en gång sa han till mig mig att om jag inte röstar på sverige demokraterna så är det som att jag tycker det är ok att våra flickor blir våldtagna.... så jävla sjukt elakt sagt....

mulletant
fre, 2019-06-14 - 12:55

Jag stannar vid din avslutande fråga - Vafan är mitt problem liksom... Visst skrev du här för rätt länge sen? Var du inte på väg bort då? Om det är så, om jag minns rätt så råder jag dig att gå på Alanon. Du är helt på rätt om du menar så som jag förstår din fråga - problemet är ditt och det är du som äger rätten att lösa det. Och du som kan lösa det. Kram och lycka till! /mt

Blåklocka
fre, 2019-06-14 - 13:40

Jo Mulletant jag skrev här för några år sedan och vi separerade för 1,5 år sedan.
Sen gick jag tillbaka och lyssnade på lögnerna om att supandet var slut. Eller så här, min man har aldrig sett på sitt drickande på ett problematiskt sätt. Han lever efter att det är en glidande skala där han håller sig inom vad som är ok.
Jag har kommit så långt att jag ser på detta med en sorg över att jag inte kan göra något åt saken. Det som ska vara ett ” VI” är inte det, utan jag lever ganska ensamt i vårt äktenskap. Min man kör med gammal strategi nämligen att inte låtsas om att vi haft ett bråk kring det som är huvudsaken. Han super i smyg, detta pågår tills jag reagerar och då blir det bråk som sen rinner ut i sanden. Han säger jättetaskigt saker och när han håller sig nykter är han rastlös och hittar på konflikter. Det är sen aldrig läge att prata om det på ett lugnt och sakligt vis, eftersom han då är rädd för sanningen.
Jag skulle vilja ha tips på hur jag kan få fram det jag tycker och att jag då får honom att höra vad jag har att säga. Nu är det verkligen flodhästen i vardagsrummet.

Spinoza
fre, 2019-06-14 - 15:22

Skulle du kunna skriva ett brev till honom?
Det är ju ett sätt att fundera igenom det ordentligt även för dig och då slipper du ju dessutom bli avbruten av honom.
Sen kanske du inte ska ha för stora förväntningar på att han tar till sig det du skriver, min erfarenhet är att jag inte lyckats nå fram hur jag än försökt, eftersom han inte vill höra/läsa det jag har att säga.