Finns ju massa råd man kan ge, men de vet du ju redan så låter bli det. Hoppas du ändå kan känna dig stolt över dig själv och dina dagar// kram Strulan

Trädlock

Tack, jag motstår fortf alkoholens rop, men det är svårt. Ensamheten vill ha något som dövar, dämpar.
Dricker kaffe istället. Sugen på cigg också fast det är 8 år sedan jag slutade. Vet att det är sjukdomen som skriker inom mig. Tack för att du skrev. Lite mindre ensamt kram o tack.

Det finns en app som heter Cairy, den är tänkt att kunna bryta lite av ensamheten och att man skall kunna ge stöd och få stöd. På beroendepodden finns ett bra samtal med Andreas som startat den. Kanske något du kan pröva

Ofrivillig ensamhet är så plågsamt... Hoppas att du genom tex AA-möten så småningom ska hitta någon som du kan möta upp på en kaffe eller så. Vårt samhälle är fullt av ensamma människor, så någon väntar på att få bli den där vännen du ringer upp. Kram

Trädlock

Tack för er pepp och tips. Det hjälper mer än jag förstått.

Kraschade dock och fick en omgång panikångest. Mamma ringde och försökte hjälpa så gott hon kunde.

Det som gör mest ont är väl att de jag hört av mig till inte haft tid lr möjlighet att vara med mig. De har ju sina liv som snurrar på oavsett min sjukdom lr inte.

Jag känner mig som sagt bara så ensam i min kamp för nykterhet och mentala hälsa.

Femina

Vad jag förstår går du till AA men har du skaffat dig en sponsor? Om inte, gör det på nästa möte. Fråga vilka på mötet som är tillgängliga sponsorer och välj sedan en person av samma kön som du och fråga ifall hen kan tänka sig bli din sponsor. Då är du inte ensam längre och då kan du tala med hen om alla dina rädslor och funderingar som dina vänner kanske inte orkar med och inte vet hur de ska kunna hjälpa dig. Då kanske de upplever dig som "jobbig" och glider undan. Det är mitt bästa råd till dig. ?

Trädlock

Tack ?, det står på min att göra lista. Skulle ha gått ett möte igår men ingen utom jag kom. Så håller tummarna för att det går att lösa nästa vecka.

Trädlock

Otroligt givande möte. Fick kannor att jag inte hörde av mig till någon av AA vännerna i helgen när det var tungt. Tydligen är det onödigt att tro att jag stör dom haha. Inser än en gång att jag har långt kvar. Och att det är helt okej att be om hjälp eller tröst. Jag behöver inte vara ensam i det här.
Idag är jag en tacksam och ödmjuk alkoholist. ??

Femina

Jag har också svårt att be om hjälp och stöd. När man mår som allra sämst kan klockan vara i vargtimmen och man vill under inga omständigheter störa någon. Nu låter det som om du fått landa lite. ?

Trädlock

Ja, sakta men säkert. Möter känslorna nu. Och det gör ont är jobbigt och svårt. Men jag gör det. Ist för att fly. Det i sig är ett stort steg. Även om de känns som jag ska dö så gör jag ju inte det ?

Trädlock

Så år det en storm igen. Orkar fan inte med det här. Sitter o gråter på jobbet. För att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Djupandas. Släpper ned axlarna. Försöker se det ljusa i livet. I hjärtat krampar det dock. Vill inte släppa.

Sömsvårigheter, ångestattacker med gråt och hjälplöshet. Jag känner igen det där. Livet som skulle stråla och glänsa, bara man höll sig nykter. Men det blir inte bums så jävla mycket bättre. Det finns massor att släppa ut och när hjärnan vaknar upp från alkoholmarineringen, så gnisslar det rejält i maskineriet.

Du skriver att du försöker se det ljusa i livet. Det är jättebra. Men jag tror också att man ska våga se mörkret och rädslan. Det finns också där. Det jag skriver kanske varken ger tröst eller lindring, men jag hoppas att det åtminstone får dig att känna dig mindre ensam.

Trädlock

Tack, ja det känns mindre ensamt. Jag försöker se det ljusa då jag är otroligt duktig på att vara i det mörka. Möter alltid ångesten och paniken, låter känslan komma, ser den, accepterar den och jobbar med den tills den släpper. Just nu har det bara vart så mkt. Och så ofta.
Här fått svaj på några relationer också som såklart spär på och gör mig mer rädd. Övar på att släppa det. Att allt kommer bli bra. Som det ska vara. Även om det inte blir så som jag tänkt mig.

Trädlock

Det räcker nu med knas. Orkar inte så mkt mer nu. Det blev en hjärtesorg uppe På allt annat. Fightas med känslostormarna. Möter känsla efter känsla. Är i den. Den går över. Ja, jag vet. Allt går över.
Det gör bara så jävla ont. Väljer nykterheten framför allt. Längtar fortf efter ett glas, men väljer nykterheten. Den är godare i längden.

Oj, Oj! Hjärtesorg på allt det jobbiga som du redan upplever. Jag förstår att du har det svårt och att det gör ont. De akuta känslorna brukar kunna ge sig rätt snabbt, men ibland kommer svårigheterna som rullande dyningar. Håll ut. Håll fast! Välj det som är gott för dig och var snäll mot dig själv nu!

Varmaste tankarna till dig som behöver tröst just nu. Hoppas stormen får mojna lite och du får vila i ljuset och värmen som ju livet också innehåller.

Trädlock

Tack. Längtar efter lugnet. Det blev så abrupt. Sån käftsmäll. Men min nykterhet är viktigare än något annat.

Trädlock

För att få ventilera, känna mig mindre ensam. Vad jag saknar är dock mänsklig närhet. Ngn som håller om

Du går igenom en tuff tid, men du är inte ensam på den resan. Du har en hel trupp krigare här på forumet som vill stötta dig. Bra att du gick på möte!
Nykterheten är nyckeln till din lycka i längden, det vet du. Och som du kämpar - guldstjärna där! Många av oss hade säkert redan supit ner oss fullständigt under samma omständigheter, men du har kraften trots att du tror att du helt saknar ork. Du är stark och beundransvärd som står emot a-djävulen.
Jag skickar en varm, stor kram till dig!

Trädlock

Tack. Wow vilken pepp. Jobbar fortf med att våga tro på att ändra människor vill hjälpa.
Stor varm kram tillbaka.

Trädlock

Älskar villkorslöst. Utan baktanke. Hårt. Djupt. Innerligt.
En vacker dag får jag tillbaka det. Börjar våga tro det också.