Detta är för mig dag 3 utan alkohol. Första gången på några år som jag hållit upp så länge... har läst flera gånger om dagen här i forumet sedan i måndags och det är en fantastisk känsla att inse att jag inte är ensam. Att min relation till alkohol inte är unik, att hur den får mig att känna och bli inte är min personlighet utan snarare alkoholens personlighet. A får mig att tro att livet är tråkigt utan den, att jag är tråkig utan den...
Jag har länge haft flyktiga tankar om att allt dåligt i mitt liv är förknippat med att jag druckit men jag har låtit de tankarna fladdra iväg för fort för att faktiskt förstå vad det betyder. Under dessa tre dagar, efter att jag börjat läsa här, har jag tvingat mig själv att gå igenom all skit jag gjort mot mig själv och andra och kommit fram till följande:
Inte ett enda katastrofalt beslut, fruktansvärd händelse eller dagar och nätter fyllda med ångest har förekommit utan att alkohol på något sätt varit inblandat. Jag har ibland bara haft en ren jävla tur att det inte slutat värre än det gjort....
Det har bara gått tre dagar, vilket inte är så mkt men det är tre dagar utan ångest och det betyder mkt för mig!
Men jag vet att det kommer bli en svår kamp och jag är inte säker på hur det kommer gå om inte min man vill sluta tillsammans med mig... Jag vet att det här kommer vara det svåraste jag någonsin gjort...
Men jag SKA lyckas, för mig och mina fantastiska barn och TACK till alla er som kämpar samma kamp som jag och som vågar berätta om det här så jag får ta del av det ni tänker och känner!!!! Jag är inte ensam och ingen av er heller!❤️

Måste du lämna honom för att klara av att sluta? Det går inte att han får ansvara för sitt drickande och du ditt?
Låter onekligen jobbigt att det daltas med honom trots att han är vuxen. Men jag tror ändå att under tvång så fixar han att lära sig allt det du gör åt honom. Han är så illa tvungen. Så det ska du inte uppehålla dig vid. Gör det som är bäst för dig! Men det förakt som jag läser mellan (och tydligt i) dina rader låter onekligen olycksbådande för er relation. Hoppas du inom en snar framtid får lite nya dagar att vara stolt över. Det är ok att vara stolt över de gamla dagarna också!
Man får även ha bittra dagar, jag har en del själv. Knepet är nog, vad jag förstått, att inte låta dom dagarna bli för många.
Hoppas du för en fin midsommar Amanda.

Tack fina ni som tar er tid att reflektera över det jag skriver❤️❤️ Ni har rätt alla tre.
Och vad gäller vårt äktenskap bör jag nog ta ett NYKTERT beslut, men inte nu. Visst är jag föraktfull men samtidigt så tycker jag synd om honom...precis som alla andra. Jag önskar ibland att han träffade någon annan, någon som passade honom bättre. Men det är nog bara för att det skulle underlätta för mig, då blir det inte jag som är syndabocken...
Just nu känns allt förjävligt rent ut sagt, så fort jag kommer innanför dörren hemma stiger irritationen till absolut max och det kryper i mig. Eller är det ångest? Jag vill liksom krypa ur mitt eget skinn och bara springa, låta det som är jag ligga kvar där på golvet, ett torrt och dött skal som jag aldrig vill tillbaka till...
Fan ta den här jävla rastlösheten, fan ta min jävla oförmåga till att ta väl avvägda beslut. Alkoholen är inte själva problemet.
Det är ju jag som är problemet och det måste jag ta tag i.
Det får bli det viktigaste nu. En timme i taget.
Kram på er❤️

Tänker på dig och hur du kämpar.
Önskar att du kunde komma till ro och ta ett bra beslut som gör att du kommer vidare i ditt liv.
Alkoholen förstör ju så mycket och förminskar den verkliga livslusten.
Du behöver nog prata av dig med någon som lyssnar ordentligt.
Ibland behöver man en "kartläsare" för att se vilken väg som är bäst att gå.
Och fråga sig själv vilket mål man är på väg till...

Kramar och styrka till dig!!
??????

God morgon Finaste Lisa!
”Kartläsare”, vilket otroligt bra uttryck! Ja, det behöver jag, just nu känner jag mig blind... Men en morgon som denna känns det självklart, jag vet att jag måste och vill sluta dricka. Jag är inte bakfull och äter frukost med mina underbara barn. Ska ge mig ut och gå och sen plugga lite. Är detta kanske dag 2? Det är upp till mig. Så ja, det är dag 2 idag.
Och imorgon ska jag ringa VC, kanske kan jag få den där tiden hos kuratorn igen... Det är dags att jag gör något för mig själv.
Egentligen har jag aldrig sagt sant ut till min man att jag vill sluta, behöver sluta. Helt och hållet och för alltid. Jag väljer gärna bort fester och dylikt där alkohol är normen, jag har inget behov av sådana tillställningar ändå. Dessutom har jag numera tre vänner som också väljer bort alkoholen, för två av dem är den inte viktig och för den tredje är den samma gift som för mig. Dessa vänner är också de jag har som roligast med... Jag är lyckligt lottad även om jag glömmer det, ofta.
Tack fina Lisa för dina ord, det värmer att du tänker på mig och jag tänker på dig och önskar dig allt gott❤️❤️❤️???‍♀️

Vill bara säga att dina ord berör. Nakna och ärliga, utan förskönanden. Precis som mina inlägg brukar uppfattas här. Jag tycker att om jag inte är hundra procent ärlig, här där jag är anonym, är det ju ingen vits att skriva. Jag vill ju ha hjälp och stöd utifrån min situation just nu. Antar att du känner detsamma.

Däremot skiljer våra livssituationer mycket åt. Jag förstår att det måste vara svårt att sluta under dina omständigheter.

Hoppas att du får styrka att ta tag i de saker du måste för att komma vidare.

Kram på dig

Edit: ser ditt senaste inlägg nu efter min kommentar, men tycker att den förstärker mina tankar. Ta hand om dig!

Vinäger!
Tack för dina ord<3 Och ja, vi fungerar nog rätt lika även om vi lever olika. Att vara ärlig här är en förutsättning, annars hade jag inte stannat här, det är mitt enda andningshål...
Idag vaknar jag sent, för sent. Skulle ju upp och ta vara på dagen, suck... Men sitter man uppe och tittar på "Breaking bad" till kl 02 får man väl skylla sig själv och sova behövde jag.
Men! Även om det fanns gott om öl hemma valde jag att inte dricka. Det stod en öppnad i kylen som jag stirrade på länge och väl, tog en klunk gjorde jag men ställde sen tillbaka den. En klunk räknar jag faktiskt inte.. Inte idag.
Snart har den här dagen försvunnit och jag har inte gjort något av det jag tänkte men ärligt talat så skiter jag i det. Jag behöver får reda ut några saker för mig själv här först.
Har inte kontaktat VC ännu, skulle ringt igår men det blev inte så... skulle ringt i morse men då sov jag.. Visst jag kan ju alltid logga in på 1177 men då får jag väl en tid 1:a juli 2025...
Jag är egentligen inte en person som skjuter upp saker som är obehagliga men just detta att be om hjälp, hur jävla svårt ska det vara? Alla andra behöver ju hjälp ibland, varför känner jag att jag inte kan räkna med att få någon stöttning? För det är inte det att jag tror att alla ser mig som stark etc, det är snarare så att jag räknar med att bli missförstådd. Att folk inte fattar vad jag säger...
Kan ju ha att göra med att jag har så ini helvete svårt för att vara ärlig. No shit, Sherlock.
Men ok, endera dagen ringer jag och plötsligt sitter jag där med nån kurator som försöker förstå vad den där "super-kvinnan" EGENTLIGEN behöver hjälp med.
Ska jag då berätta att jag hela mitt vuxna och halv-vuxna liv befunnit mig, mer eller mindre, hängandes över en avgrund som hela tiden drar i mig? Hur min hjärna är som en målsökande missil, inställd på sådant som gör mig illa, sånt som låter mig få veta att jag befinner mig utanför allt? Att de tankar som gör ont är de som får ta plats.
Jaha, och där kom make och svärmor inrullandes... Jag får avsluta min monolog senare.

...är bättre än alternativet. Försök fånga känslan när du vaknar på morgonen och inser att du faktiskt inte drack kvällen före.

Du är bra som du är, glöm inte det. Men kom också ihåg att du är värd att må bättre.

Många kramar till dig

Ja, känslan av att vakna och inse att man inte är bakis är bland de bästa! En mening som skulle få de flesta "andra" att höja på ögonbrynen minst sagt:D:D Men vi vet vad den betyder... Har läst lite hos dig Vinäger, vi har ju hängt här jämsides ett ganska bra tag. Din kamp är precis lika tung som någon annans, vad vi har för förutsättningar förändrar ju inte det faktum att kampen mot alkoholen är ett helvete. Just idag känner jag att det inte spelar så stor roll om min man dricker eller inte, att jag har tillgång till alkohol eller inte. Det som dock spelar roll är hur jag känner mig.
Och jag känner mig sjuk.
Trött.
Arg.
Sorgsen.
Irriterad, rastlös men orkeslös.
Fast jag kommer inte dricka idag. Av den enkla anledningen att jag inte vill bli mer orkeslös imorgon... Känns som en jävligt märklig anledning: att inte dricka för jag inte har tid att vara bakis. Men egentligen är det nog en vettig orsak, allt jag vill göra och måste göra förutsätter att jag ORKAR.
Sen har jag ingen lust att bli trög och ouppmärksam, även om bonusen är att irritationen och rastlösheten släpper på sitt grepp.
Jag är ensam med min lilla solstråle till son, även energiknippe bör jag väl tillägga. Jag är helt slut efter att ha besvarat frågor, många gånger samma frågor, om och om igen. Men det gör inget, det är inte en negativ trötthet<3 Jag saknar min äldre son som är på scoutläger i en vecka. Han frågade innan han åkte hur jag skulle klara mig utan honom så länge. Det kommer jag inte göra, sa jag. Han skrattade och kramade mig.
Mina två barn är mina stora kärlekar.
DÄRFÖR hör inte alkohol hemma i mitt system heller. Jag är en orkeslös och rätt värdelös mamma om jag dricker.
Ärsch, det känns som om jag skriver och skriver utan att nå kärnan av det jag vill ha ur mig. Jag går vilse hela tiden, tänkte inte alls skriva om mina barn.
Är bara så jävla trött på att vara trött. Jag har nu varit nykter i nästan 4 dagar och jag vet av erfarenhet att tröttheten slipper jag inte undan på ett bra tag. Det gör knappast saken bättre..
Imorgon ska jag på grillfest hos min nyktra vän. Och såhär är det: jag trodde ju förra våren efter en fest att jag helt enkelt är tråkig och stel om jag inte dricker. Så är icke fallet dock, det handlar snarare om vilket sällskap jag befinner mig i. Sist jag var där hade jag ont i magen av allt skrattande.. Men även ont i magen av att få en glimt av en värld jag önskar att jag kunde få stanna i: En värld av människor som har valt något annat än alkoholen, ett annat sätt att umgås. Där andra saker är viktigare.
Därmed inte sagt att just denna vän mår särskilt mycket bättre än jag, vi är båda trasiga, ledsna och letar efter en väg ut ur rummet där väggarna pressar sig mot oss...
Men vi kan prata om det som gör ont samtidigt som skrattet aldrig är långt borta. Som det är här på forumet egentligen. Fast fullt lika ärlig är jag inte, men nära nog tror jag.
Kanske är det vad jag saknar, att i min relation med mina närmaste kunna föra en diskussion som leder någonstans, att våra ord bär den vidare.
BAH!! Hör hur oklart och flummigt det här blir...
Grejen är väl bara den att jag försöker ha givande samtal med min man man men det jag säger fångas aldrig upp, man spinner inte vidare på något, alla ämnen faller platt.... Det enda som avhandlas är praktiska detaljer kring barn, hem och jobb. Reflektioner över livet, samhället eller ens hur vi faktiskt ska kunna hantera det faktum att vår yngsta son har rätt svåra funktionsnedsättningar, allt sådant förblir odiskuterat, osagt.

Hursomhelst, idag dricker jag inte och imorgon kommer jag antagligen inte heller göra det. Jag hoppas att ni alla har en sommarkväll utan ångest och istället kan njuta av värmen och kvällsolen med en varm känsla av att vara stolt över sig själv<3

Sammanhang utan alkohol är precis det vi behöver! Och det är så rätt det du beskriver, hur kul och befriande det kan bli, det måste inte till alkohol för att man ska känna sig upprymd och kunna skratta hejdlöst?
Ibland i vissa situationer kommer jag på mig själv just det, herregud jag kan ju vara kvick och rolig precis när som helst om jag är på rätt humör....!

Men det är väl det invanda mönstret vi måste bryta, nya tankespår, nya vanor, ny energi måste till och då krävs det viljestyrka.
Du är då klok Amanda, och har så intressanta, filosofiska och humanistiska tankegångar.
Även om du själv tycker du skriver flummigt stundtals så är du väldigt välformulerad. Jag förstår precis vad du menar...?
Dina pojkar har en fin mamma som bryr sig om dem och älskar dem mest av allt.
Och du måste ta hand om henne också för hon är den viktigaste personen i deras liv just nu.
Kramar och styrka till dig!?
???

God morgon Finaste Lisa?
Idag börjar jag med en promenad vid havet och allt är inte nattsvart.
Idag är det dag 5 och jag tänker att kanske är det bara så att utan alkohol kan jag nå dit jag vill, som jag alltid trott egentligen men idag känns det som om det sjunkit in. Egentligen borde jag känna hopp och inte ångest.
Jag är värd det, mina barn är värda det.
Idag har en strimma ljus letat sig in i mitt hjärta. För denna gången ska jag försöka att se nykterheten, min nykterhet, för vad den är: livsviktig men allt annat än enkel. Och allt det som alltid funnits där som gjort att jag druckit och fortsatt att dricka kommer aldrig försvinna men jag kan skaffa strategier för att hantera det annorlunda.
Idag är en bra dag, än så länge❤️
Kram på er☀️??‍♀️

Det finns kvar när man slutat dricka och nya strategier behövs. Jag känner (mycket) att det är kamp 2. Först tar man sig ur Tjernobyl. Men sen måste man vidar ut ur den kontaminerade zonen. Jag letar fortfarande efter dessa strategier. Att orka hantera det som var så skönt att dricka bort. I ärlighetens namn går det upp och ner. Men jag tycker att det är svårt att uppbåda kraften att jobba med mig själv. Alkoholen måste jag stå emot. Det är ett tydligt och klart mål. Inte alls enkelt. Men att hitta rötterna till det onda och slita upp dem är inte lika tydligt. Jag ger inte upp, det är nog nyckeln till långvarig nykterhet. Och med alkoholen i bilden så når man aldrig ens det steget (tror jag). Men över lag höjs grundmåendet av att sluta och för vissa kanske det tom räcker.

Vi talades vid nu och då när jag hängde här i forumet min förra sväng. Mirabelle kallade jag mig då... Jag har läst litet här och var i din tråd nu, och det gör mig ont att du lever i en sådan kamp. Jag fastnade speciellt i en text där du beskriver hur det är mellan din man och dig. Det låter som om du är väldigt ensam i ditt äktenskap. Inte bara gällande allt det praktiska, men även på det känslomässiga planet, och i dina visioner om framtiden. Du skriver att om du ska ha en chans att bli nykter måste du lämna honom. Ta inte illa upp nu, men jag måste kolla... Du vet väl om (förstår till fullo i ditt hjärta) att du inte ens behöver ha en så avgörande anledning för att skiljas? Du har all rätt i världen att när som helst säga att nu är det slut, bara för att du inte vill längre. Det måste inte handla om undergång eller ej. You are under no obligation to put your self on fire in order to keep someone else warm. När du bestämmer dig för att DU är viktig och värdefull, att du ska leva ditt liv för dig, att du har full tillåtelse att fråga ”what’s in it for me?” och agera på vilket svar du nu vaskar fram... då trillar bitarna på plats. Stor kram får du av mig. Var rädd om dig.

Ja, jag känner mig ensam här hemma och jag börjar gråta när jag läser vad du, Mirabelle och även IronWill har skrivit. Till mig. Som är ensam och inte värd... Ni har rätt båda två❤️
För visst ÄR jag värd att må bra och vara stolt över mig själv och mina handlingar, det är vi alla.
Mirabelle, jag är glad att du börjat skriva här igen, jag hade skrivit ett meddelande i din tråd häromdagen men blev avbruten och fick ingen chans att avsluta, sen tappade jag det jag ville säga... Eller glad, ja, du fattar, bra att du skriver istället för att gå under ensam...
Igår var en märklig och fantastisk kväll. Jag var hos min vän som inte dricker med den tredje vännen som enbart dricker ett glas champagne vid enstaka tillfällen samt en fjärde vän som jag inte träffat sedan förra sommaren men som jag instinktivt fick förtroende för väldigt tidigt. Ingen alkohol fanns att tillgå såklart och det är helt naturligt. Vi pratar och skrattar som vanligt och så kom vi in på narkotikapolitik och sedan alkohol. Där har jag ju mina väldigt bestämda åsikter och på något sätt, det är som om jag betraktar mig själv utifrån, började jag utan omskrivningar berätta om mitt drickande för dem alla. Min nyktra vän visste redan lite men inga detaljer dock. Den ENORMA värmen jag fick ta emot går inte att beskriva... Precis som här fast irl..
Och jag förstod en sak: man måste inte leva bredvid sig själv, jag kan och måste leva på det sätt som är hälsosamt för mig. Min hjärna måste få arbeta och mina känslor måste få finnas.
Du har rätt i att jag är ensam och tack för insikten att jag faktiskt inte måste ha anledningen, jordens undergång, för att få ändra på det. Många faktorer spelar in dock, mitt mod och ekonomin bla... Men jag vet var jag är på väg. Var vi är på väg.
I morse var sängen tom sånär på vår yngste som just nu inte klarar att sova ensam( till min mans förtret om min lättnad). Tänkte först att min man åkt på jobb men bilen stod kvar och då insåg jag att han sov på soffan. Oklart varför men jag misstänker att han är sårad på något vis, jag känner att han inte gillar det faktum att jag var på middagen igår, han känner sig utanför och bortvald. Men istället för att konfrontera mig gör han såhär....
Jag undrar vad som händer när han vaknar.
Iskall tystnad förväntar jag mig.

Allterbra

God morgon Amanda :)
Jag har inte läst allt du skrivit, men har läst dom två sista sidorna. Du kämpar på flera fronter vad jag kan se, grattis till nyktra dagar.
Det jag reagerade på, hade ett ex som körde på iskall tystnad när det fanns problem eller irritations moment i förhållandet.. det är ta mig fan det absolut värsta man kan göra. Det är som terror och det löser inga problem överhuvudtaget. Det enda det gör, är att få båda parter att må jätte dåligt och man går och kikar på varandra. Båda är irriterade och väntar på att den andra ska säga något.
Mitt råd är alltså, prata prata och prata.
Tystnad löser inga problem, det har jag lärt den hårda vägen. Numera tar jag upp problem så fort jag känner att dom ligger i luften. Det är så mycket bättre och vuxet.
Lycka till :)!

Tack Allterbra för påhälsning! Du har helt rätt att prata är lösningen. Fast jag pratar och pratar men får inget svar som leder till förståelse eller insikt. Hade lika gärna kunnat prata hebreiska... Det är fullständigt omöjligt att få honom till diskussion, det är där problemet ligger... Idag fanns dock ingen iskall tystnad utan bara det vanliga pratet som inte betyder något.
Han tror att allt är bra.
Allt är som vanligt.
Det som inte syns, finns inte.
Men idag är jag ändå hoppfull, jag tror inte att jag kommer ha det så här för alltid. Det är jag för rastlös och handlingskraftig för. Det är bara inte dags än för mig att gå...
Idag är jag nykter. Även han...
Styrka till er alla, bara det faktum att ni tagit er hit gör att ni kan vara stolta☝?❤️

”Livet är en gåva vi fått för att vi dör...” Så citerade en herre en annan herre under en krogshow på en krog vid havet igår kväll.
Vi var där, jag och mannen. Vi gör inte sådana saker tillsammans särskilt ofta, sisådär en gång var tionde år kanske. Jag antar att vi helt enkelt inte gillar samma artister... Men kvällen igår var bra, mannen på scenen har en fantastisk röst och många av låtarna var riktigt bra, live musik är något speciellt. Även när man är nykter.
Jag körde och jag kände mig lugn, jag har de senaste två veckorna börjat känna något slags accepterande, känna att det är ok. Det är ok att jag är såhär, att jag inte kan dricka och kan inte njuta av lagom mycket alkohol. Men visst, det kan ändras, acceptans idag kan bli frustration och ilska imorgon. Dock tror jag att jag till viss del har en grund att stå på från det år jag var nykter, en del av arbetet är gjort. Och det får mig att känna mig ganska lugn idag.
De senaste två veckorna består av 13 nyktra dagar och en som inte blev det. Jag valde att dricka, idag kommer jag inte ihåg varför men det som sen hände var ändå bra. Låter knäppt men jag ska förklara:
Jag har tidigare trott att min man har fattat. Att hans eget drickande också är sjukt. Att han någonstans kommit till insikt. Men NEJ!! Icke...De saker han sa under den kvällen när jag resolut hällde i mig två flaskor vin fick mig att fullständigt häpna.
Alltså, jag fattar verkligen INGENTING???
Huuur kan man tro att det är fullständigt normalt att dricka varje kväll? Hur kan man tro att ett sug är ett medvetet beslut som man kan kontrollera när man gång på gång agerar på det genom att dricka? Jag trodde verkligen att han förstod men att han bara inte visste hur han skulle hantera det, att det fick honom att må dåligt men att han försökte dölja det. Men det tror jag inte längre.
Han tror på fullaste allvar att han inte har något problem, hans höga tolerans menar han innebär att han ”tål” alkohol. VA??!
Så enligt hans logik har man inte alkoholproblem OM man kan dricka mycket utan att bli plakat???‍♀️??‍♀️??‍♀️ Totalt förnekelse kallar jag det men visst, detta har jag skrivit om honom här tidigare kom jag på nu. Jag har bara inte velat ta in det, jag har förnekat hans förnekelse helt enkelt...
Nu ska han dock minsann hjälpa mig genom att inte dricka så mycket. Jag minns att han sa något om att han inte ville förlora mig osv.. Vad sa jag den kvällen?? Minns inte men jag hoppas jag sa som det var: fortsätter han att dricka på samma sätt lämnar jag honom. Det är möjligt att jag sa allt jag velat säga men vad spelar det för roll?
Dagen efter satt han i solen och drack upp det som var kvar, började runt lunch, ett gäng starköl plus lite mer än en halv sjuttis whisky. Jag kom tillbaka från stan och satte mig och tittade på honom. Frågade hur det gick med drickandet... Ska bara dricka upp det här, sen är det slut, sa han.
Jahaja... Igår på showen blev det både öl, whisky och cider. Jag vet, jag vet. Varför ältar jag ens det här?

Själv ska jag till vår huvudstad idag med mina barn. Hälsa på min närmaste vän som har en alldeles egen alkodrake att slåss med. Vi har erkänt för varandra hur sårbara och blodiga vi är efter våra strider. Vi har pratat om att inte ge upp. Vad som händer de kommande dagarna vet vi inte, när vi släpps lösa tillsammans. Jag vet att jag kan bestämma mig för att dricka men jag kan också bestämma mig för att låta bli. Vet inte än.
Kram på er❤️

För att det är sjukt frustrerande! Förstår att det blir svårt att behålla respekten för ”snack och ingen verkstad”. Är det något jag har svårt för så är det just den typen av självgodhet. Kvittar om det gäller alkohol eller något helt annat. Det är så extremt avtändande.

Ja eller hur Mirabelle!!! Frustrerande och avtändande var orden... Då hade det faktiskt varit bättre om han sagt att han jävlar-i-mig inte tänker sluta och skiter i att han har problem. Ett beslut och att han stod för, det hade jag kunnat respektera. Inte det här jävla mesandet och total blindhet med en stor skopa självgodhet.
Ber om ursäkt på förhand till många av de män här inne som med all säkerhet också tillhör kategorin Vita Medelålders Män men som inte alls bör ta åt sig av följande beskrivning: Vita män i en viss ålder som anser sig ha rätt att bete sig på ett visst sätt, har någon slags företräde på alla plan i samhället, enbart pga att de just är medelålders män och vita. De behöver inte stå i kö, de behöver inte be om ursäkt, de behöver inte visa hänsyn, de behöver inte använda blinkers eller tacka när de får sin mat på Mc Donalds, de skiter fullständigt i om deras ungar gräver med händerna i lösgodiset på Coop och att bacillerna sprids till alla andra som handlar där... Och egentligen har de inte bidragit med något till samhället utan de har helt enkelt bara fötts till rätt samhälls klass, i rätt del av världen, med rätt hudfärg och rätt kön. Jag blir så arg att jag gnisslar tänder men samtidigt så skäms jag för jag har ju insett att jag är gift med ett praktexemplar...
Nu ältar jag igen men det skiter jag i, det känns bra att få spy galla även om detta inte direkt har med min alkoholkonsumtion att göra så har det i allra högsta grad att göra med hans. Och hans överdrivna tro på att han skyddas av sitt privilegium och därför aldrig kommer drabbas av alkoholens konsekvenser. Att han ibland kör bil trots att han inte borde. TROTS att han tidigare åkt fast för rattfylla två ggr agerar han som om det inte kommer hända honom.
Väldigt märkligt tycker jag...
Hursomhelst, det här jävla alkoholen ska inte få kontrollera mitt liv längre. Vem vill leva med ett tvång? Vem KAN leva med det när människan i grunden egentligen alltid strävar efter att få vara fri?

Och hur skicklig artisten vi såg igår än är så verkade han inte särskilt fri han heller.. Min full-gubbe radar gjorde utslag redan när han klev upp på scenen. Den där tomma men lite trotsiga blicken, putandet med den svullna magen och de överdrivna handrörelserna talade sitt, för mig, tydliga språk. Att han efter en timme ungefär viftade till sig en flaska vin som han sedan under resterande (20 min) föreställning ogenerat hällde i sig var föga förvånande...
Det var så uppenbart och jag tror han sket fullständigt i vad publiken tyckte, han hade något uppkäftigt över sig och tyckte nog att alla jävla borgarbrackor till kärringar i publiken gott kunde sitta där och känna sig orespekterade. Det var iofs rätt kul, jag anser inte precis att jag tillhör just det klientelet och jag tycker det som driver med överklassen är vansinnigt roligt. Dock kan man ju tycka att det finns andra sätt än att bli på fyllan rakt under näsan på dem, det får i slutänden en motsatt effekt...
Det ironiska i situationen var dock min mans uttalande när vi satte oss i bilen.... "Vad trist att han skulle dricka så på scen, man tappar liksom lite respekten för honom...."
Jag kunde bara titta på honom och det enda som dök upp i mitt huvud var orden "bristande självinsikt"...
För vad gör vi när vi dricker? Vi respekterar inte oss själva och ger andra en anledning till att inte heller göra det....
Men hörni, all den fantastiska insikt alla här på forumet besitter, det är den som tillslut kommer göra att vi får tillbaka kontrollen över våra liv. Till slut. Så ge inte upp snälla.<3

Alltså, du är så stark mitt i allt. Klok och insiktsfull har du alltid varit, men jag upplever lite mer jävlar anamma i dina texter. Den tidigare känslan av uppgivenhet är borta. Du är helt klart på väg.

Önskar så att du får chansen att landa och hämta styrka i detta nya. Det är du så himla värd.

Kramar ?

Åt din ”vita medelålders män” rant... Om jag vill se min man rotera ur sockorna och gå upp i atomer så behöver jag bara visa honom din text ;) Han ondgör sig ofta över att bli dömd på förhand och ihopklumpad med de där praktexemplaren... Och nog är han medelålders vit man, men en av dem som egentligen inte ska ta åt sig. Fast han kan vara nog så uppblåst och självgod mellan varven. Lätt hänt när man är så jädra lyckad. Då har han en godhjärtad fru som petar hål på bubblan illa kvickt, för hans egen skull. Handen på hjärtat, jag svär på heder och samvete... ;)