av Gunsansan

Gunsansan
lör, 2019-06-22 - 13:00

Hej. Jag är ny här och nykter alkoholist sedan sex år tillbaka. Träffade min nuvarande sambo ungefär samtidigt som jag slutade dricka och vi har nu bott ihop i två år. Han har tidigare brukat/missbrukat både alkohol och marijuana men har blivit mycket mer stabil på senare tid - åtminstone så länge jag är fysiskt närvarande... Han inser att han haft problem men han lever mest för dagen och tar allt som det kommer. Jag har hittat både gömda tomma flaskor (glögg) och tomburkar starköl hemma. Han har druckit med en kompis/med grannarna vid tillfällen jag sovit över hos en släkting jag hjälpt eller när jag varit på besök hos en väninna. Han har gömt påsar med tomburkar i garaget, bakom möbler och på kattvinden. När jag av en slump hittat dem har jag frågat honom om varför han gömt. På det har han svarat "jag vet inte" - vilket är ett standardsvar på alla frågor han anser obehagliga. Vid de tillfällen jag hittat tomburkar/flaskor har jag fått en klump i magen, känner mig sviken och ledsen och jag tappar min tillit. Jag vet inte var de känslorna kommer ifrån och jag vet inte om de är realistiska eller ett resultat av mitt livs samlade erfarenheter/upplevelser... Jag har aldrig förbjudit honom att dricka men jag föredrar att han inte gör det då han har en missbruksidentitet, blir personlighetsförändrad och har förlorat sitt körkort då han kört påverkad. Jag försöker att reflektera över mitt eget sätt att tänka och känna och jag vet inte om det är något jag bör/kan arbeta för att förändra hos mig själv. Det jag kommit fram till är att jag tycker det är obehagligt att han dricker i smyg och att han gömmer burkar/flaskor för mig. Samtidigt vet jag inte om jag hade tyckt det var ok att han druckit i mitt sällskap. Han säger att han inte dricker i min närvaro av respekt för mig och att han inte anser att han skadar mig när jag inte ser. Jag inser att jag inte kan förbjuda honom/någon att göra saker - samtidigt har jag svårt att hantera situationen/smusslet och jag har ingen att prata med. Vore tacksam för inputs och svar som inte bara innehåller "lämna relationen/honom". Jag är inget helgon och som nykter alkoholist har jag svåra relationsproblem som jag behöver arbeta med. Tack på förhand.

InteMera
lör, 2019-06-22 - 16:07

Vad bra du hittat hit och funderar högt på din sambos drickande! Skulle det vara möjligt för dig att förklara för honom hur du känner, när han gömmer burkar och flaskor? En ärlig diskussion där du berättar dina känslor, rädslor och oro utan att anklaga honom eller säga du förbjuder honom att dricka. Kanske han kan förstå och ni kan hitta nåt sätt att hantera det tillsammans, hitta nåt som fungerar i just ert förhållande kring alkohol.

Om du mår dåligt så behöver du ventilera det med honom!

Sosa123
sön, 2019-06-23 - 14:57

Känner igen mig lite i det du skriver. Jag känner en enorm oro runt min partners alkoholintag. Troligast är att han inte har ett problem för inget pekar på det. Min historia är att min far är alkoholist, jag har även haft killar i riskzonen men valt att lämna då jag inte mår bra av att det dricks hemma. Jag klarar inte av att sambon dricker några glas vin till filmen. Har inga svar att ge dig, men undrar precis som du om det går att jobba bort. Du är i en annan sits än mig eftersom din partner haft problematik runt alkoholen..men känner så väl igen mig i att tilliten försvinner när man upptäcker att det druckits. Min partner sa i början, då jag var väldigt tydlig med vad jag tycker om alkohol..att det är en väldigt stor rädsla jag har, att det inte var ett problem. Han sa att han inte behövde dricka. Nu blir han arg för han har inget problem och ska inte straffas för det som hänt mig i mitt liv innan honom. Jag upptäckte två tomma öl och en ny bag in box på midsommar, så då blev det tydligen alkohol dagen före, på midsommar och kanske något/några glas dagen efter..det sista är bara en gissning. Nu vet jag inte om han dricker för ofta eller om det bara är i mitt huvud..men jag är så rädd. Tyvärr får jag kalla handen när jag vill prata, eftersom han känner sig dömd, så jag får inget svar på hur ofta eller hur mycket.

Som sagt, inga råd..mer än att ni måste prata. När han svarar ”jag vet inte” kan du be honom att seriöst fundera på varför? ..eller fråga om han är rädd för att du ska bli arg? ...eller om han skäms? ...om det egentligen är så att han känner att han inte borde dricka? ...eller om han är orolig för att du ska bli sugen? Jag tänker att om du ger honom olika alternativ så kanske han vågar svara, eller kommer på varför?

Lycka till!

Huskatten
tis, 2019-06-25 - 06:03

Hej Gunsansan,
Jag är väl delvis i samma sits. Blev helnykter först när jag flyttade ihop med min man för drygt tre år sedan. En man som också hade alkoholproblem förstås, men jag trodde att han var införstådd med att det var dags att ta itu med det. Inte heller insåg jag att hans modell, till skillnad från min, innebar ett smygsupande där man sällan eller aldrig ser vad som händer. Bara får tolka resultatet. Stigande grad av berusning, tillnyktring och abstinens. Allt detta plus arbetslöshet (hans), hans tilltagande ohälsa (cancer pga rökning och alkohol), allmän håglöshet och det mesta av praktiskt och ekonomiskt ansvar som vilar på mig. Han är dock aldrig våldsam och det är sällan han ställer till det på fyllan. Men. Det blir ändå en trist anpassning från min sida, och våra egentliga - mer allvarliga problem - som svårigheterna att kommunicera kan vi aldrig göra något åt.

Det är svårt att komma med några goda råd i det här! Jag vet själv varken ut eller in. Med facit i hand borde jag väl inte gått in i det här, men å andra sidan blev det min väg ut ur ett eget beroende. Jag har sett baksidan av drickandet - utifrån Sett hur lite av ork och vilja som blir kvar. Jag är så glad och tacksam över att jag till slut har tagit mig bort ifrån det! Men, jag skulle vilja förändra mer hos mig själv - det som var orsak och anledning till mitt eget missbruk - och det är svårt i det här förhållandet. Det blir ett småilsket tassande på tå för att låta honom sova ruset av sig, eller lulla omkring i sin egen promillevärld. Men vi kommer ingenstans.

Att ha egen erfarenhet av alkohol och beroende borde annars vara en fördel. Att vi inte dömer någon annan så lättvindigt, för vi vet ju hur svårt det kan vara att hitta vilja och motivation till förändring. Men det hjälper inte. Eller, jag kan inte hjälpa. Det lämnar en känsla av skuld.

Ledsen om jag inte kom med några bra råd. Mer än att det är meningslöst att leta flaskor och burkar. Du vet ju redan att han dricker. Mycket, ofta och regelbundet. Vad han har satt i sig, och vad han planerar att dricka har inte med dig att göra. Det är hans eget beroende som har tagit kommandot. Vill du leva med ett beroende som du inte kan förändra? Vill jag?

/Cecilia

Gunsansan
tors, 2019-06-27 - 11:21

Tack för ditt svar InteMera. Jag har försökt förklara för honom på olika sätt, men han är inte mottaglig och han förstår inte hur det påverkar mig negativt då han anser att det inte borde störa mig då han bara dricker när jag inte är hemma/när jag inte ser... Vi (jag) har pratat med honom ett flertal gånger men våra diskussioner ser oftast ut som så att det är jag som pratar, han lyssnar och låter det rinna utanpå sig som vatten på en gås. Senast jag hittade två påsar gömda på kattvinden var min storasyster här (hon fattar...) och hon blev inkluderad i diskussionen - vilken slutade med att han sa att det var lätt för honom att bestämma sig här och nu att han inte skulle dricka. Min syster frågade då "kan du hålla det då?" varpå han svarade att det var en annan femma... Vi kommer alltså ingen vart i det här :(

Gunsansan
tors, 2019-06-27 - 11:37

Tack för ditt svar Sosa123. Jag har också haft relationer tidigare med missbrukare och antar att det kan vara en av anledningarna till min oro. Dessutom har jag som nykter blivit mycket mer känslig för människors personlighetsförändring då de dricker. Jag trivs inte med att umgås med berusade människor. Min trygghet minskar och människor som jag känner blir efter alkoholintag helt annorlunda som personer... Fullt naturligt antar jag eftersom alkohol är ett berusningsmedel - men för mig blir det en ökad oro och minskad trivsel. Dessutom har jag oftast inget utbyte av att prata med påverkade personer... Jag och min sambo har pratat flertalet gånger om det här att han dricker i smyg och sen gömmer flaskor/burkar - men oftast så hittar jag tomburkarna ett par månader efter intaget och då minns han inte varför han gömt dem. På frågan om varför han druckit har han svarat "det är mitt sätt att hantera stress". Red alert för mig eftersom det också är hans förklaring till hans tidigare marijuanabruk/missbruk... Vid något tillfälle har han sorterat ut tomburkar med alkoholhaltig öl från de alkoholfria tomburkarna i vår återvinningspåse - och lagt dem i en påse som han sen gömt i garaget. Han har nämnt på min direkta fråga att han kanske gömmer dem för att slippa obehag. Jag har tidigare inte dömt honom för att han dricker och jag har aldrig förbjudit honom. Det enda jag vill är att han är ärlig och uppriktig. En gång kom han hem efter ett besök hos en kompis (som dricker väldigt mycket) och trampade luft, sluddrade och hade problem med motoriken. Han berättade att han druckit en öl... Om det var flera får jag aldrig veta. Han är generellt en person som har svårt att vara ärlig/uppriktig och han undviker generellt situationer som han upplever som jobbiga. Jag vet att jag inte kan ändra på honom, jag har försökt att förstå och stötta honom i alla situationer - men det blir svårare och svårare.

Gunsansan
tors, 2019-06-27 - 12:03

Tack för ditt svar Cecilia. När jag träffade min nuvarande sambo blev han en stor motivator för mig att sluta dricka och för det är jag honom tacksam. Jag ville bli en bättre människa och vi pratade mycket om missbruk i början = jag trodde också att han var med på tåget mot tillfrisknande. Han följde med mig på AA-möten och han gick på NA-möten men fann tyvärr inte det jag hade hittat. Efter ett par års nykterhet insåg jag att jag varit medberoende i princip hela mitt liv... Först till min mamma och sen till mina partners. Jag har alltid sökt mig till män som missbrukat, varit kriminella eller på andra sätt mentalt frånvarande. Jag brukar säga att det var "lätt" att sluta dricka (missförstå mig inte - det första året var ett mindre helvete...)- det var det som kom efteråt som var det svåra... Att se mönster, bli medveten om hur jag behandlat mig själv och andra och vilka män jag valt att leva med. Inga varken vackra eller lättsmälta insikter. Vad jag förstår så är det inte ovanligt att byta ett missbruk mot ett annat och det är inte ovanligt att både vara beroende och medberoende. Som du skriver så har vi mycket att arbeta med på det känslomässiga planet. Problemet som både du och jag verkar ha är att vi kommer ingenstans i vår egen utveckling eftersom vi valt de partners vi valt. Fokus ligger på någon annan istället för mig själv... Vill jag inte utvecklas? Vill jag skylla på någon annan? Vill jag vara ett offer? Detta är så komplicerat och jag kan inte sortera bland alla funderingar, känslor och insikter... Är det mitt eller hans? Jag har valt en partner som jag fokuserar väldigt mycket på och som jag emellanåt blir besatt över (samma som med alkoholen); som jag anpassar mig efter, tassar på tå för och som jag har böjt/vänt ut och in på mig för. Det var ett val jag gjorde då och samtidigt önskar jag att jag valt annorlunda. Precis som du önskar jag att jag förstått bättre och aldrig inlett denna relationen. Samtidigt har den lärt mig mycket om mig själv. Om jag tittar tillbaka kan jag inte förstå varför jag engagerade mig alls. Han var frånvarande från början. Han svarade inte när jag ringde, ljög, svek och var otrogen... Ändå väntade jag. Ändå längtade jag. När jag skriver detta känner jag stor skam över att inte kunna hantera mitt liv och över att ha fattat så felaktiga beslut. Tårarna kommer... Jag förlorade mitt jobb, min bostad, mitt sociala umgänge och min hälsa på grund av vår relation. Jag flyttade från min trygghet hem till honom. Allt skulle bli så bra bara vi var tillsammans... Jag satsade allt och står här nu naken, utmattad och ensam. Jag söker bostad men vågar inte flytta. Jag har försökt bryta med honom men jag återfaller i besattheten över vart han är, vem han är med och vad han gör... Usch som jag har blivit. Vem är jag? Jag som tidigare var så självständig, aktiv och glad är nu en spillra av mig själv. Kram på oss som kämpar så...