av arctic

arctic
mån, 2019-06-24 - 21:33

Kulissen har raserats & och jag med den

Skrikgråt och ångestpanik -igen

Vaknade som halva befolkningen helt överkörd & förstörd av alkoholen på midsommardagen!

Denna gången var molnen ovanligt mörka och blåsvarta över mig. Panik.

Jag kliver upp och drar upp kulissen såklart, häller i mig en starköl i förhoppning om att det dåliga besluten jag tog dagen innan skulle försvinna.

Men det blir ingen skillnad! Samvetets- & moralmörkrets tunga moln ligger som en blöt, kall filt över en och offerkoftan vänder jag innåt. Dom molnen kommer dröja sig kvar länge,

Det vet jag, för jag har sett det förr..

-Har jag sagt eller gjort något dumt? vem SMSade jag med? har jag ringt någon? Vill jag ens veta?!

Jag har alltid lyckas med att ta genvägar tillbaka till alkoholen när molnen lättat lite, och snart, då tappar jag långsamt men helt säkert kontrollen igen och får kravla mig runt i ångest.

MEN DENNA GÅNG ÄR DET ANNORLUNDA, FÖR JAG ORKAR INTE HÅLLA UPPE FASADEN LÄNGRE. Jag är helt matt & urmärglad på energi.

Det enda som verkar fungera just nu är tårar och påslag av panik.

Situationen är nu ohållbar och det tycks blir bara värre och värre.

Nu sitter jag här, oförmögen att göra något, panik och ångest som gör ont och förlamar både kropp och hjärna.

På jobbet undrar dom antagligen vad som hänt med mig, en glad person som alltid är glad, full av energi och med lösningar på allt har det sista halvåret blivit en opålitlig, arg satmara som inte orkar med något eller någon.

Min livskamrat får sitta och titta på medans jag hittar på fler lögner & halvlögner.

Se mig gråta, ångestfylld och inte är jag den glada som löser alla problem längre, nej jag är en arg satmara utan tålamod.

Jag stryker mest omkring som en otäck vålnad här hemma & väntar på att dom där otäcka molnen ska lätta. 

Mina vänner undrar såklart! Jag höll upp kulissen med "detta är snart över" "sover lite dåligt just nu" osv

så nu håller jag mig bara undan dem, dom når mig inte. Kulissen har rasat.

Jag har förvandlat mig själv till det jag föraktat mest. Det som splittrat min familj/barndom och min livskamrats liv/barndom.

Den jävliga resan verkar jag ge dom en repris på.

Dom jag älskar mest?! Hur fan blev det så här?!

Jag vet inte om & hur jag ska klara detta själv.

Har berättat för min livskamrat men inte allt...

Jobbet som jag nu förmodligen tappat allt förtroende på hur ska jag kunna göra det ogjort? Eller vända på det?

Jag som har en ledartjänst på jobbet fick gå hem idag för att jag tappade humöret -igen.

Fy fan vad panik jag får när jag tänkte på allt ihopa.

Jag har nonchalerat alkoholen och dess effekter på mig men idag sitter jag nu här och ser vad jag blivit av den.

-Trött, Ful, fet, orkeslöd, argsint, kort stubin och helt jävla hjälplös.

Medicin "sertralin" har jag ätit i 4år och trappat mig ur. Den har gjort mig lite lugnare och inte så ångestfylld under 4 år. Det får det att bli lite tystare i huvudet, har en känsla av otrolig trötthet när hjärnan är uppe i varv, alla tänkar snurrar och jag får inte fatt i en enda tanke, det är ett jävla sårl i skallen konstant. Oljud som gör mig trött men ändå i speed.

Jag slutade med den för jag minns inte hur jag var när jag inte hade den. Så jag ville ta reda på det och slutade med den.

Jag åkte raka spåret tillbaka i min tonårs- och unga vuxna liv. Bedrövligt med dom minnena som kom till mig, jag har verkligen gått och mått så dåligt under min uppvxt.

Så har jag uppfunnit det små små stunder då huvudet är tyst, efter första rejäla glaset, då stillar sig farten, det blir nästan tyst, jag får då gjort saker hemma och min livskamrat tycker jag är så duktig och idog.

Tar en hutt då & då ur skåpen och flaskorna så mår jag bättre under kvällen, sen slutar det ju naturligt vis densamma. jag vaknar upp och känner mig som ett ras, ingen riktig sönm, ångets över att jag inte kommer ur säng i tid, märker dom något på jobbet(??), kan jag ens köra bil?! Hur ska jag ens orka med hela dagen? Vilket möte skulle jag förberett?

Vad har jag blivit?! Vem är jag ens??

Så nu räknar jag nyktra dagar och kommer upp till 2. Önskar så att det vore 2222 dagar istället.

Hunden tog jag på en joggingtur 

-sen kommer jag hem och bryter ihop och storgråter med ångest igen.

Hur ska detta någonsin kunna lösa sig?

  

Crna macka
mån, 2019-06-24 - 21:50

Det gör det, sluta drick så blir livet långsamt som det är meningen att det ska vara.
Jag har gjort allt du gjort och känt samma ångest. Det är inget värdigt liv.

Välkommen hit, häng i så har det snart gått 2222 dagar.

Mvh

Ångestmoln
mån, 2019-06-24 - 22:22

Känner igen mig i så mycket av det du skriver, lider med dig! Har inga direkta råd förutom att försöka påminna sig själv om allt dåligt alkohol medför sig i livet! Man orkar liksom inte med det där hur länge som helt, men det för den sakens skull inte lätt att sluta! Ta en dag i taget annars känns allt alldelses för stort, tänkt att ”idag ska jag inte dricka”. Hur det blir nästa dag får du ta då. Jag är på dag 24 idag och det bar länge sedan jag var helt nykter så pass länge i streck. Känns på ett sätt lite lättare för varje dag för att man blir stolt över sig själv att man har klarat av att avstå så pass ”länge”.

Femina
mån, 2019-06-24 - 22:31

Du behöver stöd och hjälp. Gå till närmaste AA möte. Gärna företagshälsovården också och erkänn hur du mår. Det är bättre att du tar detta steg själv än blir avslöjad på jobbet. Du kan inte fixa detta själv. Det kommer bli bättre. Lycka till. ?

Mirabelle G-S
mån, 2019-06-24 - 22:31

Här finner du många som gått i samma cirklar som du, eller liknande iaf. Din text andas verkligen desperation... som att allt ramlar över dig samtidigt, och du drunknar i både gammalt och nytt bråte... Intressant beskrivning ”Offerkoftan vänder jag inåt”. Jag nickar instämmande här i mitt soffhörn. Just så är det ju när man är en sådan som lider i tysthet, medan den entusiastiska, handlingskraftiga, superstadiga fasaden är vänd utåt. Klart den måste rämna till slut, när diskrepansen mellan det yttre och det inre blir en ocean av förljugenhet... Äsch, förlåt, nu svamlar jag nattsvart och hjälper inte ditt humör ett dugg. Jag tänker mig att sådana som du (vad jag tror iaf?) och jag, som lider i tysthet, behöver öva på att bryta ihop litet lagom och lätta på trycket med jämna mellanrum. Jag studerar mina kollegor tex. Jobbet har under senare år blivit mest ständig krishantering, pga misskött ledarskap, minskade resurser parat med större krav, arbetsrelaterad ohälsa i kollegiet mm. Saker och ting skiter sig. Ofta. Mest hela tiden. Mina kollegor hanterar det på flera olika sätt. Tex kan man bryta ihop och gråta en skvätt, släppa allt och gå hem, för att komma tillbaka ett par dagar senare med ny energi. Eller så kan man springa runt, vilt gestikulerande och kackla panikslaget medan man nogsamt undviker att lösa några problem. Eller så kan man sätta sig på röven, rycka på axlarna, anta en sorglig min och insistera på att allt är omöjligt och inte ens försöka göra sitt jobb. Det funkar för dem. Mitt sätt, att bita ihop, förhålla mig lågaffektiv och lösa det som behöver lösas, allt medan offerkoftan vänds inåt, funkar inte. Det självmedicineras med vin i soffhörnet, i största hemlighet. Tills hela korthuset till slut rasar, ridåerna rämnar, bomben briserar och förödelsen blir total. Ber om ursäkt om jag gör en massa antaganden... men jag får bilden för mig, att du liksom jag har bitit ihop för hårt och för länge. Nu slutar vi lida i tysthet! Kram

arctic
mån, 2019-06-24 - 22:54

Men så gjorde jag det nu... lite iallafall.
Jag som är så orädd är plötsligt livrädd, vettskrämd.

Hur blir jag av med mina skuldkänslor för jag gjort, jag kan inte något ogjort?!
Den paniken är nog den största delen, hur kommer man genom det?
Tänk om min fru skulle nämna ordet "lämna" pga att något förflutet skulle komma fram, något jag kanske inte ens kan svara upp på, för att jag inte minns...
Så hemskt! Fy nu klarar jag inte att skriva mer men tack alla ni, jag känner mig lite lugnare och mindre ensam... sov gott <3

Mirabelle G-S
mån, 2019-06-24 - 23:03

Du har börjat jättebra! Nu bara ligger du platt och andas ett tag. Nästa steg uppenbarar sig, och sedan nästa, och nästa. Tills du är igenom. Försök lita på processen. Gonatt!

Tackohej
tis, 2019-06-25 - 00:23

Bra steg att skriva. Känns som att läsa om sig själv. Känns som jag var exakt där du är för inte så långe sedan. Lider med dig, håll ut. Ta hjälp! Jag fick ta till antabus för att bryta mönstret.

arctic
tis, 2019-06-25 - 11:55

Hoppas verkligen att det lättar snart, just nu kan jag (damn it!) bara se problemen större och STÖRRE för varje timme, fler tankar som dyker upp i attackform från ingenstans. Som en rackarns drönarattack..

-shit! Vad ska mina föräldrar säga? -Panik känsla -Slå bort tanken

Nästa attack-tanke dyker upp -fu*k, mina vänner, jaha ska jag behöva deala med de oxå nu -Slå bort tanken

Drönarattac 723 idag -Mina svärföräldrar! OMG!

Jag rör iaf inte en flaska idag heller!

Allterbra
tis, 2019-06-25 - 12:09

Hej, jag tror som dom andra. Du behöver nog hjälp och stöd.
Jag är världens fegaste, när det gäller att erkänna mina svagheter och misslyckanden i livet.
I februari fick jag nog helt enkelt, hade druckit varje dag i ett HELT ÅR!
Hade ingen aning hur jag skulle klara att bli nykter alldeles själv utan hjälp, inte vågade jag heller då jag va rädd att jag skulle dö.
Jag åkte till Sjukhuset, fick ligga där i fyra fem dagar för att nyktra till under övervakning.
Fick sprutor och mediciner, så det gick helt fint.
Erkände för barn, familj och ett par vänner.
Jag bara sket i allt och la mig flat och erkände allt utan en enda lögn.
Måste säga att det är det smartaste och bästa jag gjort på många år.
Så lycka till, hoppas du oxå kan söka hjälp på något sätt.
Det blir lättare då, jag lovar!,

arctic
tis, 2019-06-25 - 22:42

Lyckades nästan övertala mig själv om att jag inte har problem med spriten.
Fick panik för att jag gått med här på sidan, erkänt för min fru & bästa vän utan att ha a- problem.
Sen kom schizo-chocken: Men hur friskt är det att dricka sig full 3 dagar i veckan, smuggla in och ut a-spöket. Skåpsupa, vakna dagen efter som en jävla amöba o åka till jobbet -Klart jag har problem.
Eller?? Nä, det kan inte vara jag..
Är inte ett skvatt sugen på a just nu men jag tänker på den jämt..vad kan de betyda?

Tar en kopp med te istället i soffan, det är en dag imorgon å.

arctic
ons, 2019-06-26 - 10:06

Ska till min vårdcentral, ska bli intressant och se om jag vågar erkänna..
..och undrar vad som händer om jag faktiskt gör det?!
Well, "time Will tell" är ingen tröst idag
Vet inte om jag är livrädd eller dödsrädd, sitter bara och skakar.

Mirabelle G-S
ons, 2019-06-26 - 14:52

Nu kanske du har varit där redan... men mina tankar går till dig. Önskar dig styrka, kraft och mod. Och att du ska få träffa någon du känner tillit för.

arctic
tors, 2019-06-27 - 15:44

Japp jag gjorde det! Jag sa som det var (tror jag) minns inte helt, var sjuk av oro.
visade mitt första inlägg här på sidan för jag kunde inte förmå mig att få ur mig allt.
När allt var sagt och läst så fick människan mittemot ingen reaktion.... inte ens ett höjt jävla ögonbryn.
-Men så skönt! Inget drama, bara ett steg till, och ett förövrigt bra samtal.
15 min innan besöket så fick jag ångestfeber med allt vad det innebär, som tur var satt jag själv i väntrummet,försökte hålla mig sittandes men höll på att svimma tror jag 40ggr. Tillslut hittade jag en ställning jag kunde sitta i och inte se ut som en hög tarmar som lagt sig på en stol. Golvet gungade där jag satt och ångestfeber bara steg...?
Då kom det två tomtar & satte sig i samma rum och tur att jag stålsatte mig att stanna kvar med denna ångest, för fyfan o va bland fölk i detta skick!
Så det som egentligen hände denna dag utanför min kropp var då ingen dramatik- Jag fick en ny tid, nästa vecka och jag "fick veta" -att alkohol är ett gift, så försök hålla dig borta så ses vi nästa vecka! (Kortfattat givetvis)

Resten var dagen for tankarna runt, som en tyflon i skallen, helt Slut i planeten.
Det bästa med gårdagen får mig FAKTISKT att le lite idag (mellan mina ilskna irritationsutbrott)
Att jag kunde krypa ner brevid älsk i sängen o se tv utan att vända bort min a-andedräckt.
och jag kände hur jag bara låg där och......log i gofamnen ??
Dag 5 idag✌

arctic
tors, 2019-06-27 - 15:56

Ge mig syre! Helgen närmar sig!
Alla andra veckor så har jag sett fram emot helgen men denna helg är inte som andra..
Solen skiner & den nya grillen har kommit och jag ska inte hälla i mig vin, öl & sprit
Jag ska dricka smaksatt bubbelvatten. Nå väl solen skiner också på små stugor sägs det.

Städade bort all alkohol i huset, låste in det i ett förråd och min fru fick ta nycklarna.
så hittade jag tomflaskor lite här och var också..
Upprustning inför min första vita helg på länge!

arctic
fre, 2019-06-28 - 19:25

Igår, dag 5, var svettig att ta sig igenom! Och ingen sömn heller så jag har ju haft all tid I världen att tänka ihjäl mig på alko-jävla-djävulen.. ??
Försökte hålla mig lugn och bara andas.
Alltså det kan ju inte bli värre! Så försökte jag tänka där jag låg o stirrade..
Tror inte min hjärna vet hur man sover utan att först ta "nappflaska" (minnesluckesova3ggriveckan)
Dag 6 är mycket bättre, inte lika argsint, har nog skrattat 2ggr..
Hoppas att det vänder nu, att paniken o ångesten lättar...
Men när vänder det? Hur länge ska man panik & gråta på det här viset?
När kan man sova igen?
Det hjälper i värsta paniken att läsa här vad andra skriver, riktiga människor, riktiga upplevelser..❤

Vinäger
fre, 2019-06-28 - 21:16

När det vänder?

Tänker att det beror på många omständigheter. Varför dricker jag? Hur mycket har jag druckit? Hur länge?

En del kan vara ren abstinens. Kroppen reagerar helt naturligt. I början kan det bero på det, men för många börjar sedan ångesten göra sig påmind. Ofta är det den vi druckit på. Vet inte exakt hur det är för dig, men den är en betydande faktor hos de flesta här.

Önskar dig styrka att fortsätta den fantastiska vandring du valt. Med din insikt kommer du att klara den.

Jag tror på dig.

Kram