23 år gammal tvåbarnsmamma tillsammans med en snart 30 årig alkoholist. Det låter fan ingen bra alltså. När man tänker efter har jag hela livet framför mig. Vi har varit tillsammans i snart 8 år nu. Vi har 2 underbara döttrar. En på 3 år och en på 6 månader . För några veckor sedan satte vi oss ner och jag förklarade för min sambo hur jag tänkte. Jag orkar inte med ditt drickande . Jag älskar den man du är när du inte dricker men avskyr den du är när du dricker. Den mannen äcklar mig. Tänk på dina barn . Ska dom växa upp med en pappa som dricker som du? Som vaknar dagen efter en fylla med dåligt bakfyllehumör( allmänt tjurig o lättirriterad )? Själv dricker jag inte. Fan vad alkohol förstör ! Jag står snart inte ut längre. Han lovade att han skulle sluta . Det höll nog som mest i tre dagar. . Jag blir så besviken . Jag vill inte att barnen ska behöva växa upp med en alkoholiserad far. (Han dricker mest på helgerna) . Men samtidigt är det så svårt att ta det steget . Att verkligen lämna. Gör jag rätt? Gör jag fel? Hur ska barnen ta det? Och hur ska jag ta det? Jag älskar ju den man som är nykter. Jag vill ju inte ge upp det vi har då. Men när det mer o mer blir som så att man är ensam i tvåsamheten har man ingen lust längre. Hellre stå själv än att känna sig ensam i tvåsamhet. Jag har många gånger hotat med att lämna packat väskan men sen har jag inte ens åkt iväg. . Jag har varit densvaga som alltid stannat . Det är väl så han tror det kommer fortsätta. Han tänker roll att det inte spelar någon roll för att jag aldrig tar det steget ändå. Thorén blir aldrig handling. Men nu behöver jag verkligen hjälp. Vad ska jag göra?!

mammatilltvåfina

Det var längesedan jag var här inne nu. Läget har varit bättre men helt bra är det inte. Han dricker fortfarande. Så fort han kommer hem från jobbet är det öl som gäller. Jag är riktigt lesss på detta. Förra veckan drack han öl o whiskey på torsdagen när han var ledig för att han inte kunde dricka på helgen för att jag skulle jobba. I fredags var det rätt lugnt. Idag var det ingen katastrof men har verkligen lessnat. Ser direkt på ögonen att han är onykter. Sa det till honom. Men han är världens största Martyr. Der är alltid honomdet är synd om. "Det måste verkligen vara jobbigt för dig är saker han brukar säga hånfullt . Tack vare det gär samtalet så "hotar " han med att han inte ska följa med o fira min farfar som fyller 69 o vill bjuda in släkten på restaurang ( farfar fick massiv hjärnblödning för snart 4 år sedan o har sedan dess bott på äldreboende. Han menar också att han inte är odräglig när han dricker och att det därmed verkar helt okej . Det har han inte varit ikväll heller men det är heller inte det det handlar om . Der handlar om att han inte behöver dricka varje helg. Det ser ju för illa ut o stå ute o leka med barnen o samtidigt häva i sig öl. Det ska ju inte vara så . Varje gång pappa kommer hem.så ör det öl. Det är ju inte sp fsmiljelivet ska se ut. Märker också att jag blivit mer lättirriterad på honom o hittar saker jag stör mig på hela tiden även när han inte dricker. Men jag är så less på att leva såhär och samtidigt är det så svårt o ta sig ur.

Ja man har inget tålamod till slut! Små saker som i normala fall bara skulle passerat kan få en att explodera! Det är hemskt hur det påverkar en, man känner inte igen sig själv till slut! Tycker du har helt rätt i att dina barn inte skall behöva se sin pappa dricka på det sättet! Går det bra att prata med honom när han är nykter? Utan att anklaga och vara arg kanske du kan berätta vad du är orolig för! Vill han att hans döttrar skall bli ihop med någon som han i framtiden? Han är ju manlig förebild för dem och "berättar" genom sitt beteende hur en man skall vara! Vill han att döttrarna skall dricka alkohol som han gör? Även detta beteende lär de sig! Nu lär de sig ju av dig också så klart men du kanske kan skuldbelägga honom/få honom att inse konsekvenser! Det är ju inte bara riktigt tråkigt här och nu med fylla utan kan få stora konsekvenser i framtiden! Svårt för dig!

mammatilltvåfina

Jag har verkligen försökt många gånger att prata lugnt med honom och då känns det bra. Men det håller aldrig. Det händer samma skit hela tiden. Börjar gå så långt att man verkligen känner att det får räcka snart. Brukar tänka - vill jag ha det såhär hela livet eller ska man lämna och se hur det blir. Det kanske blir rena befrielsen. Någon gång kanskr man går uppleva riktig kärlek där inte alkohol förstör.

Kan det vara så att karln har andra problem i grunden som täcks av missbruket, eller som leder till missbruk? Kanske är det dags att han söker hjälp utifrån för att få ordning på det här? Du känner ju själv att det här inte håller längre.

Känner igen det där med fina samtal, man tror han äntligen har förstått sen händer.....ingenting. Tror Du skall flytta fokus (vilket Du säkert redan har gjort) från vad HAN måste förändra till vad DU kan/måste förändra. Man kan inte styra över någon annan men man kan styra över sig själv. Du och dina barn behöver inte leva i detta. Kan kännas hopplöst när man är mitt i en sån här situation men man har faktiskt ett val. Inget lätt val skall gudarna vet men dock ett val. Du är ung och har framtiden för dig, tänk på det. Tänk också på att Du är ung och formbar, man kan "vänja" sig vid fel saker. Har Du det på det här viset år ut och år in så blir det kanske något du lär dig (och dina barn) att acceptera.

Lalaland

Hej!
Mitt första inlägg. Min sambo fick ett ultimatum att sluta dricka helt, nolltolerans, eller flytta. Han valde att sluta och jag kommer nu på honom med att lukta konjak ur munnen, ha små flaskor gömda här o där och har även sett honom halsa dem vid bilen. Jag ska be honom flytta inom kort, men orkar inte ens ta upp hans alkoholkonsumtion som anledning utan kommer att hänvisa till att mina känslor är obefintliga för honom o situationen gör mig tom och olycklig. Känns så trist.