Fredag
Vaknar. En viss glädje infinner sig av bara vetskapen att jag klarade det igår kväll. Ett visst framtidshopp känns. Morgonen är ok idag med. Kaffet i morgonrocken är en trevlig start. Även idag hinner jag få ett litet utbrott på barnen innan vi lämnar huset. Mitt humör är helt klart svajigt. Solen skiner, den bländar mig på väg till jobbet, värmer i ansiktet, något som aldrig kan vara annat är glädje. Jag känner lite energi. Idag är det fredag, ikväll, ikväll. Vad ska jag göra ikväll. Imorgon skall vi umgås med vänner. Jag förstår mig inte på mig själv. Jag känner mig ensam, ser på andra runt omkring som alltid umgås. Jag känner mig utanför. Imorgon är vi bjudna till vänner och det känns lite som en börda. Vi ska gå äventyrspromenad. När måste vi åka imorgon? Vad ska barnen ha på sig, blir det dåligt väder, har jag några bra skor och regnkläder? Lite oskrivet så behöver jag ju dricka, det gör alla andra där. Det är det som är roligt med det här gänget. Inte för att jag inte skulle kunna stå för att vara nykter, men är det ens roligt utan att dricka? Och ikväll, ikväll. Hur har man fredagskväll utan att dricka. Hur belönar man annars sig själv att ha klarat ännu en arbetsvecka. Jag vill inte dricka. Jag vill inte ha den här kampen mer. Flera gånger i veckan. Jag vill så gärna ha balans. Men jag har inte lyckats än, jo i några korta perioder. Men då är söndagen alltid en grå dag. När jag ska vända det. Hitta disciplinen inför en ny vecka. En kamp, jag klarar den kampen ibland, ibland går det åt skogen och jag är tillbaka på noll.
Solen ger mig energi, jag skulle vilja ut och jogga i eftermiddag, det kan få mig att klara kvällen. Men hur ska jag få ihop det. Familjen förväntar sig fredagsmys och jag är kocken. Vi har inget att laga hemma. Hemma vid femtiden. Byta om, ut och jogga, duscha, klä om, ställa sig i köket. Sen så kallat fredagsmys. Går det ihop. Blir det en skön eftermiddag? Jag blir stressad av bara tanken, som ett schema som måsta flyta perfekt, annars kraschar fredagsmyset..

Är nåt jag gör när jag börjar springa. Sen gör jag om det när jag känner att jag börjar få klipp i steget. Har märkt att kondition och tempo ökar fint oavsett om man har sprungit som ett skållat troll på sina rundor, eller om man kört lugnt varvat med intervallpass.

Allterbra! Det var en imponerande tid. I och för sig vet jag inte hur gammal du är. Spelar ingen roll att man är sämst i stan, när man börjar. Men ju äldre man är så tar det längre tid att träna upp sig. Jag brukar börja med distansen 5 km. Vad jag gör på den distansen, spelar ingen roll. Och vips så springer man hela sträckan. Först där börjar jag förlänga distansen med mål att göra milen. Då är jag å andra sidan en tant på 53 år.

Pianisten, du undrade om det hade gjorts ngn utredning på mig rörande om jag var bipolär eller inte. Jag fick faktiskt en remiss till psykmottagningen för att kolla just det. Efter samtalet fick jag diagnosen att jag definitivt inte var bipolär. Skillnaden låg i att jag fixar tillvaron (som du beskriver - trots full storm och panik inombords ibland). En som är bipolär på riktigt klarar inte av jobb och sådant alls. Det var första gången jag var på psyk (öppenmottagningen) - fick en otroligt dålig känsla vid besöket och bestämde mig för att jag till varje pris ska undvika att någonsin sätta foten där igen. Har inte varit där sedan dess:).
Känner igen mig i det där med superkraften man känner! Det är SÅ härligt. Men Denlillamänniskan har helt rätt i att man bör planera sina rundor så att man slipper skador. Efter 40 dyker skadorna gärna upp. Fick operera korsbandet i ena knät efter innebandyspel. Knäet hoppar ur led då och då i dag. Gör förbannat ont, men så vrider jag tillbaka knät så är allt lugnt igen:). Joggar aldrig på asfalt.
Nåväl, det som jag tycker är så överraskande är att fler gamla träningsnördar har fastnat i alkoholträsket! Det gömmer sig mer än vad man någonsin kan ana bakom människors välputsade fasader. Tänk om vi kunde vara mer ärliga mot varandra. Och bry oss om varandra.
Allt gott!

Jo det där med att träna i lugna-längre, snabba-kortare och intervaller har man väl ganska bra kolla på i teorin efter många år av maniska löparperioder.. men det slutar som oftast med snabba-långa, snabba-korta och intervaller till MAX, allt för maximala resultat som om allt handlar om att bli en bättre löpare helt plötsligt. Klart det är viktigt att ha ett långsiktigt mål att utvecklas med löpningen annars håller knappast motivationen men vi verkar ha det gemensamt flesta av oss att glömma att löpningen ska till att börja med få oss må bra, just för att hålla i längden.

Idag ringde semesterklockan ut. Den där underbara känslan när man lämnar jobbet och känner att det inte finns några måsten under flera veckor kom som den brukar idag också. Men hejdades snabbt när man påminde sig själv om att denna semestern inte kan bli som alla andra. Vad jag tänkt att jag ska göra vet jag precis egentligen. Min plan. Jag är själv med barnen under 5 veckor, barnens mamma har precis börjat på ett nytt jobb och kommer inte ha någon semester. Min plan är att fokusera på mig och barnen tillsammans, jag har kommit på idén att vi ska göra ett snurrhjul med saker vi ska hitta på under dagarna. Allt från litet till stort som att åka och köpa glass, åka och bada, utflykt med picknick eller spela ett sällskapsspel. Varje dag ska vi snurra på hjulet och se vad dagen får innehålla. Barnen är supertaggade på idén men det är lika mycket en bakslug tanke från min sida att hjälpa hålla mig sysselsatt och inte fastna hemma i deppiga grubbeldagar som är vanligt förekommande nära jag annars är ledig.. Hjulet är under konstruktion i garaget och skall vara färdig på måndag är utlovat.
Men redan ikväll fick jag kämpa med den inre glädjen. Barnens mamma hade middag med väninnor inbokad så vi fick fira in semestern själva jag och barnen. Ville hitta på något för att just fira med dem och kände att jag måste komma från huset och tänka på annat än det vanliga sättet man firat på senaste åren.. Men inte blev det bättre, pest eller kolera kan man nog säga. Vi åkte till stranden, bor vid en kuststad. Vi köpte in varsin pizza och satt i kvällssolen vid sanddynorna. Gjorde allt för att njuta av denna idylliska bild som ni säkert också kan se framför er men vad gjorde alla andra runt omkring. Satt med de vackraste glas av frostiga nytappade ölglas och mousserande viner och såg ut att ha de så bra det bara går. Men där var inte jag, å varför? För att jag min helvetes jävla idiot och gått och blivit alkis och kan aldrig någonsin leva som en normal människa igen och sitta i kvällssolen och fira in min semester så. Där och då fylldes jag av en ledsamhet, men jag gjorde allt för att försöka se allt det fina runt om de där glasen. Vi gick iväg jag och barnen efter maten bort bland klippor och sanddynor. Jag kände jag behövde röra på mig efter den mäktiga maten. Vi sprang runt och lekte lite, barnen hittade en sanddyna där de hade hopplek i säkert en halvtimma, jag var med också lite fram och tillbaka. Gick stundtals och tittade med tom blick ut över havet och tampades med ledsamheten. Några hundra meter bort på en udde vid nästa strand skymtar jag min morfars gamla båtplats, morfar som var mitt ankare och trygga punkt som liten med sin magiska balans med mig av disciplin och kärlek, som jag fick följa med ut på havet då när ingen annan riktigt orkade med min vilja och energi. Han dog för ca 1,5 år sedan. Då tog känslorna över och tårarna var nära.
Efter leken i sanddynorna gick vi ner till vattnet och vadade i ett förvånansvärt skönt hav på vägen tillbaka till bilen. Min fina lilla 5-åriga son sa till mig,- pappa vilken rolig kväll det blev. Jag blev väldigt glad att höra honom säga det.
På vägen hem köpte vi godis och tanken var att avsluta med det och en film i soffan. Men sonen somnade i bilen och min dotter accepterade att vi kunde spara den delen till imorgon och inte behövde ta ut allt det roliga på en gång. Nu sover de båda sedan en dryg timma och jag försöker acceptera där jag är i livet och
att inget som har med alkohol kan göra den här semestern bättre. Tvärt om, kunde jag vara utan idag så kan allt bara bli bättre! Men nån liten push från ovan hade inte skadat!

Trevlig kväll mina krigare <3

Känn dig med rätta stolt och glad att du inte dricker den här semestern utan satsar på barnen och dig själv. Blir rörd när jag läser att din 5-åring sa "Pappa, vilken rolig kväll det blev." Du visar kärlek i praktiken och är älskad. Din käre morfar log säkert i sin himmel när han betraktade din familj på stranden. Låt honom förbli ditt ankare, han finns ju inom dig. Det är vackert så. Sorgen och saknaden efter alkohol är något annat. Den lismande, falska fienden måste vi kämpa mot med näbbar och klor. Hoppas att du fixar att förbli en nykter och närvarande pappa. Jag hejar på dig! Kram!

Här med... Och visst hade det varit fint att få fira in semesterstarten med ett eller två glas rosa bubbel. Men jag vet hur fortsättningen blir. Unnandet tar inte slut där. Plötsligt har hela semestern försvunnit i vindimma och apatiska bakfylledagar. Så är det visst att vara funtad som många av oss här... ”Allt eller inget”. Jag försöker att inte tänka hur korkat det var att gå och skaffa sig alkoholproblem. Så som jag tänker så var det på något vis förutbestämt att det skulle bli så. Just för att man är funtad så som man är. Den som förälskar sig i fylleruset vid det första mötet kommer för alltid att söka sig till det. Tills man helt stänger färdvägen.

Var litet försiktig med ditt springande, herr Alltelleringet (med glimten i ögat). Jag sprang sönder både fotleder och knän när jag fick för mig att 16 km fyra gånger i veckan, med powerwalks däremellan, var lagom... Två år senare måste jag fortf vara försiktig för att inte överanstränga med bara vardagsrörelse och promenader i maklig takt. Det är skit att ha så mycket nervös överskottsenergi och inte kunna göra av med den...

Idag är det en vecka i nykterhet. Veckan har innehållit mycket löpning men idag var det vilodag och den visade äntligen igen vad som komma kan. Känslor av glädje, hopp och framtidslust.
Ni vet det där första glaset med alkohol man tar på dagen, när man kanske väntat några timmar för att det ska bli lite mer rumsrent och sen får man tillslut sätta sig med det. Man sjunker så djupt och skönt ned i sin position och maskineriet varar ned till lätt tomgång och du kan äntligen bara vara, i alkoholdimman...
Precis så mådde jag i morse, helt nykter. Vaknade först i familjen, runt 07:30, skönt utvilad och väckt av sin egen kropp som sagt att den sovit klart, kaffesugen. Smög upp för att få några minuters egentid och startade bryggaren. Gick ut i det redan heta och kvav uterummet och öppnade upp dörrarna mot trädgården. Sval frisk luft virvlar in och jag sätter mig i soffan. Tar de första sipparna av kaffet och sjunker djupt ner i den mjuka dynan. Fåglarna kvittrar nästan jobbigt intensivt men det kan jag bara inte med att störa mig på. Blundar, NJUTER.
Efter en stund tittar min annars mest morgonpigga 5-åring ut genom altandörren med sina nyvakna ögon och nakna gosiga barnkropp och jag blir glad att få sällskap. Han kryper upp i soffan och vi myser och småsnackar en stund innan resten av familjen vaknar till liv. Där kan vi snacka en ass-kicking start på dagen!

Sånt där jag känner igen och förknippar med tidigare tillnyktrinigsperioder har sakta men säkert, på nått sorts automatiskt sätt skett även denna veckan. Som att ordning i huset sakta återställts från rum till rum, mat finns i kylskåpet och man är lite naturligt på tå med små saker som kan behövas rättas till, så där i förbifarten.
Förmiddagen blev inte särskilt aktiv, men en hel del blev visst gjort ändå när man tänkte tillbaka. Solade lite, vattnade växter, rensade lite ogräs i trädgårdslandet, blåste upp en liten plastpool och fyllde med vatten. Ja såna där små "bara vara" grejer man kan göra en ledig sommardag när energi och lust återfinns!

På eftermiddagen efter min dotter varit på födelsedagskalas blev det en vända till stranden. Vi mötte barnens mormor och morfar och blev bjudna på lite fika men det var egentligen alldeles för blåsigt för att det skulle vara jätte härligt. Jag och dottern hade ändå bestämt att vi skulle bada och så blev det, vi kastade boll en lång stund i vattnet och jag kunde se i hennes ögon att hon var lycklig över att vi lekte. 99 av 100 gånger brukar svaret annars vara, "nej jag orkar inte" men idag var det jag som ville! Min kropp och knopp ville vara aktiv och det kändes underbart att röra på sig få energi av att hoppa och leka med en boll samtidigt som man leker och gläds med sina barn.

Nästan hela dagen blev en stor sol i sinnet och minnet men hemma vid middagen ikväll så räckte inte energin och glädjen riktigt hela vägen. Här brukar ju såna här dagar rundas av med en extra guldkant i tron att det kan bli lite lite bättre. När detta inte sker så får man väl räkan med att hjärnan blir lite sur och förvirrad ett bra tag till. Barnen var lite för trötta och för mycket trams och ovilja att lyssna vid bordet ledde till tålamod som rann över. Men man är inte mer än människa, idag var den bästa dagen på många många veckor och ett kvitto på att andra sidan är där livet, energin och den sanna glädjen finns!

Dagarna på semestern går. Skönt att läsa tillbaka från den härliga dagen i helgen, för det är redan kämpigare. Jag trodde att nykterheten skulle göra det bättre än hittills i veckan. Åtminstone hur jag mår inombords. Utåt kör vi på, jag och barnen och jag jobbar enligt planen att för allas skull aktivera oss så mycket det går. Allt för att hålla borta grubbeldagar. Det fina vädret är borta också så nu är det svårare att hitta på grejer.
Idag bestämde jag att vi får ha en liten vilodag efter 3 dgr i full fart. Igår var vi ute och fiskade, hyrde en liten motorbåt i en sjö några mil bort, hade med oss matsäck, fika och fiskespön. Man blir ständigt påmind om att inte måla upp för idylliska bilder på förhand när man har med barn att göra. Tre pers i en liten båt varav två barn med metspö, linor och krokar blir kanske inte så roligt som man tänkte..
Ok, jag måste påminna mig om allt det positiva jag ändå upplever. Jag har energi, det är den absolut viktigaste punkten som gör att jag faktiskt gör saker nu utan att egentligen ha så stark motivation. Typ som idag att gå upp ur sängen, starta dagen och hålla lite rutiner.
Jag har tålamod som gör att jag kan hantera barnen och deras kiv och bråk som annars för lätt leder till utbrott och dåligt samvete.
Jag är betydligt mer nedstressad och ångest fri, fast kvällarna fortfarande är jobbiga.

Svamlade ju lite för ett tag sedan, om att "bemästra spiralen" och hitta balansen någonstans i den övre halvan. Försöker simulera att jag befinner mig i nån sorts balans nu ändå, fast i den nedre halvan. Jag har kontroll men väldigt ostabil, jag måste aktivera mig för hålla spiralen uppåtgående eller som det känns nu hålla den still och inte börja snurra nedåt. En inaktiv vilodag som idag känns riskabelt men jag måste klara av det också för det går inte att skynda på mer uppåt, då är risken att energin tar slut och då är farten till botten ostoppbar. Energin är det som nu håller mig i kontroll. Just nu är det näst intill storm och regn ute, men det måste bli en löprunda idag ändå annars går det nog åt helsike.

Allterbra

Vilka underbara små saker, man får uppleva när man är nykter.
Bada och fiska med ungarna..när man i vanliga fall inte orkar och väljer att titta på när dom sköter sig själv.
Härlig läsning, kämpa på så kommer det flera dagar med goda minnen och härliga känslor för att man faktiskt orkar va med och leka och bidra.
Må gott!

Det får jag när jag läser dina senaste inlägg. Även om det finns en reflekterande lite sorgsen underton är det fina vardagsskildringar angående hur det nyktra livet kan vara. Nu vet du hur det är, hoppas du orkar hålla i det.

Kram till dig

Satan vad kvällarna tar mig långt ner nu, ingen vändning på flera dagar. Jag aktiverar mig varenda dag. Allt för att vara sysselsatt och hålla energin vid liv. Men jag lever inte, jag överlever. Det är som att något sakta äter upp mig inifrån när jag aldrig når den där riktiga glädjen vad jag än gör. Allt är bara rökridåer och kvällen bara straffar åter och åter och hugger en i ryggen! Den enda gången jag kanske njuter och känner riktig glädje är när jag springer. Jag kör ett nytt program nu, 8km igår med lite intervaller. Bästa stunden på dagen utan konkurrens. Men ändå dalade kvällen fort nån timma efter passet. Imorgon 8km igen så idag måste vara vilodag.
Jag funderar alvarligt på att sluta springa, kanske en galen tanke men jag måste göra något för annars ger jag upp redan, det menar jag. Min tanke är att det kanske är kickarna jag får av löpningen som gör att jag blir nere sen, som ett nytt slags beroende. Jag tänker inte tillbringa varje kväll av min semester att må såhär. Oavsett hur mycket jag får gjort på dagarna och hur många mil jag springer. Jag måste prova något annat, jag har gjort denna resan fram och tillbaka fler gånger än jag kan minnas.

Jag kommer att tänka på det där memet med Mikael Persbrandt... ”Lycka är överskattat. Man får vara nöjd om man är litet glad ibland.” Jag tror det ligger en del klokskap i de orden. Vi gör oss olyckliga när vi hela tiden söker det där välsignade tillståndet - lyckan. Vi tror att något är fundamentalt fel i våra liv när vi bara upplever korta stunder av lycka i en rätt bekväm, men ändå färglös vardag. Kanske är det därför vi hamnar där vi är, med ett problematiskt alkoholbruk (eller andra litet lätt tvångsmässiga beteenden, som tex löpningen). Jakten på den ack så svårfångade lyckan. Om vi lär oss att bara vara, nöjda med att bara vara lite glada ibland, så tror jag en enorm inre press släpper. Och då blir livet på något vis fullkomligt, i sin grå och ospännande ofullkomlighet.

Du leder mig in på spännande tankar jag haft förr. "Sensational seeker" finns det ju ett uttryck som heter.
Men det här lättsamma uttrycket "bara vara" är det inte det vi alla strävar efter? Den fulländade känslan av ro genom att bara finnas till. Det vi hittills bara kunnat vara när vi tagit några glas. Jag ser det som mitt slutgiltiga mål, just det jag inte kan vara nu fastän jag inget hellre vill när hela min kropp skruvar och bultar av obekvämhet.
KANSKE är det roten i den utbredda psykiska ohälsan som verkar växa som ogräs nu för tiden. Att vi från början aldrig låtit oss bara vara och ibland på ren svenska, ha tråkigt. Vi lever efter sökandet av ständiga kickar, stora blandat med många microskopiska. För varje dag som går i världens utveckling finns de enklare till hands. Smartphone alltid på armlängds avstånd med spel och sociala medier, likes och roliga filmklipp så fort det blir en minut över. Alkohol, nikotin, koffein byter av varandra på löpande band. Högbelönande mat är stort på tapeten nu. Maten som ger oss vikt och hälsoproblem triggar belöningssystemet, socker, fett, salt, och andra smakförstärkare kombinerat med ultraprocessade livsmedel. Vi vill ha mer och mer. Kanske är det människans öde.

En spännande tanke - tänk om man kunde köra en "detox" på sitt belöningssystem. En "kickfri" period på så många plan som går. Minimalism. Ha så jävla tråkigt att tillslut måste allt bara börja glimra. Frågan är vad man drar gränsen, vad är en kick? Allt vi tar för givet, TV, kaffe, böcker, är ens det ok i en kickfri värd? Spännande och komplicerat..

Pianisten. Jag befinner mig också där i dem tankarna. Har gjort en sådan detox. Fast med snus och kaffe och sociala medier, netflix osv. För innan hetsade jag för att finna äkta upplevelser. Utan en aning om hur. Och allt som oftast med misslyckat resultat. Det kunde vara allt från födelsedagskalas till en tripp till stranden. Jag fick först lära mig att sitta ner. Och att andas. Nu är jag riktigt grym på att sitta i soffa och glo. Men det har tagit över två år.

Ja, vad är lycka?

Så många kloka ord här. Håller med er om allt och utvecklar även mina tankar.

Tror att många eftersträvar och tänker att vi ska uppnå ett konstant lyckorus. Att det är beviset på ett lyckat liv.

Om vi skulle befinna oss i ett lyckotillstånd dygnet runt, vad skulle då finnas över till de verkliga känslostarka tillfällena då man nästan svämmar över av just lycka...

När man klarat något man tidigare inte vågat.
När man håller sitt nyfödda barn i famnen.
När barnbarnet säger mormor för första gången.
När en sjuk vän ringer och berättar att denne är fri från sin cancer.
När solen skiner och vi mitt under en promenad uppfylls av allt det vackra runt oss.

Nej, jag tror det har gått inflation i vad som betraktas som lycka. När vi inte lyckas nå dit när vi tycker att vi borde, blir det en besvikelse istället.

Ren lycka tror jag är något som helt plötsligt överrumplar oss, ibland helt oförberett, och så är det nog bäst att det får förbli.

Hoppas du finner ro, Pianisten. Det är jobbigt med för mycket grubblande.

Kram

och är lite omtumlad. Tankar flyger hit och dit. Jag känner igen mig i det mesta av det du skriver. Jag är en sån som sjunker rätt ner i avgrunden vid inaktivitet. Mörkret flämtar mig alltid i hasorna. Jag hamnade hos vc och sen hos psykiatrin. Men upplevde mig avfärdad. Sen sjönk jag ner ännu lägre. Fortfarande igång i depression tyvärr. Fortfarande rädd för medicinerna jag behövde. Pmdd +depression=inte bra. Så tankarna fick härja fritt. Det blev inte så bra tyvärr. Men inte läge för mig att lämna ut allt kring det än. Jag fick sen höra alla möjliga råd. Självklart. Promenaderna. Självomsorg, gör fotvård. Jag skrattade högt inombords. Så befängt. Jag hade mist livslusten. Och skulle låtsas bry mig om mina spruckna hälar.

Iallafall. Nu mår jag bättre. Jag typ bryr mig om mina fötter :).

En av dem saker jag tog itu med först var min omedvetna närvaro. Den medvetna närvaron har du redan hittat till. Men om du är som jag. Och jag känner igen mig massor. Så finns där utrymme för förbättring. Jag gjorde en prioritringslista. Min innehåller ingen träning. (Utmattning- två dagar med en aktivitet per dag. En. Och sen en dag sänkt. Träning finns inte med än. Men en promenad per dag är målet. Som inte alltid finns.) 1. Mat. 2. Sömn. (Insomningstablett, sover hela nätter :)).3.musik. sitter på väggen för påminnelse varje dag. Finns inget annat än detta. För varit på botten så länge. Resten av vad livet ger är bonus.

Jag tränade medveten närvaro genom städning. Framförallt stryka mina lakan. Lära mig laga mat. Samt virkning för rastlöshet i soffan. Du verkar redan ha gott om småpyssel att sysselsätta med. För mig är tricket att våga/orka vara kvar i viloläget även när energirushen kommer. Jag agerar alltså inte på den. Jag noterar den. Använder den sällan. Ibland små korta stunder låter jag den sluka mig litegrann. För att få saker gjorda. Har ett städschema för mig. Som ingen annan behöver följa. Du är ju i tvåsamhet. Men vore du ensam skulle du ju göra allt. Så strunta helt i rättvisetänket. Det skiter ju detsamma egentligen. Att ni är två är bara en bonus. Var extra vaksam på tankar kring sådant.

Sen tipsar jag om psykolog via nätet. Jag har en tid i veckan. För hjälp till fokus, nu när jag mår bättre. Har nu styrt över till mitt eget isberg och rotar där istället för hos andra. Förutom då att jag läser här :) för att förstå mig bättre. Jag ska denna vecka träna på att ha ledartröjan på hemma med mina barn. Jag är en följare till naturen. Och det är ovant. Lite spännande dock. Jag har en Autobahn till ett JA och en snårig ibland ogenomtränglig snårstig till ett NEJ.

Jag är så ledsen för uppsatsen. Hoppas det fanns ngt att spinna iväg med. Kör massor på poddar. Navid Modiri. Sommarprat. Allt som kan sortera känslor och tankar. Kanske Eckhart Tolle. Inte gett mig in där men är på väg. Katie Byron som Modiri pratar om. Är mkt intressant.

Ska skriva i min egen tråd sen om vad jag hittade i mitt isberg. Inte så mkt spännande, inte så mkt nytt. Men jag har lärt mig. Jag måste säga det högt eller skriva ner det. Därför jag är här på AH.

Nu gav du mig just mitt personliga mål svart på vitt!

”Men det här lättsamma uttrycket "bara vara" är det inte det vi alla strävar efter? Den fulländade känslan av ro genom att bara finnas till.”

PRECIS det är det jag ska lära mig. Hitta förnöjsamheten och ron i att bara finnas till. Utan vin, utan jobbprestationer, utan en miljard kreativa projekt... mm mm mm.

Exhale, man känner sig alltid lite hedrad när någon visat intresse att läsa hela ens tråd. Förstår att du blir omtumlad. Det blir t.o.m jag själv när jag läser tillbaka. Jag är en känslostyrd HS-person och ibland undrar jag om det är lönlöst att försöka något annat att än bara flyta med.
Jag tror dock jag är bra på att plocka isär och hitta rötter till saker och ting. Som det är nu kan jag inte bara vara och jag har insett att det handlar inte om känslor eller tankar utan om ren fysisk leda. Typ ångest. Jag har ett tryck i bröstet som kommer och går, gör andetagen tunga. Krypningar i kroppen som gör att sitta still länge är väldigt obekvämt om jag inte är sysselsatt med något. En inre stress som är känslan av en bil med för högt inställd tomgång.
Denna gången har det inte gett med sig. Det går med stor vilja att ta sig igenom att må så här några dagar och dämpa det med träning. Nu var jag upp i 12 nyktra dagar och fortfarande varje kväll mer eller mindre sitta och knyta näven för att genomlida.

Nu är det 0 igen, japp. Jag tänker inte linda in det, inte klandra mig för det. Bara förstå varför. Till mitt försvar så var det "rätt" ögonblick i mina ögon sett. Jag fick spontant igår frågan att följa med ett par av mina bäst vänner ut på stan. Jag tog chansen utan att blinka. För er skull som kanske läser och just nu kämpar med att inte ta det steget så tänker jag inte berätta hur trevligt vi hade det. Jag har varit lite bakis idag men det blev inte värre än vad det kan vara. Jag har sprungit 8km i eftermiddag och det kändes väldigt härligt. Känslan i bröstet är varken bättre eller sämre ikväll p.g.a igår så jag vet inte vad jag ska tänka om det riktigt.
Nu är planen att försöka klara veckan utan att börja dricka mer hemma igen. Ikväll går det. Imorgon är en ny dag.

Mirabelle, kul att du fick en idé med ett mål! Jag själv är uppenbarligen inte rustad för att klara den resan än, men jag drömmer om att nå dit, till ron att bara vara. Men först måste jag överleva.

Kram på er.

Idag är jag på vippbrädan.
Även om jag är fullt medveten av vad som händer i mitt huvud känns det väldigt svårt att stoppa.
Kvällarna har känns likadan under två veckors tid, det blir inte bättre, jag kan bara inte slappna av.
Orkar inte med detta mer just nu, vill bara njuta lite av semestern.
Träningen ger inte den effekten den gjort längre, jag har inga verktyg kvar just nu.
Kan jag inte låta bli idag finns det inget som visar att jag kan låta bli imorgon och hjulet är på väg neråt igen.
Men jag orkar inte mer just nu, kanske behöver jag medicinsk hjälp att få lugn.
Jag kan dricka nu bara för det är semester, jag är värd det, jag kan sköta det snyggt och måttligt.
Det är bara en lögn, jag vet att trappan startar direkt neråt, även om det går sakta i början.
Energin försvinner sakta och tillslut tappar jag träningen, humöret och all sjävkänsla igen.
Men jag orkar inte mer just nu, jag har inga verktyg kvar just nu. H J Ä L P

Du skriver att du inte orkar mer, att du inte kan slappna av och bara vill få njuta lite av semestern. Inse att det är ett lömskt, destruktivt hjärnspöke som försöker lura dig att ta till flaskan... Jag har själv haft väldigt liknande tankar den här dagen. Varit så duktig, hjälpt andra hit och dit, grejat med allt mellan himmel och jord. Hade suttit fint att få landa i trädgården, som just nu är helt ljuvlig, och smutta på ett glas vin.. Ingen förbjuder mig från att göra det. Men så kommer det tillbaka, förnuftet. Som påminner mig om att jag inte vill vandra den vägen igen. Jag vet ju precis vart den leder. Och tyvärr hamnar jag i diket, förr eller senare, om jag väljer bort nykterheten.
Jag vet inte vad du kan göra för att hitta lugnet inom dig. Ett sätt som jag provat är att skriva ner fem grejer jag är tacksam för på kvällen, berömma mig själv lite grann också (är alltid väldigt självkritisk annars). Yoga och meditation stillar ibland tjattret i huvudet. Egentid, ägna sig åt ett eget intresse på egen hand. Sätta på favoritmusiken och dansa loss som en galning. Börja skriva en bok om ditt liv eller något annat läsvärt?
Jag tycker att du ska försöka upprätthålla din jogging, varva med promenader eller intervaller. Kanske medicinsk hjälp behövs för din del, kanske inte...
Mina "tips" må verka fåniga och ogenomtänkta, men de är välmenta.
Hoppas att du väljer att fortsätta vara en nykter, närvarande förälder, som tar hand om sig själv på bästa vis, denna semester!
Kram