av Emma Strövare

Emma Strövare
sön, 2019-07-07 - 19:57

Jag har smugit med mitt missbruk länge. Det har precis börjat gå upp för mina vänner att jag har problem. Jag är tyngd av skam och har hitills sagt att jag inte vill prata med dem om det. Jag har bara försäkrat dem om att jag jobbar på det och har sökt hjälp.

Jag märker att de är oroliga. De undrar hur det går och hur de bäst kan hjälpa. Jag skulle behöva öppna mig för dem. Det känns som en del av min alkoholism att jag distanserar mig från dem och döljer saker. Jag är van vid att dela hela min vardag med dem. De är mitt skyddsnät. Men hur sjutton pratar jag om detta med dem på ett bra sätt?

Jag vill inte lasta dem. Jag och flera av dem har föräldrar som gjort oss till medberoende när vi var små. Jag vill vara tydlig med mina behov men inte få dem att känna ansvar. Jag vill våga ta stöd från dem när det är extra svårt, men fortfarande visa att jag tar ansvar för situationen. Vad vill en anhörig höra? Vad vill en anhörig inte höra? Hur jobbar man emot en medberoende-problematik? Har ni någon tips på läsning på ämnet?

DetGårBättre
sön, 2019-07-07 - 20:02

Det enda som är intressant är vad de ev kan göra. Ibland behöver man öppna upp sig. Ibland behöver man konkret hjälp. Vad har du för behov av hjälp från dem? Vad de vill höra? Ingenting egentligen. Alkt ligger hos dig, vad vill du berätta?

Emma Strövare
mån, 2019-07-08 - 10:45

Jag vill bara kunna prata om mina känslor kring detta precis som vi pratar om allt annat. Och berätta för dem hur jag tänker kring att vara med när de dricker alkohol osv. Men det är ju ett triggande ämne för dem med. Både pga barndomserfarenheter och för att de själva har ett riskbeteende. Och jag är så ny på det här och har knappt ett språk själv för att beskriva hur det känns. Jag är rädd att jag råkar romantisera alkohol för dem. Eller verka dömande eller skylla ifrån mig. Innan så har vi ju bara pratat om missbruk på ett väldigt distanserat sätt. Typ att alkoholister förstör saker och man måste akta sig för dem så att man inte blir meddragen i skiten. Jag är livrädd för att de skall känna så om mig.

IronWill
tis, 2019-07-09 - 00:26

Om du vill prata med dem så gör det.
Du kan ju säga att du inte tror att de kan göra annat än just vara dina vänner om det känns bäst? Det är ju du som i så fall måste ”dra ner dem i skiten” för att det ska hända. Och jag ser inga indikationer på att du håller på att göra det i ditt inlägg. Tvärtom verkar du klarsynt i frågan. Jag har berättat för mina vänner, och det kändes bra. Har inte dragit med dem i nånting än så länge. Vi pratar om det ibland och de visar respekt genom att inte truga, tjata eller visa besvikelse över att jag inte dricker. Var inte orolig, det krävs en del för att ”dra med dem i skiten”.
Ingen är perfekt. Du har dina problem och de har sina. Skäms inte för det, många hamnar där av olika skäl och betyder inte att du är en sämre människa eller ”misslyckad”.
Jag är alkoholist, problemdrickare, glad i spriten eller vad man nu vill kalla det, men jag känner mig rätt lyckad i mina ögon. Alkoholen gav mig lindring från press och stress och smörjde sociala situationer. Det känns nästan oundvikligt att jag hamnade där (här?). Men jag skäms faktiskt inte för att jag slutat (fortsätter sluta?). Inte nu längre. När jag drack skämdes jag mer för allt jag ställde till. Kanske också för att jag nog fattade men inget gjorde.

Tyvärr kan jag inte tipsa om böcker men, jag tror kanske du skulle fokusera på böcker om din sida av problemet. Att hjälpa dig själv? Tror också att det är just det som besvarar frågan om vad de vill höra, att du vill hjälpa dig själv. Men viktigast är ju att du verkligen vill. Men eftersom de är dina vänner önskar de ju att du mår bra och tar den hjälp du behöver för att nå dit. Det är ju skillnad på att ta hjälp och utnyttja. Jag tror du vet skillnaden.
Lycka till!

Emma Strövare
tis, 2019-07-09 - 12:08

Du har så rätt. Jag tar hand om mina vänner allra bäst genom att ta ansvar för mina problem. Och att berätta det för dem. Det jobbigaste när jag själv var anhörig var att betrakta bristen på vilja/förmåga till förändring. Då kände jag att spriten hade makten. Inte bara över alkoholisten i fråga utan också över mig eftersom jag blev bortprioriterad. När jag döljer saker för mina vänner låter jag alkoholismen skapa distans mellan oss.

Emma Strövare
tis, 2019-07-09 - 12:23

Idag har jag varit nykter i 3 dygn. Har trillat ner på noll igen många gånger under våren. Det känns som att det är nu det gäller!! Jobbar med programmet här på hemsidan och försöker hitta strategier för när motivationen sviktar. I kväll står jag inför en risksituation som är väldigt nervös inför. Jag skall sitta ensam på ett natttåg genom sverige. Det innebär att jag blir utsatt för alla mina triggers på en och samma gång. Dötid, ensamhet, restaurangmiljö, lätttillgänglig alkohol, sociala utmaningar, svårt att sova. Det är precis den här typen av situationer jag har fallit dit på under tidigare försök. Jag försöker förbereda mig så gott jag och göra en plan. Kom gärna med all pepp ni kan!

Ensam1984
tis, 2019-07-09 - 12:45

Skickar all pepp jag har. Tänk så här, om du klarar detta - då klarar du allt. Försök även att ta med något du kan sitta och klura med, vad vet jag.. sudoku eller något mobil-spel, något som ditraherar hjärnan. Eller lyssna på en podcast om beroende som alkispodden eller beroendepodden... det har givit mig en extra push nu min första vecka :)

I vilket fall, gör det som är rätt för dig :) Jag tror på dig!

Miss Hyde
tis, 2019-07-09 - 12:45

Du skriver att "det är nu det gäller", samtidigt som du inte riktigt vågar lita fullt ut på dig själv. Gör det. Lita på att du hoppar över första glaset på den där resan.
Det är tufft att utsätta sig för ett eldprov så tidigt i processen, men då kommer också segern över alkohol-djävulen att kännas desto sötare! Ladda för fullt med distraktioner; testa alkispodden, en riktigt bra bok, morötter i massor (ja! du får vara en hälsosam jäkel som alla stör sig på), vatten - allt som får dig på andra tankar är toppen, du vet nog själv bäst vad. Jag brukar använda ljudisolerade hörlurar, sovmask och ta med egen liten kudde och någon jacka/tröja att dra över mig för att kunna sova gott på tåget.
Vet inte riktigt vad du menar med "sociala utmaningar". Blir du nervös av andra människor, eller vad? Föreställ dig dem spritt språngande nakna så verkar de mindre "farliga". Nä, det var nog ett dåligt råd, förlåt... Oftast är folk förvånansvärt trevliga om man själv ler och har ett öppet och vänligt bemötande, tycker jag.
Lycka till på resan! Håller tummarna för att du håller dig nykter och fin. Tänk så nöjd och tacksam du kommer att vara när du nått din anhalt!

Emma Strövare
tis, 2019-07-09 - 15:08

Tack för många bra råd. Just sociala utmaningar är nog mest att det alltid brukar vara nån som sitter i samma kupé som börjar prata med en. Och när man skall sitta tillsammans i många timmar så är det lätt att jag känner att jag inte fixar att vara sådär avslappnad och trevlig som jag tycker att jag borde vara.

Emma Strövare
tis, 2019-07-09 - 18:53

Sitter på tåget nu. Har fasat hela dagen. Och nu rinner det om mig av svett. mina käkar är så spända att de gör ont. Det är så starka krafter i mig som skriker att jag borde passa på att dricka. Att det inte är någon som kommer fara illa och att ingen känner mig här. Att 3 dagar mer eller mindre inte spelar någon roll. Att jag ändå inte kommer att ha möjlighet att dricka imorgon (men jag brukar ju alltid hitta en möjlighet).

Jag påminner mig själv om att det är en SJUKDOM som gör att jag vill dricka just nu. Annars hade det inte varit så svårt att avstå. Och den här sjukdomen kommer bara att bli värre och värre. Jag måste behandla den, ju förr destå bättre. Dessutom har jag faktiskt saker att göra ikväll. Jag behöver förbereda mig inför kommande veckor. Skall jobba på annan ort. Och jag kommer att göra ett SÅÅ mycket bättre jobb om jag är nykter.

Ensam1984
tis, 2019-07-09 - 20:32

Hur går det?

Själv lyckades jag nog tuppa av, rent ut sagt, efter att ha tänkt för mycket.. tror jag svimmade av/somnade för att det blev för mycket, så nu 3h senare är jag redo för att... inte dricka. Klockan är efter 20.00 här, man hade önskat att de hade samma tid på tåget.

Kom ihåg att andas och tänk på hur stark du faktiskt är som fixat det hittills. Tror på dig!

Emma Strövare
tis, 2019-07-09 - 20:38

Jag fick precis ett minne från förra sommaren, då jag bodde på samma ställe som jag är påväg till just nu. Ni vet där jag nyss sa att jag "inte kommer att ha möjlighet att dricka". Jag minns hur jag förra sommaren stod i hyresvärdens jordkällare (där jag inte hade rätt att vara) och hällde i mig slattar ur hennes spritförråd. Min familj satt och åt middag på andra sidan väggen. Och jag som hela tiden varit övertygad om att mitt drickande blev problematiskt från en dag till en annan i januari i år. Att jag självklart haft ett riskbeteende innan men att det var i januari som jag blev beroende. Det stämmer ju inte!! Alkoholen har haft sitt grepp om mig länge. Den har påverkat mina val, mina prioriteringar, min hälsa och mina relationer länge. Och som sagt. Dricker jag ikväll på tåget så kommer jag också hitta ett spritförråd att sno ur i morgon.

Emma Strövare
tis, 2019-07-09 - 20:42

Och tack Ensam! Det går helt ok just nu. Slagsmål i huvudet... Det är skönt att prata med någon som är i ungefär samma fas. Har läst din tråd och känner igen mig mycket i din situation.

Ensam1984
tis, 2019-07-09 - 21:19

Vilken insikt om jordkällaren, det är sådana där saker som får (i alla fall mig) att hajja till vad gäller mig själv och fundera - hur fasiken tänkte jag!? Saken är ju att man inte tänker, att man kör autopilot.

Skönt att det går ok nu, OK är bra, OK är ungefär helt underbart tänker jag.

Kul att du läst min tråd, som du ser så blir det en sorts dagbok, livshistoria, ordbajs-kavalkad av känslor i stunden. Tror dock tråden, och andras trådar ger mig mest, och ger mig styrka att klara detta då jag valt att själv klara allt själv, i alla fall initialt försöka med det.

Emma Strövare
tis, 2019-07-09 - 21:39

Och köpte en liten flaska vin. Inne på andra ölen nu efter det. Kände stark ångest och då inbillade jag mig att jag inte klarade mer. Det här är en jävulsk sjukdom och jag känner mig som ett offer.

Emma Strövare
tis, 2019-07-09 - 21:53

... men det är jag ju inte. Jag har självklart råkat ut för en massa både omständigheter och gener som har fått mig att hamna här. Men någonstans älskar jag känslan av att känna mig maktlös. Den är trygg och befriande och därför när jag den. Medvetet och omedvetet. Samtidigt finns det en stark klok röst inom mig som verkligen älskar livet med alla dess toppar OCH dalar. Som vill vara med och inte supa bort en enda minut. Som drömmer om att bli den som bryter mönstret. Den i släktledet som äntligen lyckas vända på steken.