Spinoza

Idag är det min sista hela dag på landstället. Det är en solig men ganska kall dag och jag sitter inne och äter frukost. Det känns ganska overkligt att jag ska lämna det här stället som jag har älskat så mycket. Men jag har mått väldigt dåligt här stundtals och jag kommer inte att sakna de där hemska nätterna när jag vaknade av hög musik och en aspackad man som raglade runt. Det värsta var nog att han ville pussas och kramas. När jag ryggade tillbaka för att han stank sprit och kändes så obehaglig så började han håna mig för att det var så synd om mig som var så älskad. Med tiden så tvingade jag mig att stå ut med hans pussar för att jag inte orkade med hans hån som sen ofta följdes av tårar för att han tyckte att vi hade ett så kärlekslöst förhållande. Det är smärtsamt att inse vad jag lät mig själv utsättas för, för att det inte skulle bli drama och väldigt skönt att jag aldrig mer behöver vara med om det igen.

I morgon åker jag härifrån och kommer inte att komma tillbaka igen, inte helt lätt att ta in.

Du börjar ett nytt fräscht kapitel i ditt liv. Det gamla kan du lämna bakom dig och bara låta dig minnas de fina stunderna.
De kan ingen ta ifrån dig, tänk på fina sommardagar på lantstället med smultron och fika i det gröna.
Det andra får du lägga i en låda och gräva ner, vi måste försöka välja våra minnen som betyder något och är vackra när vi går vidare?

Spinoza

Tack för att du påminner mig om var jag ska hålla mitt fokus och visst ska jag minnas alla de fina stunder vi haft.
Först ska jag bottna i den smärta jag känner av vad som har hänt, men snart är det dags att släppa det och gå vidare.
Jag funderar på att ha någon slags avskedsceremoni för mig själv för att markera avslutet och början på det nya, det tror jag skulle kännas bra.

När jag var väldigt ledsen, läser den ibland och blir tröstad och också påmind om hur det verkligen var. Satt vid en sjö, en av alla vackra kvällar som var förra sommaren, när jag skrev den. Här är några rader från den:

"Står på stranden och tittar ut över vattnet och på solnedgången. Jag lägger försiktigt alla våra fina minnen i ett paket. Håller paketet ömt en stund och låter det sedan segla iväg ut på vattnet i solnedgången. Där kommer det för evigt finnas och ha det bra. Dom dåliga minnena lägger jag i ett annat paket. Håller även det paketet en stund. Låter det sedan glida iväg ut på vattnet. En bit ut ser jag hur det stannar upp och sedan sjunker till botten. Där kommer det ligga till tidens tand tagit hand om det."

Desto längre tiden går tycker jag att man kan tänka på paketet med dom bra sakerna utan att längta tillbaka och vara ledsen eller ångra sitt beslut. Helt enkelt njuta en stund av att tänka på bra stunder. Och också paketet med dom dåliga sakerna minns man men är inte så arg och ledsen längre. Tiden gör sitt. Du kommer få det jättebra! Starkt av dig att ta dig i hamn med allt och också starkt att du vågar känna dig ledsen. Kram

Spinoza

Vilken fin text Nordäng67, jag tror jag ska göra precis så och gå till den plats vi gifte oss, skriva och sen ta avsked.

Tack och kram!

Vilken fin text du skrivit Nordäng67. Det är en väldigt bra idé att ta ett farväl på det viset så man får ett avslut.
Det är ju bara så att under vår livstid får vi både dåliga och fina stunder att minnas men som väl är så fungerar hjärnan så fint att de vackra minnena får en större plats än de dåliga. Och med tiden så minns man nog mest det som var fint och när man var som lyckligast.