av Mik8

Mik8
lör, 2019-05-04 - 22:10

På måndag ringer de från soc så sambon ska få hjälp, han har läkartid för medicinering på en vecka. Funkar det inte att han blir nykter nu åker han ut så fort han fått en bostad. Vill kasta ut honom ibland men vill inte att han ska bli hemlös för dotterns skull, då har hon ingen chans få en fungerande pappa och han skulle antagligen få sparken från nya jobbet han verkligen anstränger sig för att få fortsätta på. Utan ett jobb blir han aldrig nykter. Han säger han vill ha hjälp men hotar med att inte gå till läkaren eller socs behandling så fort han är arg vilket är ofta pga abstinens eftersom han bränner alla pengar så fort han får lön. Jag försöker verkligen att inte ge pengar till alkohol men ibland övertalar han mig på nåt jävla sätt. Sovit mycket hos mina föräldrar för att dottern ska få lugn och ro. Men de driver mig också till vansinne efter ett tag fast på ett annat sätt då pappa är precis som min sambo men minus alkoholen och mamma är omedveten medberoende och de hela tiden småbråkar med varandra. Sambon mår skit men skyller på andra. Han vill inte träffa mina föräldrar för att de blivit ledsna och arga på hans strul fast de stöttat honom i oändlighet. Han vill inte prata med sin egna släkt som bor i ett annat land heller eftersom han tror att de inte bryr sig utan det är jag som håller kontakten med dem. De bryr dig så klart och stöttar mig men jag vill inte oroa dem för mycket.

Ibland skrämmer jag mig själv. Var finns min gräns? Skadar jag barnet? Jag kan inte fortsätta så här länge till. Har ställt ultimatum sluta med alkoholen och gå på behandling eller flytta. Idag kastade han en ljusslinga på golvet som jag skulle lägga undan så flera av glaskulorna på den gick sönder, fast jag sa åt honom att han absolut inte fick göra det så barnet skulle riskera att skära sig på glaset. Jag vet inte vad som hände men när han gjort det och sträckte sig mot mig tog någon slags reflex över och jag knäade honom i skrevet. Jag är inte en våldsam person och har nästan oändligt tålamod. Jag vet inte var den reaktionen kom från. Han har aldrig varit våldsam mot mig eller jag mot honom och han blev rejält förvånad. Vet inte riktigt om det var en sund markering eller om jag behöver akut hjälp? ( Går på familjerådgivning själv). Försöka sova. Barnet sover. Han sover på madrass i förrådet ( hans martyrskap val). Hoppas på lugn i morgon. Vill ha lugn. Hoppas någon orkar läsa. Skriver så långt...

Skrållan
sön, 2019-05-05 - 08:21

Å fy vilket elände du lever i. Känns verkligen som ett kaos. Jag lever själv med en alkoholist fast vi har flyttat isär ett tag. Fast jag har sagt till honom, presis som du, ska vi bo ihop måste han bli nykter och ta behandling. Vi lever nu i ett slags vakuum. Men jag har insett att jag aldrig kan ge mig på den punkten i alla fall.
Jag har också gått på familjerådgivning själv. Mannen vägra. Förstår att det är tungt. Allt man måste utstå. Alla elakheter och all fylla.
Fortsätt skriv här. Din gräns kommer. Och när den kommer är det skönt att gå tillbaka och läsa varför man beslutat sig för att gå. Det gör jag när jag är ledsen och tvivlar.

Li-Lo
mån, 2019-05-06 - 08:28

Ditt inlägg berör verkligen. Det låter som att du länge försökt att skapa en dräglig vardag för din familj, vågat tala om situationen med andra och tagit emot stöd i form av familjerådgivning. Det blir så smärtsamt tydligt i ditt inlägg att konflikterna trots detta eskalerar och du är så modig som vågar berätta om hur det blir. Nu har ditt tålamod tagit slut och du dras in i en våldsam frustration. Jag gissar att det initialt kan kännas skönt att markera på det sätt du beskriver samtidigt är det en gräns som är riskabel att korsa. Våld föder mer våld. Du skriver att du blev förvånad själv av din reaktion och kanske är det ett tydligt tecken på att du håller på att flytta dina gränser på ett sätt som skrämmer?

Du skriver att du ibland lämnar hemmet för att skydda ditt barn, klokt! Att du tar ansvar för ditt barn och dig istället för att fokusera på din partners val är ett sannolikt att avgörande steg.

Precis som Skrållan skriver så är det hjälpsamt för många att föra en dagbok. Det är ett par dagar sedan du skrev ditt inlägg och ibland kan de egna tankarna och känslorna liksom landa på ett nytt sätt när man skrivit ner dem så tydligt som du förmått göra. Hur går dina tankar idag?

Välkommen igen

varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Mik8
ons, 2019-07-10 - 23:07

Tack Skrållan! Behöver verkligen någon som lyssnar just nu. Har haft en bra period sedan jag skrev inlägget ovan. Han började ät medicin både för alkoholen och sina depressioner och har aldrig mått så bra sedan vi träffades. Men tog alla mediciner utan att äta något och fick akut magkatarr. Efter besök på akuten slutade han med alkoholmedicinerna eftersom det var deras fel att han fick ont i magen. För mig kändes det bara som en ursäkt för att kunna dricka igen. Jag blev livrädd och tänkte att det bara var en tidsfråga innan han började dricka igen. Sedan slutade han med de antidepressiva eftersom doktorn tyckte han kunde testa annan sort pga magen. Blev helgalen av 1 tablett av nya medicinen. Inte ätit någon medicin efter det trots att han genast blivit arg, stressad och nere. Bestämde att han får en chans när han slutade med alkoholmedicinerna. Att dricker han en gång så säger jag att nästa gång han dricker får han flytta. Idag var andra gången. Jag packade lite kläder och annat, hans tält, sängkläder osv och lämnade till honom där han var och fiskade. Sa att jag älskar honom men att han förstör allting och att han inte ska ringa mig när han är onykter och att jag inte heller vill träffa honom då. Åkte hem till mina föräldrar med dottern.

Mik8
ons, 2019-07-10 - 23:17

Just nu är huvudet bara fullt av idiotiskt medberoendetänk. Allt jag måste göra för honom. För att han inte ska hamna hos kronofogden. För att han ska få a-kassa när han är arbetslös en månad. Till saken hör att han aldrig lärt sig använda bank ID osv ordentligt själv. Eftersom hans svenska och datorvana inte är så bra. Och sedan vi fick barn har det inte funkat att kräva att han ska lära sig eftersom det inte funkar och sitta och vara pedagogisk med ett litet barn omkring dig.
Dessutom kommer han begå självmord?
Bli galen och föra nåt idiotiskt och hamna i fängelse?
Vägra betala underhåll?
När ska jag hinna jobba och försörja oss? Har två åldrande föräldrar varav min pappa är påväg att bli dement. Dottern går förskola 4 tim/dag och skulle vilja slippa att hon ska gå heltid. Är egenföretagare men sjukt svårt jobba när hon är hemma.
Måste hålla att vi inte kan vara ett par om han inte går på ordentlig behandling, äter sin medicin och går med på parterapi. Måste. Får inte vika mig. Inte kompromissa. Funkar inte att han håller sig nykter utan behandling. Måste sova. Hur orkar man??

Rosette
tors, 2019-07-11 - 14:14

Du fortsätter stå på dig, jobba med att ge dig själv och erat barn det bästa. Du måste vara en stark person som varit i denna situation under så lång tid och det hänt så mycket längs vägen. Kanske blir det svårt att se klart när det är så mycket runt omkring och liksom ingen energi över för reflektion och nedvarvning. Du har dock tagit många steg trots allt detta, bit för bit har förändringar skett, det hörs att du fått nog och nu behöver du att någon lyssnar på dig.

Jättebra att du skriver här som en del i det. Du är medveten om att du behöver lägga fokus på dig, och det låter som att du vet att du inte har ansvar för honom egentligen. Du tar steg för att försöka släppa det. Det finns hjälp för honom att få, han kan få hjälp med sitt mående, sina språksvårigheter, ekonomihantering mm och skulle han vägra betala underhåll finns rättslig hjälp.

Hur ser ditt stöd ut just nu? Oavsett vad han väljer att göra just nu, kan du själv gå till en terapeut till att börja med för att få stödsamtal?

Om du vill kan du ringa Alkohollinjen 020 84 44 48 eller Nationella hjälplinjen 0771-22 00 60 Ett ytterligare nummer jag funderar på är Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 det utifrån sådant du beskrivit i tidigare inlägg med materiellt våld, aggressioner etc.

Hoppas något av detta blev hjälpsamt för dig. Vi finns här i cyberspacen så fortsätt såklart också skriva och läsa här!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Mik8
tors, 2019-07-11 - 23:22

Är förvånad hur lättad jag känner mig. Har fasat så länge för det här och trodde det skulle kännas mycket mycket värre. Fast känslorna brukar ju komma och gå. Visst är jag ledsen men just nu läns det så skönt att jag inte måste tänka på att ”rädda” honom hela tiden. Om han ska hålla sig nykter eller inte. Eller vad som ska hända. Har pratat med honom ett par korta samtal idag, han ringde alla gånger, men han var sansad och trevlig. Ville hämta lite saker när jag är hemma. Bor hos mina föräldrar ett par dagar och varit ensam med dottern hela dagen då de inte varit hemma. Har varit ute och lekt, farit en kort utflykt med bilen och plockat smultron, hälsat på en släkting och klappat katt.
Berättat lite till henne varför vi separerat.
Har ett samtal inbokat hos alkoholterapeut för anhörigstöd 22 juli. Får hå tre gånger i min kommun utan att bli ”ärende”. Men nu ska jag kräva att få bli ärende. Behöver stöd. Vet ju själv hur mycket sjukt jag gjort. Detaljstyrt hans ekonomi, tagit massa verbal skit jag definitivt aldrig accepterat av någon annan. Accepterat att han stack utomlands och jobbade och söp upp hela lönen (fast det fattade jag inte förrän han kom hem). Lånat ut pengar fast jag inte borde.
Accepterat 1000 brutna löften, att han varit oberäknelig och opålitlig. För att när han är nykter och i balans är han världens bästa person. Haft 7 månader av det på 3 år. Och jag som trodde att jag hade lämnat allt medberoende bakom mig. Men så lätt att slinka in i det gradvis att man tillslut inte reagerar på sånt man aldrig skulle accepterat före. Känner mig fri. Hoppas jag kan fortsätta få ha lite lugn. Det är allt jag vill. Men gör så ont att dottern inte kan träffa sin älskade pappa så mycket. Eftersom han tycker att öl är viktigare. J-a alkohol.

Mik8
ons, 2019-07-17 - 23:19

Naturligtvis höll han sig bara lugn en kort stund, sedan var det 1000 telefonsamtal och sms, ilska och förolämpningar. Slutade med att han hotade att sova utanför min dörr i två veckor tills han får egen lägenhet om han inte fick sova hos mig. Sa att enda sättet han fick sova där var om han började äta medicin igen, gick till AA varje vecka, gick till alkoholterapeuten och var snäll mot mig och dottern. Han vägrade men ringde efter en minut och gick med på det. Vi skrev ned överenskommelsen och undertecknade. Funkade några dagar. Kom hem med dottern. Han gick till AA. Sa att han berättat om hur galen jag är som ställer krav på honom.
Sedan skulle han SMS:a alkoholterapeuten om en tid. Skrev nåt vansinnigt. Sa att du åker ut om du inte håller överenskommelsen. Det sket han i. Han skulle bo hos mig hur som. Ringde min mamma. Hon kom dit och var skitarg, han hånlog mot henne och hon tog honom i örat. Ringde polisen och SOC. Polisen kunde inget göra då han varken bar våldsam eller hotfull och är skriven hos mig. SOC kommer kalla honom till möte och jag har begärt att få bli ärende så jag får fortsätta få anhörigstöd.
Hem till föräldrarna igen med dottern.
Naturligtvis hade han lugnat ned sig och var helt normal igen. Bad om ursäkt dagen efter. Skrev att jag tyckte han betett sig helt oacceptabelt och att han måste inse att det är han som har problem.
Fick röstmeddelanden med mer ursäkter. Att han mådde dåligt gör hur han betett sig. Att han ska vara schysst i fortsättningen.
Bad honom bevisa det.
Tänker kräva han går till AA varje vecka för att han ska få träffa dottern. Får se hur det går. Skönt att inte bo med honom. Men saknar hans friska jag. Är som att han är flera personer. Den fulla, arga, galna. Den obalanserade deprimerade. Och den nyktra, vettiga, omtänksamma och snälla. Puh.

Sofia
tors, 2019-07-18 - 14:43

Vilken tydlig gränssättning du beskriver, du håller dig till det du föresätter dig för din och dotterns bästa. Starkt! Bra att du tar emot stöd från soc och även skriver här.
Med hopp och värme,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet