av Skrållan

Spinoza
tors, 2019-07-11 - 08:30

Jag tror på att minimera kontakten för att kunna komma ur ett långt förhållande. Man har ju så mycket gamla vanor att falla tillbaka på och det känns både lite sorgligt och jättejobbigt tycker jag när man märker att man hamnar i gamla mönster i hur man pratar med varandra. Bara det där att sluta säga Vi är ju inte helt enkelt...

Mitt X har i ett par månader tyckt att han kan bo i lägenheten så slipper han pendla till jobbet och att det funkar bra att vi är där båda två. Jag får varje gång säga att det inte funkar för mig, men det är som att det inte går in. Nu har jag i alla fall slängt ut dubbelsängen och skaffat mig en ny säng som är lagom precis för mig, så det är ju en tydlig markering (mest för mig kanske) att det inte är möjligt längre!

Jag håller med Azalea, gör något kul som ger dig energi så är det enklare att flytta fokus.

Kram

Skrållan
lör, 2019-07-13 - 18:24

Försöker minimera att umgås med mannen. Dock inte så lätt när vi håller på att göra iordning huset för försäljning. Tänker att det blir lättare sen när jag har min egen lägenhet. Mannen är nu trevlig och snäll. Det är så dags nu. Han dricker, men inte med mig. Så problemet kvarstår. När jag åker från huset, han bor där och jag med släktingar, så tycker jag synd om honom. Känns som han är så ensam. Men så har det ju inte behövt vara. Och jag pratar med mig själv och tänker att jag har ingen skuld. Jag kan inte rädda en vuxen människa. Han måste ta ansvar för sig och jag för mig.

Skrållan
mån, 2019-07-15 - 21:11

Ännu en dag, då vi kämpar med huset och packar en del saker som inte behövs. Mitt mående går upp och ner. Jobbigt när man hittar kort på bröllopet, en torkad brudbukett. Försöker tänka, jag kan inte göra mer för oss, bara för mig. Mannen blir ledsen när vi ska dela upp saker. Jag känner då att jag inte vet hur jag ska bete mig. Ska jag trösta? Men han har ju valt. Mannen går iväg, och jag gör ingenting. Pratat har jag gjort tillräckligt. Och det hjälper inte.
Jag låter det bero.
Jobbigt allting. Men det hade inte behövt bli så här. Men nu är det så och jag får leva mitt liv nu.
Kommer åka iväg om några dagar med en släkting. Ska bli skönt att få fokusera på något annat.

Azalea
mån, 2019-07-15 - 22:42

Det är inte konstigt att det blir jobbiga känslor och sorg när du packar ihop ett helt liv som kunde varit så annorlunda. Det måste få lov att kännas lite då det trots allt säkert funnits en fin tid med många fina minnen.
Med det är just vad det är, fina minnen och de får man ha med sig.
Nuet är inte lika ljust och det kommer att ta tid att bearbeta det men jag tror trots allt att man klarar sig igenom det och längre fram ta fram just de fina minnena och tänka på det som faktiskt var bra och positivt.
Låter skönt att du åker iväg och byter lite miljö så du kan landa lite.
Stor kram till dig Skrållan ?

Spinoza
tis, 2019-07-16 - 08:52

Det där funderade jag mycket på, dvs att trösta, när jag var mitt uppe i vårt uppbrott.
Men för mig gick det inte att trösta, han tyckte ju att det var jag som var skurken som ville skiljas och då blev det bara fel när jag försökte. Så jag bytte strategi till att bli vänlig men ganska neutral. Jag insåg så småningom att det var bra träning för mig som medberoende att ta ett kliv tillbaka och inte vara den som fixar till allt och försöker (med betoning på försöker) få honom att må bättre. Det här är ju också ett steg mot en verklig separation av relationen.

Exhale
tis, 2019-07-16 - 10:13

var jag totalt upptagen med att se till att han inte förstod varför jag valde att separera. Jag gick långa omvägar för att få honom att vilja lämna mig. Allt för att dämpa smärtan för honom. Det var viktigt för mig att ingen skulle förstå varför jag gjorde som jag gjorde. För jag var så rädd att då skulle han insjukna ordentligt. Och vi har barn tillsammans.

Jag sade aldrig orden..för jag hade redan gett ultimatumet ett år tidigare. Han tog inte in vad jag sa. Och jag hade bestämt mig. Men jag gjorde allt för att han inte skulle förstå vad det handlade om för mig. Idag tror han att vi skilde oss pga dålig kommunikation. Och ja det är ju så också så.

Allt detta. Att bära ansvaret. Att ta ansvar för barnen. Inte belasta honom under separationen. Det ledde till att jag gick under. Min depression blev djupare. Livshotande.

Jag tror det är klokt att vara avvaktande. För vi kan alla själva ta ansvar för våra känslor. Ta hand om oss själva. Inte alltid vi gör det. Men vi kan alltid det. Och ja han klarade sig rätt bra ändå. Det gjorde inte jag.

Skillnaden mellan oss två är. Att han har något att ta till för att slippa känna. De har trösten och flykten. Det hade inte jag. Fast jag tog till den jag med. Baginboxen.

Ta hand om oss själva. Genom att ge oss själva allt det vi behöver. Det är så svårt. Men det blir så mycket bättre. Till slut.

Mitt veckouppdrag är att ta hand om mig själv lika bra som barnen. Återkommer med hur det gick :)

Skrållan
tis, 2019-07-16 - 18:54

Mitt i allt jobbigt så kändes det ganska skönt att inte gå efter mannen som blev ledsen. Det var en ny erfarenhet för mig. Jag som alltid vill att alla ska må så bra hela tiden. Jag bara satt kvar. Och världen ramlade inte ihop, solen slutade inte att lysa , allt bara var som vanligt. Med skillnad att mannen fick ta hand om sin egen sorg. Och den la ju sig efter en stund. Så han fixade ju det, trots allt.
Han säger fortfarande mycket vi, vad vi ska göra, vad vi ska hitta på. Men det kanske blir så när vi nu umgås mycket p.g.a. huset.
Ibland känner jag mig irriterad på honom, ibland arg och även ledsen. Men snart åker jag på lite minisemester. Skönt.
Tack för era kloka ord.

Skrållan
tis, 2019-07-16 - 19:58

Vet inte riktigt var jag har min man. Nu har det ju inte någon betydelse, men det känns som vi inte pratat ut. Och det har vi ju inte, för mannen vill inte prata känslor. Känns som han ibland är ledsen för att vi går isär, ibland känns det som han inte bryr sig. Vet att han fortfarande flirtar med andra. För honom är det bara en kompis. Fast när jag åkte från honom i dag, så hade han köpt öl, han döljer inget längre, och då verkade det som han bara ville att jag skulle åka. Och det klart, han hade ju sin allra bästa kompis att umgås med då.
Svårt det är. Jag vet fortfarande hur jag vill ha det, men jag skulle uppskatta att kunna prata och reda ut vissa saker. Men det går ju inte.

Spinoza
tis, 2019-07-16 - 21:13

Jag tror inte heller att det går att reda ut allt, det hamnar ju så lätt i någon slags pajkastning om vem som sa/gjorde vad. Så jag ägnar en del tid nu att reda ut min respektive X:ets del alldeles för mig själv genom att skriva dagbok och till viss del skriva här också.

Skrållan
tis, 2019-07-16 - 22:07

Så ja går det att lösa det. Att just skriva av sig om det man inte kan reda ut. Det var en bra idé Spinoza?

Skrållan
tis, 2019-07-16 - 22:07

Så ja går det att lösa det. Att just skriva av sig om det man inte kan reda ut. Det var en bra idé Spinoza?

Skrållan
ons, 2019-07-17 - 20:06

I kväll var en konstig kväll. Skulle ut till staden och titta på uppträdande. Mannen skulle med, och släktingar. Släktingarna sa återbud. Då blev det bara han och jag. Blev osäker. Ska jag ta en öl. Jaa jag tar ansvar för mig och han för sig. Blev inte så kul. Han ville snart åka hem och jag var glad att jag kunde åka åt mitt håll. Så gick det med den kvällen.

Nordäng67
tors, 2019-07-18 - 09:46

Börjar gå sin egen väg blir det så tydligt vad som är viktigast för dom: alkohol. Det sista kvartalet som jag och mitt ex var tillsammans hade jag flyttat gränsen från honom till mig. Istället för att tjata, böna, be om att han inte skulle dricka så jag .sa jag att "du bestämmer själv om du vill dricka och hur mycket men jag vill inte träffas då"! Han fortsatte välja alkoholen och vi träffades inte alls mycket. Blev så tydligt att han lätt valde alkoholen före mig. Under första året efter att jag hade lämnat hoppades jag innerst inne att han äntligen skulle komma till insikt om vad som är viktigast i livet. Hände inte! Nu har jag släppt kontrollen över andra människor (inte bara honom). Andra får själva välja hur dom vill leva sina liv OCH ta ansvar för sina val. Och det får jag också göra. Hejdå offerkofta, duktig flicka, vet bäst och mycket annat. Starkt av dig Skrållan att du går så stadigt på DIN väg! Kram

Skrållan
tors, 2019-07-18 - 22:34

Känns lite vemodigt att åkt på en liten semester utan mannen för första gången. Ibland är det så svårt att förstå att det inte blir vi.
Försöker njuta och vara tacksam över att jag inte behöver se en full man.
Varför hänger inte hjärtat med i mina klara tankar?

Spinoza
fre, 2019-07-19 - 10:39

Hjärtat behöver lite tid att komma i kapp tror jag. Man får låta det vara dubbelt ett tag, det är nog en del av processen.

Kram!

Stark eller svag
fre, 2019-07-19 - 23:28

Hej!
Jag är alldeles ny här och har inte vänt mig till forum tidigare. När jag sitter och läser det ni skriver rinner mina tårar.
Tänk att det tyvärr är fler än jag som har det så här.
Känner igen mig så mycket i det ni skriver.
Från att man direkt ser på killen/mannens ögon att han druckit, sura och otrevliga humöret dom de ständigt har vare sig de ör nyktra eller fulla.
Känner även igen mig i att man är tyst och låter bli att hugga tillbaka, fastän man kokar inombords.
Man vet att om man håller sig lugn kommer han snart att somna. Då får man sitt lugn, om det så bara är i en timme innan man själv slocknat av utmattning.

Azalea
fre, 2019-07-19 - 23:56

Ja, den kommer att ta tid. Efter så lång tid och så många grusade förhoppningar, besvikelser och hårda ord är det inte konstigt om man inte känner sorg och smärta.
Men jag tror att hjärtat läker och man får ny luft under sina vingar igen. Vi måste nog bara låta det ta sin lilla tid
Gråta en skvätt
Vara besviken
Bli lite förbannad
Det är det som jag känner funkar för mig, att släppa ut det istället för att hålla det inne där det växer.
Ut med det gamla så det får plats för nya känslor.
Spinoza har en bra idé att skriva av sig för det gör ju också att man släpper ut så det känns lite lättare.
Hoppas att du får en fin semester, Skrållan??

Skrållan
sön, 2019-07-21 - 00:00

Hemma igen. Resan gick bra och allt var lugnt. Hjärtat längtade ju efter mannen, hjärnan sa att det var skönt utan en full man.
Men jag fortsätter min väg. Mannen sms att han gick ut för att äta och dricka. Då kände jag, så skönt, jag slipper se och ta hand om en full man.
Jag är tillbaka i verkligheten och hjärnan och hjärtat samkör igen.
Börjar mer och mer planera för mitt liv, i min lägenhet. Men mycket jobb återstår. Sälja hus, skicka in skilsmässopappren. Ja än är jag inte i hamn. Men det får ta den tid det tar. Jag ska bli stark igen. Och lycklig. Nu kämpar jag vidare.