av Heleena

Heleena
lör, 2019-03-02 - 21:27

lämnade honom för 2.5 år sedan pga. alkohol, droger. Kom till en punkt där det inte fanns någon annan utväg. Det bästa jag gjort i mitt liv. Tyvärr så slutar inte problemen när det är ett barn inblandat, önskar så att jag hade kvar kontrollen man har som medberoende (vet att det låter sjukt...) men lämna sitt älskade barn till någon som man inte litar på överhuvudtaget är skit! När vi gjorde slut spårade det fullständigt, sommaren därefter var 3 mån fylla och droger. Visste knappt om han levde ibland. Efter flera sjukhusvistelser hamnade han tillslut på behandlingshem, efter det har han haft barnet varannan helg ( i början med annan vuxen närvarande) gått hos familjerätten vilket jag inte tyckte gav nånting. De tyckte att jag skulle bearbeta min oro... vilken har varit fullkomligt berättigad enl mig. Sedan har det gått rätt så bra senaste året, med undantag för återfall när han inte haft barn hos sig. Men senaste månaden har det varit sämre. Han skulle ha haft barnet för någon lördag sedan. Jag hör på morgonen att han är full. Jag säger nej och får massa elaka sms hela dagen. Någon helg efteråt ”lurar han mig” att komma med barnet när vi bestämt att han ska vara där. Visar sig att han har druckit. Slutar med att både pappan och barnet säger åt mig att åka. Jag gör alltså det som jag lovat mig själv att aldrig göra. Jag åker! Men har såklart kontakt hela kvällen. Nu är det en liknande situation inför imorgon. Jag får på riktigt ångest och mår skit av detta. Vet inte om jag borde söka ensam vårdnad, men är sjukt rädd för att inte få den också. Vill ju bara att det ska funka på nåt vis! Någon som varit i liknande situation? Hur har ni gjort? Vi har tidigare kommit överens om 0 tolerans när barnet är där. Dricker han klarar han inte att sluta. Inte ens nästa dag.

Heleena
tis, 2019-05-28 - 22:08

Idag har han ringt och skrikit i telefonen, vill börja ha barnet vv. Troligtvis inte nykter idag. Jag vill få till ett nytt samtal hos familjerätten, men han vägrar. Båda två måste ju vilja och det är frivilligt. Känns som att detta aldrig tar slut, får bara skit av exet. Känns som att jag kämpar helt ensam utan stöd. Soc skulle ringa upp för flera veckor sedan efter en orosanmälan men har inte hört av sig. Känns som de gör det de ska enl. lag och sedan släpper. Ska försöka ringa imorgon. Är helt slut.

Clara
ons, 2019-05-29 - 16:00

Jag känner igen mig så mycket! Jag har varit skild i snart fyra år, och mitt ex gick också ner sig TOTALT efter att jag lämnade honom. Han är på behandlingshem nu, och jag är lite orolig för hur det blir när han kommer hem - då tror han säkert att han är frisk (inklusive att alla som inte fattar det är empatistörda idioter) och vår dotter är helt inställd på att hon ska bo varannan vecka då. Hon är elva, hur gammalt är ditt barn? Jag har ensam vårdnad men det är ju egentligen inte vårdnaden som styr umgänget - är han inte nykter ska du inte lämna barnet där. Vilket så klart är så mycket enklare att säga än att göra, jag är inte alls säker på att min dotter kommer att berätta för mig om han är full när hon kommer dit, inte heller kommer hon att gå med på att inte stanna och "ta hand om honom" om jag lämnar henne där. Det är en jävla skitsits. Finns det många orosanmälningar? I så fall tror jag att tingsrätten är bästa chansen, de kan ju faktiskt besluta om umgänge/inte umgänge.

Heleena
sön, 2019-06-02 - 22:08

Ja det är en skitsits. Det finns 2 orosanmälningar. Men fler på hans dotter (inte mitt barn) som bor där. Vill ju helst att vi ska komma överens utan att gå till rätten, vet ärligt talat inte om jag orkar. Har varit 3 turbulenta år och har fullt upp med att få livet att funka med fokus på att försöka må bra. Men det går sådär... mitt barn är 5 år, vill verkligen vara hos sin pappa. Ikväll blev jag så förbannad då det märktes tydligt på barnet att pappan pratat med hen om att vara där alla helger/ledig tid. Hur tänker man när man försöker påverka barnet? Vi har kommit överens om 0 tolerans när barnet är där, men kan inte lita fullt ut på att han håller det. Men ibland känns det som att exet använder barnet som ett sätt att hantera sin abstinens. Som att han absolut vill ha barnet de gånger han vill dricka och klarar att inte göra det för att JAG har satt gränser. Har ni beslutat om vv umgänge fast du har ensam vårdnad? Hur gjorde du? Tog du bara kontakt med en familjejurist? Hoppas det funkar när din dotters pappa kommer hem, förstår oron. Den försvinner aldrig. Har du pratat öppet med din dotter om problemet?

Heleena
tis, 2019-07-16 - 12:21

Ännu en sommar där barnet inte träffat sin pappa, snart 4 veckors semester med mig. Såklart supermysigt och roligt. Men är rätt slut nu. Många tankar hos barnet som vill vara hos sin pappa och många tankar hos mig hur livet kunde bli så här. Att pappan står helt utan ansvar och super sig full hela sin semester och inte verkar bry sig alls om sina barn! Varför ska allt ansvar ligga på mig? Till och med ansvaret att avgöra om pappan är nykter för att barnet ska kunna vara där. Finns det inget annat sätt? Något sätt där ansvaret ligger hos honom istället?

Exhale
tis, 2019-07-16 - 16:45

kring dig. Finns det ett stödnätverk du kan aktivera. Våga be om hjälp? Lite avlastning så att du orkar med. För det låter tufft. Kommer fortsätta vara det. Tror en del handlar om att våga bygga goda förutsättningar så att du klarar dig igenom. Alltid finns där lösningar. Arbeta med gränserna och ditt eget tillfrisknande. Eftersom han är väldigt djupt nere i sitt. Som du beskriver det fullständigt själviska beteende. Där han är viktigare än allt annat.

Förstår vad du menar om rätten osv. Men tänker ändå att det borde vara instansen som ser till att ansvaret hamnar på rätt plats.

Kan du styra din energi till att försöka hitta rätt stöd hos socialtjänsten. Låt dem inte förminska din oro. För det är en legitim oro. När det finns nykterhetskontroller och uppvisad nykterhet under år. Med adekvat sjukvårdskontakt och stöd för pappan. Då är det rimligt att ta itu med egen oro. Ibland känns det som att även samhällets instanser lider av medberoende.

Vi vill skydda våra barn. Och våra barn älskar oss trots alla våra brister. Men de kan inte bedömma vad som är good enough för dem.

Jag har varit så rädd för att mina barn ska ta skada. Men det som skadar mest är tystnad. Kanske prata mer sen när barnen är äldre. Har börjat med prat. Men mina är äldre. Om droger och liknande. Samtal jag inte kunnat haft som själv aktiv.

Heleena
fre, 2019-07-19 - 20:45

Jag har bra stöd av familj/vänner och alla känner till problematiken. Har även pratat med förskolepersonalen lite.
Däremot socialtjänsten... har ringt och varit desperat där, men det ända de kan erbjuda är samarbetssamtal. Som då är frivilligt, där pappan måste ringa själv för att ställa sig i kö. Vilket han vägrar...
Finns ingen man bara kan prata med för att få stöd i en svår situation utan då måste det komma in en orosanmälan, men det blir ju nedlagt eftersom att jag skyddar sonen. De orosanmälningar som finns på hans andra barn har en annan handläggare och de kommunicerar inte med varandra för det är enskilda barn de utreder, finns alltså inget sammanhang där man ser till en hel familjesituation.
Pappan har tackat nej till behandling via dem, det är på frivillig basis. Han Tror att han kan klara av att hålla sig nykter helt utan hjälp.
Har faktiskt också pratat lite med barnet. Tror också att tystnad skadar mer. Har sagt att pappa blir sjuk av alkohol och inte ska ha barn hos sig när han är sjuk.
Vet inte vad som är rätt eller fel i det, men jag har en klok 5 åring ❤️